Jag bara vill fråga hur orkar ni leva era liv? jag är diagnostiserad asperger sedan ca: 5 år sedan, har före det haft ett helvete med sjukvården, har ett par självmordsförsök bakom mig. Nu tänker jag inte göra om det men jag bara undrar hur ni orkar, jag gör det inte, allt känns så meningslöst. Jag brukar inte skriva här men är intresserad av att höra något från andra med samma diagnos

Fighting spirit.

Jag låtsas som det är någons annans liv och att jag hjälper den personen...

Alternativet suger.

Jag läser om folk som har det ännu värre.

/Barracuber

barracuber skrev:Jag läser om folk som har det ännu värre.

/Barracuber

jag brukade göra det också förrut, sen lessnade jag på att alltid behöva vara så j*a tacksam för allting.

Jag har bytt läkare och har nu en som jag funkar med. I vardagslivet försöker jag undvika händelserika miljöer i den mån det går, samt sköter kost, sömn, aktivitet och stimulering, för att få underlaget till ett givande känsloliv. Ytterligare har jag medicinering som fungerar. Detta är hittillsvarande det bästa året på länge, och ser bara ut att bli bättre.

Jag vet inte hur jag orkar.

Absurditeter, gärna i text.

Kolla in våran fina nonsenstråd, tex!

Om du inte har självmordsplaner mer så kan du testa att skita i vården ett tag, gå på lite aspergerträffar och syssla med dina intressen.

Jag var deprimerad innan jag fick min diagnos, men efteråt så gick det över, för jag fick svar på det jag ville veta. Är du deprimerad över att du har Asperger, eller är det andra saker i ditt liv som gör det jobbigt?

Bra fråga. Jag försöker tänka framåt utan att glömma bort nuet.

Dags att logga ur och gå ut.

Jag fantiserar om att framtiden kanske kommer bli alldeles, alldeles..underbar!
Tror att jag alltid har levt "på hoppet", ända sedan jag var barn.
Man ska aldrig sluta drömma och ha mål (även om de är orealistiska). Kanske jag når halvvägs dit jag vill komma och med det jag vill göra, med min egen självutveckling, sömnbrist och ångesthantering och det skulle nog räcka. Jag måste försöka se en BRA framtid för mig själv för att må ok.
Vetskapen om att framtiden förmodligen aldrig kan bli lika mentalt nedbrytande som det förflutna gör mig stark också.

Man lär sig en massa om sig själv och omvärlden under livets gång. Det gör allt lättare tycker jag.

Här är en fin låt med ett bra budskap:

Jag får väldigt mycket stöd från min familj (som tyvärr snart inte orkar med mig längre).

Jag är med på detta, och även ett annat forum, där jag "pratar" med människor med samma diagnoser och ungefär samma problematik den jag själv har.

Jag hittar, vanligtvis, stöd och tröst i min musik, men inte alltid.

Blir livet för svårt, så dricker jag ett glas vin eller två, och det utan att ha dåligt samvete för det.

Gueztur skrev:Jag bara vill fråga hur orkar ni leva era liv? jag är diagnostiserad asperger sedan ca: 5 år sedan, har före det haft ett helvete med sjukvården, har ett par självmordsförsök bakom mig. Nu tänker jag inte göra om det men jag bara undrar hur ni orkar, jag gör det inte, allt känns så meningslöst. Jag brukar inte skriva här men är intresserad av att höra något från andra med samma diagnos

Låter som om du inte enbrart lider av asperger utan också deppresion?. På vilket sätt har du haft svårt med vården?.

Personligen är jag levnadsglad, så det är inte frågan om ork

Sprit drack jag mycket förut. Sedan så dövade jag mig i många år med bensodiazepiner, höga doser. Fick nyligen ECT som var välgörande. Men jag mår ju skitdåligt.

Jag är väl en fighter som för en meningslös kamp mot döden. Har försökt ta livet av mig med överdoser, men vaknar bara upp i mina egna spyor pigg som en uttorkad lax som just åkt karusell. Liemannen sviker mig den jäveln.

Försöker fylla livet med bra saker som djur, älskar djur. Undviker elaka och dåliga människor som dränerar mig på livslust. Sparar pengar och beställer roliga saker på internet. Kort sagt, unnar mig så mycket meningsfullheter som möjligt. Söker mig till miljöer jag trivs i. Snart flyttar jag ut till havet och lämnar lägenheten som jag bott många herrans år i. Behöver miljöombyte.

Brukar ägna mig åt att prova mediciner, intressant att vara försökskanin. Nästa projekt blir att utvärdera Cymbalta. Ska nog ta min första tablett nu rentav, tänk om den funkar! Vore coolt som fan om den gjorde det .

Jag vet inte... medicinerna kanske.
Random acts of kindness.
Vänliga ord.
Uppmuntran.
Omtanke.

missbutterfly skrev:Jag fantiserar om att framtiden kanske kommer bli alldeles, alldeles..underbar!
Tror att jag alltid har levt "på hoppet", ända sedan jag var barn.

Jag är raka motsatsen till ovanstående.
Fantasier, drömmar och "hoppet" riskerar att ge en ordentlig baksmälla. Jag väljer att vara realist. Såhär ser situationen ut, det har jag accepterat. Nästa steg blir då: Hur gör jag det bästa av det jag blivit tilldelad och hur kommer jag vidare?

Med risk för att låta som Krigarn. Drömmar kan vara trevliga, men de löser inga problem och förändrar ingenting. Vill man att saker ska hända får man se till att de händer.

tahlia skrev:

missbutterfly skrev:Jag fantiserar om att framtiden kanske kommer bli alldeles, alldeles..underbar!
Tror att jag alltid har levt "på hoppet", ända sedan jag var barn.

Jag är raka motsatsen till ovanstående.
Fantasier, drömmar och "hoppet" riskerar att ge en ordentlig baksmälla. Jag väljer att vara realist. Såhär ser situationen ut, det har jag accepterat. Nästa steg blir då: Hur gör jag det bästa av det jag blivit tilldelad och hur kommer jag vidare?

Med risk för att låta som Krigarn. Drömmar kan vara trevliga, men de löser inga problem och förändrar ingenting. Vill man att saker ska hända får man se till att de händer.

Fast någon slags vision av sig själv och sitt framtida liv är ju inte fel. Om man visualiserar det man vill blir det lättare att uppnå det.

Nu menar jag inte att man kan "visualisera" sig fram till miljonvilla på Mauritius & strålande yrkeskarriär, men i det vardagliga livet kan man göra mer än man tror. Om man sätter upp delmål och ger sig fan på det.

Med risk för att låta Törnblom; ingenting blir bättre av att man intalar sig 'kan inte', 'det går inte'.

KrigarSjäl skrev:Med risk för att låta Törnblom; ingenting blir bättre av att man intalar sig 'kan inte', 'det går inte'.

Både du och jag tycks vara lite out of caracter idag... Bör vi oroa oss?

Visst, det ligger mycket i det. MEN man måste också veta när det är dags att inse att en sak verkligen inte går, och istället prova något annat. Att slå huvudet blodigt mot väggen gör ju inte situationen bättre.

Tack för era fina svar, sköt om er:
Mats

Gueztur skrev:Tack för era fina svar, sköt om er:
Mats

Thalia har en poäng; Behöver vi vara oroliga? Är det akut? Kan vi göra något?

Jag har ett mål att uppnå, och om jag inte försöker uppnå det till varje pris så finns det ingen poäng med mitt liv. Det gäller att hela tiden påminna sig själv om det, att det finns något man vill spendera sitt liv med. Man måste skapa sin egna mening med livet. Och visst, just nu känns det som att det kommer ta flera decennier innan jag är i närheten av mitt mål, men då motiverarar jag mig genom att söka mig till det jag älskar, i början av den perioden är det tråkigt som fan, men sen när jag väl suttit en stund så drar det iväg. Och jag spenderar mååånga timmar med det, igen. Glad och motiverad. Jag älskar att drömma, det ger mig styrka.

Delmål, som KrigarSjäl skrev, det är tricket och det är knuten. De måste vara lättuppnåeliga och de måste vara intressanta och de bör föra en närmre något intressant, långsiktigt mål. Särskilt lättuppnåelighet och intresseinnehåll brukar vara svårt att få samtidigt, åtminstone för mig.

Att hitta uppnåeliga, långsiktiga mål verkar vara väldigt lätt eller väldigt ointressant för dem flesta så de målen lämnar jag utan utläggning i det här inlägget.

För de flesta, Jonsch. Eller möjligen för dom flesta. Det du skriver har fått en märklig och oförklarlig utbredning och jag ryser varje gång jag ser det.