jag vet inte om det här är en bra ide, eller om någon kommer börja skälla på mej för att jag gör det här.... men jag tar mod till mej och startar en tråd för dem som har funnit en partner och vill dela med sej historien om hur det gick till.

jag tänker närmast på tråden "ska jag lägga ner raggande" där teorierna om hur man hittar någon äro legio. så när det kommer till praktik, hur har det sett ut då? var har ni träffats? vad var det som skapade ett intresse? hur lång tid tog det?

jag har ju en gutt, men jag tänkte inte bli den första att skriva i tråden, så jag hoppas någon plockar upp stafettpinnen så tar jag andrasträckan. ;-D

och jag hoppas att den som inte vill läsa om sånt här, eller tror att det blir för puttinuttigt med dessa ord känner sej varnad.

"varning: du läser detta på egen risk!" *skoja*

Jag skrev till Ford här för att han också bodde i Skåne och jag undrade var i Skåne han bodde. Sen åkte jag till honom för att fika och snacka lite och vi träffades några gånger innan vi blev ihop.

Jag träffade inte honom med tanken att vi skulle bli ihop utan det bara blev så och han är världens underbaraste. Nu är vi t.o.m sambos.

ok, nu tar jag stafettpinnen!

jag träffade min pv eftersom vår lokala fildelningshub gick ner. eftersom de ansvariga inte var anträffbara satte jag upp en temporär. i samband med det kom jag att språka på icq med en som verkade ha fetkoll på sådana saker.

den killen envisades med att vilja supa mej under bordet, något jag sade lika bestämt NEJ till varje gång. speciellt som jag just då var i ett (destruktivt) förhållande med en (mkt ostabil) kille. han gjorde slut några månader senare, och då hände det sej så att den här okändisen och jag började prata lite smått om mer allvarliga ting.

efter ett tag flippade jag ur helt, och drog iväg utan att säga något till någon. efter en vecka eller så dök det upp ett sms från denne okändis. han undrade var jag var och vad jag höll på med och om jag mådde bra etc. då insåg jag att "det DÄR är en BRA kille!"

just då hade jag dock inte den minsta tanke på att bli ihop med någon, jag var så trött på allt vad pojkar stod för (för mej) och upprepade detta gång på gång. menmen... riktiga ädelstenar undgår man inte att trilla i träsket för....

på den vägen är det...

om jag och Isaac börjar posta i den här tråden så kan det bli puttenuttigt, men det är nog Isaac som är mest puttenuttig utav oss två.
så den som inte tål sånt, bör titta åt et annat håll nu

iaf, vi träffades på Aspergercenter. I samtalsgrupp omkring diagnosen. Gruppen var på 8 brukare. När jag såg Isaac första gången så tyckte jag att han såg trevlig ut. Men tänkte inte mycket mer på honom än som en utav oss i samtalsgruppen. Vi i gruppen pratade inte mycket med varandra innan eller efter mötet i grupp. Men dom som känner mej, vet att jag är skämtsam och busig. Efterhand som veckorna gick, och under mötena så kände jag att något växte fram. Jag kände iaf att han uppskattade min humor och det kändes bra och uppmuntrande. Jag blev mer nyfiken på honom, och ville veta mer om honom. Tyckte det lät intressant att han hade geografi som specialintresse. Kände också att vi hade saker gemensamt; hur vi såg på saker och jag kände att vi tänkte lite lika på många sätt utav det som kom upp under samtal i grupp.

Jag ville prata med honom, antingen innan eller efter, men jag visste inte hur. Jag var ny på sånt, och jag hade aldrig varit tillsammans med någon. Jag tänkte att jag ger dom i gruppen ett papper med adressen till detta forum, så kanske jag kan lura hit honom (och jag tänkte även att det kunde vara kul för dom andra i gruppen att veta om detta forum). Kommer han hit så kan jag ta kontakt med honom via nätet. Det skulle kännas lättare för mej. Och om inget mer händer, så kan vi vara vänner iaf. Dock tog det ett par veckor innan han tog sej hit, jag fick till och med påminna om forumet på den näst sista träffen. Men när han väl kom hit, så dök jag på honom via PM. Efter ett tag via PM, gick vi över till MSN. Efter ett par dagar (tror jag), så kom vi överäns om att gå på bio ihop, med middag innan, efter det sista mötet med samtalsgruppen (vi kom fram till att vi båda var singlar och vi kände att det klickade på MSN). Sagt och gjort, det var vad vi gjorde, och efter det blev vi ihop.

så, nu tror jag att jag fått med allt

Åh, "en tråd för alla de som äntligen hittat nån..."


I början av mars träffade jag catasa första gången. Det var på Asperger Center, man hade en samtalsgrupp där varje tisdag. Jag lade genast märke till henne och blev intresserad, mer och mer för varje möte. När kärleken utbröt exakt vet jag inte. Men jag vågade aldrig prata med henne utanför mötena. Hon började nog prata först av oss, när vi satt och väntade innan mötet. Ca tre gånger innan den sista träffen så nämnde hon Aspergerforum och fick mig intresserad. Väl där inne hittade jag henne snabbt, eller den jag trodde var hon. Jag svarade på några av hennes inlägg. Hon pm:ade mig och frågade om jag var jag och det var jag ju
Vi pratade vidare och jag gav henne lite diskreta "hintar" om att jag var kär i henne, bl annat i ett inlägg jag hade om nåt med att föra oväsen. Och jag fick hintar tillbaka, eller jag trodde det var hintar iaf, kunde bara gissa.

Hon fick in mig på msn där vi fortsatte snacka. Hon sade att hon ville lära känna mig lite mer efter att träffarna var slut. Hon frågade om jag hade lust att gå på bio någon dag. Jag svarade ja, och sen bestämde vi ett datum; samma dag som sista AS-träffen. Nånstans på vägen blev det en dejt av det. Ingen av oss hade haft en sådan.
Sista träffen. Innan mötet satt vi i varsin fåtölj i väntrummet och båda var uppenbart spända. Jag hade bestämt mig att detta var min chans att berätta hur jag kände, nu när hon bjudit ut mig och allt.

Efter mötet gick vi mot bion. Vi åt på Pizza Hut och pratade. Känslorna satt och tryckte på, jag var nervös och tänkte att nu måste jag säga det. jag sa nåt i stil med att "jo jag tänkte du har ju sagt att du är intresserad av mig, är du väldigt intresserad? För jag är väldigt intresserad av dig"
Hon svarade jakande. Nånstans mellan det ögonblicket och att pizzan kom in sträckte jag ut mitt pekfinger mot hennes hand, och hon greppade min hand. Då var vi ihop.


Det var väl ungefär så tror jag.

Isabo skrev:...
Efter mötet gick vi mot bion. Vi åt på Pizza Hut och pratade. Känslorna satt och tryckte på, jag var nervös och tänkte att nu måste jag säga det. jag sa nåt i stil med att "jo jag tänkte du har ju sagt att du är intresserad av mig, är du väldigt intresserad? För jag är väldigt intresserad av dig"
Hon svarade jakande. Nånstans mellan det ögonblicket och att pizzan kom in sträckte jag ut mitt pekfinger mot hennes hand, och hon greppade min hand. Då var vi ihop.


Det var väl ungefär så tror jag.

Tack, Isabo.

Det var närmast magiskt att läsa din berättelse, framför allt de två sista styckena.

/Barracuber

Vad fint ni (Isabo och Catasa) skrivit om ert möte.
Det var intressant att läsa bådas perspektiv.
Det låter romantiskt.



/miss b

Catasa och Isabo Er historia är otroligt gullig. Det är ju ett fantastiskt exempel på hur man kan träffa någon som är på samma nivå som en själv.

Håller med. Det blir en bra bruksanvisning för oss andra. Låter som aspergerträffar är något. För vissa iaf.

jag tänkte förtydliga en sak:

då, när det som nu är min pv skickade sms-et, så hade vi aldrig träffats, jag visste inte ens hur han såg som pixlar!
efter sms-et så började vi dock prata i tfn och på icq, och efter någon månad träffades vi slutligen IRL.

jag var ju totalt anti allt vad förhållanden hette efter att ha råkat ut för herr villervalla, så det tog ett tag innan jag upptäckte vad jag egentligen tyckte om honom. bekantskapskretsen var dock inte det minsta förvånad när vi blev ett par... hmmm...

Det var föredömligt lite gullande i den här tråden, Isabo & Catasa.
Kul att ni är kvar på forumet!

Hum, vågar man säga nåt om hur jag träffade min kille? Nåja. Det här blir ganska intimt, så den som inte vill veta nåt om mitt kärleksliv kan sluta läsa på en gång. Vi träffades via en sexsajt. Efter att vi pratat lite grann via mail så åkte jag till honom (i en annan stad) för att ha sex, han ville träffas igen för att han tyckte jag var speciell, jag var lite skeptisk men tyckte "okej, visst". Sedan började jag gilla honom mer och mer och insåg till slut att han var alldeles fantastisk och att jag aldrig kommer hitta någon som är i närheten av hur han är. Så. På den vägen är det.

Eyesonly skrev:Håller med. Det blir en bra bruksanvisning för oss andra. Låter som aspergerträffar är något. För vissa iaf.

Ja, jag har ju inte kunnat hålla näbben tyst utan antytt redan tidigare i någon tråd när C+I nyss blivit ihop att jag nog också vill gå sådan där samtalsgrupp sedan på Asperger Center....

Själv börjar jag bli sugen på att hitta en i närheten där jag bor. Jag vet inget om hur det är på sådana träffar men hellre det än att prata med en psykolog.

Sexsajter har man allt kollat också, men där är det också extremt mansöverskott och har man inte tillräckligt fin och slät kropp hamnar man genast i "bruset" som bara sorteras bort. Om det var aktuellt i sådana sammanhang likaväl som när man söker jobb att lämna referenser är det lätt att inse med de erfarenheter jag har att jag knappast skulle ligga direkt illa till, men så går det ju inte till, där lika lite som vid mer dejtinginriktade sidor. Det gäller att vara rätt "stämd" så att man kommunicerar ut ett förstaintryck som faktiskt stämmer med den man är och vad någon skulle uppleva väl i en bestående relation, och har man sådant fel på sin utstrålning att man inte kan det så är det som det är. Då har man något att jobba med. Mycket. Och man kan bara hoppas att det kommer att kunna ge resultat i långa loppet.

Okej, nu tar jag stafettpinnen. jag och min pv. träffades här som jag har sagt tidigare i en annan tråd. Han var deprimerad och gick hos psykolog, eftersom han har social fobi så trodde han att han kanske också hade asperger och loggade in här för att ta reda på om han möjligtsvis kunde ha det. Han upplevde inte att någon här svarade honom på riktigt om han kunde ha det, inte jag heller. Jag höll just då på att strula med en massa olika killar, hade en kk., var lite småkär i en annan, som en annan tjej var kompis med, allt var bara en enda soppa.

Av någon anledning som jag inte vet själv så skickade jag ett personligt meddelande till honom och frågade om han ville träffas. Vi träffades i skogen vid en sjö, mitt i smällkalla vintern, och i samma ögonblick jag såg honom så bestämde jag mig för att han såg alldeles för snäll och söt ut för att kunna bli kk. med. Honom skulle jag aldrig kunna vara kk med, däremot blev jag blixtförälskad i hans ögon. Jag har aldrig nånsin tidigare trott på kärlek vid första ögonkastet, trodde det var en myt, nu tror jag på det efter att ha råkat ut för det själv. vi började umgås med varandra nästan varje dag, kände en dragning till varandra, och efter ett tag bara kände vi att vi var ihop. det behövdes inga ord för att förstå det, och jag bröt kontakten med alla de andra killarna som jag hade hållt på med. (Han slutade logga in sig här, eftersom han kom fram till att han inte hade AS trots allt, så nu är det bara jag som hänger här.)

Jag har träffat M i tre år, om det kommer bli vi i slutändan vet jag inte, men ingen av oss träffar andra - på det sättet är vi ett par. Här min historia - om ni orkar...

Vi träffades på en filmklubb på Folkets Hus som han tipsat mig om. Fösta gången jag kom dit, sa vi inte änns hej - eftersom M var blyg i början och jag inte var säker på vad han var för filur. Eftersom jag inte gillar direkt ögonkontakt så dras jag snabbare till blyga (parantes: eller skelögda) och efter lite betänketid från bådas sida så bestämde vi träff hemma hos M och så fortsatte det....

Jag försökte få M att berätta om sig själv (vilket inte var lätt...) och jag förstod snart att inte alls var någon blyg person under ytan, utan hade både sjävkänsla och intressanta hobbies (om man är nörd). Jag är också nörd när det kommer till mitt hundintresse... så det har vi gemensamt.

Efter knappt ett halvår så fick M ett nytt jobb 100 mil bort, men vi höll kontakten och fortsatte träffas, vi var långt ifrån ett par då. Nu var vi tvungna att planera mer för att ses och det gjorde att vi kom närmare varann och kanske anledningen till att vi har det vi har nu.

Vi ses 2 - 3 gånger om året, varav en vecka på sommaren. I år ska vi på Jazzfestivalen i STLM. M har träffat min föräldrar i år också, det har visst betydelse i en relation har jag hört, men kan inte själv känna att det är så. Det är mycket jag inte förstår - när andra pratar om hur en relation "ska vara" för dom, jag trodde alla var olika- men man kan ju ha fel.

Vi får väl se vart vi står om fem år. Jag vet inte om jag klarar av att vara sambo med någon, fick min diagnos så nyligt att jag behöver tid att smälta allt och komma fram till vem jag är. Egentligen.

VaiSing skrev:Jag har träffat M i tre år, om det kommer bli vi i slutändan vet jag inte, men ingen av oss träffar andra - på det sättet är vi ett par. Här min historia - om ni orkar...

Vi träffades på en filmklubb på Folkets Hus som han tipsat mig om. Fösta gången jag kom dit, sa vi inte änns hej - eftersom M var blyg i början och jag inte var säker på vad han var för filur. Eftersom jag inte gillar direkt ögonkontakt så dras jag snabbare till blyga (parantes: eller skelögda) och efter lite betänketid från bådas sida så bestämde vi träff hemma hos M och så fortsatte det....

Jag försökte få M att berätta om sig själv (vilket inte var lätt...) och jag förstod snart att inte alls var någon blyg person under ytan, utan hade både sjävkänsla och intressanta hobbies (om man är nörd). Jag är också nörd när det kommer till mitt hundintresse... så det har vi gemensamt.

Efter knappt ett halvår så fick M ett nytt jobb 100 mil bort, men vi höll kontakten och fortsatte träffas, vi var långt ifrån ett par då. Nu var vi tvungna att planera mer för att ses och det gjorde att vi kom närmare varann och kanske anledningen till att vi har det vi har nu.

Vi ses 2 - 3 gånger om året, varav en vecka på sommaren. I år ska vi på Jazzfestivalen i STLM. M har träffat min föräldrar i år också, det har visst betydelse i en relation har jag hört, men kan inte själv känna att det är så. Det är mycket jag inte förstår - när andra pratar om hur en relation "ska vara" för dom, jag trodde alla var olika- men man kan ju ha fel.

Vi får väl se vart vi står om fem år. Jag vet inte om jag klarar av att vara sambo med någon, fick min diagnos så nyligt att jag behöver tid att smälta allt och komma fram till vem jag är. Egentligen.

Jag uppdaterar lite här...

Jag har inte hunnit tänka så mycket på andras as-drag (i min omgivning) förrän på senaste tiden. Min pappa är ju solklar, men även min kille M har drag och det har jag insett först nu. Egentligen är det ju inte konstigt att man omedvetet dras till andra med as-drag om man är aspergare. Jag har skrivit i någon tråd att jag har NT-partner, nu är det väl bara halva sanningen då... Men det var så jag såg på det tidigare.

M och jag är nu mer uttalat ett par - känns jättebra! Jag mår också så mycket bättre nu att jag tror mycket mer på att jag kommer "klara av" relationen och kanske vara sambo.

Då ska ni få höra min berättelse.

Jag loggade in på Match.com och sökte på killar runt min ålder och granskade sedan var och en. Tillslut fick jag upp en som jag fattade lite intresse för. Mest på det sättet att jag gillade hur han beskrev saker i sin presentation och hur han såg ut. Jag tvekade en bra stund innan jag vågade skicka iväg ett mail till honom. Men tillslut var det iväg skickat, så jag vågade ändå tillslut. Vi började därefter prata via msn..då pratade vi jätte mycket. Flera timmar/dag och jag tyckte om det. Tillslut gav jag mitt nummer och han ringde mig. Då pratade vi också flera timmar/dag..och jag tyckte om det igen. Tillslut så träffades vi den 19 Mars, en månad efter. Och på första mötet var det en kyss jag fick uppleva först av allt..och återigen, jag tyckte om det. Jag vet att jag redan de första dagarna kännde att Philip var otroligt lik mig, jag kände mig hemma med honom. Jag behövde inte prata eftersom att han sa mina ord, inte agera för att han agerade åt mig..han var mitt andra jag.

Men varken jag eller han visste om att någon utav oss hade asperger. Jag fick reda på det efter några månader och jag fick min diagnos lite senare eftersom att jag va mitt i en utredning.

Och visst, det kan vara krävande och jobbigt att vara tillsammans med en som har asperger men när jag väl tänker efter många gånger som är det fan och med värt det eftersom att jag vet att det vart ännu jobbigare att vara tillsammans med en "vanlig kille". Ibland så känner jag mig helt slut eftersom att det tar så mycket energi för att förska läsa av någon eller förstå sig på honom eller något han menar indirekt.Men han försöker ju också med mig.....så vi är ju ett team..och jag älskar det.

Jag älskar min Phillemon och det är killen jag vill leva mitt liv med! Och då menar jag verkligen det. Om ni sett Mozart och valen så ser jag mig och Philip många gånger i den filmen. Då syftar jag på beteende och oförmåga att förstå sig på varandra.

Hur mycket met intensivare bråk och tjaffs är så är kärleken också mycket intensivare.

Vad härligt det låter!

Den som inte har någon att älska blir lätt kär i kärleken..

Där har du en poäng,bjäbbmonstret!
Det kan vara svårt att skilja mellan om man blir förälskad i någon eller om man blir förälskad i förälskelsen när man varit utan kärlek alltförlänge.

Bjäbbmonstret skrev:Den som inte har någon att älska blir lätt kär i kärleken..

Givetvis är det så men må det inte gälla Gurkaa alltför mycket eller över huvud taget. Det kanske du inte menade heller.

/ J

tvilling99 skrev:Där har du en poäng,bjäbbmonstret!
Det kan vara svårt att skilja mellan om man blir förälskad i någon eller om man blir förälskad i förälskelsen när man varit utan kärlek alltförlänge.

Nej efter att jag lämnade mitt förra förhållande som hade gått i stå hade jag en period när jag förälskade mig alldeles för lätt.