Vad gör man? Min sons skolgång har havererat totalt under högstadiet. I sjuan övertalade jag honom i samråd med personal på BUP att börja i en speciell aspergergrupp. Redan efter ett par veckor var det bara att konstatera att den undervinsningsformen inte passade honom. Han vantrivdes något fruktansvärt. Det slutade med att han vägrade gå till skolan. Efter 1 1/2 termins bråkande lyckades jag övertala rektorn att han skulle få börja i en vanlig klass. I 1/2 vecka hade jag en glad och lycklig unge som frivilligt gick till skolan.

Sen fick han influensa med efterföljande luftrörskatarr med antibiotikakur och var borta i tre veckor. Skolan var informerad om orsaken till att han var borta. När han kommer tillbaka till skolan får han höra gliringar både från elever och lärare om att han skolkat. Detta resluterar i att han vägrar gå dit igen. Rektorn tvångsplacerar honom i aspergergruppen igen. Sonen vägrade att återigen sätta sin fot på den skolan. I vårterminen lyckas vi få igenom ett skolbyte sonen är med på möten ed rektor och specialpedagog och berättar om att han nu verkligen ska försöka komma igång igen, men han får endast börja på denna skola om han börjar i aspergergruppen. Jag protesterar och påpekar att vi redan har testat denna undervinsingsform och att det inte funkar med min son. Men vi får inget val villkoret för att han ska få börja är att han går i denna grupp.

Det blev en ännu större katastrof. Sonen placeras i en grupp med tre svårt autistiska pjkar som knappt pratar. Lösningen funkar i 3 dar sen vägrar sonen att gå dit. Han flyr bokstavligen talat från sina problem genom att sova bort dom. Inget ovanligt att han sover mellan 16-20 timmar per dygn. Förnärvarande har han anpassad studiegång med praktik två eftermiddagar i veckan, men tyvärr missar han det många gånger pga av att han inte går att väcka.

Inför gymnasiet har vi diskuterat flera olika lösningar ett speciellt aspergersgymnasie som sonen vägrar. Han har en kompis som går där och har hälsat på honom i skolan och vet hur det är upplaggt dvs enligt de principer som han tidigare prövat och vantrivits med. Ett annat alternativ vi diskuterat är ett behandligshem med dagvård som även bedriver undervisning. Det har han gjort klart för mig att placerars han där kommer han att ta livet av sig.

Hellst vill han inte börja på gymnasiet alls han är väl medveten om att ingen kan tvinga honom eftersom han inte längre är skolpliktig.
Det finns dock en vuxen på hans skola som han har förtroende för syokonsulenten. Hon hade lyckas fixa ett studiebesök på IV programmet och i fredags var vi där för att tala med syokonsulenten på den skolan. Det första den människan kläcker ur sig är givetvis att hon tycker att sonen i första hand ska söka sig till asbergergymnasiet. Jag blir så arg så jag nästa börjar att grina. Sonen som varit uppåt inför besöket sluter sig inom sig själv yttrar inte ett ord på hela rundvandringen på skolan. I bilen hem säger han bara aldrig i livet där tänker jag inte gå.

Vad gör man finns det nån här som har ett tipps att ge?

Du skriver inget om hur hans skolgång såg ut innan högstadiet eller vad som gjorde att aspergerklass kom upp som ett alternativ.
Bara för att man har diagnosen AS så behöver inte en AS-klass/grupp vara lösningen.

I grunden tänker jag att det viktiga är att möta honom för den han är, inte utifrån han har en diagnos.
Utifrån det det du skriver låter det som om han är rätt högfungerande.

Jag misstänker att som förälder ser man fler avvikelser än vad utomstående ser och märker av och detta gör att man kanske ser fler hinder redan innan de faktiskt finns.

Så min fråga till dig är, hur skulle du ha hanterat situationen/problemen /svårigheterna om du han inte hade haft diagnos inom AST? (Jag utgår från att han är utredd)

Hur ser din egen rädsla ut för det som är annorlunda med honom och för att han ska misslyckas? Alla föräldrar vill nog sitt barns bästa, men ibland så kanske man vill för mycket så att det trots allt blir fel.

Hur mycket är det tillåtet att vara annorlunda?

Hur stort fokus läggs vid hans avvikelse?

Vad är det nödvändigt att ta strid om?

Trots allt så kommer det aldrig att uppstå ett samhälle som är totalt anpassat för oss med diagnoser inom AST. För vår del kommer vi troligen alltid att känna av utanförskapet i olika situationer. För vår del tror jag att det handlar mer om att lära sig att anpassa sina egen resurser och energi till det vi utsätts för.

Sedan finns det så otroligt många faktorer som är okända för mig, som i princip gör det omöjligt att ge råd eller ett svar på din fråga. Detta ovan är mina tankar utifrån det du skrivit.

I mellanstadiet var det också problem fast inte på långa vägar lika allvarliga som på högstadier. När han gick i sexan fixade ex hans specialpedagog en korspondens kurs åt honom i japanska eftersom han intresserade sig för det. Han hade pluggämnena med en assistent men de praktiska ämnena i vanlig klass. På högstadiet togs alla praktiska ämnen bort eller som rektorn på en av skolorna sa det förstår ni väl själva att vi inte kan låta barn med asperger ha slöjd de kan ju skada sig.

Hur såg hans avvikelser ut i förhållande till andra elever?

narran skrev:På högstadiet togs alla praktiska ämnen bort eller som rektorn på en av skolorna sa det förstår ni väl själva att vi inte kan låta barn med asperger ha slöjd de kan ju skada sig.

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ursäkta ett ironiskt OT-inlägg...

Akta dig för att sticka och virka, weasley! Det förstår du väl själv att du som har asperger kan skada dig! Undrar förresten om musik räknas som praktiskt ämne. Det är nog bäst att du låter bli att sjunga också, för säkerhets skull...

Allt praktiskt togs bort musik, slöjd, hemkunskap, min son är ex mycket kemi intresserad och hade sett fram mot att få börja högstadiet för att det undervisas i det där. Det enda han fick ha är de ämnen han hatar svenska engelska matte. Det som från början gjorde att han började få problem i skolan var att han hämmades i utvecklignen i första klass. Han var rätt duktig i matte när han sen hade gjort ut det kapitlet som de höll på med fick han nya uppgifter i samma stil. Jag kommer ihåg när han kom hem från skolan och var mycket upprörd över att lärarna lurade barnen att göra samma saker gång på gång. Sen visade han mig matte stensilen titta mamma 3+4 och sen på samma papper står det 4+3. Det är ju samma sak lärarna luras vi får inte lära oss nått.

Det är typ såna insidenter som fått honom att tröttna på skolan eller som han säger själv när nån imponeras av att han är väldigt allmänbildad och duktig på ex engelska trots den enorma skolfrånvaron. Jag lär mig mer av att titta på discovory channel och surfa på nätet än i skolan. Ibland tror jag faktiskt att han har rätt.

Kom till Allt för föräldrars forum och ställ din fråga där, är mitt tips. Gå in på Allt för föräldrar, sen Forum, så Barn, sen Funktionhinder och så Autismspektrum. Där finns massor av engagerade kunniga och hjälpsamma föräldrar att rådfråga.

http://www.alltforforaldrar.se/snack2 är adressen, sen får du leta dig fram enligt ovanstående.

narran skrev:Jag lär mig mer av att titta på discovory channel och surfa på nätet än i skolan. Ibland tror jag faktiskt att han har rätt.

Exakt som för min grabb som snart "tragglat" sig igenom skolåren han "måste" göra. Så evinnerligt trött på att allt ska upprepas, förstår inte vitsen med det när han ändå kommer ihåg det mesta. Har hemundervisning 2 ggr/v och läraren var imponerad av hans kunskaper i engelska trots att hans tid i skolan i högstadiet varit minimal. Men det får man tacka vissa Tv-program och faktiskt datorn för.

Nu är han inriktad på att ta ett sabbatsår innan det isf blir något hopplock som kan passa på IV. Han orkar inte något annat just nu.

Vad var det där för skola? Anmäla, skrika lite, påtala, liksom... vad fan tror de Asperger är för något???

narran skrev:[...] På högstadiet togs alla praktiska ämnen bort eller som rektorn på en av skolorna sa det förstår ni väl själva att vi inte kan låta barn med asperger ha slöjd de kan ju skada sig.

Jag tror jag smäller av, vad är detta för dumt!?

Man blir ju både arg, ledsen och helt ställd över sådana uttalanden.
Menade rektorn bara träslöjd eller gällde det syslöjd också?

Han har inte fått haft nått annat än matte svenska engelska på hela högstadiet. De ämnena som funkade med vanliga klassen i mellanstadiet var trä och syslöjd, gympa, musik eftersom han inte gillade pluggämnena fick han som anpassning vara med och fixa frukosten till fritidsbarnen. Men i högstadiet togs allt sånt bort han skulle anpassas till att vara miffo på heltid. Han fick inte ens äta samtidigt som de normala barnen.

Jag tror jag bor i en dålig kommun när det gäller att ta vara på asbgerberbarns resurser. Min moster jobbar med barn med särskilda behov i grannkommunen och det var efter peppning av henne och av att fått höra hur barn med as och ADHD fick möjlihet att utveckla sina specialtalanger som innebar att jag såg till att sonen fick utredning och diagnos. Mitt stora misstag var att inte först kolla upp hur barn med den typen av problem hanterades av skolan i min kommun. Hade jag gjort det hade jag gjort allt för att förhindra en utredning av min son.

Den där rektorn har missat något viktigt. Att få en diagnos ska inte betyda att ett barn ska få det sämre utan tvärtom. Han ska ha rätt hjälp och stöd och en eventuell anpassning av sin skolgång enligt de behov han kan ha. Det kan t ex vara en lugnare miljö.

Jag tycker det låter som att man straffar honom. Skolan bör omgående anmälas till skolverket.

Jag har försökt men de gick på skolans linje

Vad var skolans linje?

Var bor ni någonstans?
Känner igen delar av det hela själv fast mig tog lärarna oftast diskussion med.
Jag hade många klagomål på att man inte fick lära sig vissa saker och att det kom motiveringar i stil med att "det får man lära sig på högskolan", att läraren kanske inte visste kunde jag faktiskt inte tänka mig, såg dem som i princip allvetande lol.
Vissa var nog nästan det inom sitt område, tex kemiläraren.
När jag kom till en ny skola fick jag en fyra i betyg och jag tyckte inte jag gjorde någonting och jag förstod inte hur läraren kunde få det till en fyra, jag räknade med en tvåa.

Matten blev det bara överkurs som var mer av samma sak ibland men läraren lät den som behövde skippa det som man var bra på om man inte absolut ville räkna dem ändå och det hände att jag ville för jag tyckte om o få hennes stora röda fina R i matteboken

Vad har han för ena intressen?
Gillar han o bygga saker?
Kanske han kunde göra något i stil med ett examensjobb?
Gissar på att han är tekniskt intresserad eftersom kemi fanns med på intresseskalan, fysik också?
Kanske han tom skulle kunna komma in direkt på typ KTH, där finns det rätt mycket aspergare och de får lära sig riktiga saker.

Vill han lära sig elektronik så ka jag vara behjälplig med vad man kan skippa (tex olika kits och böcker) och vad som ger någon kunskap (mestadels datablad om specifika komponenter, varje tillverkare tillhandahåller det och ger avsevärt mycket mer än de flesta böcker).
Och det är inte särskilt dyrt med elektronikkomponenter heller
Jag rekomenderar en trave kopplingsdäck entrådig kabel runt 0.3 mm och skaltång värd namnet, den kan iofs dra iväg i pris uppåt 700 kr men det finns från en 100 lapp som är hyffsade.
Så började iaf jag och idag bygger jag robotar och programmerar microkontrollers
Roligaste jag vet och folk betalar mig ibland aldeles för dyra pengar för att jag ska göra det

Åh, förresten, såg att du gjort ett vanligt stavfel, det heter aspergers, inte aspbergers.
Troligen kan inte rektorn heller stava till aspergers.
En första indikation på att denne har felaktig info om vad asperger är eller kan vara och hur fantastiskt brett spektrum det är.
Extremfallet av en aspergare lär vara en person som är nobelpristagare men inte klarar att knyta skorna.

Det verkar som det bästa vore att flytta till grannkommunen. Vad vill sonen helst göra i framtiden då?

Min sons intressen har varierat genom åren. Tyvärr fokuserar han på en sak och när han anser att han kan så tappar han totalt intresset. Han red förut ridläraren ansåg att han var en naturbegåving och skulle kunna gå långt inom den sporten. Tyvärr tappade han intresset när han började bli riktigt duktig. Samma sak med olika kampsporter han har prövat på. När han lärt sig att läsa förklarade han för mig att nu kan jag läsa nu vill jag inte gå mer i skolan, sen har det varit problem.

Det han intresserar sig för nu är data och tv spel och musik och ljudmixning i ett dataprogram vi har. Hans dröm är att kunna jobba som djurskötare på Zoo, men eftersom att det är tvärstopp med att få honom till en skola och visa för en lärare vad han kan kommer han nog aldrig att få betyg så han kommer in på den utbildningen. En äldre kompis till honom har lyckats få ett jobb där han sitter hemma och testspelar olika data och tv spel för att rapportera buggar innan de släpps på marknaden. I nuläget är det nog det enda jobb som jag kan tänka mig att min son skulle klara av.

Just programtestare finns det inte så många betalda jobb på skulle jag tro men jag kan ha fel.
Allt är inte spel, skulle gissa att merparten programutveklling sker i elektronikens värld men jag testar min kod själv och jobbar oftast i ganska små projekt.

Min väg var brokig fram till så som det ser ut idag och jag hade aldrig någon tanke om att framtiden skulle dyka upp och jag faktiskt skulle behöva mina kunskaper, jag bara gillade o lära mig saker men jag gillade verkligen inte att göra saker för att någon sade åt mig att jag skulle göra dem.
Däremot hade jag inga problem med o göra tråkiga saker om jag insåg nyttan med dem, något som inte alltid var så lätt alla gånger men mamma var mycket psykologisk, hon hade läst massor med psykologi och jobbade som dagisfröken tills hon började jobba på mekanisk verkstad istället

Så länge han lär sig saker nästan oavsett vad det är så tror jag det är bra, lyckas han bara berätta vad han kan när det sedan när han vill ha ett specifikt jobb så kommer han nog placeras på ett jobb där han gör mestadels saker han gillar oavsett vad det råkar bli.
Han kommer nog att komma ihåg allt han gjort i livet

Någon på forumet sade ungefär såhär "är det något man är bra på så är det att lära sig saker" detta var relaterat till AS.
Minns någon annan som hade en dotter som började göra fel i matten som hon tyckte var tråkig eftersom det blev samma sak hela tiden men svårare saker gjorde hon sällan fel med, hon blev uttråkad helt enkelt.
Kan tänka mig att din son också blir det och när så sker så märker han det och gör något åt det med besked genom att sätta stopp grundligt.
Jag tror att han kommer att kunna lösa det mesta han råkar finna intressant men gissningsvis kommer han inte gilla att bli avsiktligt begränsad.
Den där rektorn kanske tror att AS är ett begåvningshandikapp, AS får man om man är normalbegåvad eller mer.
Det betyder inte att man pratar som andra.

Känner han till mensa?
Där lär han iaf få något att bita i ifall han råkar hitta folk som gör intressanta saker.
http://www.mensa.se/content/view/45/94/
Kan tänkas vara rätt intressant läsning, jämför gärna AS kriterierna och kriterier för särbegåvning
Låter iaf som om din son helt enkelt är riktigt intelligent.
Inbillar mig att det är svårare att bli nöjd om man är det och blir bromsad och negativt särbehandlad.

Det gjordes en begåvningsbedömning på honom när han var 11. På de olika delmomenten växla han mellan en 6 åringsnivå till en 18 åringsnivå så han har vad expertisen kallar en ojämn begåvningsprofil. Tydligen också typiskt för AS

Japp, och jag antar att det han var bra på var det han gillade eller?

just precis sånt han tycker är tråkigt går inte att få honom att lära sig såvida han inte måste kunna det för att göra nått han tycker är roligt som engelska tex. Han tycker att det är roligt att spela strategi och fantasyspel och för att knäcka dom måste han förstå gåtorna och instruktionerna som är på engleska alltså har han lärt sig det på egen hand utan hjälp av skolan engleska är ett av de ämnen han vägrat helt i skolan även i mellanstadiet trots det kom han upp till godkändnivå på nationella proven i sexan

Hehe, jag lärde mig läsa på liknande vis, jag fick höra att det var dåligt att läsa serier, man skulle läsa böcker, det sade de båda i skolan och hemma.
Jag kunde inte lära mig det ordenkligt och tyckte det var urtrist o läsa böcker hela tiden.
Tills slut gav jag upp och läste serier i alla fall och struntade i att man då förväntades läsa dåligt för evigt.

Men se attan, en 7 åring som hade rätt tvärt emot alla vuxna som sade annorlunda, man kunde lära sig läsa med serier och det var roligt o läsa favoritserien Bamse, direkt sämre än någon annan blev det inte.
Jag hade ju en hel hög serietidningar från när jag var liten liten kille att lära mig utantill, jättehärligt, jag kunde läsa helt själv, jag behövde inte vänta på att någon hade tid att läsa för mig, underbart var det
Idag är det väl iofs accepterat att man kan lära sig läsa av att läsa oavsett textens placering.

hörde ett reportage på radio för ett tag sedan från norige där de lät barnen skriva på dator redan från första klass. Det visade sig att de barn som ger upp med läsandet pga dålig handstil inte kom efter då. Min son går i nian nu han skriver fortfarande spegelvänt för hand. När han gick i lågstadiet fick inte barnen börja skriva på datort fören de redan hade hyfsad handstil.

Dator säger du, jag såg plötsligt nyttan med engelska och ett nöje att kunna engelska när pappa fick en dator i jobbet han skulle lära sig, den kidnappade jag med pappas tillåtelse.
Sedan följde en massa frågor om olika ord och en ordbok dök upp hemma.
Tyckte dock inte det var så kul o slå upp ord i ordboken men det fick jag oftast stå ut med för mamma o pappa visste inte alla ord och manualerna var ju på engelska (utom den som hans jobb knåpat ihop).

När vi senare åkte till england i två veckor så pratade jag nog bara nästan 10 ggr men jag fick höra av min lärare att jag blivit ruskigt bra på uttal och gjorde korrekta meningar.
Höjde engelskabetyget från en 2 till en 4 det året.
Inte för att jag visste vad jag skulle ha betyget till, det struntade jag i men det var kul o få ett bra betyg