Det här låter ju hemskt med skolorna. Varför ska barn och ungdomar degraderas. Det här är väl ett fall kanske för barnombudsmannen. Det här är något för barnkonventionen, barnets rätt i samhället. Det verkar som om man ligger i autismspektrat så är man en andra klassens medborgare.

Vet n,i jag har blivit klassad som en person som har brist på insikt, att jag har egna svårigheter som medför att jag inte kan skydda eller ha svårt att se och tillgodose min sons behov. Allt är mycket lustigt och tragiskt eftersom jag fungerar förträffligt . Bara för att jag skaffade min diagnos Asperger för tre år sedan så har sociala gett mig denna stämpel. De tycks tro att jag ljuger om allt och har isolerat min son under hans uppväxt. Jag har videofilm och kort på massvis som vi har gjort tillsammans själva och med andra. Troligtvis så tror de att det inte är jag som har filmat, att allt är påhittat. Så det är väl inget bevismaterial, suck. Alla mina äldre barn tycker att jag har varit en bra mamma, engagerad och allt!

Före detta en mjuk och gullig person
Numera arg och aggressiv (mitt barns skola och sociala har gjort mig till den jag är)

Min störts brist är att jag inte kan ljuga, kan inte ens lära mig det!

Vara dålig på o ljuga lär vara vanligt bland aspergare, inte att det inte skulle kunna hända men minskad sannolikhet iaf.
Kanske de kunde ta o prata med någon som kan AS, läste idag någonstans att man behövde få ut kunskap om AS i vården, polis och omsorg.

Fast slatten, man behöver inte bevisa att man gjort en massa saker med sina barn.
Att det kan vara kul o visa vad man gjort är en annan sak

slatten skrev:Det här låter ju hemskt med skolorna. Varför ska barn och ungdomar degraderas. Det här är väl ett fall kanske för barnombudsmannen. Det här är något för barnkonventionen, barnets rätt i samhället. Det verkar som om man ligger i autismspektrat så är man en andra klassens medborgare.

Vet n,i jag har blivit klassad som en person som har brist på insikt, att jag har egna svårigheter som medför att jag inte kan skydda eller ha svårt att se och tillgodose min sons behov. Allt är mycket lustigt och tragiskt eftersom jag fungerar förträffligt . Bara för att jag skaffade min diagnos Asperger för tre år sedan så har sociala gett mig denna stämpel. De tycks tro att jag ljuger om allt och har isolerat min son under hans uppväxt. Jag har videofilm och kort på massvis som vi har gjort tillsammans själva och med andra. Troligtvis så tror de att det inte är jag som har filmat, att allt är påhittat. Så det är väl inget bevismaterial, suck. Alla mina äldre barn tycker att jag har varit en bra mamma, engagerad och allt!

Före detta en mjuk och gullig person
Numera arg och aggressiv (mitt barns skola och sociala har gjort mig till den jag är)

Min störts brist är att jag inte kan ljuga, kan inte ens lära mig det!

Just precis så har min son blivit behandlad av skolan. De har en bil om hur en person med asperger ska bara och behandlar honom utifrån det inte som individ. Han har många drag som är typiska för diagnosen men långt ifrån alla

Kom o tänka på att du kunde ta o prata med olika AS kunniga personer o se vem som verkar ha vettiga ideer o bjuda in denne till o vara ett stöd i diskussionen med skolan?
Typ ett faktastöd.
Så att deras metoder får nagelfaras.

Kom o tänka på faktum att även aspergare har en självbevarelsedrift, de hugger sig inte i benet med verktyg mer än någon annan.

Som jag har förstått det är det en tvist mellan skolan och habiliteringen i den här staden om hur stödet till AS barn ska utformas. Skolan var tydligen inte nöjd med de råd de fick från hab utan skapade en egen rådgivningsgrupp som ska ge skolorna råd. Dessa personer har dock ingen kontakt med barnen/ungdomarna eller föräldrarna. Ger bara handledning till lärare och elevassistenter

Aha, nu börjar pusselbitarna rammla på plats tror jag.
Vad består rådgivningsgruppen av för folk?
Antar att habiliteringen åtminståne har hands on experience och ser alla konstellationer av trubbel som kan uppstå och hur extremt stor variationen kan vara mellan olika människor.

Jag jobbade med en som hade mitt jobb som extraknäck och jobbade heltid på ett hem för aspergare.
Han sade att "man kunde berätta att ens mamma dött och det är förmodligen något man inte får en reaktion på.
Man tex kan inte ha en normal konversation med dem".
Nu var iofs detta inte folk som kunde bo hemma själva vilket jag tror din son kan och alla på forumet med även om några av oss bor olika varianter av gruppboenden eller vad det heter.

Skulle han vara rådgivare i en sådan grupp så tror jag resultatet skulle bli just det du beskriver.
Då missar man det faktum att nobelpristagare inte helt sällan är aspergare, forskare är tydligen påfallande ofta just aspergare.
Med det inte sagt att alla aspergare fungerar som forskare eller kan ha jobb öht.
Definitionen är bred, ruskigt bred.

nano skrev:Jag jobbade med en som hade mitt jobb som extraknäck och jobbade heltid på ett hem för aspergare.
Han sade att "man kunde berätta att ens mamma dött och det är förmodligen något man inte får en reaktion på.
Man tex kan inte ha en normal konversation med dem".

Den där lirarn har noll koll, hälsa honom det nästa gång.

Det vet jag inte men jag tror han visste hur de som var där var som personer.
Tror inte det var något vanligt ställe där man kunde gå o komma som man ville.
Som jag uppfattade det så var det ett ganska extremt ställe och med en person som jobbar på ett sådant ställe som också ger råd om asperger med erfarenheter från ett sådant ställe ger nog en ett helt annat resultat än om de/denne jobbat på ett mer vanligt aspergerställe.

Vad har du själv för erfarenheter och uppfattningar i ämnet?

Jag hatade idrotten och slöjden i skolan och hade säkert blivit glad om jag sluppit det.
Men att ta bort det är nog inte någon bra lösning på sikt. Barn är barn , och det borde väl ingå i barnuppfostran att de ska få testa på och lära sig olika saker. Även om resultatet inte blitr lyckat och betyget blir en tvåa, ska de testa på det ändå.

Herregud, jag förstår inte vad som har hänt med skolan. Hur kan man resonera så att om ett barn har svårt för något så är lösningen att det ska tas bort från problemet, istället för att lära sig att bli bättre på det.
Dessutom behöver barn lära sig att hantera motgångar och göra saker som är tråkigt, för det är sånt de måste kunna sen som vuxna.

Ta bort slöjd för ett AS-barn på grund av att det kan skada sig! Idiotiskt.

Det fanns flera skolämnen jag hatade passionerat och som inte gett mig ett skit; syslöjd. Att sitta och virka ihop något timme efter timme som ändå ser ut som en korv i slutändan, vad är vitsen med det? Att lära sig att det finns totalt meningslösa saker att göra?

Fotbollens förtjänster är kraftigt överreklamerade, låt barnen själva välja idrottsform. Jag ser inte riktigt det pedagogiska värdet i att bli vald sist två gånger i veckan enligt rullande läroplan. Är det det som är praktisk Jante?

Välskrivning. Ja, faktiskt. I lågstadiet hade vi häften där vi skulle skriva vackra sirliga bokstäver efter en förlaga, varje R skulle skrivas hundra gånger, sida upp och sida ner. Det man utgick ifrån var lärarens estetiska sinne som måttstock.

Liggande stolen. Var tydligen oerhört viktigt för det gamla skrället vi hade i fyran, kunde vi inte klara den följde både giljotin & skärseld för oss. Eller om det var hans läroplan som gick i stöpet. Värst var det nog för honom.

KrigarSjäl skrev:Välskrivning. Ja, faktiskt. I lågstadiet hade vi häften där vi skulle skriva vackra sirliga bokstäver efter en förlaga, varje R skulle skrivas hundra gånger, sida upp och sida ner. Det man utgick ifrån var lärarens estetiska sinne som måttstock.

Och detta fick man ju dessutom hålla på med som "belöning" för att det var fortkörning i matteboken...! Så att alla skulle vara i fas med varandra... Det har ju iaf ändrats numera vad jag förstår...

Jag skulle vilja trycka upp mina senare skolarbeten, som i princip lovordats, i röven på lärarna som beordrade välskrivning.

Jag måste bara få kommentera detta med borttagandet av slöjden. Herregud, vem som helst kan väl skada sig? Hade en klasskompis som sydde sig i fingret och han har definitivt inte AS...

Tänk så olika skolorna fungerar. För min AS-son är det tvärtom. Istället för att ta bort slöjden, så får han "special-slöjd". Där kan han i lugn och ro knåpa med sina projekt, utan att behöva känna sig stressad över vad de andra presterar. Nu är han faktiskt väldigt duktig. Det gäller bara att han får tid att avsluta det han håller på med, noggrann som han är.

Lika är det med idrotten. Där har han "extra-gympa", tillsammans med två andra elever. Läraren brukar gå igenom och visa vad de sedan skall göra på ordinarie idrott, eftersom han har svårt att förstå instruktioner i grupp. Detta har gjort att allt fungerar så mycket bättre.

Dessutom gör dessa avbrott att han får vila lite från den stora klassen och därmed orkar han med skoldagen bättre.

Sonen går i femman, kan jag tillägga. Jag måste dock erkänna att jag är lite nervös inför högstadiet. Misstänker att hjälpen och förståelsen där är mindre.

Jag har gått på olika skolor och när jag tänker tillbaka på dem så var de väldigt olika när det gäller stöd.
Den första (i Mariefred) var utmärkt, där fick man support om så behövdes, en "stadskmarat" jag träffade senare på ett jobb i Stockholm berättade om en av hennes lärare i Mariefred som hade en förmåga att göra alla elever sedda (hon är rätt mycket NT så hon kanske dessutom hade stort behov av att bli sedd, vet ej).

En annan skola i Katrineholm var rena katastrofen, där gicka allt ut på att smita från lektionerna, inte särskilt mycket hade med det egentliga ämnet att göra.
Support tror jag inte fanns mer än som enskilda lärares egen ansträngning.

Ytterligare en annan skola i Katrineholm som jag senare flyttade till hade ett supportsystem men det var inte särskilt bra.
Jag lyckades hamna i den sk OBS-klassen delvis för att stödja en kompis som var där.
Det var ju en ren katastrof, det var som att försöka komma ikapp genom att sakta ned och den mesta av tiden var det endera bråk eller något upptåg på gång.
Göra det som önskades var inte så svårt men när jag förstod att de tyckte jag kunde vara kvar för att de tyckte jag gjorde bra ifrån mig.
Då slutade jag nästan att jobba och började klaga på vad jobbigt det var att inte kunna sitta i klassrummet ibland.
Tog ett par veckor så fick jag komma tillbaka till ordinarie klassrummet.
Det fanns ett par hjälplärare som gjorde ett bra jobb som gick runt i de ordinarie klassrummen och var någon form av fritidsledare samtidigt.