Jag håller helt med dig. Faktum är att när min store son fick sin diagnos, så förklarade jag det hela för honom och meddelade, men en sak ska du veta, att nu det är nu det jobbiga börjar. Nu har vi orsaken och möjliga verktyg och nu måste vi jobba för att du ska fungera i skolan och framtiden, så nu blir det jobbigt.

Ungarna tyckte nog ibland att jag var jobbig och i tuffaste laget, men de är glada nu.

auktoritetstroende och rätt bekväma. Det har ju liksom blivit i samhället så att folk anser att det är skolan som ska uppfostra. Inte konstigt det är stökigt i skolorna, när lärarna måste lägga ner en massa tid på att hålla ordning istället för lärande

Låter ju bra att han får hjälp.

Har själv problem med jobb/utbildning osv just nu. Var hos arbetsförmedlingen (vanliga) och då fick jag en del uppgifter jag skulle kolla upp, såsom vad jag ville göra (det har jag ju inte funderar på sen 8:an, skulle slutat gymnasiet i höstas) och utbildning, och sedan höra av mig. Ringde sedan upp för att berätta vad jag kommit fram till och deras svar var att jag skulle höra av mig när jag tänkt lite till Vad fan är deras jobb? Ska jag vara inskriven hos dom för att själv göra allt arbete och det jag haft/har svårt med? Puckon är vad dom är.

Intressant att jag har varit inskriven i "fördjupad samverkan" mellan FK och AF i ett halvår, och ingen ens har nämnt "arbetsförmedlingen funktionshinder".

Ser jag för farlig ut?

Arbetsförmedlingen för funktionhindrade är en relativt ny instans Arbetsförmedlingen Stockholm/Unga Funktionshindrade

Jag vet att den finns i Stockholm och i Skåne. I Skåne vet jag inte var, men i närheten av Kristianstad. Den vänder sig till unga vuxna upp till 24 eller 29 om man har aktivitetsersättning.

Aha. Det förklarar saken. Jag är en gammal get, äldre än 30.

Jag har samma inställning som Du, lillsanna! Jag ser mitt barns potential och rika möjligheter. Samhället ser att han inte klarat gymnasiet.

Det gamla AMI, handikappsektionen, var en stor besvikelse då det bara ledde till underbetalda, monotona skitjobb. Men vi krånglade oss förbi det hindret till vanlig arbetsmarknadsutbildning. Eftersom sonen blivit arbetsskadad jobbar jag nu igen på att skapa lösningar.

Vi har pratat med AF, som stöttar med lönebidrag. Målet är nu ett normalt betalt, vanligt jobb. Vet inte om AF ändrat sig eller lärt sig att sonen inte är inkompetent. De behandlar honom numera med respekt.

Men dessvärre hamnar huvudarbete på mig: att vara jobbcouch, men börjar väl bli van. Vi söker lärlingsplatser och de små stigarna i gräset. Motorvägen är ingen idé att ens försöka.

lillsanna skrev:Arbetsförmedlingen för funktionhindrade är en relativt ny instans.
Jag vet att den finns i Stockholm och i Skåne. I Skåne vet jag inte var, men i närheten av Kristianstad. Den vänder sig till unga vuxna upp till 24 eller 29 om man har aktivitetsersättning.

Det är ju bra men liknande satsning borde göras i hela landet och även för de som inte är välkomna här pga. ålder och detta borde kommit för flera år sedan.

Hej Debbido
Kul att höra att det finns fler som tänker som jag det ÄR jobbigare än att lägga ansvaret hos andra, men ger också betydligt mer tillbaka.

Sommar, jag håller iofs med dig, men det är väl ingen idé att ondgöra sig över det som inte finns på bekostnad av det som finns. Jag kan bara tycka att det är bra att NÅGOT görs.

lillsanna skrev:Hej Debbido
Kul att höra att det finns fler som tänker som jag det ÄR jobbigare än att lägga ansvaret hos andra, men ger också betydligt mer tillbaka.

Tja, vi fördelar ju ansvaret mellan mig och AF. Egentligen borde de göra hela jobbet, som på Bräcke diakoni, där ett team tar hand om aspergaren från A-Ö. Men, min son har ju inte AS

Jag har nu övertygat sonen om att han kan bli hovslagare, om detta skulle kännas bra, oavsett krav på Ky etc. Skit i det, säger jag. Jag söker lärlingsplatser åt sonen, inte eftergymnasial utbildning eftersom han inte kan klara gymnasiet.

Har idag snackat med ortens trevligaste hovslagare (efter viss resarch) och grabben kan trava med honom en dag över ängar och genom stall. Han stegrade sig inte för att JAG ringde, vilket är nödvändigt p g a sonens kontaktproblem. Men nästa steg är att grabben själv ringer upp. Jag bara plöjer upp vägarna. Vilket egentligen AF skulle göra, men det gör de inte så...

Den verkliga handikappsektionen på Af tar kontakter med arbetslivet, men inte det reguljära, utan bara vissa låglönejobbfirmor med med trista arbetsuppgifter.

Jag tar ut lönebidraget och lite annat. F ö försöker jag hålla mig till allt som har med den reguljära arbetsmarknaden att göra. En knepig balansgång mellan det friska och det sjuka.

Autistiska människor är ju inte generellt sämre. De är sämre på vissa grejer men ofta extremt duktiga på annat!

Jag tog en promenad och råkade träffa en fin häst. Pratade lite med henne om saken. Hon verkade mycket förstående. Var dessutom själv med barn. Just då kom djurskötaren och utfordrade hästen just och han gav mig tips och råd om hovslagare och yrket i sig. Hoppas vi är på rätt spår.
Om jag talar med hästar? Självklart! Jag har ju vissa specialbegåvningar!

Hovslagare låter som ett trevligt yrke både hästar och hästfolk är som regel trevliga.

Jag gissar att jag är tuffare än du. Jag gör ingenting åt grabben utan att han uttryckligen ber om det och även då med viss reservans. Han fick gå till arbetsförmedlingen själv. Och i och med att jag visste att han verkligen hade ångest för det så var det rätt svårt att inte visa det och trösta/puffa på honom. I gengäld var han verkligen både lycklig när han kom hem och blev stolt när han insåg att jag tyckte han skött det bra och att jag hade förstått redan innan hur jobbigt han tyckte att det var, men att jag tigit eftersom jag insåg att det knappt gagnat honom om jag talat om det.

Han har faktiskt fått göra allt själv, med viss hjälp men väldigt lite sådan, för jag anser att om jag ska behandla honom som den vuxna han anser sig vara så måste han också ta vuxet ansvar. ( även om han givetvis mellan varven är barn )

lillsanna skrev:Hovslagare låter som ett trevligt yrke både hästar och hästfolk är som regel trevliga.

Jag gissar att jag är tuffare än du. Jag gör ingenting åt grabben utan att han uttryckligen ber om det och även då med viss reservans. Han fick gå till arbetsförmedlingen själv. Och i och med att jag visste att han verkligen hade ångest för det så var det rätt svårt att inte visa det och trösta/puffa på honom. I gengäld var han verkligen både lycklig när han kom hem och blev stolt när han insåg att jag tyckte han skött det bra och att jag hade förstått redan innan hur jobbigt han tyckte att det var, men att jag tigit eftersom jag insåg att det knappt gagnat honom om jag talat om det.

Han har faktiskt fått göra allt själv, med viss hjälp men väldigt lite sådan, för jag anser att om jag ska behandla honom som den vuxna han anser sig vara så måste han också ta vuxet ansvar. ( även om han givetvis mellan varven är barn )

Min son har inte högfungerande autism och har svår dyslexi. Han kunde på egen hand få monotona låglönejobb genom kontakter med dåvarande AMI. Allt detta kunde han fixa på egen hand genom att följa de upptrampade stigarna för arbetshandikappade. Han gick till många möten med AMI på egen hand.

Men då han blev djupt deprimerad av de monotona arbetsuppgifter han tilldelades och då han blev allt mer sjukskriven, på väg mot ev. sjukersättning DÅ grep jag in.

De som inte klarat gymnasiet hamnar ofta i permanent utanförskap. De som gått på yrkessärskolan brukar bli sjukpensionerade.

Det tog mig några års bråkande med diverse myndigheter: rektorer, AF, FK, massmedia, politiker osv för att fixa fram en yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning, som inte krävde gymnasium. Dvs, jag gjode det omöjliga möjligt. Det kan man inte begära av en person med sådana handikapp. Hans egen styrka består i fysisk styrka och sunt förnuft. Min styrka är: språk, logk, samband. Så vi har bildat ett slags överlevnadsteam. Om grabben har ett bra jobb och bil så kan han hjälpa mig som handikappad med diverse. Dessutom har han ju glädje av den själv.

Arbetsskadan var en tragedi som nu krossar allt och jag måste börja om arbetet eller så får han bli gräsklippare eller biltvättare.

Det team som finns på Bräcke Diakoni består av psykolog, läkare Syo, Couch etc. De undersöker starka/svaga sidor och de tar därefter kontakt med företag, beskriver problem och talanger. Sedan sker utplacering på riktiga, bra jobb.

Detta omfatande arbete, inklusive kontakttagande sker inte på AF av idag. Så vem ska göra jobbet om inte jag? Grabben själv kan omöjlighen klara detta själv.

Det sonen ska göra den här veckan SJÄLV är att ringa hovslagaren och bestämma tid och plats för sammanträffandet. Han ska vara med honom en arbetsdag. Om jobbet känns bra måste han sedan gå som lärling några år. Sedan göra gesällprov, ev. läsa lite och ta cerifikat. Räcker inte dessa krav på honom? (Han gick på ridlektioner i åratal trots mobbning från andra killar)

Han jobbar för närvarande 50 timmar i veckan som billackerare, så jag kan inte riktigt se att jag klemar bort honom?

Min son är nog yngre än din, så han har inte fått kämpa så länge, antagligen skulle även jag hjälpa min son i samma situation. Men även min son är autistisk och dylektisk samt sifferblind (minns ej vad det kallas) men vi hade turen att hitta en IV-kurs på yrkesgymnasium som möjligjorde en utbildning, fast det verkar inte som om det är det han kommer jobba med.

Det finns faktiskt en avdelning på eran arbetsförmedling som handhar funktionshindrade, det kanske kan vara något för dig att kolla in? Här kommer länk: http://www.arbetsformedlingen.se/go.aspx?c=31344

Försökte komma på hur man fixar in länken snyggare men lyckades inte

lillsanna skrev:Min son är nog yngre än din, så han har inte fått kämpa så länge, antagligen skulle även jag hjälpa min son i samma situation. Men även min son är autistisk och dylektisk samt sifferblind (minns ej vad det kallas) men vi hade turen att hitta en IV-kurs på yrkesgymnasium som möjligjorde en utbildning, fast det verkar inte som om det är det han kommer jobba med.

Det finns faktiskt en avdelning på eran arbetsförmedling som handhar funktionshindrade, det kanske kan vara något för dig att kolla in? Här kommer länk: http://www.arbetsformedlingen.se/go.aspx?c=31344

Vi bor inte i Bräcke! Hmm, det är väl de som har gett pengarna till Bräcke Diakoni att göra en projektutvärdering: Vad händer om man kopplar in ett helt team på aspergaren och matchar ut denne i arbetslivet rent konkret, genom att teamet tar kontakt.

Arbetsförmedlingarna i Göteborg och Mölndal är inkopplade på detta "experminent" som ju bevisar att det inte är just så man arbetar på vanliga arbetsförmedlingar, handikappsektionen.

Men vi bor i Uddevalla så...Nå jag har sedan gammalt kontakt med en handlägare från AMI som nu arbetar på AF samt en jobbcouch. MEN de hjälper oss inte med yrkesvalet, vilket Bräcke Diakoni skulle gjort. Där handlar det ju om att väga samman:

Begåvning+handikapp+möjliga/omöjliga utbildningsvägar+vad är realistiskt+konjunkturen+efterfrågan på arbetskraft inom tänkt område=

Grabben hade idag skaffat fram ett erbjudande gällande bilrekonditionering. Jag påminde honom om hur mycket kemikalier man använder för att göra ren bilen invändigt...Suck!

Oj, det trodde jag när du skrev att ni hade haft kontakt med Bräcke Diakoni.

Vad händer om man kopplar in ett helt team på aspergaren och matchar ut denne i arbetslivet rent konkret, genom att teamet tar kontakt.

Tja jag vet ju ärligt talat inte hur det kommer funka och varje situation är ju i sig unik. Våra killar har sannolikt inte alls samma villkor eftersom diagnosen i sig inte säger något egentligen. I slutändan är det kanske jag som får be dig om råd om hur vi ska gå vidare....

Min kille har inte ens tagit körkort ännu, vilket visat sig ställa till det när det gäller att få jobb. Och i och med att han inte har tjänat några pengar har han inte heller haft råd att övningsköra. I nuläget har han precis sökt socbidrag och förhoppningvs kan han då lägga LITE pengar på körning...

Tja en får se, man vet aldrig hur det blir, det enda jag egentligen vetat hela tiden är att den här sonen sannolikt skulle få knepigare att skaffa jobb än den andre. Den andre skaffade redan jobb som 16-åring och har fortsatt på den vägen. Idag har han jobb med arbetsbil och det funkar bra.

Skillnaden mellan grabbarna är att det hela tiden varit den stora som varit framåt, och sannolikt intelligentare också, och den yngre väldigt blyg och med betydligt sämre startmotor än den äldre. Dessutom har han liksom jag stora språkförståelseproblem som ställer till det för honom. Jag vet ju av egen erfarenhet att folk inte fattar att man faktiskt inte förstår när man frågar om för dem självklarheter, och att de följdaktligen inte heller besvarar frågan vilket inte gör det lättare att fungera i arbetslivet.

Så vi tar en dag i taget och så hoppas vi att den där arbetsförmedligen faktiskt visar sig fungera.

lillsanna: Beträffande körkort. Om din son kunde arbeta deltid och plugga på körskolan resten. Då kan pengarna räcka (om han bor hemma) plus att man har tid.

Så gjorde min son. Fast, eftersom han inte kunde stava var han övertygad om att han inte kunde klara kortet. Jag tog reda på att man bara klickade i rätt svar med datamusen och att man får extratid vid teoriprovet om man har intyg på dyslexi. Sedan beställde jag en tid på körskolan och sparkade ut ungen genom dörren! "GÅÅÅ!!!! Du KAN klara det här!

Före teoriprovet begärde jag förbön från ett gäng (katolska) nunnor i ett kloster! Aldrig helt fel! Allt gick jättebra och till sist hade han sitt MC-kort! Tja, det var hans dröm!

Men så gick billackeringsutbildningen mot sitt slut och han skulle inte kunna få jobb utan bilkörkort. Vad göra? Ringde nunnorna igen! Sedan sökte jag 10 000 kronor ur IM:s fonder och FICK DET! Men då med ett intyg från skolan om att det var livsviktigt. Det behövdes ytterligare pengar, som min mamma skänkte veckorna innan hon dog, mellan två strokes. Imponerande!

Men bilteorin körde sig...Då grep ödet in. Min moped blev stulen så jag "måste" plugga EU-kort (min dröm) och jag diskuterade hela teoriboken med min son, samt delgav honom vilka frågor jag trodde skulle komma upp (de oviktigaste!)

Så - samma vecka lyckades både sonen och jag ta våra respektive körkort!

Livet för oss handikappade och fattiga består av idel utmaningar:

Beträffande Bräcke Diakoni, som jag skrev om under Tips hoppas jag att någon aspergare i göteborgstrakten nappat på deras erbjudanden. De har som sagt lyckats få ut 14 aspergare hittills i riktiga arbeten. Man måste som sagt ha just AS.

Debbido skrev:
lillsanna: Beträffande körkort. Om din son kunde arbeta deltid och plugga på körskolan resten. Då kan pengarna räcka (om han bor hemma) plus att man har tid.

Problemet är att han inte ens lyckats få deltidsjobb, jobbade i feb 10 timmar. Och att han bor hemma gör inte det hela lättare för honom, eftersom han måste bidra med hyra och matpengar för jag har inte råd att avstå från dom. Kan ju inte få bostadsbidrag tex eftersom han som vuxen antas bidra med hyra. Men vi löser det nog gissar jag.