Garum skrev:Alltså, att man genomgått en AS-utredning och fått en formell diagnos på papper

Jo, själva den förutsättningen är det inga svårigheter att förstå. Men det är där frågorna börjar, för pedanten.

Jag har alltså bortsett från dylika "delikatesser" och har nöjt mig med att reflektera över de reaktioner man kan ha på detta sitt tillstånd - och då begränsat till frågan om stolthet.

Även en person som inte har gjort någon AS-utredning kan ju faktiskt vara aspergare, i meningen om att om väl en utredning gjordes så vore det högst sannolikt att denna ledde till en AS-diagnos.

Detta som ett allmänt giltigt resonemang. De flesta av oss känner till de osäkerheter och det mått av godtycke som råder under utredning och bedömning.

Men inte ens de nu nämnda omständigheterna har någon större betydelse för det resonemang jag förde i mitt första inlägg i tråden.

Mitt tillägg var endast ett förtydligande för den som gärna vill ha alla förutsättningar för resonemanget angivna från start. Av mitt första inlägg framgår att jag inte tillhör denna grupp.

Ytterligare ett tydliggörande: Det jag anförde i tillägget var inte någon kritik av hur omröstningsfrågan och svarsalternativen formulerats.

Jag är stolt över den jag är, egenkär & allmänt dryg som jag är.
Diagnos eller inte diagnos, jag tycker man ska vara stolt.

TK skrev:Jag har några reflektioner att komma med apropå synpunkterna på om man kan vara stolt för sin AS.

Jag tycker ...

Jag tycker du har all anledning att vara stolt över din mycket goda förmåga att analysera ett spörsmål långtgående på ett sant och ärligt sätt, TK. Detta gör du på ett typistk aspie-sätt. Många NT tycker att detta beteende är tröttande - men i det avseendet har du/vi kommit längre än de, och redan i och med det finns en orsak till att vara stolt!

En diagnos är en bit papper med text på man fått av en läkare/psykolog. Inget att vara stolt över.

Att ha AS är något man fått av naturen/sina föräldrar. Liksom söta små näsor eller anlag för det ena eller andra. Inget att vara stolt över.

Det är sina handlingar man ska känna stolthet över. De är man själv ansvarig för. De är resultatet av egen vilja och tankekraft.

Det gäller i synnerhet om man har extra svårigheter (jämfört med den stora massan). Eftersom vi med AS har ständig uppförsbacke och motvind och extra tunga ryggsäckar har vi alla anledning att känna stolthet för det vi gjort av våra liv. Även om en del måste leta har vi alla saker att vara stolta över.

Men stolthet över papperslappen, nej tack.

Tycker det är bättre att bli behandlad som en fullvärdig medborgare än att gå omkring som en stolt och uppblåst sprätt med Aspergers syndrom stämplat i pannan.

Människan är en social varelse, något för makthavare och beslutsfattare att fundera över ...

Men jag förstår samtidigt att de gärna brännmärker en utsatt grupp för att kunna få billig arbetskraft ...

Amen, Grimauld....

Så sant som det är sagt..
Helt vedervärdigt dessutom....

T

Egentlig stolthet känner jag inte då det skulle kräva en prestation eller ett val från min sida. Men jag har en positiv attityd till diagnosen. Det skulle vara bekvämt med mindre nackdelar men om det är vad som krävs för att tänka annorlunda then so be it.

Tingeling skrev:Amen, Grimauld....

Så sant som det är sagt..
Helt vedervärdigt dessutom....

T

Tack för att få medhåll i ett svårt ämne.
Situationen ser inte så ljus ut.
Hur ska man ta sig ur den här rävsaxen ?

Ensamflickan skrev:Jag är inte stolt över att ha presterat en massa, för det har jag inte gjort under de 36,5 år jag plågat denna jord med min närvaro; jag är bara stolt över att tillhöra den intelligenta, rakkommunicerande sorten av varelser som plågar jorden...

Hybris...

Tveksamt, skäms inte men känner ingen stolthet heller

Jag tycker jag är som vilken människa som helst. Jag är lika mycke värd som alla andra.

Ja, jag är nöjd med min personlighet!

VaiSing skrev:Ja, jag är nöjd med min personlighet!

Jag också, men andra är det tydligen inte

Jag känner mig inte stigmatiserad, men jag skäms. Detta alternativ finns inte, så jag svarade "Usch..." tills vidare.

Jag är inte stolt över diagnosen. Mer neutral. Men diagnosen har hjälpt mig till att vara stolt över mig själv som människa. Jag känner att jag har fått mera tillåtelse att vara knasig, förut kännde jag mig som en brottsling.

Bror Duktig skrev:

VaiSing skrev:Ja, jag är nöjd med min personlighet!

Jag också, men andra är det tydligen inte

Men är diagnosen DU? Eller HAR du diagnosen?

trémula skrev:Jag är inte stolt över diagnosen. Mer neutral. Men diagnosen har hjälpt mig till att vara stolt över mig själv som människa. Jag känner att jag har fått mera tillåtelse att vara knasig, förut kännde jag mig som en brottsling.

Det var fint uttryckt!

Nu har jag ingen diagnos men jag förstår frågeställningen.

Det är ju inte utan att det är lite mediamässigt inne just nu att ha en nördig specialicialkompetens, som kanske kan göra en lite "mallig". Men för lite äldre kan det kanske se lite anorlunda ut, men det beror säkert också på hur mycket personlig envishet man har och hur mycket självförtroende man fått med sig från fårstående eller oförstående föräldrar?

Är det något vi INTE är så är det inne.
Hur många av oss har kommit ut på arbetsmarknaden t. ex?
Hur många här lever med familj och pengar på banken?

trémula skrev:Jag är inte stolt över diagnosen. Mer neutral. Men diagnosen har hjälpt mig till att vara stolt över mig själv som människa. Jag känner att jag har fått mera tillåtelse att vara knasig, förut kännde jag mig som en brottsling.

Så illa är det inte. Men:

Man kan alltid uppföra sig illa. I alla tider. I alla kulturer. I alla sammanhang.

Alfred N skrev:Nu har jag ingen diagnos men jag förstår frågeställningen.

Det är ju inte utan att det är lite mediamässigt inne just nu att ha en nördig specialicialkompetens, som kanske kan göra en lite "mallig". Men för lite äldre kan det kanske se lite anorlunda ut, men det beror säkert också på hur mycket personlig envishet man har och hur mycket självförtroende man fått med sig från fårstående eller oförstående föräldrar?

Personlig envishet kommer man ingen vart med. Möjligtvis är det bättre än att helt sakna driv, när man har problem att komma över, men det räcker absolut ingen vart för de allra flesta med tillräckligt stora problem för att få en diagnos.

Vad gäller självförtroende så är det utan tvivel stor brist på det hos de flesta av oss. Inklusive de som är "stolta" över sin diagnos. Givet att man är en del i samhället är inte stolthet ett alternativ. För detta krävs att man står utanför samhället alternativt ställer sig utanför, och då är man som krigarsjäl säger allt annat än "inne".

Peter skrev:Vad gäller självförtroende så är det utan tvivel stor brist på det hos de flesta av oss.

Jag har inte dåligt självförtroende.

Men jag blir ofta anklagad för att ha det.

För att jag pratar för lite. För att jag ofta svarar "vet inte" på frågor. För att jag är burdus och trycker ner folk i samtal, då har jag plötsligt enligt vissa ett hävdelsebehov som grundar sig i dåligt självförtroende. För att jag har koll på vad jag är dålig på och vad jag mår dåligt av. Då säger jag, jag klarar inte det där. Då behöver jag plötsligt en Mia Törnblombok för att jag själv, ve och fasa, vet mitt eget bästa och försöker skydda mig själv från jobbiga upplevelser.

Ett väldigt urvattnat begrepp det där med självförtroende .

sugrövmanövern: haha!! Klockren analys. Kan skriva under på att jag blivit "bedömd" på liknande sätt när jag var yngre.

sugrövmanövern skrev:

Peter skrev:Vad gäller självförtroende så är det utan tvivel stor brist på det hos de flesta av oss.

Jag har inte dåligt självförtroende.

Men jag blir ofta anklagad för att ha det.

För att jag pratar för lite. För att jag ofta svarar "vet inte" på frågor. För att jag är burdus och trycker ner folk i samtal, då har jag plötsligt enligt vissa ett hävdelsebehov som grundar sig i dåligt självförtroende. För att jag har koll på vad jag är dålig på och vad jag mår dåligt av. Då säger jag, jag klarar inte det där. Då behöver jag plötsligt en Mia Törnblombok för att jag själv, ve och fasa, vet mitt eget bästa och försöker skydda mig själv från jobbiga upplevelser.

Ett väldigt urvattnat begrepp det där med självförtroende .

Jag tror dig. Att vara burdus och trycka ner folk är i allmänhet ett tecken på bra (för bra) självkänsla. Självförtroendet är (vilket jag slarvade med i förra inlägget) mer situationsspecifikt och varierar mycket beroende på tillfälle och situation, men i den mån det är generellt bra (eller dåligt) så kan orden (lite slarvigt) användas närmast som synonymer. Teorin om att hävdelsebehov innebär dålig självkänsla/självförtroende har mycket svaga belägg i vetenskapen men är en myt som levt sig kvar inom folkpsykologin.

Alfred N skrev:Nu har jag ingen diagnos men jag förstår frågeställningen.

Det är ju inte utan att det är lite mediamässigt inne just nu att ha en nördig specialicialkompetens, som kanske kan göra en lite "mallig". Men för lite äldre kan det kanske se lite anorlunda ut, men det beror säkert också på hur mycket personlig envishet man har och hur mycket självförtroende man fått med sig från fårstående eller oförstående föräldrar?

Ehh? Social kompetens är inne. Sen ska man ju för all del gärna besitta specialkompetens inom (minst) ett ämne, men det absolut viktigaste är social kompetens. Det viktigaste är att kunna snacka. DET är inne.