Hej!

Jag tänker att det kunde vara intressant att få veta lite grann om uppväxten.

Om någon här fick AS-diagnos (eller annan diagnos) tidigt, togs det särskild hänsyn till det? Blev det AS-klass/specialundervisning och regelbunden information om handikappaktiviteter som automatiskt dimper ner i brevlådan?

Om någon som fick diagnos tidigt blev behandlad som vem som helst, var det bra eller dåligt?

En del föräldrar har en tendens att lyssna på auktoriteter som läkare, habilitringspersonal etc. De uppfostrar sitt barn utifrån de svårigheter som barnet har och är övertydlig mot barnet "du vet, att på grund av att du har AS har du svårt med det här och detta, men det är inget fel på dig för det, lilla gumman".

Andra föräldrar förnekar diagnosen, "det är inget fel på mitt barn" och uppfostrar barnet på samma sätt som andra syskon och vill att barnet ska klara sig utan samhällets hjälp.

Sen finns det föräldrar mitt emellan.

Det var bara en tanke. Jag tror att uppväxten spelar en viss roll för hur man utvecklas till en vuxen individ. Men kanske är jag ute och seglar.

Hälsningar

Lilla Gumman

"Hemma med familjen" var det ingen som tog någon särskild hänsyn till mig, till min autism, vilket jag satte stort värde på.

Men när jag gick i kanske andra eller tredje årskursen fick jag gå i en (kortare) specialundervisning några timmar varje vecka, om jag nu minns rätt när det gäller hur ofta och hur länge jag fick gå där. Först efter att jag började i fjärde årskursen började jag klara undervisningen, trots att jag mest satt och tittade ut genom skolsalens fönster, av längtan ut till djuren i skogen, på grund av min autism, eller för att jag tyckte att uppgifterna i matteboken och i andra böcker var så trista. Utom då jag satt och tragglade med en bok om Östergötlands geografi. Geografi är ett av mina favoritämnen. Jag skulle kunna ha alla väggarna (och taket i alla rummen också ) här hemma tapetserade med kartor ...

Jag blev tyvärr inte diagnosticerad förrens efter skolåren.

Minns att jag i grundskolan betraktades som provokativ och pur ond.
Kanske p.ga att redan i tidig ålder hade man iaf talets gåva, och således fungerade inte kvasi-pedagogiskt lärar-snack på mig, vilket gjorde lärarna riktigt irrterande. (skulle också blivit irriterad om en 11-åring genomskådade min klent underbyggda retorik)

Var redan då en ensamvarg, som sökte mig bort från nästan alla personer, både i skola och fritid. Satt ofta och läste på rasterna, men det la sig lärarna i och tyckte det var förkastligt. Jag förbjöds att ha med mig tidningar & böcker till skolan tillslut, då såg jag det som sadism/maktmissbruk, idag ser jag på det som i bästa fall "missriktad välvilja".

Tillslut handlade bara allt om att "sätta mig på plats", alla i skolmiljön försökte tvinga mig till lydnad, men vägrade bli styrd. Var väldigt impuls-styrd, vilket ofta resulterade i fysiska konfrontationer då jag tyckte folk var oförtjänt dryga mot mig. Blev desutom mobbad och utfryst i perioder, men så blir det när man inte går på ett enda disco eller födelsedagskalas under hela skoltid. Folk tror man är nonchalant, fast egentligen är man bara asocial.

Svårigheter att styra impulser medförde att jag blev ett redigt busfrö, dock hade jag inte elaka intentioner.

Lektionerna var ett helvete, svårt att koncentrera sig, för hög ljudnivå. Tyckte undervisningen var konstig då man skulle lära sig innantill, istället för att lära sig ta reda på fakta vid behov.
Begrep aldrig varför man skulle göra läxor när man redan behärskade området. Kan säga att jag gjorde knappt inte en läxa under årskurs 1-6, fick ju ändå inte betyg då och lärde mig genom böcker och vissa populärvetenskapliga tidningar istället, och inte att förglömma Vetenskapens Värld med Bo Eriksson.

Att jag inte gjorde läxor gjorde att man hamnade i OBS-klass. Kändes bara förnedrande att sitta med personer som var uppenbart bakom flötet.

Allt kulminerade i kvartsamtal varje vecka med repressalier som följd. Det pågick ngt halvår ungefär. Det medförde att jag började skolka istället. Ringde min lärare på morgonen och sa jag var sjuk. Cyklade ner på stan och köpte godis och hyrde en film. Både då och nu tycker jag det var bättre spenderad tid.

När min lärare fick reda på det hade hon under sin tid aldrig mött någon som hade fräckheten att ljuga henne rakt upp i ansiktet. Jag tog det som en komplimang

Nej, skolan lockade aldrig. Minns väl att jag frågade efter första introduktionen hur många gånger det var kvar av skolan.
Vantrivdes varje dag, kände mig precis som ett ufo som åkt vilse....

Men allt var ju inte dåligt. Minns att jag gillade bas-mattematiken och geometrin (den var ju logisk), och även att läsa och skriva var kul då det var uppenbart användningsbart.
Kungar från förr och obskyra länders huvudstäder gick man till biblioteket om man ville ta reda på tänkte jag. Perfekt studiemiljö var det också, tyst och fint.

Men med åren har jag lärt mig att hantera migsjälv bättre, skulle nog klara av en studiemiljö bättre nuförtiden, men det är inget som lockar ens idag.

Nu känner jag att jag drog iväg lite väll mycket, well,well, mina 2 cent iaf.

Har jag förstått det rätt att omröstningen endast är till för dem som fick AS-diagnos som barn?

Jag fick min diagnos vid 14, då grundskolan i princip var avklarad. Jag är faktiskt glad att jag inte fick diagnos tidigare, då hade den troligtvis bara verkat stigmatiserande.

Och hur upplevde jag skolan?
Som att excercera tillsammans med tjattrande apor, för att ta den korta versionen.

Jag upplevde den som tvingande, gick in för att få godkänd. Hade det ganska lätt för teorin (med några undantag) samt en del kompisar så det var bara att härda ut.

KrigarSjäl skrev:Och hur upplevde jag skolan?
Som att excercera tillsammans med tjattrande apor, för att ta den korta versionen.

Jag hade inte kunnat sammanfatta min upplevelse av skolan bättre.

Skolan var ett utdraget helvete för mig. Om jag idag skulle få välja mellan att tvingas amputera ena armen eller att tvingas genomlida de tolv skolåren igen så hade jag lätt valt amputering.
Jag förstår inte folk som säger "det lärde jag mig när jag gick i skolan". Själv hade jag inte "utrymme" att lära mig någonting alls i den j-la miljön (mer än att hantera stark panikångest).
Men förresten..Skolan har lärt mig något: att alla de viktigaste kunskaperna (för mig) måste bekräftas genom empiri, inte genom flummiga läroböcker och av dumma, okunniga och snorkiga "lärare".

Jag tycker att Einsteins citat "Education is what remains after one has forgotten everything he learned in school" stämmer mycket bra.
Think about it..

Jag tyckte min barndom var mestadels bra.
Fick pyssla med det mesta som jag tyckte var intressant, fick veta senare när jag skulle gå om fjärde klass att mamma som var dagisfröken hade sagt till om att jag skulle få vänta ett år med att börja skolan för att jag enligt henne inte lekt klart, det var nog iofs sant.

Skolan gick jag till för att alla andra gjorde det.
Och vi hade en bra fröken.
I sjuan inträffade en milstolpe för mig, kär i världens finaste tjej som oftast bar en stickad tröja i någon form och hon hade sina egna glasögon (vilket iofs alla som har glasögon brukar ha).

Hade en hel del diskussioner om vad och varför man skulle lära sig saker, betyg var inget motiv för mig, kunskapen var det däremot och jag var defenetivt inte där för o slösa bort tid.

missbutterfly skrev:

KrigarSjäl skrev:Och hur upplevde jag skolan?
Som att excercera tillsammans med tjattrande apor, för att ta den korta versionen.

Jag hade inte kunnat sammanfatta min upplevelse av skolan bättre.

Skolan var ett utdraget helvete för mig. Om jag idag skulle få välja mellan att tvingas amputera ena armen eller att tvingas genomlida de tolv skolåren igen så hade jag lätt valt amputering.
Jag förstår inte folk som säger "det lärde jag mig när jag gick i skolan". Själv hade jag inte "utrymme" att lära mig någonting alls i den j-la miljön (mer än att hantera stark panikångest).
Men förresten..Skolan har lärt mig något: att alla de viktigaste kunskaperna (för mig) måste bekräftas genom empiri, inte genom flummiga läroböcker och av dumma, okunniga och snorkiga "lärare".

Jag tycker att Einsteins citat "Education is what remains after one has forgotten everything he learned in school" stämmer mycket bra.
Think about it..

Den svenska skolan är, eller förhoppningsvis var, anpassad helt efter medelmåttor & trögfattade flockvarelser. I varje fall i Mörkaste Skåne där jag gick.
Begick du det stora brottet att vara annorlunda i en eller annan mening fick du ta en massa skit.
Eftersom jag är aspergare och stockholmare blev det dubbelt med skit.
Brott mot Jante beivras stenhårt med ett enda undantag: du får vara hur bra som helst i fotboll men absolut inte i något annat.

Jag skulle hellre göra tre år på Kumla än återuppleva högstadiet.
Alla åldrar har INTE "sin charm" som en del påstår. Att vara 14 var ett helvete helt för sig självt.
Som väl är blev man äldre.

missbutterfly skrev:......Skolan har lärt mig något: att alla de viktigaste kunskaperna (för mig) måste bekräftas genom empiri....

Så sant, minns att jag kom på det någon gång och berättade det för läraren, första gången blev det tyst.
Andra gången kom det faktiskt ett vettigt svar "jag önskar jag kunde göra så du alltid fick bekräftelse på det du gjort men jag kan inte så du får lita på att det stämmer".
Då började jag samla faktafel, det var intressant, lärarna började kommentera att det faktiskt fanns fel i böckerna ibland.

Jag blev rätt mycket mobad och utstött. Hadde inte mycket vänner eller kompisar. Kändes mycket som man kom som något andra hands vall bland de vännerna man hadde.

Hade tur jag... På sätt o vis.

Bockade för andra alternativet, men det var inte för asperger, utan för hörselskadan.

Hörsel-anpassad klassrum, var ALDRIG över 12 elever samtidigt under hela grundskolan, med ett litet undantag.


Visst, de inte så begåvade i klassen snodde all uppmärksamhet, men det gjorde inget då jag oftast fixade mina uppgifter själv.

Var ofta ett jädra duttande o tuttinuttande, men i gengäld så fick jag till mig adekvat utbildning.


Till skillnad från väldigt många andra, en som var lite lagom "spydig" för att läraren ofta hade fel så har han nu idag skräck för matte, andra kan inte ens tala svenska på acceptabel nivå. Och dessa gick i vanliga klasser på 25-30 snorungar.



Så jag antar att man kanske får ta det goda med det onda.

Jag blev överbeskyddad hemma i familjen, men ingen tog hänsyn i skolan. Hade inte fått nån diagnos.

Jag kände mig som en helt maktlös fånge och en ägodel både hemma och i skolan och förstod inte varför föräldrar och vuxna har rätt att bestämma över barn. Först i vuxen ålder kan jag förstå att det är av kärlek (och en del dumhet) som föräldrar skyddar sina barn. Jag kan känna mig tacksam för deras kärlek nu.

Jag tror nästan de flesta kan hålla med om att skolan verkar mest vara till för att lära oss att livet är ett helvete. Men att jag lärde mig att livet var ett helvete, var i sin tur vad som till slut ledde mig till att kunna lära mig att hantera det och välja att inte uppleva livet på det sättet. Det sitter ändå hos en själv. Att ändra yttre omständigheter kan underlätta men aldrig göra en lycklig. Och en lycklig person kan vara lycklig i vilken omgivning som helst.
Man kommer aldrig nån vart så länge man fortsätter skylla sin olycka på andra.

Hej!

aliasFrollo skrev:Har jag förstått det rätt att omröstningen endast är till för dem som fick AS-diagnos som barn?

Jo, jag tänkte så först. Men alla som vill får svara. De som fick diagnosen som barn har väl blivit mer överbeskyddade än andra. Eller så stämmer inte det alls.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag har aldrig haft diagnos, skulle troligen varit mer överbeskyddad med den, men så är morsan inte den smartaste oxå, så jag hade nog brutit kontakten tidigare. Har aldrig trott att de vetat vad som är 'bäst för mig', men det är lätt att vänja sig vid hjälp. T.ex så knöt jag inte mina skor själv, och brydde mig inte om det onormala förrän jag var i tio års åldern.

trémula skrev:Och en lycklig person kan vara lycklig i vilken omgivning som helst.
Man kommer aldrig nån vart så länge man fortsätter skylla sin olycka på andra.

Men kan inte saker vara andras fel trots att det kan vara fel att göra någonting åt den specifika saken?
Hur förhålla sig till saker/event.
Vad tycker ni om detta resonemang: en elefants fel att den välter träd över någons bil eller att någon i okunskap gör en fyrverkeripjäs och pränger sig själv.
Hmm, vad om denne spränger någon annan förresten.

Jag skulle helst vilja glömma hela min uppväxt och bara "börja om från början" utan alla hemska minnen som håller mig vaken om nätterna. Jag jobbar hårt på att "leva i nuet" för att må bättre, men det är svårt och ibland faller jag tillbaka i grubblerier runt det förflutna..

Min upplevelse av uppväxten kan sammanfattas som H-E-M-S-K. Hade jag vetat hur mina första 25 levnadsår skulle bli så hade jag aldrig velat bli född.

Skolan hjälpte verkligen inte till för att "bygga upp" utan snarare tvärtom. Skolan tog ifrån mig min identitet - den tog ifrån mig all ork att vara den vetgiriga individ jag är född till att vara.

Efter 25 års helvete så fick jag till slut diagnosen AS. Det kändes helt sjukt märkligt att stegvis få svar på saker man alltid undrat. Ungefär som om man famlat i ett bäcksvart rum i 25 år och helt plötsligt hittar man en lampa och börjar SE världen. Börja få svar..

Nu på fyra år har jag lyckats "montera upp ett liv" för mig och min dotter, trots att jag ständigt kämpar med mina "demoner" från uppväxten.
Men jag slickar fortfarande mina sår efter alla missförstånd och allt hat jag fått hantera genom åren.

Vet inte om det ligger inom trådens ämne eller ej, men minus dottern och plus ett par årtionden kan jag skriva under på missbutterflys inlägg ovan.

Men hörni vet ni vad, nu när vi vet o kan så kan vi när vi har möjligheten göra något åt de tråkigheter som inträffat så de inte ska hända igen i så stor omfattning.

missbutterfly skrev:Jag skulle helst vilja glömma hela min uppväxt och bara "börja om från början" utan alla hemska minnen som håller mig vaken om nätterna. Jag jobbar hårt på att "leva i nuet" för att må bättre, men det är svårt och ibland faller jag tillbaka i grubblerier runt det förflutna..

Min upplevelse av uppväxten kan sammanfattas som H-E-M-S-K. Hade jag vetat hur mina första 25 levnadsår skulle bli så hade jag aldrig velat bli född.

Skolan hjälpte verkligen inte till för att "bygga upp" utan snarare tvärtom. Skolan tog ifrån mig min identitet - den tog ifrån mig all ork att vara den vetgiriga individ jag är född till att vara.

Efter 25 års helvete så fick jag till slut diagnosen AS. Det kändes helt sjukt märkligt att stegvis få svar på saker man alltid undrat. Ungefär som om man famlat i ett bäcksvart rum i 25 år och helt plötsligt hittar man en lampa och börjar SE världen. Börja få svar..

Nu på fyra år har jag lyckats "montera upp ett liv" för mig och min dotter, trots att jag ständigt kämpar med mina "demoner" från uppväxten.
Men jag slickar fortfarande mina sår efter alla missförstånd och allt hat jag fått hantera genom åren.

Du har i alla fall rannsakat dig själv och mött dina demoner verkar det som. Tror du puckona från din omgivning gjort detsamma?

Vad är dessa demoner för något?
Jag tror inte jag haft några själv såvitt jag vet.
Motgångar ja men det låter inte som något jag förväntar mig att någon skulle kalla för demoner.

Jag blev överbeskyddad till vissa delar. Mamma tyckte att jag verkade ha dålig koll på vissa saker och att jag kunde råka illa ut.

Men jag hade ingen diagnos som barn. Jag ansågs bara vara ouppfostrad och jävligt konstig.

Pappa frågade om att jag hade få vänner och så småning om om jag inte ville gå ut o dansa.
Han undrade om han kunde hjälpa till på något vis så jag fick fler vänner.
Jag tyckte dock rätt bra om de jag hade.
Försökte ett par ggr i högstadiet att följa med när folk i skolan skulle ha fest men de blev ju oftast bara fulla och det var inte intressant.

Han blev mäkta förvånad när en nyingift släkting till mig ordnade ett jobb på hans jobb (ett av Sveriges största företag) och jag fick höra av pappa att den nyingifte sagt att jag på nolltid byggt upp ett kontaktnät med nästan alla på avdelningen.
Inte så svårt när man har något konkret o prata om, jag hade ju nästan alltid ett ärende när jag gick o pratade med någon jag inte pratat med förut.
Fast jag fick ibland höra av kollegorna att jag var helt otrollig på rasterna när jag sade något lustigt, verkade dessbättre ingen bekymra sig så mycket om, fick höra att det tidigare varit den avdelning som alla man inte kunde ha någonstans hamnade och att många fanns kvar, kanske jag passade in perfekt.

Det var där jag fick höra "du är konstig men du är helt okej" det var faktiskt skönt att höra, jag visste att jag inte var en ovanlig typ av person.

missbutterfly skrev:Min upplevelse av uppväxten kan sammanfattas som H-E-M-S-K. Hade jag vetat hur mina första 25 levnadsår skulle bli så hade jag aldrig velat bli född.

Jag känner så väl igen mig i vad du skriver. Jag nådde själv någon slags vändpunkt runt 27 år, då jag började känna att det fanns något positivt i att jag var vid liv ändå. Det var mest känslan av totalt utanförskap och den ständigt pågående mobbningen genom hela grundskolan som fick mig att känna så, det satt kvar i mig länge.

Jag hade noll stöd hemifrån. Å andra sidan är jag inte säker på att jag genom åren uppfattat hur mycket jag ändå stöttas av en del personer jag haft omkring mig, har börjat fundera över detta på sista tiden. Jag har en far som visar många tecken på as själv.