För 4 år sedan fick jag reda på vad "asperger" var. För kanske 2 år sedan
började jag fundera allt mer på det... Det visade sig att många kompisar i min
barndom hade fått AS diagnos nyligen. Jag märkte att jag trivdes att umgås
med folk som hade AS. Jag bedömde att det var 50% chans att jag hade det.

Av en ren tillfällighet så bestämde jag att faktiskt KOLLA det. 1y3m
väntetid efter min självanmälan så fick jag komma till utredning
(antagligen så snabbt pga att jag ringde och klaga hos vårdgarantin...).

Dom kom fram till att jag hade AS och ADD (ngn som har en bra svensk
beskrivning på vad det är?).

Jag frågade om dom var helt säkra på sin sak. De sa dom att dom var. Jag
undrade om jag kunde påverkat dom omedvetet eller nått (för jag försökte
inte påverka dom medvetet, jag vill ha en ärlig diagnos) men dom sa att
dom var helt säkra på att jag hade AS (och ADD) och det inte går att
fake:a det hela typ.. Det jag försöker säga är att, tänk om jag låg precis
under nivån för att få AS diagnos men pga att jag tagit reda på lite vad
det är så kunde jag påverka dom att ställa fel diagnos... Fast dom hävdar
att det inte är så. Vad tror ni, är det möjligt att göra det?

Ganska intressant det här... När jag började läsa om AS tyckte jag mkt
stämde in på mig... och vissa saker som jag aldrig tänkt på själv. Jag
tänkte att hmm, tänk om jag har AS. Jag önskade faktiskt att jag hade AS
då dels eftersom det faktiskt skulle förklara väldigt mkt i min barndom
osv.. hur jag var och vad jag gjorde. Det andra var nog för att det känns
lite "coolt" att ha AS av ngn anledning. Iaf, nu när jag sitter här och
faktiskt gått igenom allt och har "slututlåtandet" i min hand (6 sidor)
där det svart på vitt står: Du har AS och ADD. Känns det lite..... "jaha"
och... "okej"... och inte alls så speciellt. Inget hände :)

Funderar lite på vad jag ska göra med vetskapen att jag tydligen har AS
och ADD. Det var dock mest för mig själv som jag gick igenom detta för jag
undra. Jag är så "högfungerande" att jag inte behöver ngn hjälp alls ifrån
samhället. Enda jag råkar sakna nu är för tillfället ett jobb. Men jag
tror inte samhället kan trolla fram någe unix/linux sysadmin jobb sådär i
rockarmen...

Nåja.. Några frågor;

Har ni någonsin märkt att folk tar det negativt när man berättar att man
har AS? Jag funderar på min "policy" ang det där. Om jag ska hålla det
hemligt eller ej. Finns det några FÖRDELAR med att berätta (för
folk/arbetsgivare) att man har AS? Finns det några NACKDELAR?

Jag får concerta 18mg för ADD:n. Det hjälper inte ett skit... Mer om det
här:
ar-det-nago ... tml#223808

Jag har ett konkret problem som jag antar beror på ADD:n. Om jag BÖRJAR
skjuta upp saker så kan FORTSÄTTA skjuta upp dom i all OÄNDLIGHET. Om jag
bara gör saker utan att börja skjuta upp saker går det fint att ta tag i
saker. Det kan även vara ROLIGA saker jag skjuter upp. Hittade ett inlägg
där Kvasir sa så här;

"Jag har överhuvudtaget oerhört svårt att göra något som jag beslutar
medvetet att göra. Jag kan gå i en vecka och tycka varje gång jag kommer
ut i köket att nu måste jag diska, men lyckas inte ta itu med det. När jag
sedan någon gång väl diskar så händer det bara. Plötsligt står jag där och
diskar utan att egentligen ha bestämt att göra det. Det är tyvärr oftast
likadant även med roliga saker som jag verkligen vill göra. Plötsligt gör
jag något, men bara för att jag råkade känna för det just då, och inte för
att det var något jag planerade eller tyckte att jag helst ville/borde
göra"

Det stämmer till 100% på mig oxo, så jag quotar det.. Det beskriver bra
mitt problem oxo. Hur löser man sådant?

Jag tror att det går att fakea, men då krävs det nog en hel del planering innan så jag tror inte man undermedvetet kan fakea det.

Att berätta så anser jag att väldigt många man berättar för anser att man inte har annorlundaheten, speciellt AS/autism. Du kommer nog för höra båda en och fyra tusen gånger saker som "Ja, men så är ju alla" eller "Så är jag också" eller "Men det märks ju inget på dig?". Sen finns det ju också de som direkt blir otrevliga mot en, eller de som tycker synd om en och behandlar en som en mindre vetande. Men också de som inte bryr sig ett skit mer än att de blir förvånade.

Om hur man får saker gjorda med ADD (ADHD i mitt fall) så rekommenderar jag att du fixar ett sorts schema (en tavla du kan fylla i) där du skriver upp de saker du vill göra med starttid och ev sluttid om det är något som kan ta hur länge som helst. Sen gäller det att man kollar på schemat och inte funderar någonting utan bara slaviskt följer det. Till slut kommer du nog känna att du får in en viss rutin i det hela och vissa saker flyter på av sig själv.

Lycka till med livet och diagnoserna

/Alexander

Ok.

Hmmm.. Jo, det var en del som jag frågade om jag hade AS innan jag gick
och undersökte mig. En del tyckte jag inte hade det. Det känns som det inte
är något övervägande positivt att berätta.

Men jag vet ju inte hur långt saker tar! Oftast tar saker mkt längre tid en vad man
tänkt sig. När jag väl BÖRJAT med något har jag mkt svårt (verkligen ingen lust) att sluta med det föräns det är klart. När jag har ångan uppe och det (vanligtvis) går bra så vill jag ju inte sluta. Problemet är att jag har så enormt svårt att börja med saker. Men när jag väl gjort det så är det till 99% roligt. Känns som jag är "slav" under tiden när jag gör en schema och jag "förlorar" viss livsglädje...
hmmm... Men ja, jag har funderat på något sådant som du föreslår. Jag e rädd att
jag förlorar något om jag börjar med det känns det... och kanske därför så vill
jag inte testa.

tacktack :)

ADD är en sort av ADHD. ADD = ADHD av typen hyperaktivitetessyndrom men i huvudsak bristande uppmärksamhet

Jag ser ingen anledning att berätta för alla om sina diagnoser. En del får väldigt konstiga tankar....

18 mg Concerta brukar inte ens anses som en aktiv dosering. Den börjar vid 36 mg.

Oki..

Nä det är nog klokt.

Ok då är det ju inte så konstigt att det inte funkar.
Och 36 mg funkar inte, ska testa 54 mg imorrn.

alexb skrev:Jag tror att det går att fakea, men då krävs det nog en hel del planering innan så jag tror inte man undermedvetet kan fakea det.

Att berätta så anser jag att väldigt många man berättar för anser att man inte har annorlundaheten, speciellt AS/autism. Du kommer nog för höra båda en och fyra tusen gånger saker som "Ja, men så är ju alla" eller "Så är jag också" eller "Men det märks ju inget på dig?". Sen finns det ju också de som direkt blir otrevliga mot en, eller de som tycker synd om en och behandlar en som en mindre vetande. Men också de som inte bryr sig ett skit mer än att de blir förvånade.

Om hur man får saker gjorda med ADD (ADHD i mitt fall) så rekommenderar jag att du fixar ett sorts schema (en tavla du kan fylla i) där du skriver upp de saker du vill göra med starttid och ev sluttid om det är något som kan ta hur länge som helst. Sen gäller det att man kollar på schemat och inte funderar någonting utan bara slaviskt följer det. Till slut kommer du nog känna att du får in en viss rutin i det hela och vissa saker flyter på av sig själv.

Lycka till med livet och diagnoserna

/Alexander

Haha jag känner igen mig på det där att få höra att "men det märks ju inte"-kommentarerna. Eller om man väljer att berätta för lärare/undervisningspersonal och de först förskräcks och tror att man är värsta bråkstakaren eller annat smittsamt men att de säger att "men vännen vi kan inte särbehandla folk här du är ju normal, kom int emed dumheter"
Man lär sig leva med det.

Angående planering. Ja är också sån som skjuter upp. Har för övrigt samma diagnos AS+ADD (vilket för övrigt har jag hört är rätt vanlig As-diagnosering). Jag köpte redan innan diagnos en anslagstavla, en grå sådan från butiken GRANIT. Funkar kalas.
Apropå Concerta. Man börjar med 18. Beroende på läkare kan det gå fort eller långsamt med upptrappande. jag fick min efter en vecka, är på 27 men skulle vara på tredje fasen nu.
Det hjälper mig och jag märker lite skillnad mellan när jag tar och inte tar. Märker också hur min kropp känns "immun" mot det efter ett tag.
Ta upp det med din läkare!

Ett gott råd också är att köpa Omega3 preparatet (kosttillskott) Eye Q. Det är det dyraste som finns och det finns billigare, men när jag kollade runt ordentligt på nätet var det flera som skrev att det var just Eye Q som var bäst för personer med autism. Finns att köpa billigare på ebay.
Äter man det regelbundet hjälper det kanske upptaget av Concerta.
Men konsultera din läkare.


Lycka till!

Tingeling skrev:ADD är en sort av ADHD. ADD = ADHD av typen hyperaktivitetessyndrom men i huvudsak brustande uppmärksamhet

Jag ser ingen anledning att berätta för alla om sina diagnoser. En del får väldigt konstiga tankar....

18 mg Concerta brukar inte ens anses som en aktiv dosering. Den börjar vid 36 mg.

Ibland är det nödvändigt ont men inte mer än så. Inte så att förste man någon träffar på stan att man hoppar fram och säger "Du jag har..."

Har du ingen effekt på 36 mg så bör du kontakta din läkare...

Tingeling

Tingeling skrev:Har du ingen effekt på 36 mg så bör du kontakta din läkare...

Tingeling

Tagit 54 mg idag och kan inte säga att jag märker någe speciellt alls.
Iofs kanske man inte märker så mkt om man sitter hemma med flickvännen
bara. Inte så många andra personer här lixom... Ska iväg till några idag och då
kanske jag känner ngn skillnad. Får se då. Jag är inte typen som inbillar mig
att läkemedel funkar, antingen så funkar dom helt på egen hand eller så funkar
dom inte alls :) Lite konstigt är det. Jag testa ju att krossa en (eller tja, snarare
klippa itur en eftersom dom var ganska så okrossbara) och märkte inget alls.
Och det borde jag definitivt gjort sa en. Lite konstigt detta.

Ska prata med min läkare om detta.

clivia skrev:Angående planering. Ja är också sån som skjuter upp. Har för övrigt samma diagnos AS+ADD (vilket för övrigt har jag hört är rätt vanlig As-diagnosering). Jag köpte redan innan diagnos en anslagstavla, en grå sådan från butiken GRANIT. Funkar kalas.
Apropå Concerta. Man börjar med 18. Beroende på läkare kan det gå fort eller långsamt med upptrappande. jag fick min efter en vecka, är på 27 men skulle vara på tredje fasen nu.
Det hjälper mig och jag märker lite skillnad mellan när jag tar och inte tar. Märker också hur min kropp känns "immun" mot det efter ett tag.
Ta upp det med din läkare!

Ett gott råd också är att köpa Omega3 preparatet (kosttillskott) Eye Q. Det är det dyraste som finns och det finns billigare, men när jag kollade runt ordentligt på nätet var det flera som skrev att det var just Eye Q som var bäst för personer med autism. Finns att köpa billigare på ebay.
Äter man det regelbundet hjälper det kanske upptaget av Concerta.
Men konsultera din läkare.Lycka till!

Hmm... Som man skriver med spritpennor på eller krita?
Undrar verkligen om det skulle hjälpa för mig. Just nu har jag en fil på
datorn där det står vad jag ska göra. Men det tar ofta lååång tid innan
jag börjar med något. Riktigt akuta saker skriver jag på en post-it lapp
och sätter på monitorn. Jag hatar post-it lappar på monitorn så det är
hyffsat effektivt sätt att få någe gjort. Jag har dock haft en post-it
lapp där i flera veckor ibland och ändå inte gjort det som står på den.
Beror lite på vad det är... är det AKUT så gör jag det som står men om
det inte är det men jag vill ändå hemskt gärna göra det så gör jag det
inte, eller iaf mkt sällan..... bah :(

Förstår inte vad du menar med "är på 27 men skulle vara på tredje fasen nu".
27 vad?! mg? veckor? vecka? what?!
Jo ska prata med min läkare om det.

Ska fråga läkaren ang Omega3

alexb skrev:Att berätta så anser jag att väldigt många man berättar för anser att man inte har annorlundaheten, speciellt AS/autism. Du kommer nog för höra båda en och fyra tusen gånger saker som "Ja, men så är ju alla" eller "Så är jag också" eller "Men det märks ju inget på dig?"

Det där känner jag igen så hårt, jag lider djupt av vissa saker såsom brist i det sociala och en hel del andra saker jag inte orkar nämna här och nu, men enligt t.ex mina föräldrar så är det "vanligt" eller att "dem också var så i min ålder".

Nästan så att man blir förbannad.

Konservburk skrev:

alexb skrev:Att berätta så anser jag att väldigt många man berättar för anser att man inte har annorlundaheten, speciellt AS/autism. Du kommer nog för höra båda en och fyra tusen gånger saker som "Ja, men så är ju alla" eller "Så är jag också" eller "Men det märks ju inget på dig?"

Det där känner jag igen så hårt, jag lider djupt av vissa saker såsom brist i det sociala och en hel del andra saker jag inte orkar nämna här och nu, men enligt t.ex mina föräldrar så är det "vanligt" eller att "dem också var så i min ålder".

Nästan så att man blir förbannad.

Jag brukar ofta småle när jag hör om föräldrar som sagt att "så var jag också i din ålder"... Det kan mycket väl vara sant, men eftersom dessa diagnoser har hög ärftlighetsgrad behöver inte det innebära något annat än att föräldrarna själv har ADD/AS, men lyckades klara sig ändå, av tur eller skicklighet.

Vad gäller att berätta trodde jag att jag skulle vara mer öppen än jag varit. Folk kanske möjligtvis uppfattar mig som lite konstig ibland, men inte nog för att de skulle sätta ett diagnosnamn på mig. Därför känns det bara som man berättar om det råkar bli naturligt att göra det, eller när det är nödvändigt. Under hela skoltiden (inklusive högskolan) är det ingen lärare som uppfattat att jag haft några problem med studierna, så när problemen blir så stora att jag verkligen inte klarar av dem, blir det nödvändigt att berätta för att kunna få eventuell hjälp (som exempel).

Peter skrev:

Konservburk skrev:

alexb skrev:Att berätta så anser jag att väldigt många man berättar för anser att man inte har annorlundaheten, speciellt AS/autism. Du kommer nog för höra båda en och fyra tusen gånger saker som "Ja, men så är ju alla" eller "Så är jag också" eller "Men det märks ju inget på dig?"

Det där känner jag igen så hårt, jag lider djupt av vissa saker såsom brist i det sociala och en hel del andra saker jag inte orkar nämna här och nu, men enligt t.ex mina föräldrar så är det "vanligt" eller att "dem också var så i min ålder".

Nästan så att man blir förbannad.

Jag brukar ofta småle när jag hör om föräldrar som sagt att "så var jag också i din ålder"... Det kan mycket väl vara sant, men eftersom dessa diagnoser har hög ärftlighetsgrad behöver inte det innebära något annat än att föräldrarna själv har ADD/AS, men lyckades klara sig ändå, av tur eller skicklighet.

Eller för att diagnosen knappt fanns eller inte var vanlig på deras tid.

Peter skrev:Vad gäller att berätta trodde jag att jag skulle vara mer öppen än jag varit. Folk kanske möjligtvis uppfattar mig som lite konstig ibland, men inte nog för att de skulle sätta ett diagnosnamn på mig. Därför känns det bara som man berättar om det råkar bli naturligt att göra det, eller när det är nödvändigt. Under hela skoltiden (inklusive högskolan) är det ingen lärare som uppfattat att jag haft några problem med studierna, så när problemen blir så stora att jag verkligen inte klarar av dem, blir det nödvändigt att berätta för att kunna få eventuell hjälp (som exempel).

Instämmer i att man bör vara försiktig med att berätta. Man riskerar att bli sedd genom ett nedsättande fördomsfilter istället för för vad man visar.

Gäller tyvärr också kontakter med vården där man inte måste nämna Aspergern. Många läkare avfärdar olika både kroppsliga och psykiska problem, som inte beror på Aspergern, med att de gör det och därför inte kan behandlas.

Tyvärr råkar det här i konflikt med behovet av att just mota dessa fördomar och visa vad vi är och inte är. Inte vet jag, man får väl avväga vilka olägenheter man tål för sin egen del på grundval av att hellre vara för försiktig än för oförsiktig.

Allt det här har varit uppe på forumet många gånger; tyvärr minns jag inga trådnamn.