KrigarSjäl skrev:Du har i alla fall rannsakat dig själv och mött dina demoner verkar det som. Tror du puckona från din omgivning gjort detsamma?

Nej, och det är också obehagligt. De anser inte att något annat än jag är "felet". Alla fel är JAG. (Enkelt för andra att bara skylla allt på min diagnos också har jag märkt.."Det är ju för att du har det där felet i hjärnan, det där "Aspenberger"") Folk har t o m beskyllt mig för att ha tryckt ned dem när det enda jag gjort varit att försöka värja mig själv mot omvärldens förtryck.

Sedan tycker folk att jag är dum för att jag inte kan lita på att andra behandlar mig (och andra saker) på ett bra/ förnuftigt/ rättmätigt/ logiskt korrekt sätt. Min erfarenhet säger mig nämligen att de flesta homosapiens har utrustats med någonting de inte själva vet hur de ska använda (för de har aldrig varit tvingade till det) -hjärnan.
Aldrig några "varför?" (nej, inga ifrågasättanden what so ever) utan bara "Det har jag lärt mig". På frågan "Hur har du lärt dig?" svarar de flesta "H*n sade att det var så"..

Nej, det är ju MIG det är fel på. Jag har ju Asbenpergers.

nano skrev:Vad är dessa demoner för något?
Jag tror inte jag haft några själv såvitt jag vet.
Motgångar ja men det låter inte som något jag förväntar mig att någon skulle kalla för demoner.

Demoner var i detta fall en metafor för en stark ångestkänsla som jag försöker skjuta ifrån mig.
Man brukar använda ordet som ett begrepp för att gestalta hur hemska känslor(/minnen, eller vad det än må vara) liksom "tar över" inom en. Något man slåss mot på insidan m a o.

nano skrev:Men kan inte saker vara andras fel trots att det kan vara fel att göra någonting åt den specifika saken?
Hur förhålla sig till saker/event.
Vad tycker ni om detta resonemang: en elefants fel att den välter träd över någons bil eller att någon i okunskap gör en fyrverkeripjäs och pränger sig själv.
Hmm, vad om denne spränger någon annan förresten.

Jo det uppstår problem pga någon annan såklart. Folk gör fel. Det är väl så de flesta får problem. Och folk är elaka, så in i helvete. Men det är min egen inställning som avgör om jag fortsätter haka upp mig på nåt som nån gjort mot mig eller väjer att gå vidare. Det blir bara värre ju mer vi klagar på andra.
Och jag menar inte att man kan bara "rycka upp" sig om man mår dåligt, utan att det blir jävligt svårt att må bra så långe man går runt och klagar och skyller ifrån sig på andra människor(även om det var deras fel).
Det förflutna är inte verkligare än en dröm. Det enda som är verklighet är det jag upplever just nu.

Men jag förstår inte vad du menade med elefanten och fyrverkeripjäsen?

Jag är född alldeles i början av år 1952 och har aldrig fått någon AS-diagnos överhuvudtaget. När jag var barn uppfattades jag som hopplöst besvärlig och ganska fysiskt klen, men aldrig som funktionshindrad.

Jag hade en ganska svår uppväxt, men inte så svår att allting var hemskt hela tiden. Jag hade en om inte väldigt dålig så åtminstone något knepig relation till båda mina föräldrar. De var ibland ganska hårdhänta mot mig och krävde ofta att jag skulle göra saker som jag inte klarade av, för de trodde att det var sådant som alla barn klarade av. En gång rymde jag hemifrån för att slippa mina omöjliga plikter, men blev hemhämtad av polisen. Då tyckte mina föräldrar synd om mig, för den gången förstod de att jag var ledsen på allvar.

I skolan blev jag ofta mobbad på rasterna, men på lektionerna klarade jag mig i allmänhet ganska bra. Jag tyckte om att läsa och skriva.

Jag röstade på 1:a alternativet för det stämde bäst. Jag saknade dock ett alternativ; Det togs särskild hänsyn till mig Så var det nämligen i min familj. Vi syskon överbeskyddades en del av mamma när vi var yngre mest jag. Jag har alltid behövt och behöver mer stöd i en del saker än min lillasyster (hon har inget f.hinder) och gemene man. Detta fick jag men mina föräldrar stötte aldrig bort min lillasyster men hon var mer självgående.
Dock har jag sällan känt mig som en storasyster eftersom för det mesta kunnat och kan mer än jag pga. att jag har problem/diagnos och ev. andra anledningar och anlag.

Jag fick inte min diagnos förrän 2007 men min mamma var och är fortfarande oerhört duktig på att se vad som ska till, vilket gjort min min uppväxt mycket bra utan diagnos. Min pappa har också gjort så gott han kunnat och de har alltid sina barns bästa för ögonen och jag tror det har stor betydelse för mig att de inte är skilda. Dessutom var min första klasslärare en duktig specialpedagog.

Det är i regel lättare med diagnos men det gör inte så mycket att den kom sent för jag har fått den hjälpen jag behövt i alla fall även i skolan mestadels. Det finns luckor där men de är inte överväldigande. Jag är inte säker på att en tidig diagnos hade varit bra, inte helt & hållet i alla fall. Jag behöver nog diagnosen mest som vuxen då inga skyddsnät finns för de som behöver. Hade jag inte fått bra hjälp i skolan hade diagnos nog varit nödvändig redan då.

trémula skrev:Men jag förstår inte vad du menade med elefanten och fyrverkeripjäsen?

Ja, det jag tänkte då var att någon gör det den gör för att den är den den är (tex elefanten), per definition borde väl man få vara den man är oberoende av alla andra.
Fast hur gör man då med älgar som irrar in i trädgårdar och fastnar med hornen i gungställningar eller springer in i en skobutik och raserar inredningen.
Eller flygfän som ibland irrar sig in inomhus som man inte vill ha där.
Var drar man gränsen för medvetande och är det verkligen ens eget mått man ska använda, kanske medvetande knappt existerar kanske det finns i precis allting.

Detta är något jag funderar mycket på men det är något jag har svårt o fånga ett lämpligt grepp på, det är ganska referenslöst.
Ungefär som att bestämma någots fysiska plats utan att ha någon referens.
Knepigt imho men vill lösa det hela (eller att någon annan gör en eller flera bra eller bättre lösningar).

Lilla Gumman skrev:Hej!
Jag tänker att det kunde vara intressant att få veta lite grann om uppväxten.

Om någon här fick AS-diagnos (eller annan diagnos) tidigt, togs det särskild hänsyn till det? Blev det AS-klass/specialundervisning och regelbunden information om handikappaktiviteter som automatiskt dimper ner i brevlådan?

Om någon som fick diagnos tidigt blev behandlad som vem som helst, var det bra eller dåligt?

Fick nyligen veta av mamma att jag togs till en barnterapeut när jag var 5 år. Jag var några sessioner hos denne. Efter dessa sessioner föreslogs det att jag var allt annat än en frisk ("normal") 5-åring.
De ville dra igång utredningar, regelbundna samtal med ALLA anhöriga, stöd och "vård". Mamma avslog detta eftersom jag var mycket hatisk mot detta påfund, framförallt terapeuten jag var hos.
Därför blev det inget.
Det är jag väldigt glad över!

Tur att man inte blev överbeskyddad. Hade jag blivit det tror jag inte jag hade blivit en KrigarSjäl.

KrigarSjäl skrev:Tur att man inte blev överbeskyddad. Hade jag blivit det tror jag inte jag hade blivit en KrigarSjäl.

Det tror inte jag heller.

Jag tycker det är bitterljuvt att bli överbeskyddad men det var varken jättemycket eller något allvarligt för min del. Jag fick mycket extra stöd, vilket behövdes men det är inte samma sak och jag har klarat mig bra i livet och det blir bara bättre.

När jag var liten var jag inte sådär smått hyperaktiv som småbarn i allmänhet och små pojkar i synnerhet brukar vara, utan en av mina favoritsysselsättningar var att ligga och vila. Jag bliv tagen till läkare av den anledningen vid minst ett tillfälle. Jag hade ingen som helst förståelse för att mina föräldrar var oroliga för mig p.g.a. min "onormala trötthet".

Som det har nämnts i några andra trådar, lärde mina föräldrar mig att tro på Helvetet, och jag tolkade det mycket strängare och allvarligare än de hade tänkt sig. Det var inte så som många här på forumet säkert tror att de pratade om det särskilt ofta, utan det var snarare jag som tog åt mig något otroligt. Inget av mina syskon var rädd för Helvetet.

En gång försökte min pappa lära mig och min lillebror att spela fotboll, och då var det så att jag försökte ta bollen med händerna, och då sade han åt mig (som jag uppfattade det på skarpen) att man inte fick bära bollen med händerna, och då blev jag jätteledsen och ville inte längre vara med på den där hemska leken där det fanns särskilda regler som man kunde bryta mot. Jag hade ju mer än nog problem med att följa alla regler, även utan särskilda fotbollsregler.

Samma med schack; jag spelade inte schack när jag var liten eftersom jag inte tyckte om att det fanns regler för hur man fick röra pjäserna. Fia gick konstigt nog bättre, kanske för att mamma var bättre än pappa på att lära ut spelregler utan att skrämma en överkänslig unge som jag.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst i den här tråden. Uppväxten är ju en period på flera år, och jag antar väl att det är fler än jag som uppfattar det som ganska händelserika år.

Skriv gärna på, det vore intressant att höra mera

Jag hade tre syskon, eller när jag var riktigt liten bara två eftersom min lillasyster är mycket yngre än jag, och de lever fortfarande allihop. Jag var på släktträff med dem i fredags och lördags.

Min storasyster hade en tidigt utvecklad intellektuell begåvning; med ett smått nedlåtande begrepp skulle man kunna hävda att hon var lillgammal, men jag vill inte uttrycka mig nedlåtande om denna positiva egenskap hos henne. Särskilt som hon vid ett tillfälle använde den för att övertala vår mamma att skona mig från en omgång kokstryk.

Min lillebror var ett år yngre än jag, och vi två brukade slåss mot varandra. Det var jag som slogs mest, trots att jag borde ha vetat bättre. Sedan brukade jag skämmas över det.

Min lillasyster föddes när jag var tio år gammal och jag kunde vara ganska överbeskyddande mot henne, för jag uppfattade henne som väldigt liten och ynklig när vi var små.

Jag fick min aspergerdiagnos när jag var 18 år och fick den alltså inte som barn. I vart fall tycker jag inte att något av svarsalternativen stämmer in på min uppväxt.

Den korta utvärderingen: Jag hade det ganska bra hemma medan det varierade mer med den saken i skolan.

aliasFrollo skrev:Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst i den här tråden. Uppväxten är ju en period på flera år, och jag antar väl att det är fler än jag som uppfattar det som ganska händelserika år.

Instämmer.

nano skrev:Ja, det jag tänkte då var att någon gör det den gör för att den är den den är (tex elefanten), per definition borde väl man få vara den man är oberoende av alla andra.
Fast hur gör man då med älgar som irrar in i trädgårdar och fastnar med hornen i gungställningar eller springer in i en skobutik och raserar inredningen.
Eller flygfän som ibland irrar sig in inomhus som man inte vill ha där.

varför borde man göra nånting med de älgarna och flugfäna?

nano skrev:Var drar man gränsen för medvetande och är det verkligen ens eget mått man ska använda, kanske medvetande knappt existerar kanske det finns i precis allting.

Vad menar du med gränsen för medvetande? vad finns på andra sidan gränsen? man kan väl bara uppleva sitt eget medvetande? Fast det beror på vad du menar med medvetande.

nano skrev:Detta är något jag funderar mycket på men det är något jag har svårt o fånga ett lämpligt grepp på, det är ganska referenslöst.
Ungefär som att bestämma någots fysiska plats utan att ha någon referens.
Knepigt imho men vill lösa det hela (eller att någon annan gör en eller flera bra eller bättre lösningar).

Jag förstår nog fortfarande inte vad det är du vill ha en lösning på.

Jag vill ju egentligen inte ha ihjäl varken älgar eller flugor (trots att flugor är det värsta jag vet i insektsväg och har ihjäl dem när de flyger in o inte flyger ut när man öppnar fönstret de sitter på).
Och en älg som sitter fast i en gungställning eller något vore ju trist att låta dö där.
Gärna transportera bort till skogen imho.

Medvetande ja, jag vet inte det är nog det som är grejen, precis som du så har jag bara erfarenhet av mitt eget medvetande tror jag.
Fast vem vet, man kanske har möjligheten att finnas med i andras medvetande genom telepati eller något som man ännu inte utforskat.
Faktiskt ser jag det som okänt varför man alls upplever att man lever.

Vill gärna ha en förståelse av medvetandet, men det är inte så jätteviktigt, det finns å andra sidan massor med saker man inte förstår.
Skulle tro att man är en samling celler och fungerar som man gör ändå oavsett om man vet hur man fungerar eller inte.
Människan och annan biologi är nog ganska enkel när man väl förstår hur den fungerar

I skolan fick jag sitta och rulla tummarna medan jag "väntade in" de andra barnen, på skolbuss och skolgård väntade fysiskt och psykiskt våld, och i ensamheten hemma efter skolan konstant skräck och ångest över känt och okänt (det var inte sällan mamma och pappa fann mig i upplösningstillstånd över att de kom hem 3 minuter senare än vanligt).

Trots upprepad PBU (BUP) kontakt fick jag aldrig någon annan diagnos än ångeststörning och trots massor med tydliga tecken (inga vänner, specialintressen, svarade inte på tilltal, behov att korrigera och tillrättavisa andra, förstod inte ironi eller skämt, väldigt känslig - särskilt för kritik, noll impulskontroll, upprepade vredesutbrott osv osv osv) uppmärksammade ingen min problematik.

Det togs ingen som helst speciell hänsyn till mig eftersom det inte ansågs finnas något att ta hänsyn till, och således betraktades jag som en lynnig, arrogant och bortskämd unge med ett gräsligt humör.

Upp till någon gång i 20-årsåldern uppfattade jag liksom missbutterfly m.fl livet som hemskt. Sedan har det lyckligtvis gradvis bara blivit bättre. Fick diagnos vid 30 och upplever det också som om någon tänt lampan. Genom den upplever jag mig ha fått fler och bättre verktyg för att förstå och hantera mig själv och omgivningen.

Åååh, ibland vill jag plåstra om folk så de blir glada igen och just nu vill jag plåstra om dig så det blir bra.
Kanske för att plåster var sån bra grej mot nästan allting när jag var liten.

Hade ingen diagnos men blev behandlad som vem som helst. Inget överbeskyddande.

Så fantastiskt att läsa alla era inlägg!
En fantastisk samling pusselbitar att jämföra med mina egna. Stooort pussel är jag.. tar lång tid att lägga..
TACK!

Föddes 1960 på hösten. Hösten är den värsta tiden på året för mig.. undrar om det har ett samband..

Jag var ett så kallat "lillgammalt" barn. Började läsa när jag var knappt fyra (berättar Mamman). Läste dagstidningen när jag var fem och kunde sitta i timmar och läsa Focus Uppslagsbok (i 12 band) när jag var sex. Kunde skriva och räkna innan jag började skolan.
Inte så konstigt egentligen för jag gick ut och försökte umgås med andra barn enbart när Mamman "kastade ut" mig för att "vädret var vackert"

Blev hemskt mobbad i skolan från första början. Alla tyckte jag var konstig och pratade konstigt.. hmm.. Och klumpig! Idrott var inte mitt starkaste ämne..

Vi flyttade 4 gånger. Mellan ettan och tvåan, trean och fyran, fyran och femman, efter nian. Inte en rimlig chans att bygga några sociala kontakter om jag ens hade haft förmågan.
Mamman hade fullt upp med sig själv och "såg" inte mig och mina behov som barn.

Gick sedan gymnasiet och Universitet. Gifte mig, fick tre barn (guldkorn i detta märkliga liv), skilde mig.

Vid 40 fick jag en diagnos (ett s.k. "psykiatriskt tillstånd") dock inte AS.
Livet blev bättre efter det, kunde rätta till ett och annat och anpassa mig med dessa insikter.

Men livet är fortfarande mycket konstigt, människor är konstiga! I mina ögon alltså. Det låter säkert illa i era öron men jag uppfattar att de flesta är otroligt korkade, eller i vart fall sanslöst dåligt tränade i att använda den hjärna det nu råkar ha!! De ser inte uppenbara samband, tänker lika långt som näsan räcker, ljuger och smusslar med sin egen otillräcklighet, baktalar för att vinna egen fördel osv osv Fy Fan!

Efter ett antal självtest för AS ser jag skyhöga poäng.
När jag läser Era inlägg i olka trådar känner jag igen mig själv på ett sätt som jag inte kan tydligt nog beskriva! Många av er, när ni skriver om er själva, beskriver lika mycket mig!

Skit att det ska ta nästan 50 år att få förståelse för sig själv
Men jag är inte bitter för det! Det kunde ju tagit 60 år!

Så, återigen, TACK! till er alla för den hjälp till självförståelse era inlägg givit och ger mig.

Vackert väder var även enligt min mamma en orsak att var ute, det tyckte inte jag så hon lärde sig att påminna sin lille son om det som var roligt ute så sprang han ut självmant

Fungerade inte lika bra när mammas son blev äldre

En av huvudorsakerna till att jag tror att jag är aspergare är att min religiösa utveckling under barndomen ett tag tydlig hade karaktären av specialintresse. Jag hade lärt mig några släkttavlor ur Bibeln utantill och blev kallad för Bibellexikonet.

Jag älskade att vara ett levande bibellexikon, och önskade att jag hade fått vara bara bibellexikon och slippa vara mobboffer samtidigt. Det var en av orsakerna till att jag bestämde mig för att bli präst. Och det är också en av orsakerna till att jag har en relativt positiv syn på AS, särskilt i jämförelse med schizofreni.

Aura Lux skrev:Det togs ingen som helst speciell hänsyn till mig eftersom det inte ansågs finnas något att ta hänsyn till, och således betraktades jag som en lynnig, arrogant och bortskämd unge med ett gräsligt humör.

Jag uppfattades också som bortskämd och hade också ett gräsligt humör. Huvudorsaken till att jag uppfattades som bortskämd har jag redan ältat en del här på forumet: mina matproblem. Jag kunde nästan inte alls förmå mig att äta sådan mat som jag upplevde som äcklig. Dessutom hade jag svårt att låta bli att kalla den för äcklig, för det var ju just det jag ansåg den vara.

Detta är nog det av mina aspergerdrag som har varit till störst bekymmer för mig under mitt liv.

nano skrev:Åååh, ibland vill jag plåstra om folk så de blir glada igen och just nu vill jag plåstra om dig så det blir bra.
Kanske för att plåster var sån bra grej mot nästan allting när jag var liten.

Menade du detta till mig nano? Tack så hemskt mycket i så fall.

aliasFrollo: Det är intressant det där med det bortskämda barnet. I mitt fall berodde det nog mest på att jag aldrig ville göra det jag borde göra/förväntades göra. Jag vägrade att låta mig tvingas till saker och kunde göra ett väldigt motstånd. Oavsett om det gällde kläder, lekar eller mat. Jag tyckte inte om sådant som andra barn tyckte var roligt, t.ex gruppaktiviteter som att dansa runt midsommarstången eller julgranen. Jag kunde utan att blinka fly hals över huvud (tvärs över en ö om så krävdes) om någon försökte få mig att vara med. Vuxna omkring mig verkade dra slutsatsen att det måste bero på att mina föräldrar lät mig göra som jag ville (vilket de inte gjorde), och att jag därmed var van att få min vilja igenom = bortskämd. Verkar tyvärr vara ett vanligt sätt att försöka förklara ett barns beteende när de vuxna inte förstår.

Jag fick skäll när jag höll för öronen under fester, men mina föräldrar respekterade när jag sade att jag ville vila (men tyvärr de då blev oroliga och trodde att jag kanske var allvarligt sjuk). Så de tog faktiskt ofta den speciella hänsynen att låta mig gå ifrån fester.

Japp Aura Lux, det var dig jag menade
Det finns förresten ett företag som måste vara inspirerad av dig
http://www.auralight.com/