Kanske något för http://www.foraldrakraft.se/ också?

Om jag fattat hur det varit borde det inte då "med ett tiotal besök till akuten under hösten" vara "med ett tiotal ambulansresor till sjukhus under hösten" , skulle vilja lägga till "och det ser ut att bli värre med tiden, jag klarar inte detta ensam".
För det hade väl varit en massa ambulansresor?

"Det tar ett halvår för bup att sätta diagnoserna atypisk autism samt ADHD. Jag får beskedet att om/när Klara får diagnos inom autismspektrum kommer familjen att vara berättigad till stöd enligt LSS. "
Hade hon inte redan diagnosticerats?
Vad sägs om den här skrivningen:
Bup har undersökt Klara och kommit fram till diagnoserna atypisk autism samt ADHD. Jag får veta att familjen är berättigad till stöd enligt LSS men LSS handläggarna kommer inte frammåt och hjälpen uteblir och ersätts med väntan.

Jag skulle skippa att din mamma är rullstolsbunden, det har vad jag kan se inget med saken att göra.

Gjorde lite förslag här med:
"Jag är psykiskt och fysiskt trött efter hjärnblödningen och kan inte längre jobba rättsligt och studerade tills nyligen för att åter lära mig det jag tappade i blödningen men blev tvungen att hoppa av för att ta hand om Klara. Jag mår fruktansvärt dåligt...."

Den input jag har

Åh just ja, pappa hadde en stroke och blev precis som du mycket trött, han sov en hel del och det märktes att han blev annorlunda.
Långsamt blev han bättre men den största förbättringen kom när han började gå på promenader, det har han inte gjort på 20 år, iaf inte de 10 000 steg om dagen han gör nu.
Och numera tucker han inte att det är så jobbigt som han tyckte det var från början (han började direkt på 10 000 steg från att ha gjort nästan ingenting, jag tyckte han rivstartade för fort).

Vet inte hur det är för dig med motion men att blodet får åka runt i kroppen och komma fram även på de avkrokar i kroppen där det inte kommer så mycket blod i normalfallet tror jag gör att kroppen reparerar sig självt effektivt.
Pappa funkade det iaf på och han är ju människa och det är ju du med.
Funkar säkerligen även på folk som inte haft hjärnblödning bara att det inte finns något att laga då.

Stackars Isabell, du kommer att bli alldeles förtvivlad när du upptäcker att det du skrivit till nyhetschefen i tryck kommer att se HELT annorlunda ut. Bli inte det.

Och lägg inte så stor vikt vid hur din text ser ut i nuläget - den duger alldeles utmärkt - för om de beslutar sig för att publicera din historia så kommer texten GARANTERAT att skrivas av en journalist, endast med utgångspunkt från din ursprungliga text.

Det är annars OK att vara petig med språk och uppbyggnad i en text, och det är jag själv, men i det här fallet är budskapet det primära. Din text kommer hur som haver att redigeras. Tro mig, jag vet

Hoppas hur som helst att det går bra!

Hoppas du får hjälp nu, på endera sättet.

Jag tycker nog vi kunde gå ihop, vi npf-föräldrar som lovats runt och hållits tunt, och så gå till Uppdrag granskning, Kalla fakta, Insider eller liknande.

Också jag önskar dig lycka till med dina försök att nå ut i massmedia med detta viktiga ämne!

Själv har jag i 24 år varit ensamstående mamma till ett barn med autism och dyslexi. Nåväl det var inte lättare de år jag var gift. Rdan från start kastatdes misstankarna över mig eller oss föräldrar.

Hans problem skylldes på vår skilsmässa och sedan en rad möjliga faktorer. Eftersom han var 18 år innan han fick diagnos blev det en grav stigmatisering av mig som förälder och ett papper som en psykolog skrev på PBU tre år före diagnos kom att göra livet surt för oss båda och försvårade för oss att få neuropsykiatrisk utredning.

Jag utverkade bildterapi åt grabben och sökte även annan psykologhjälp som kunde hjälpa honom att stå ut med mobbningen i skolan. Men när den senaste BUP/PBU-psykologen väste fram orden: "och hur länge har din mamma försökt få dig att tro att du är hjärnskadad?" då reste sig sonen upp i vredesmod och lämnade mottagningen. Också han hade då fått nog av beskyllningarna mot den mamma som gjorde allt hon kunde för att få fram stöd p g a dyslexi: speciallärare, specialskola, hjälpmedel etc.

Idag, som vuxen, är han negativ till att skaffa barn då detta sannolikt skulle få autistiska drag mm OCH det kommer inte att finnas så klasser avpassade till barnets behov av lugn och ro etc.

Heja från mig också! Tycker version två blev jättebra.

Hej alla ni rara människor!

Innan jag kryper till kojs vill jag tacka för alla goda tips och allt
fantastiskt stöd. Det är balsam för en autist som är rädd för att klaga
inför nt och istället inte säger något alls. Då får man heller inget stöd.

Expressen verkar inte intresserade, men so what, det är min story.
Vi har alla våra livsöden. Många böcker ska ju skrivas.

För tillfället är Klara i en fosterfamilj på min begäran, då jag inte
orkade ha dygnet-runt-jour längre. Det känns faktiskt bra. Det var ju
den ständiga oron och att aldrig få koppla av som var det mest akuta.
Nu ska jag sova. Gott.

Ha det bra där ute!

Hur går det med Klara då?

Sött namn Klara är btw, jag fick äran att spendera tid i närheten av en annan Klara som liten hos min dagmamma, jag tyckte det var ett intressant namn

Hoppas Klara har det bra även om hon inte har sin mämma på armlängds avstånd

Hej nano!

Jag pratade med Klara i telefon imorse och hon mår bra.

Såhär var konversationen:
-Vem är det?
-Mamma.
Vad heter du?
-Isabell.
-Hej då, nu vill jag inte prata mer.


Hon saknar inte mig. Nu kan jag släppa taget och andas lite.

Oj, ja, du känner nog din dotter bättre än vad jag gör och kan nog lista ut om dottern Klara mår bra eller inte

Vet du varför hon frågade vad du heter, vet hon inte det?
Förstod hon inte att det var mamma i telefonen?

Jag funderar på vilka media som kan vara bäst att kontakta för att få önskad effekt. Jag är inte utbildad eller nog insatt i media och kommunikation för att kunna bedöma detta. Dock tror jag att det finns andra kanaler än kvällstidningar som är kanske bättre eller minst lika bra. Har du funderat något på tidningar typ Metro? Metro är ju iofs tämligen kortfattad men den har en bred publik. Ibland kanske det inte är omfattningen och antalet detaljer som är avgörande för effekten.

Annars så kanske DN eller SvD är något att satsa på?
Uppdrag granskning har ju också nämnts tidigare.

Lycka till!

Kan ju alltid göra så att du ger storyn till dem men om de vill ha med namn och bild på dig så ska de ha ditt skriftliga godkännande till vilken text som ska vara med.
I form av underskriven text då, övrigt får ej användas med dig i bild och eller namn.
Blir då ett avtal innan (då de bara fått se din story och den kan de typ behandla hur de vill sålänge de inte blandar in dig med namn och/eller bild) och ett möjligt godkännande när du är någolunda nöjd med artikeln så det inte blir några stora tidningsankor.

Ja, jag får fundera mer sen om jag vill gå vidare till massmedia
eller inte. Just nu får jag ju faktiskt avlastning. Puh!

Varför dottern frågade efter mitt namn? Ja, jag tänker som så
att hon nog inte riktigt förstår att jag är samma mamma när
jag är med henne som när jag är i telefonen. Det äv svårt att
veta vad Klara tror, men att hon tycks må bra är det viktigaste.

Själv verkar jag ha en annan tidsuppfattning än många andra.¨
Så accepterar jag även de mest absurda situationer, utan att
ens tänka att det kan vara onormalt eller att man kan protestera.
Men jag blir ju bättre på det som vuxen och när jag får mer
erfarenhet. Och när jag faktiskt vågar fråga andra människor!

Det är nog inte omöjligt att Klara just nu tror att hon ska leva
resten av livet med denna familj. Men det ska jag inte oroa mig
för nu.

Som mamma till ett autistiskt barn tvingas man inse att man inte
alltid är bäst i och med att man är något som kallas "mamma".
Min dotter tycker att alla människor är bäst i världen. När jag
accepterar det kan jag också slappna av mer. Hon saknar ju inte
mig på samma sätt som ett annat barn skulle sakna sin mamma.
Antar jag...

Hur såg du på dina föräldrar när du var liten, nano?
Jag har för mig att du skrivit att du, som min dotter, har svårt
att känna igen ansikten.

Isabell skrev:Det var ju
den ständiga oron och att aldrig få koppla av som var det mest akuta.
Nu ska jag sova. Gott.

Å vad skönt för dig! Sov ut och vakna utan ångest! Att somna om är det skönaste som finns. Det önskar jag dig.

The Real Group skrev:Somna min vän, tänk alla tankar sen.
Lämna nu allting en stund.
Somna och dröm, natten är varm och öm
och vilar i nattens lund
till morgonstund.

När du lagt dig ner och somnat,
kan du drömma vad du vill.
Allt du undrar, allt du tänker,
finns i drömmen inte till.

Somna min vän, tänk alla tankar sen.
Lämna nu allting en stund.
Somna nu in. Vila här, vännen min.
Inget kan störa, drömmen är bara din.

Inget kan störa, drömmarna kan slå in.

Åh, avlastning..... gud, så skönt att höra!! *glad*

Tack alla rara människor!
Det känns bra nu.

Mina föräldrar, jo jag tyckte de var snälla, de tog ju hand om mig och hjälpte mig och det gillade jag.
Jag tyckte om att de fanns inärheten även om jag inte alltid behövde dem.
Funderade ibland på varför de hjälpte mig så mycket men jag frågade aldrig senare kom jag på att om jag frågade kanske de skulle känna sig korkade o sluta hjäpa mig och oroade mig ett tag för det och till slut frågade jag.
Minns inte exakt vad svaret var men mamma kramade mig o berättade att de gillade mig, tror det var då jag sade att de inte fick slänga mig.
Och jag tänkte i stil med att slänga i soporna som de slängde andra saker.
Fast jag var ju för stor för o komma ned i soppåsen så jag var ganska säker på att de inte skulle kunna slänga mig ens om de ville.

Jag ville inte homma inärheten av sopbilen heller för den hade en jättestor skruv som pressade in soporna i sopbilen och där ville inte jag bo, tänk om sopgubbarna råkade få tag på mig av misstag o trodde jag var en sopsäck och hivade in mig.
Jag visste ju inte hur man skulle komma ut därifrån, speciellt om inte morfar som hade en skärbrännare fick reda på det så han kunde komma o rädda mig genom att skära ut ett hål i sopbilen så jag kunde komma ut.

Detta var när jag var runt 3-4 år tror jag.
Jag gjorde ingen koppling mellan mina föräldrar och något biologiskt, trodde de hade hittat mig utanför på gatan och sagt till att det var dags för mat och bett mig komma in o äta o det gjorde dem till min mamma pappa.

Minns att mamma visade hur telefoner fungerade en gång, tror jag hade blivit rädd för att någon hade fastnat i telefonluren.
Det var skönt att förstå att telefonerna var ihopkopplade och att när man pratade på ett ställe så hördes det på ett annat.
Höra mamma på två ställen samtidigt och ändå se henne gjorde att jag förstod att mamma inte var innuti telefonluren.
Sedan gick hon in i ett rum och kom ut igen o pratade med mig samtidigt och kom ut o visade sig igen några gånger.
Sedan var jag övertygad om hur det fungerade.

Tror jag var yngre än 3 vid telefonincidenten.

Du verkar ha växt upp med toppenföräldrar!

Jag minns bara en gång någon visade mig hur något fungerade
- jag vågade nog aldrig fråga - och det var när pappa tog
ketchupflaskan, öppnade den och skakade den häftigt så att
ketchupen flög upp i kökslampan. Då var jag 10-11 år och
min mamma hade lämnat pappa, som såg till att barnen kom
att bo med honom. Bara för att jävlas med mamma, för barn
har han aldrig velat ha eller tyckt om.

Åja, jag har varit grundligt förbannad på pappa och jag rymde hemifrån en gång för att jag trodde de ändå tänkte slänga ut mig eftersom de sagt att jag inte fick bo där om jag slutade skolan och jag råkade komma för sent första dagen på nya terminen och hade fått höra av skolan att kommer jag för sent till uppropet så behövde jag inte komma alls.
Fast det var inte sant, de hade reserverat min skolplats i ett halvår efter att jag missat uppropet.

runt 16-17 var vi inte särkilt goda vänner faktiskt.
Men de har alltid haft en välvilja tror jag.

Men när den senaste BUP/PBU-psykologen väste fram orden: "och hur länge har din mamma försökt få dig att tro att du är hjärnskadad?" då reste sig sonen upp i vredesmod och lämnade mottagningen.

Men va i h-e!? Vilken idiot! (Psykologen alltså).