SvD Idagsidan skrev:Arnhild var tre år när hennes pappa fick cancer och han dog när hon var fem. Hon var fortfarande i sorg när hon började skolan och fick problem med kamratkontakter. Under hela skoltiden mobbades hon. På högstadiet satte skolkamraterna tuggummi i hennes hår och de reste sig och gick när hon kom.

– Om man varje dag under skolåren säger ”hej” och ingen svarar är det kanske inte så konstigt att man förlorar sin identitet, säger Arnhild Lauveng som i dag är 37 år.

Hon beskriver den kusliga känslan när hon började tvivla på om hon verkligen fanns.

Som 17-åring blev hon första gången hämtad av polis och körd till en sluten psykiatrisk avdelning. Under åren på olika psykiatriska kliniker mötte hon vårdare som behandlade henne med respekt, men det var allt för många som lät henne förstå att hon aldrig skulle bli frisk. Några släpade henne på golvet i korridorerna, lät hennes huvud dunka i trösklarna och förklarade att ”hon har högre smärttröskel än vi”.

– Det är farligt när man börjar skilja på ”vi” och ”dem”. När jag föreläser frågar människor hur man ska bemöta psykiskt sjuka. Jag svarar att man ska bemöta dem som människor. Det finns alltid en mening i vad folk gör, de gör det inte för att de är schizofrena eller deprimerade utan för att livet har gett dem en anledning, säger Arnhild Lauveng.

Arnhild har lätt att skratta åt sådant hon upplevt och beskriver synhallucinationerna som drev henne från vettet som ”lite opraktiska”.

Men hon vill inte förringa det hon varit med om. Sjukdomstiden har lärt henne att ha stor respekt för människors smärta. När man har upplevt psykosens ångest; känslan av att inte ha ett jag, att varken kunna lita på vad man hör eller vad man ser, när det känns som om huvudet håller på att gå i stycken – då vet man att smärtan är enorm.

– Jag tror på terapi. Jag skrev inte boken förrän jag var färdig och hade bearbetat allt. Min önskan var inte att hänga ut enskilda personer utan att beskriva vad det är för system som gör att övergrepp kan ske.

Själv är hon evigt tacksam för den yrkesvägledare som stödde hennes dröm att bli psykolog. På den tiden bodde hon på ett hem för kroniker, hennes dagliga sysselsättning att vika handdukar, hon hörde röster och var tungt medicinerad. Men yrkesvägledaren försäkrade att psykolog var ett utmärkt yrkesval. Planen att nå dit reviderades ständigt, det tog tre-fyra år innan hon ens var i skick att påbörja studierna.