Jag tror nog inte riktigt på att ögat bara reagerar på tre specifika våglängder. Snarare så reagerer de tre olika ljussensorerna mest på just dessa frekvenser. De optiska halvledare som finns har oftast en känslighetskurva med en topp för en viss våglängd. De optiska halvledare som ska likna ögats responskurva har inte tre toppar vid tre givna frekvenser. De är relativt mjuka. Skulle vi dessutom bara se just dessa våglängder så skulle vissa typer av ljuskällor (typ LED) inte ens vara synliga trots att de har spektrallinjer inom ögats känslighetsområde.

nallen skrev:Dock är det lite småintressant att det är just en oktav (tillyxat på sedvanligt fysikermanér) mellan ändarna på det synliga spektrat, röd, lambda ~800nm och violett lambda ~400nm

Ja, detta är intressant.

Jag googlade lite, men hittade bara en gammal tråd på Flashback, där någon hade funderat över samma sak.

Om du hittar något om detta (oktavtänkandet med färg) så uppdatera gärna här.

Rdos,
Det är helt rätt att det är en överförenkling att tala om att ögat bara urskiljer tre specifika frekvenser. Det är precis som du säger så att sensorerna var och en är känsliga för en del av spektrumet med en topp vid aktuell frekvens, och dessa spektrum överlappar också delvis.

Det är nog få ljusfenomen som verkligen kan sägas vara bara en enskild frekvens. Inte ens lysdioder lyser med en enda frekvens, utan även där är det ett spektrum, om än ofta ganska smalt. Äkta laser, dvs. inte laserdioder, är väl det som kommer närmast en enfrekvens ljuskälla.

Däremot är det fortfarande bara tre typer av färgsensorer i ögat, och de ger knappast någon information om var i deras respektive spektrum en inkommande våglängd ligger, så vi har fortfarande bara tre signaler att väga ihop och får alltså en tredimensionell färgrymd.

Eftersom i stort sett alla spektrum från ljuskällor och för ljussensorer har en Gaussfördelning eller något liknande så talar man om någon representativ våglängd för spektrat, som antingen motsvarar toppen eller någon slags "tyngdpunkt" för hela spektrat. Så gör man även för vanlig hemmabelysning, fast där beskriver man våglängden indirekt via begreppet färgtemperatur.

Jag tycker att användningen av ordet "oktav" när det gäller ljusets frekvenser kan vara lite missledande. "Multipel" vore bättre: mer korrekt och ger upphov till mindre förvirring.

Att de röda sensorerna triggar igen när våglängden börjar närma sej hälften av deras uppfattningsområde borde inte alls vara fysikalist omöjligt, snarare tvärtom.

Hittade en bra bild över uppfattningsområdena och hur de överlappar:



Den fanns på den här sajten:

http://grafiskteori.pointx.se/index.php ... pplevelse/

och jag har några frågor. Den första är den linjära transformation man utsätter de estimerade känslighetsfunktionerna för. Resultatet av den blir, som vi förutspått här i tråden, att röda området börjar bli känsligt igen nere i det blå. Men kanske Kvasir kan förklara mer om den linjära transformationen? Hur motiveras den? Min gissning är att den motiveras av empiriskt upplevande av färger (skulle det finnas negativa värden skulle det nästan motsvara kancellation?) - kan detta vara korrekt gissat?

weasley skrev:Jag tycker att användningen av ordet "oktav" när det gäller ljusets frekvenser kan vara lite missledande. "Multipel" vore bättre: mer korrekt och ger upphov till mindre förvirring.

Oktav används inte sällan även utanför akustiska sammanhang för att beteckna en faktor två i frekvens. Fast vid närmare eftertanke kan jag hålla med om att det möjligen kan vara förvirrande eftersom namnet egentligen syftar på åtta tonsteg, vilket förstås inte längre är relevant när man använder oktav i överförd betydelse.

http://grafiskteori.pointx.se/index.php ... pplevelse/

Där fanns det en del intressant, som verkar nyare än vad jag har läst. Ska titta närmare på ekvationerna vid något tillfälle.

och jag har några frågor. Den första är den linjära transformation man utsätter de estimerade känslighetsfunktionerna för. Resultatet av den blir, som vi förutspått här i tråden, att röda området börjar bli känsligt igen nere i det blå. Men kanske Kvasir kan förklara mer om den linjära transformationen? Hur motiveras den? Min gissning är att den motiveras av empiriskt upplevande av färger (skulle det finnas negativa värden skulle det nästan motsvara kancellation?) - kan detta vara korrekt gissat?

I första hand är det väl viktigt att notera just vad jag påpekade tidigare, att vår perception av färg uppenbarligen är en monoton funktion av våglängden, eftersom det inte finns några märkliga hopp fram och tillbaka i det spektrum vi upplever.

Vill man gå längre än så så får man nog gå till NCS-systemet, som är den vanligaste, och kanske enda, färgteori som försöker kvantifiera hur vi upplever färg. NCS utgår från vår perception, inte från fysiken. NCS färgcirkel baseras på fyra s.k. primärfärger: rött, gult, grönt och blått. Att det finns fyra, och inte tre, är just för att det handlar om perception, inte färgblandning. Även om man t.ex. kan blanda till grön färg av gult och blått, så tycks hjärnan inte kunna tänka sig grönt som en blågul färg, så även grönt behövs som ett grundkoncept. Man utgår sedan från dessa och placerar dem lika utstprdda på en cirkel, med gult och blått respektive rött och grönt som motsatspar. Området mellan två färger delas sedan in linjärt efter hur många procent av varje färg som ingår. T.ex. beskrivs färger mellan gult och rött med hur många procent gulhet respektive rödhet de har (med summan 100 %). Fortfarande så utgår detta helt från perception. Man har låtit stora grupper försökspersoner bedöma procentdelen primärfärger i mängder av färgprover för att komma fram till en modell som stämmer bra överens med människors perception. Helt lika tycker vi naturligtvis inte, men med lite träning sägs i stort sett alla personer kunna bedöma färger med högst 10 % felmarginal. Erfarna kan göra det inom någon eller några få procent. Så här långt talar vi bara kulör, och till detta måste läggas ytterligare mått för att uttrycka ljushet och mättnad (i NCS använder man istället begreppen svarthet och vithet för att indirekt uttrycka dessa saker).

Det intressanta vore då förstås om mag tog NCS färgcirkel och bestämde motsvarande våglängd för alla kulörer. Då skulle man få en avbildning mellan upplevd färg och våglängd. Linjär tror jag knappast den skulle bli. Däremot monoton. Förmodligen har detta gjorts, men jag kan inte dra mig till minnes att ha sett någon sådan studie. Fast till viss del måste det i alla fall ha gjorts eftersom man vet att primärrött motsvaras av en våglängd utanför det synliga området.

NCS har sitt värde främst som system och när det gäller nyanser, där systemet ger utmärkt överblick. När det gäller färgtoner tycker jag den har sina begränsningar, p g a den mänskliga faktorn och eller kanske på att de inte jobbar i dagsljus utan under dagsljuslysrör.

* I o m att de har grönt som grundfärg så blir färgcirkeln skev då grönt och blått ligger väldigt nära varandra och stegen mellan dem ytterst små.

* Det blir också för stora steg mellan rött och blått så att inte alla violetta toner täcks in.

* Sen kan man lika gärna säga detsamma om violett som om grönt: att vi upplever det som 'violett' och inte som 'rött + blått' (violett är f ö svårt att ens blanda till av rött och blått, till skillnad mot grönt som lätt går att blanda av gult och blått).

* Att 'rösta' fram grundfärger är ingen bra idé om deltagarna inte har välutvecklat färgsinne. När det gäller rött, gult och grönt tycker jag de lyckats bra men den blå torde väl vem som helst kunna se att den inte är inte rent blå utan har en dragning åt cyan, vilket då gör stegen mellan rött och blått ännu färre då den rent blå ligger nånstans vid R90B.

* Nyansmässigt är de blågröna nyanserna betydligt skarpare än övriga toner av samma nyans, troligen p g a att man använt illstarka viridian / ftalogrönt utan att göra dem tillräckligt grå i det färgsvaga registret.

* Bland de röda har man missat att kompensera för färgtonförskjutning så att vissa nyanser är varmare eller kallare den kulörta nyansen av samma ton.

Upprepade försök att påpeka sådana högst väsentliga detaljer har inte mötts av något som helst intresse från Färginstitutets sida. Revisionen i mitten av 90-talet innebar bara en marginell förbättring av vissa nyanser medan de här ovan beskrivna grundproblemen kvarstod. Har dock inte kollat in de senaste uppdateringarna.

Kvasir skrev:

och jag har några frågor. Den första är den linjära transformation man utsätter de estimerade känslighetsfunktionerna för. Resultatet av den blir, som vi förutspått här i tråden, att röda området börjar bli känsligt igen nere i det blå. Men kanske Kvasir kan förklara mer om den linjära transformationen? Hur motiveras den? Min gissning är att den motiveras av empiriskt upplevande av färger (skulle det finnas negativa värden skulle det nästan motsvara kancellation?) - kan detta vara korrekt gissat?

I första hand är det väl viktigt att notera just vad jag påpekade tidigare, att vår perception av färg uppenbarligen är en monoton funktion av våglängden, eftersom det inte finns några märkliga hopp fram och tillbaka i det spektrum vi upplever.

[och en massa mer...]

Vad du säger här ovan är alltså att "ja, det motiveras troligen av det empiriska betraktandet av färger"? ;-D

Inger skrev:* I o m att de har grönt som grundfärg så blir färgcirkeln skev då grönt och blått ligger väldigt nära varandra och stegen mellan dem ytterst små.

* Det blir också för stora steg mellan rött och blått så att inte alla violetta toner täcks in.

* Sen kan man lika gärna säga detsamma om violett som om grönt: att vi upplever det som 'violett' och inte som 'rött + blått' (violett är f ö svårt att ens blanda till av rött och blått, till skillnad mot grönt som lätt går att blanda av gult och blått).

Jag har länge stört mej på att grönt får en så stor plats i färgcirkeln medan violett/lila kläms in som hastigast. Det känns nästan lite fräckt mot stackars lila färgen.

Fast, det har väl med mänsklig perception att göra, snarare än något fysikaliskt? I en värld fylld av gröna träd och röda varningssignaler är det väl av stor vikt att kunna urskilja de olika gröna färgerna medan violett/lila (vad är skillnaden på dessa egentligen?) inte är lika viktig för hjärnan att lägga märke till.


Resten av ditt inlägg, Inger, var jätteintressant. Jag är bara tveksam till att något så individuellt som färguppfattning någonsin går att göra objektivt, något det ser ut som om du skulle vilja. Hur vet man om något är ftalatgrönt i överkant? Är det en egenskap hos själva färgen eller är det så att du och din hjärna kan registrera grönt bättre än andra?

***************

EDIT: Vad menar du med att det är svårt att blanda violett, förresten? Det är väl bara gegga ihop blå och röda pigment - voilá!

@weasley
När jag jobbade i färghandeln och skulle blanda lila färger så utgick man ifrån ett lila pigment, och tillsatte sedan rött eller blått.

Det är svårt med toleransnivån där, så kunden får SAMMA lila färg som förra gången.

Alltså, mitt karga språk hänger inte med här. Så jag har frågor om nedanstående:

weasley skrev:Jag tycker att användningen av ordet "oktav" när det gäller ljusets frekvenser kan vara lite missledande. "Multipel" vore bättre: mer korrekt och ger upphov till mindre förvirring.

Att de röda sensorerna triggar* igen när våglängden börjar närma sej hälften av deras** uppfattningsområde borde inte alls vara fysikalist omöjligt, snarare tvärtom.

[...]

och jag har några frågor. Den första är den linjära transformation man utsätter de estimerade känslighetsfunktionerna för. Resultatet av den blir, som vi förutspått här i tråden, att röda området börjar bli känsligt*** igen nere i det blå. Men kanske Kvasir kan förklara mer om den linjära transformationen? Hur motiveras den? Min gissning är att den motiveras av empiriskt upplevande**** av färger (skulle det finnas negativa värden skulle det nästan motsvara kancellation?) - kan detta vara korrekt gissat?

* Vilka är de röda sensorerna? I ögat?
** Vilka avser "deras"?
*** Vilket röda område? I bilden (med vågorna) eller i ögat?
**** Vad är emiriskt upplevande (nej, jag kan aldrig lära mig ordet empiriskt).

@ Inger: Varför har man en cirkel med röd-grön-blå, och inte röd-gul-blå?

För mig är färgcirklar med röd-gul-blå som tre "poler" mest harmoniska.

Inger skrev:* Bland de röda har man missat att kompensera för färgtonförskjutning så att vissa nyanser är varmare eller kallare den kulörta nyansen av samma ton.

Har du missat ett "än" innan "kulörta"?

Fråga: Vad betyder "den kulörta nyansen av samma ton"? Vad är den icke-kulörta nyansen?
Vad betecknar "ton" och vad betecknar "nyans"? Är ton t.ex. rött, och nyans ljusrött/mörkrött - typ?

Bror Duktig skrev:

Inger skrev:* Bland de röda har man missat att kompensera för färgtonförskjutning så att vissa nyanser är varmare eller kallare den kulörta nyansen av samma ton.

Har du missat ett "än" innan "kulörta"?

Ja. (Trött idag.)

Fråga: Vad betyder "den kulörta nyansen av samma ton"? Vad är den icke-kulörta nyansen?
Vad betecknar "ton" och vad betecknar "nyans"? Är ton t.ex. rött, och nyans ljusrött/mörkrött - typ?

Ja.

Färgtonen är den kulörta färg som man brukar placera i färgcirkel eller spektrum.

Nyansen är variationer av denna ton med inblandning av vitt och/eller svart i olika proportioner. I NCS-systemet presenteras dessa i trianglar med kulörtaste nyansen i ena änden, vitaste i andra och svartaste i tredje.

Tillsammans bildar färgcirkeln och alla nyanstrianglarna för resp färgton en tredimensionell färgrymd. Mycket behändigt att visualisera.

NCS-systemet

Ville bara säga att jag är precis lika nyfikon som Bror Duktig och följer den här tråden med stort intresse!

Bror Duktig skrev:@ Inger: Varför har man en cirkel med röd-grön-blå, och inte röd-gul-blå?

Det har man bara när man talar om ljusfärger (RGB, som du vet). I NCS-systemet har man rött, blått, gult och grönt.

För mig är färgcirklar med röd-gul-blå som tre "poler" mest harmoniska.

För mig ter det sig också som det mest naturliga, eftersom det blir någorlunda lika stort avstånd mellan stegen om man gör så.

weasley skrev:

Inger skrev:* I o m att de har grönt som grundfärg så blir färgcirkeln skev då grönt och blått ligger väldigt nära varandra och stegen mellan dem ytterst små.

* Det blir också för stora steg mellan rött och blått så att inte alla violetta toner täcks in.

* Sen kan man lika gärna säga detsamma om violett som om grönt: att vi upplever det som 'violett' och inte som 'rött + blått' (violett är f ö svårt att ens blanda till av rött och blått, till skillnad mot grönt som lätt går att blanda av gult och blått).

Jag har länge stört mej på att grönt får en så stor plats i färgcirkeln medan violett/lila kläms in som hastigast. Det känns nästan lite fräckt mot stackars lila färgen.

Fast, det har väl med mänsklig perception att göra, snarare än något fysikaliskt? I en värld fylld av gröna träd och röda varningssignaler är det väl av stor vikt att kunna urskilja de olika gröna färgerna medan violett/lila (vad är skillnaden på dessa egentligen?) inte är lika viktig för hjärnan att lägga märke till.

Det är logiskt, men NCS-systemet är inte baserad på färgers förekomst i naturen utan enbart på hur "vi" uppfattar dem.

Resten av ditt inlägg, Inger, var jätteintressant. Jag är bara tveksam till att något så individuellt som färguppfattning någonsin går att göra objektivt, något det ser ut som om du skulle vilja. Hur vet man om något är ftalatgrönt i överkant? Är det en egenskap hos själva färgen eller är det så att du och din hjärna kan registrera grönt bättre än andra?

Det är väl som med så mycket annat; de flesta tittar helt enkelt inte efter ordentligt (precis som de inte sitter och lusläser de högst relevanta detaljerna i lampkataloger).

Om man gör som jag och tar ut alla färgproverna från sina platser i färgkartorna och sorterar dem nyansvis istället för färgtonvis så torde vem som helst med icke-defekt färgseende kunna se att de gröna nyanserna är för starka jämfört med samma nyans av andra färtoner. Jag kan visa dig nästa gång du kommer hit om du påminner mig.

Att det beror på användningen av för starkt färgpigment är bara min gissning, men jag känner ju igen den där illgröna färgen när jag ser den och har själv gjort samma misstag när jag använt den för att måla en bricka med. Behövde ha avsevärda mängder umbra i för att den inte skulle bli närmast självlysande i utblandning med vitt, medan ultramarin inte krävde någon umbra alls för att ge en mild ljusblå.

***************

EDIT: Vad menar du med att det är svårt att blanda violett, förresten? Det är väl bara gegga ihop blå och röda pigment - voilá!

Varsågod och försök! Även om du använder ett redan rödblått pigment (t ex ultramarin) och blandar med ett redan blårött pigment (t ex krapplack) så blir det ändå inte någon särskilt klar violett utan en ganska mölk och dämpad.

Och använder du klarblå (R90B) eller klarröd (R) målarfärg, alt färger som har minsta anstrykning åt gult (t ex preussisk blå resp kadmiumrött) så blir det bara en mörk och geggig grå med i bästa fall lite anstrykning åt violett. Vilket iofs kan vara mycket användbart i visst måleri men inte om man vill ha en klar violett, då är det bäst att köpa en färdigblandad. (Kvasir får förstås invända om han har avvikande åsikt.)

Detta p g a den subtraktiva färgblandningen som filterar bort mer och mer ljus ju mörkare pigmenten de är och/eller ju fler av de tre grundfärgerna som blandas i.

Det är därför man använder de relativt sätt ljusare färgerna cyan och magenta ihop med den redan ljusa gula för att få fram bra färger i fyrfärgstryck. Med vanliga pigmentfärger såsom konstnärsfärger blir det svårare att få fram rena och starkt kulörta färger eftersom många är så mörka eller oklara, alt drar åt sin grannfärg.

Inger skrev:

Bror Duktig skrev:@ Inger: Varför har man en cirkel med röd-grön-blå, och inte röd-gul-blå?

Det har man bara när man talar om ljusfärger (RGB, som du vet). I NCS-systemet har man rött, blått, gult och grönt.

Jag tror inte att jag fattar varför man har grönt i stället för gult i ljusfärg.
Jag vet att cyan, magenta och gul baseras på "trix" (som jag vet, kontrastfärg, subrahera o.s.v.), men inte kan beskriva med ord) med RGB, men jag fattar inte alltså varför man använder dessa och inte röd, gul, blå.

Förklara gärna

Bror Duktig skrev:Alltså, mitt karga språk hänger inte med här. Så jag har frågor om nedanstående:

weasley skrev:Jag tycker att användningen av ordet "oktav" när det gäller ljusets frekvenser kan vara lite missledande. "Multipel" vore bättre: mer korrekt och ger upphov till mindre förvirring.

Att de röda sensorerna triggar* igen när våglängden börjar närma sej hälften av deras** uppfattningsområde borde inte alls vara fysikalist omöjligt, snarare tvärtom.

[...]

och jag har några frågor. Den första är den linjära transformation man utsätter de estimerade känslighetsfunktionerna för. Resultatet av den blir, som vi förutspått här i tråden, att röda området börjar bli känsligt*** igen nere i det blå. Men kanske Kvasir kan förklara mer om den linjära transformationen? Hur motiveras den? Min gissning är att den motiveras av empiriskt upplevande**** av färger (skulle det finnas negativa värden skulle det nästan motsvara kancellation?) - kan detta vara korrekt gissat?

* Vilka är de röda sensorerna? I ögat?
** Vilka avser "deras"?
*** Vilket röda område? I bilden (med vågorna) eller i ögat?
**** Vad är emiriskt upplevande (nej, jag kan aldrig lära mig ordet empiriskt).

* De röda sensorerna i ögat.
** Deras = de röda sensorernas.
*** Röda området = de av färgsensorerna i ögat som uppfattar röda våglängder.
**** Empirisk = en slutledning som grundar sej på erfarenhet.

Inger skrev:NCS har sitt värde främst som system och när det gäller nyanser, där systemet ger utmärkt överblick. När det gäller färgtoner tycker jag den har sina begränsningar, p g a den mänskliga faktorn och eller kanske på att de inte jobbar i dagsljus utan under dagsljuslysrör.

Den mesta kritik mot NCS som jag har hört beror på att folk vill att NCS ska gå att använda till saker det aldrig var tänkt att användas till. Huvudsyftet är att hitta ett systematiskt sätt att beskriva färgperception så att det går att under kontrollerade former beskriva en färg tillräckligt precist. Framförallt är det viktigt för t.ex. företag när de beställer produkter från tillverkare. Dagsljuslysrör är egentligen ingen absolut förutsättning för huvudsyftet, eftersom det bara handlar om att kunna besrkiva färger i förhållande till varandra vid en viss given belysning. Dock kan vissa färger framstå annorlunda relativt varandra under olika belysning även om det är sällsynt (Kobolblått lär vara en sådan färg, men jag har aldrig riktigt lyckas se den effekten själv). För att vara säker på att inte fel uppstår genom att beställare och leverantör använder olika belysning så är det lämpligt att även standardisera denna, t.ex. till dagsljuslysrör. Det skulle kunna bli fel om en svensk firma bedömer färgprover en mulen dag här i Sverige och en kinesisk leverantör utgår från vilken färg som motsvarar beskrivningen i kinesiskt solsken. Vad du menar med begränsningarna förstår jag inte, så det för du gärna utveckla.

* I o m att de har grönt som grundfärg så blir färgcirkeln skev då grönt och blått ligger väldigt nära varandra och stegen mellan dem ytterst små.

NCS utgår från perception och mentala modeller, och därför har man placerat primärfärgerna som man har gjort. Det är rimligt och logiskt ur den synvinkeln. För t.ex. färgblandning är det oftast mera bekvämt och logiskt att utgå från den "vanliga" färgcirkeln baserad på Göthes teorier.

* Det blir också för stora steg mellan rött och blått så att inte alla violetta toner täcks in.

Behöver du mera än hundra steg mellan rött och blått? Jag tror inte någon människa klarar att se mindre skillnader än så.

* Sen kan man lika gärna säga detsamma om violett som om grönt: att vi upplever det som 'violett' och inte som 'rött + blått' (violett är f ö svårt att ens blanda till av rött och blått, till skillnad mot grönt som lätt går att blanda av gult och blått).

Nej, det går utmärkt att tala om blåaktigt röda färger och rödaktigt blåa färger, eftersom rött och blått är närliggande primärfärger. Det går däremot inte att tala om blåaktigt gula eller gulaktigt blåa färger. I alla fall brukar inte människor tycka att det är normalt eller rimligt. Att man sedan kan blanda till grönt med blått och gult är en helt annan sak. På samma sätt kan man inte beskriva rött som en gulaktig blå eller blåaktig gul, så rött måste också finnas. Osv. Det går alltså att tala om färger som ligger mellan två närliggande primärfärger genom att utgå från dessa primärfärger, men det går att inte att göra det för två motsatsfärger.

* Att 'rösta' fram grundfärger är ingen bra idé om deltagarna inte har välutvecklat färgsinne. När det gäller rött, gult och grönt tycker jag de lyckats bra men den blå torde väl vem som helst kunna se att den inte är inte rent blå utan har en dragning åt cyan, vilket då gör stegen mellan rött och blått ännu färre då den rent blå ligger nånstans vid R90B.

De försökspersoner som har använts för att ta fram NCS-systemet röstade inte bara plötsligt, utan det handlade om långa studier där man försökte få folk att enas om hur olika färger lämpligen skulle beskrivas. Det visade sig att man i slutändan ofta inte hade större skillnader än ungefär plus minus 10 % mellan olika försökspersoner. Man utgick sedan från något medelvärde som standard, och de flesta kan med träning lära sig att bedöma färger ganska precist enligt standarden, även om de personligen kanske tycker att standarden skulle vara aningen annorlunda.

En möjligen befogad kritik som jag hört framföras är däremot att man (såvitt jag vet) bara har använt skandinaviska försökspersoner, och det är tänkbart att det finns regionala skillnader mellan folkgrupper.

* Nyansmässigt är de blågröna nyanserna betydligt skarpare än övriga toner av samma nyans, troligen p g a att man använt illstarka viridian / ftalogrönt utan att göra dem tillräckligt grå i det färgsvaga registret.

Definiera "skarpa". Om du menar att färgerna i detta område är relativt mera kulörta än i andra områden, för samma siffra på kulörthet, så är det nog i så fall snarare du som har en från den stora massan avvikande perception. NCS är som sagt ett försök att hitta en gemensam standard utifrån någon slags medelvärde av människors perception.

* Bland de röda har man missat att kompensera för färgtonförskjutning så att vissa nyanser är varmare eller kallare den kulörta nyansen av samma ton.

Du menar tintserier? Det har man inte tagit hänsyn till, och det är nog omdebatterat om en färgteori ska kompensera för det eller inte. Såvitt jag förstår är det ett perceptionsfenomen, och inte ett fenomen för faktiska färger (pigment etc.), men möjligen sklijer tintningen beroende på hur det faktiska spektrat ser ut för en viss färg. Den mest välkända och tydliga tintningen är att gulsvarta färger drar åt grönt.

Upprepade försök att påpeka sådana högst väsentliga detaljer har inte mötts av något som helst intresse från Färginstitutets sida. Revisionen i mitten av 90-talet innebar bara en marginell förbättring av vissa nyanser medan de här ovan beskrivna grundproblemen kvarstod. Har dock inte kollat in de senaste uppdateringarna.

Jag misstänker att ointresset beror på att de anser att du, eller vem som nu har framfört kritiken, har missförstått vad NCS är och hur det är tänkt. Jag talade med en textildesigner för några år sedan, och hon hade också en massa kritik mot NCS. Men det visade sig att hon ville använda det till något helt annat än det är tänkt för.

Därmed inte på något vis sagt att NCS är det slutgiltiga och perfekta. Själv tycker jag det är ett oerhört intressant försök att kvantifiera perceptionen av färg. Säkerligen kommer man i framtiden revidera och utöka teorin på olika sätt, men jag tycker det är ett imponerande arbete så här långt. Inte heller är NCS den enda färgteori man behöver. Den är framtagen för vissa ändamål, där den förefaller fungera utmärkt, men den är inte alls lämplig för vissa andra ändamål, där man hellre använder någon annan teori, eller där ingen teori ännu finns.

Noteras kan f.ö. att huvudarkitekten bakom NCS-systemet, Anders Hård, dog i år, vid en ålder av 86 år.

Jag har också alltid stört mig på detta men när det gäller ljusfärger så funkar de liksom tvärtom mot pigmentfärger.

grönt + blått = cyan (verkar logiskt)
blått + rött = magenta (verkar också logiskt)
rött + grönt = gult (här tar logiken slut)
Alla tre = vitt (suck)



Bild från wikipedia (där det finns mer info för den som orkar läsa).

Bror Duktig skrev:Jag tror inte att jag fattar varför man har grönt i stället för gult i ljusfärg.

Även jag går och grunnar på detta mysterium - har inte försökt ta reda på det. OM någon matar mig svaret med sked så gapar jag väldigt gärna!



[EDIT] Aha!?

Tack, Inger men nu fattar jag ingenting. Grönt och rött är väl fysikaliska motsatsfärger, de borde väl alltså ge vitt ljus?!!

* suck *

jonsch skrev:

Bror Duktig skrev:Jag tror inte att jag fattar varför man har grönt i stället för gult i ljusfärg.

Även jag går och grunnar på detta mysterium - har inte försökt ta reda på det. OM någon matar mig svaret med sked så gapar jag väldigt gärna!

Det beror på ljusfärgernas våglängder. För att få ett helt vitt ljus krävs en speciell interferens mellan de olika vågorna.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Interferens_(v%C3%A5gr%C3%B6relse)

Hm, rött och grönt är inte komplementfärger?
Är det komplementfärgerna som gör att den där RGB-cirkeln finns/fungerar?

jonsch skrev:[EDIT] Aha!?