Argumentlista
För AS
Svårt att förstå hur människor fungerar.
Väldigt empatisk, men vet inte hur jag ska uttrycka det
Anses som konstig, många var t.o.m rädda för mig första gången de träffade mig
Aldrig passat in i någon grupp, känt mig utanför
Haft extremt lätt för skolan, åtminstone i gymnasiet, legat på MVG i allt utan att anstränga mig, och tenderar att skolka och fly från lektionstider väldigt ofta.
Mitt liv som rutin är gå till skolan, kom hem, sitt på datorn, sov. Pratar och umgås gärna med folk, men helst via msn, då det är kravlöst. Blir utmattad av långvarigt socialt umgänge.
Analyserar och försöker förstå allt, blir absorberad av saker som är väldigt intressanta, så absorberad att jag glömmer bort allt annat. Ett tag lärde jag mig decimaler på pi, klassikern ni vet, lärde mig furtio på en dag. Annars lärde jag mig metan, etan, propan kedjan, försökte med programmering, mina intressen har hoppat runt väldigt mycket.
Svårt att engagera mig i andras intressen. När de pratar om festande, så vet jag inte vad jag ska säga. När de pratar om humor och skämtar, så skrattar alla medans jag funderar av vad de menar och sedan fattar och tänker ”jaha”
Specialintresse: Social dynamik och hur människor fungerar. Har som mål att förstå hur allt, allt fungerar, i princip.
Gör folk arga utan att veta varför eller ha insett det ens.

Emot AS
Många vänner, känner nästan alla där jag bor, kan prata med de flesta men söker mig helst till de som är ensamma eller verkar utstötta. Är oftast omtyckt.
Har en högt uppsatt roll inom mitt parti att syssla med utåtriktat arbete. Är den mest drivande där jag bor.


Vad tycker ni jag bör göra? Internettester har kommit fram till att jag har AS, folk med AS har frågat om jag har AS. Vet inte om jag vill ha diagnos. Har många krav på mig om att vara bäst, därför vill jag undvika roller och så, men samtidigt har jag faktiskt väldigt svårt, jag ska inte behöva analysera allt som jag gör, medans andra kan bete sig naturligt >>

Ställer det till med bekymmer? Mår du dåligt? Blir din vardag präglad av allt det här?

På din beskrivning av dig själv verkar du som ett solklart fall av AS. Att du har många vänner (relativt ytliga?) säger inte emot förmodan.

Att få en professionell diagnos behöver inte innebära något "farligare" än att man därmed får en säkrare självkännedom, vilket alltid kan vara bra att ha.

Att försöka klara sig i livet så gott man kan, det måste man under alla omständigheter.

Som jag redan sagt verkar det ganska uppenbart att du med stor sannolikhet skulle kunna ha as.

Att få en diagnos är bara bra, för då får inte samhället/myndigheter någon rätt att ställa orimliga krav på dig, och du kan dessutom ha rätt till vissa stödinsatser (t.ex. arbete med lönebidrag, där du får jobba med vanlig lön, men efter dina egna förutsättningar).

Även om du har diagnos så har du rätt att välja bort stödinsatserna, om du känner att du klarar dig på egen hand, det är alltså en extra trygghet för dig, inte ett tvång.

Vissa aspergare har ju t.ex. boendestöd, god man och hela paketet, andra behöver inte särskilt mycket stöd alls och själv har jag enbart använt mig av kuratorskontkakt och lönebidrag, vilket fungerat aldeles utmärkt, för min del.
Hur mycket- och vilket stöd man behöver är nämligen väldigt individuellt, då man dels kan ha olika "svår" as. dels kan ha problem med olika saker, trots att man har samma diagnos.

Jag kan rekommendera dig att i första hand läsa den klistrade tråden om bla frågan som du och många andra ställer om huruvida vi tror att ni har AS eller inte:

vanliga-fra ... t8504.html

earlydayminer skrev:Ställer det till med bekymmer? Mår du dåligt? Blir din vardag präglad av allt det här?

Är en frisk pojke. Alltid varit glad, velat vara till lags. Bekymmer är isåfall att jag inte vet hur jag ska bete mig i sociala situationer, att jag känner mig osäker på om jag gör rätt och fel och att jag ägnar enormt mycket tid åt att analysera och läsa in situationer som faller helt naturliga för andra. Då jag har roll som ledare för ett relativt stort ungdomsförbund visar väl att jag klarar mig hyfsat bra, och att jag presterar högt i skolan (19/20 i snitt) är väl annars tecken på motsatsen. Men jag har svårt för förhållanden, svårt för stora grupper människor (även om jag hanterar det hela) och umgås helst på tu man hand.

Ni som pratar om diagnos.
En diagnos skulle få stora konsekvenser över hela mitt liv. Jag har strävat jättehårt för att vara perfekt, att inte vara som min syster(som hade stora problem) och att hamna där jag är idag. Alla tycker att jag är duktig, och det känns som att en diagnos skulle försämra mycket, vill inte att mina föräldrar ska se på mig i något annorlunda ljus.. Känns som att de skulle bli besvikna. Jag kommer få svårt när det kommer till jobb, det vet jag, däremot.

Diagnosen blir ju inte stämplad i pannan på dig, får du diagnos kan du fortsätta söka jobb och väljer helt enkelt att inte nämna diagnosen. Så det ska inte påverka något där.

Har kanske sagts förut men du får ju inte as av en utredning utan du får en eventuell diagnos. Utredning eller inte förändrar väl inte om du har as-drag eller inte. Om nu as-drag gör att du skulle behöva ngn slags hjälp för att fungera bättre så är det väl bra. Du får försöka se det som ett steg mot perfektion.

Diagnos är väl aktuellt om symtomen är funktionshindrande.
Självkännedom och ta reda på vem man är är liksom en annan sak för mig...

Bägge kan ju däremot ofta med fördel kombineras.