Min son går i fyran och är inte diagnostiserad med AS men vi har starka
skäl att tro att han har en "lindrig" variant. Han har varit stökig till och från sen han började förskolan men har alltid hamnat på den "normala" sidan och därför t ex inte fått någon stödperson i förskolan även om personalen gjorde ett försök hos kommunen. Årskurs 1-3 gick bra i skolan p g a en
fantastisk fröken som kunde stimulera och sätta rätt gränser, precis rätt grejer, och han har en bra klass med sjyssta barn som har hållit ihop sen förskoleklassen. I fyran bytte de lärare och sen har det sociala brakat åt skogen för min son. Han är med på aktiviteter och annat, men tycker det mesta är pest och tråkigt så fort det är vanliga lektioner. För en månad sen fick jag ett mail(!!) från hans lärare att pojken gått hem två dagar i rad, tidigt på morgonen, för att han inte mådde bra. Läraren lät honom alltså gå hem ensam, utan att kontakta oss föräldrar, och vår son sa inget alls till oss utan hängde t o m upp sina idrottskläder för att det skulle se ut som om han varit i skolan. Sen har detta upprepats ett par gånger i veckan. Ungen kräks eller påstår att han har kräkts, någon gång på förmiddagen, och vill då gå hem (det brukar ju vara ett säkert sätt eftersom ingen vill ha magsjuka - dum är han ju definitivt inte). Jag vägrar faktiskt låta honom gå hem, eftersom jag vet att han stannar i skolan och sköter sig om man säger NEJ. Ofta vill han gå hem och spela datorspel eller liknande, som naturligtvis är roligare. Det kan ju inte vara bra att hålla på och inbilla sig så starkt att man mår dåligt (eller att faktiskt vara så nervös eller upptrissad över något som stör) att man kräks var och varannan dag. Vi har fått tid med både skolpsykolog (förhoppningsvis vettig) och en vanlig husläkare - för att kolla om det är något med hans mage naturligtvis. Det jag egentligen vill ha hjälp med här, efter att jag "pratat av mig" så här långt, är att höra om någon annan haft liknande erfarenheter med skolvägrande barn, och vad man kan göra för att bryta mönstret. Läraren verkar inte vilja höra på när vi talar om att vi tycker att sonen har AS-liknande drag, han vill väl inte riktigt ta tag i det gissar vi.

Det enda råd jag kan ge är att vara väldigt uppmärksam på om han förändras/förändrats på någon punkt. Om han ter sig mer håglös, skrattar mer sällan, äter sämre.. ja allt i princip.

Min dotter började på liknande vis (höstterminen i 4:an) och det slutade med att hon ramlade ned i en depression med tillhörande ångest och elände. Det hade säkerligen gått att stoppa det hela innan hon ramlade helt i botten, men jag lät andra övertala mig om att hon bara simulerade, trots att min magkänsla sa mig att något inte var bra. Något jag blir tvungen att leva med. Hädanefter lyssnar jag till mig själv.

Hur som haver. Just övergången till mellanstadiet kan vara svår för AS-barn och illamående kan vara en yttring av ångest.

Jag säger inte alls att det är så det är med er pojke. Jag säger bara, var uppmärksam, lyssna till er intuition och låt ingen annan sätta sig över.

känner igen det där det var så det började lite smått för min son i mellanstadiet med illamåendeatacker när han skulle till skolan. Han har skolvägrat i stort sett hela mellanstadiet

pass

Jag tycker ni ska kräva att läraren meddelar om sonen är så sjuk att han måste gå hem. Vare sig han verkligen är sjuk eller simulerar borde ni som föräldrar få veta.

Sen undrar jag om ni inte kan kontakta BUP om utredning för AS och/el ADHD. Det är väl inte skolans sak att bestämma?

Under framförallt lågstadiet filmade jag huvudvärk och magsmärtor. Jag behövde komma ifrån klassrummet. Varför hade jag inte ord för. Så jag ljög ihop en anledning som jag kunde ge ord för och som var acceptabel och uppfyllde behovet. Jag klarade inte att vara kvar i klassrummet, det var sannt. Men lögnen om anledningen fick mig att må mycket dåligt, samvetskval och ångest. Dubbel plåga alltså.

För mig blev det bättre i mellanstadiet. Undervisningen var mer strukturerad och kunskapsinriktad och klasskamraterna lugnare och tystare.

Vad jag försöker säga är att även om han filmar så kan det vara på allvar och viktigt. Något i skolsituationen kan vara fel, jobbigt eller övermäktigt. Det kan vara på blodigt allvar, även om han själv inte förmår tolka eller sätta ord på vad, hur, varför.

Åh, det här känns viktigt, men jag förmår inte förklara bättre. *frustrerad* Snälla, någon som förstår mig eller som har samma erfarenhet som kann förklara bättre?!?

Din sons problem ska du ta på allvar och inte behandla det som nåt han hittar på för att det skulle vara roligare med nåt annat. Ni misstänker ju själva AS så börja bemöt honom som om han faktiskt har det. Skolan är skyldig att utreda vad hans problem är och beror på för att han ska kunna få rätt stöd. Det är rektor som har en långtgående utredningsskyldighet och det räcker med att du som förälder begär detta.
Os att detta inte är detsamma som en fullständig utredning av om han har AS eller inte!
Din som behöver det stöd man ger barn med de här svårigheterna. Läs på och lär dig hur du ska hjälpa honom, kräv att skolan gör detsamma.
Elevvårdskonferens och därefter åtgärdsprogram ska de ha o göra, och där ska du vara med. Det som också ska göras är en pedagogisk kartläggning av hur skolsituationen ser ut för din son och hur han klarar olika saker i skolan. Det gäller inte bara skolämnena utan ALLT som sker i skolan!
Ta itu med detta innan det går längre, sen blir det mycket svårare att göra nåt.
Här hittar du info
www.autismforum.se
http://hem.bredband.net/b115842/index.htm

Skönt att få ord på sin magkänsla - tack för alla svar så här snabbt! Det vi hoppas få ut av besök hos skolpsykologen är att vi kan gå vidare och få
honom ordentligt utredd för AS även om han saknar en del av de typiska
dragen (han är t ex väldigt "gosig" och tar mer än gärna fysisk kontakt).
Vi har fått en sorts hobbydiagnos av en person som träffat honom regelbundet i andra
sammanhang under några år men som jobbar dagligen med barn och
ungdomar med bl a AS och ADHD. Dessutom hoppas vi han kan få hjälp att sätta fingret på vad i skolan det är som gör att han mår illa - det måste bara bort! Jag har dessutom lyckats få till en alldeles vanlig läkartid för att se om det är nåt fysiologiskt med hans mage (men det tror jag ju inte).
Saknar lågstadiefröken som efter att vi berättade att vi misstänkte AS sprang iväg och läste in sig till tänderna och därefter hade beredskap att bemöta honom bra. Han har alltid tytt sig till vuxna och föredragit den personal som satt upp tydligast ramar även om det naturligtvis blivit tjafs i krockar mellan hans vilja och andras.
Jag har läst ett par av de mest spridda böckerna men ska försöka hitta fler.

racerduck skrev:Det vi hoppas få ut av besök hos skolpsykologen är att vi kan gå vidare och få
honom ordentligt utredd för AS även om han saknar en del av de typiska
dragen (han är t ex väldigt "gosig" och tar mer än gärna fysisk kontakt).

Ursäkta om jag är OT, men ÄR det verkligen otypiskt att vilja gosa? (Frågan riktar sig till de som känner sig manade att tycka något om detta.)

Jag har träffat en del barn med AS/autismdiagnos, och de verkar inte generellt mindre gosiga än andra. Dock verkar det vara mer antingen eller.
Det barn jag känner bäst, har autismdiagnos och gosar gärna, och tar gärna kroppskontakt. Personen är typiskt aspig/HFA.
Ett annat barn jag känner lite (autism/HFA) är åt andra hållet, och helst ska man inte heller titta på honom.
Båda dessa är dock tydligt aspiga/HFA-iga.

Bra att veta!!! Vi har många i vår omgivning som avfärdar våra AS-misstankar just eftersom han gosar. Hoppas bara vi får kontakt med nån
som tar oss på allvar och inte återigen säger att "det går nog över" för
det har vi väntat på sen förskolan.

A skrev:Din som behöver det stöd man ger barn med de här svårigheterna. Läs på och lär dig hur du ska hjälpa honom, kräv att skolan gör detsamma.
Elevvårdskonferens och därefter åtgärdsprogram ska de ha o göra, och där ska du vara med. Det som också ska göras är en pedagogisk kartläggning av hur skolsituationen ser ut för din son och hur han klarar olika saker i skolan. Det gäller inte bara skolämnena utan ALLT som sker i skolan!

Rektorn på skolan är jättebra och verkar bry sig så bara vi kommer förbi den träiga läraren (har jobbat 30+ år och verkar ha blivit trött...) har vi hopp. Nu har vi i alla fall fått honom att höra av sig så fort det här händer, så vi kan hålla koll. Det är ju helt galet att skicka 10-11-åringar hem ensamma när det är sjuka, överhuvudtaget?!

racerduck skrev:Bra att veta!!! Vi har många i vår omgivning som avfärdar våra AS-misstankar just eftersom han gosar. Hoppas bara vi får kontakt med nån
som tar oss på allvar och inte återigen säger att "det går nog över" för
det har vi väntat på sen förskolan.

Min tioåring med AS-diagnos är jättegosig och jag känner flera andra som är det. Min femtonåring med HFA är gosig när hon vill, helt på egna villkor. Inget konstigt med det förövrigt, tycker jag.

Gud vilka dumma fördomar och vilken okunskap. Det är ju välkänt att det finns personer med AS som är väldigt kontaktsökande och t o m gränslösa i det. Det som gäller är att de som är sociala är det oftast på ett för omvärlden mer eller mindre annorlunda sätt. T ex att vara för gosig, eller för rättfram osv.

Men aldrig i skogen att flertalet är utan önskan om kroppskontakt eller ens ett socialt liv. Bara det är på villkor som de kan acceptera, som att inte bli tagen i utan förvarning och utan att ha okejat det t ex.

Racerduck, sitt inte o vänta på utredningen o att nån annan skla göra nåt!
Läs in dig på AS och hur man anpassar o bemöter, vilken pedagogik man ska ha osv. Titta på www.autismforum.se, där kommer du att få massor av tips.
Skolan kan och SKA redan nu göra en pedagogisk kartläggning! Rektor är utredningsansvarig och ska göra en utredning av varför sonen inte klarar att gå i skolan som han ska, om DU begär det. SEn EVK o åtgärdsprogram.
Så sätt igång, ingen anledning att vänta på en npf-utredning! Diagnos är inget krav för att få särskilt stöd, det är behovet som styr.

Jag har erfarenhet av att vara det skolvägrande barnet. Jag led, var orolig och rädd hela vägen från 1:a klass tills jag blev tillräckligt deprimerad och obrydd till att skita i allt och börja skolka på riktigt i högstadiet. Att totalt skita i allt var en sån extrem befrielse.

I mitt fall handlade det inte om att jag ville vara hemma och spela tv-spel istället, eller att skolmiljön var hemsk p.g.a. något av det klassiska som mobbing eller något sånt där. Det där är svårt för många att förstå, jag vet inte varför. Allt dåligt mående och avvikanden från vad man som barn minsann ska klara av måste tydligen alltid bero på trots eller att andra är dumma med en. Det är liksom ganska många delar som ska vara på plats för att man inte ska uppfatta världen skrämmande och sig själv som en feltillverkad pusselbit som inte passar in.

Om problemet är själva skolan så verkar det ju vara så att barn oavsett problem och följdaktiga diagnoser måste igenom den där vedervärdiga institutionen. Det har tydligen med att man ska lära sig viktiga saker för att fungera i ett samhälle, lära sig umgås, lära sig rätt värderingar och liknande. Jag lärde mig att intensivt hata samhället, dess myndigheter, dess regler i synnerhet outtalade och dess värderingar. Jag kunde blivit lämnad ifred när jag inte orkade längre, men alla måste böja sig inför barnens rätt till en utbildning, även barnen själva.

Här är en till som kan intyga att gosighet inte är något hinder för AS-diagnos. Min son har alltid varit kramig av sig ( men det måste vara på hans villkor). Problemet har ju hellre varit det motsatta, att han inte förstått sig på andras gränser.
Det är först nu, när han är tolv år, som han slutat att krama sin fröken varje morgon...
Själv får jag dock fortfarande en kram och puss varje dag när jag lämnar honom på skolan. Att jämföra med hans två år yngre bror, som skulle dö om någon såg honom krama mamma...

Min 14-årige son har alltid varit gosig, kommer jag på skolan så springer han fram och kramar mig. (utreds just nu för AS)

Han har varit mobbad i 8 år, sen 7:an har han olika magsymtomer,förkylningar etc för att få stanna hemma...märkt nu sen före jul att det kommer periodvis men mkt beroende på mobbnigen naturligtvis.
Blev misshandlad på skolan i Torsdags och nu släpper jag inte dit han alls.
Har anmält skolan till skolverket, polisanmält skolan även gjort en anmälan till socialen och dom erkänner att dom inte har gjort tillräckligt (inte gjort nått skulle jag vilja säga) och sen kommer jag inte att skriva på ett åtgärds paket till förren jag har fått upprättat det själv !!!!!!!!!
Jag är igentligen för arg och ledsen nu för att skriva nått men jag ville bara få skriva att min son är gosig han är världens snällaste goaste pojke...skulle aldrig drömma om att slå tillbaka även fast han va så rädd och förtvivlad !!!