Läs det här och säg inte att han har asperger:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4933340.ab

Burk-Curt har redan en egen tråd på detta forum

LÄNK

... dock i en annan avdelning och med föraktfull vinkling. Ingen bra tråd att spinna vidare eller slå ihop med.

Torka krokodiltårarna, va? Karln hade 12 miljoner i kapital men klädde sig som en busstationsalkis och lämnade efter sig endast 3000 kronor i lösöre. Jag kan få mer än så för mina böcker, filmer och skivor.

Och nej, det är inte så mycket förakt som ett konstaterande att Burk-Curt kan bara ses som lyckad om man låter sparandet gå ut över allt annat.

I praktiken hade han inte 12 miljoner då han uppenbarligen hade "avskrivit" dom pengarna. Det handlar nämligen inte bara om att ha pengarna, utan att ha rätt attityd till dom.

Och om vi räknar bort huset så kryllar det av massa andra Burk-Curtor. Men jag ser inte någon av er hylla dom. Varför inte göra dom till norm i den där härliga aspergerkulturen som ännu inte har tagit form?

Han kunde knappast ha börjat med att samla burkar redan på 60-talet. Torde snarare ha varit tomglas.

En sann hjälte!!!

Ett komplett djävla praktpucko om du frågar mig.

Bevisföremål A (från den länkade artikeln):

Under en period spekulerade Curt i att panten skulle höjas. Han sparade burkarna hemma, tills hela huset var sprängfyllt.

Då kom beskedet. De hade blivit för gamla.

– Det knäckte nästan Curt. Jag vet inte hur många lass vi körde till skroten, säger kusinen.

Och då är det dags för en liten reality check här. Pant är inte pengar du får. Pant är pengar du får tillbaka. (Och på det följer det att pantar du inte tomburken så får någon annan tillbaka dina pengar. Och hittar du en tomburk så får du tillbaka någon annans pengar. Men i båda fallen är det ingen som får pengar.) Visserligen så skulle det teoretiskt sett göra en retroaktiv panthöjning och tvinga affärerna att lämna tillbaka mera pengar än vad de har fått. Stater har utfört betydligt värre saker än så. Men hur man kan vara ett sådant klappträ att man spekulerar i en retroaktiv panthöjning som om det vore ett råvarupris övergår mitt förstånd.

Många bäckar små. Nåväl, ett anti klimax är även det en upplevelse.

Det man skulle kunna se fram emot som burksamlare i dagens Sverige är slopandet av 50-öringen som betalningsmedel då pantkvittot i ett slag förvandlar en pantad burk till 1 hel krona då det ska till och lösas in.

Höjning av panten har de facto skett men när vet jag inte. I slutet av 1970-talet var panten på 33cl-buteljen 35 öre. Idag är den 60 öre. Buteljsorten har funnits sedan slutet av 1800-talet och enbart genomgått smärre förändringar; främst i halsdelen.

Nja, öret existerar fortfarande i praktiken.

Och de små bäckarna lät han bara rinna ut i sanden. Bevisföremål B: De sista åren så ledde han sin cykel då han inte ville betala för reparation. Bevisföremål C: Han trodde att han skulle bli 85. Men mot slutet så rådde hans kusin honom att gå till en läkare, men det ville inte Curtan slösa bort pengar på.

Men du kan väl hålla med om att bara en avgrund av tankefel kan få en att tro att en *retroaktiv* höjning av panten är på gång? Vid närmare eftertanke så påminner han mig om Kajsa Kavat som visserligen grejade biffen, men som bara accepterade femöringar som betalningsmedel (eller vad det nu var för mynt) då hon inte hade lärt sig känna igen andra mynt...

Han behöver ju inte ha haft AS/HFA utan bara något som är lätt att missta för sådant utifrån den ytliga information som ges i artikeln om honom, t.ex. Schizoid personlighetsstörning eller något annat från kluster A (dsm-iv).

Hans besatthet är klart intressant. Synd att han inte ägnade sig åt någon slags bildkonst.

Hans liv påminner lite om ett totalitärt system på fallrepet (alla är de dödsdömda). Allting skall rättas efter EN sak på bekostnad av ALLT ANNAT.

Han var ju liksom inte grabben som intresserade sig för aktier vid unga år men som insåg att sparande inte är allt, utan att man måste gå på offensiven.

Proffe, när blev Curtan ditt specialintresse, var det redan före sin död, eller först efteråt?

En riktigt hedersprick. Speciellt att han lyckades driva och vinna ett mål ända upp i högsta domstolen. Det är COOOLT.

rdos skrev:En riktigt hedersprick. Speciellt att han lyckades driva och vinna ett mål ända upp i högsta domstolen. Det är COOOLT.

Hur j-a cool som helst! RESPECT!

Alexandra skrev:Proffe, när blev Curtan ditt specialintresse, var det redan före sin död, eller först efteråt?

Äh, alla dårar intresserar mig. Men det intressantaste är hur ni andra har honom som någon slags hjälte trots att ni skulle kasta er i skydd inför denne olfaktoriske terrorist.

Eller tror ni andra verkligen att ändamålet helgar medlen? I såfall så är det väl jättebra att sälja frun och barnen till organskördare så att man kan bjuda sina vänner på en god middag?

Uppenbarligen så skadade han ingen annan än sig själv. Men om man bara kan ha åsikter personer som har skadat någon annan så är det väl bara att stänga ned större delen av detta forum, ja? För: Han trodde att han skulle bli 85 år men var för snål för att gå till läkare med jämna mellanrum. Episkt megafail, mitt goda herrskap.

Jag tvivlar på att någon har honom "som sin hjälte". Jag tror det är du som missförstår.
Och kanske att man undrar varför dårar är så viktiga för dig, och i största allmänhet vad det finns för människa bakom det där raljanta och högmodiga språket du har.

Zombie skrev:Jag tvivlar på att någon har honom "som sin hjälte". Jag tror det är du som missförstår.

Svårt med läsförståelsen?

atoms skrev:Han kunde knappast ha börjat med att samla burkar redan på 60-talet. Torde snarare ha varit tomglas.

En sann hjälte!!!

Alexandra skrev:

rdos skrev:En riktigt hedersprick. Speciellt att han lyckades driva och vinna ett mål ända upp i högsta domstolen. Det är COOOLT.

Hur j-a cool som helst! RESPECT!

Och det var bara från denna tråd.

Zombie skrev:Och kanske att man undrar varför dårar är så viktiga för dig, och i största allmänhet vad det finns för människa bakom det där raljanta och högmodiga språket du har.

Tja, ingen värderelativist. För jag anser nämligen att det är bättre att försöka höja lägstanivån än att höja högstanivån. Det krävs nämligen att den högstanivån är så oerhört bra för att man skall kunna överse med bristerna. Tänk dig ett flygplan som har utsökta prestanda, men som är extremt svårlandat, även för garvade veteraner under optimala omständigheter. Det säger sig självt att om man vill att det planet skall nå en större publik så bör man förbättra landningsställen snarare än att trimma motorerna.

Och så en liten vidareutveckling: En av mina favoriserier (eller snarare uppsättning serier) är Star Trek. Roddenberry hade en klar och tydlig vision med sin serie. Han ville ha något sagt. Och den visionen har man fortsatt med efter hans död.

Man kan alltid ha åsikter om innehållet i och kvalitén på enskilda avsnitt. Men en sak bör man alltid ha i åtanke, och det är att det är just för att själva omständigheterna i Star Trek är såpass extravaganta som de vardagliga poängerna kan gå hem. I ett Voyageravsnitt så kritiserar man konspirationsteoretikers okritiska informationsslukande genom att låta Seven of Nine löpa amok. Hade man i stället (i en annan teveserie) angripit dagens konspirationsteoretiker med sitt internetsurfande så hade det varit svårare att gå till själva kärnan av problemet, utan det hade lätt blivit samtidssatir.

Nu säger jag inte att folk generellt sätt på forumet är i närheten av Curtan. Men det är en nyttig mental gymnastik att läsa om honom, då man får svart på vitt vad ojämnhetens pris är.

Jag har mycket gemensamt med "Curtan" och skäms inte precis över det. Han var cool helt enkelt.

Inklusive en oljerock som inte var en oljerock i affären?

Proffe: det är skillnad på "en hjälte" och "sin hjälte". Möjligen (säger möjligen) ännu litet mer när "en hjälte" skrivs i polemik mot någon som är egendomligt angelägen om att dissa personen till varje pris.

Men det är ju bra om du lär dig vad ojämnhetens pris är, om den mentala gymnastiken är nyttig för dig. Hoppas jag. För jag blir väldigt misstänksam mot värdet av någon som helst gymnastik som bygger på att man är orättvis mot andra människor. För att inte tala om att riktigt gå in för att dissa dem. En följd av det normalt brukar bli att man förhäver sig själv; en annan att man förstår mindre och mindre av de människor som kanske till och med "övandet" skulle ta bätre om man förstod; en tredje att den sortens övning är en övning i att döda kärleken i sig.

Jag skulle gissa att många av oss andra redan har god blick för det den här jumpan skulle öva upp, men utan att ha övat upp den på andra människors bekostnad. Kanske rentav tvärtom, att den livslånga övningen i att höja sig litet över sig själv (obs. skillnaden mot att förhäva sig själv) och se ödmjukt på andra kan hjälpa en att fastställa diverse "spelrum" och "gränser".

Oj vad viktig han var för dig då. Det är bara att konstatera två saker:

1. Det finns massa andra original som lever och har levt nästan identiska liv, men som inte hade massa pengar på banken (som de inte hade vett att använda.)
2. Att kunna anpassa sig är något bra. Men Curtan ville inte ens lyssna på kusinens råd att besöka en läkare.

Så vad är det då som var så coolt med honom att det vägde upp hans Ola Ullsten-brillor och att han dog ett kvartssekel i förtid bara för att han inte ville besöka en läkare?

Men, som sagt var. Det handlar inte om Burk-Curt. Lika störda och misslyckade personer går det tretton på dussinet som inte ens lokalpressen skriver om. (Så Lång-Labbe slog sönder en papperskorg? Igen. Vad är nyhetsvärdet?) Vad som däremot är intressant hur du slår knut på sig själv. För Gud förbjude att jag skulle ha rätt i något. Enjoy your värdelrelativism!

Ny artikel om Burk-Curt Så blir du rik!

Burk-Curts liv


finns nu som bok:

"Under läsningen av denna ”sanna berättelse ur livet” grips man av misstanken att alltsammans är en moralitet diktad av författaren till läsarens uppbyggelse, en skickligt iscensatt litterär mystifikation.

Men misstanken är orimlig. Bevisen för historiens äkthet är många, gedigna och omöjliga att ifrågasätta. De utgörs av brev, allehanda foton, kontrollerbara uppgifter, namngivna personer. Det är inte alls Burk-Curts närvaro i världen man ifrågasätter utan den stenhårda, rent sagoaktiga konsekvens med vilken tre generationer tappra norrlänningar arbetade på glädjens undergång. Vilket inte hindrar att man ser på dem med aktning och ömhet.

Följaktligen har jag beslutat att betrakta Åke Lundgrens gripande bok om den burksamlande Curt Degerman som en blandning av socialreportage och sjukdomsjournal, skriven av en taktfull och återhållsam journalist."
http://www.svd.se/kultur/litteratur/oms ... 985403.svd