Idag var sonen dit för att få hjälp att hitta jobb.

Vilken skillnad i bemötande!!!

Han har varit på vanliga arbetsförmedlingen där det inte hände någonting och han blev så illa bemött att han hade stans ångest idag. Men han kom hem jättenöjd, med tid för att gå vidare nästa steg med en handlingsplan osv, samt papper att uppvisa på soc för att kunna få ekonomiskt bidrag.

Så roligt att läsa om något som funkar! Hoppas han får ett jobb också.

Det tror jag nog han får, för han vill verkligen jobba.

Jag är inte fullt så negativ som jag låtit här, det har mest handlat om att jag försökt reda ut begreppen för att förstå saker och ting. Jag är i grund och botten en glad skit, som inte går av för hackor :=) Men tack!

Ja då får man hoppas att det händer mer än "handlingsplaner" bara.

Sonen uppfattade det iallafall som att de verkligen har för avsikt att hjälpa honom vidare.

På vanliga AF blev han rätt knäckt. Han hade bokad tid och de frågade lite och sa åt honom att vänta en stund, sen hände inget mer och efter 1 timme gick han...

Idag hade han inte ens en tid men fick skriva in sig och fick veta lite av varje samt en ny tid där de ska göra handlingsplanen. Det är iofs en arbetsförmedling för funktionshindrade och med kunskap av AS och han sa att det märktes när de talade med honom. De behandlade honom inte som om han var dum i huvudet, men kollade att han verkligen förstått, något som för honom är jätteviktigt, för han har lika dålig språkförståelse som jag, om inte sämre, något som framgick i hans diagnosintyg. För läkaren som utredde honom trodde till att börja med inte alls att han hade AS, men logopedutredningen visade mycket tydligt på hans problem. Så han fick faktiskt diagnosen social aspergare

Det finns ingen diagnos som heter 'social aspergare'.

Det är naturligtvis bra att han tycker att han får hjälp, men än så länge finns det ingen större anledning att säga hej. Det enda som inträffat är att han träffat 'sympatisk tjänsteman på kontor' som visat vilka blanketter som ska fyllas i.

Hur dylika manövrer ska leda till ett riktigt lönearbete har jag aldrig förstått. Inte de på arbetsförmedlingen heller efter vad det verkar.

Nej jag vet att diagnosen som sådan inte finns men det var det läkaren sa.

Och ang AF så kan jag egentligen bara hålla med, men jag måste tänka positivt, för om jag börjar tvivla så börjar sonen tvivla och då mår han pyton. Bättre att åtminstone ge det hela en chans. I övrigt har han eventuellt ett arbete på gång, han jobbade extra hos en kompis pappa, tillsammans med kompisen som är anställd hos sin pappa. Och pappan tyckte min son jobbade så bra och att det var för jävligt att han inte fick jobb och de har mycket jobb, men måste kolla möjligheterna att han honom som timvik för att inte ställa sig i sitsen att anställa någon fast, som dom sen inte kan avlöna.

Jag jobbar hårt på att tänka positivt och min inställning har gjort att sonen funkar ungefär likadant och det tror jag är bra för honom på sikt. På något sätt har jag upplevt att man klarar sig bäst ute i samhället med en gnutta ödmjukhet och ett postivit sinne

lillsanna skrev:Idag hade han inte ens en tid men fick skriva in sig och fick veta lite av varje samt en ny tid där de ska göra handlingsplanen. Det är iofs en arbetsförmedling för funktionshindrade och med kunskap av AS och han sa att det märktes när de talade med honom.

Jag tycker att detta låter jättebra. Har själv minst sagt dåliga erfarenheter av Arbetsförmedlingen, såväl den vanliga, som den för handikappade...Har känt mig gränslöst förnedrad och illamående, MEN...man får inte ge upp hoppet. Och du skriver att din son vill jobba, det är faktiskt det viktigaste. Och det verkar ändå som att de är vettiga på arbetsförmedlingen dit din son kommit.

Tyvärr gör AF. oftast inte många knop för personer överhuvudtaget och komma i tid vet de flesta AF-personal inte vad det är men man kan få hjälp därifrån om man har j*lar-anama och tur och hjälp någon annanstans ifrån kan också hjälpa och kanse de rätta kontakterna.

Jag har fått hjälp men det bero nog delvis på att jag varit "obekväm" mao. tjatat på handläggaren och nästan mailbombat henne och inte varit rädd för att säga emot henne, mm. Orkar man inte kämpa har man nog inte samma chans men kan ha tur. Dock ger de en första bästa jobb också kommer A-kassans regelverk in. Jag lyckades trassla mig ur och inte bli anställd på det första jag blev erbjuden men det andra verkade så pass bra att jag godkände att få jobb där samt att hade jag tackat nej hade min A-kassa rykt, så det var en j*la tur att det är ett vettigt ställe med hyfsa personal och vettiga och passande arbetsuppgifter. Hade jag inte haft funktionshinder hade jag förmodligen suttit arbetslös ännu, så inte att förglömma att funktionshinder även har fördelar. Jag fick till sist SIUS och det är ett bra stöd för mig i alla fall för jag har lyckats få en vettig person.

Jag håller med om att vad gäller självständighet kan det vara svårt då man får jobb via AF. speciellt om man har en SIUS men man har rätt att säga att man inte vill ha besök av denne på arbetsplatsen när anställningen väl är klar och när man är anställd finns handläggaren mest bara i bakgrunden förutom en gång om året eller lite oftare när lönebidraget ska förhandlas om.

Det känns säkert bättre för en del med funktionshinder att klara sig helt på egen hand men det kan bli tufft och långvarig arbetslöshet. Då tar jag hellre hjälp, speciellt i början och har en kortvarig arbetslöshet men man får vara beredd på att sätta hårt mot hårt men på ett vänligt och smidigt sätt så gott man kan alt. ta hjälp av vårdkontakt om man har en bra sådan.

Jag fick just idag höra att arbetsförmedlingen för funktionshindrade funkat jättebra för min kompis son. Dels fixade de ett jobb, dels en handledare åt honom. De är jättenöjda.

Vad tycker din kompis son då?

Han tyckte det var bra! Det är ju inte så att mamman tyckte, utan hon berättade för mig vad sonen tyckte. Tror du alla föräldrar tycker åt sina barn?? Vuxna barn brukar väl tänka själv.

'Vuxna barn' brukar i regel tänka vad andra tänkt åt dem.

Jag antar det beror på vad de har för föräldrar. Mina barn och hennes också har från början lärt sig tänka självständigt. Måhända att det är just därför mina ungar klarat sig rätt bra ute i samhället. Samt att psyk blev synnerligen förvånade över slutresultatet av min son, för de dömde ut honom redan i 10-årsåldern, de ansåg hans problem så grava att de ville placera honom på ett skolinternat för *sådana barn som föräldrarna omöjligt kan klara av*. Min son blev kvar hemma och jag *klarade* tydligen av honom

Hur gör man för att lära någon att bli självständig?

Förmodligen genom att låta dem ta ansvar själva och inte överbeskydda. Samt att se till att de inser att man får ta smällar i livet .

Psyk /Bup lär ju ut att de stackars små aspergerbarnen inte rår för sitt beteende. Och köper man det, och faktiskt tror att de inte förstår så är man blåst inte korkad då, utan lurad av de sk specialisterna. Visst finns det situationer de inte förstår, men jag har inte skyddat dem från att göra fel utan hellre förklarat efteråt vad orsaken var till att det inte gick som de tänkt.

Har ju sett en hel del unga aspergare som fått växa upp i tron att de inte kan och förstår, somliga är knäckta för livet andra är manipulativa till max. Inte vet jag om jag gjort rätt, men jag har iallafall tänkt själv och inte låtit psykiatrin tänka åt mig

Bra, fortsätt på den banan!

Hehehe det lär jag nog, jag tillhör inte dem som tar den lättaste vägen, något som ibland är bra och ibland mindre bra

Och en sak till, jag har aldrig sett varken mig eller mina ungar som handikappade, något som förmodligen satt den största prägeln på mitt sätt att uppfostra ungarna. Har med glädje kunnat konstatera att svärsonen har samma tänk, han uppfostrar mitt as-barnbarn på samma sätt som den andra, utan några som helst idéer om att hon skulle vara handikappad

Andra föräldrar har nog mycket att lära av dig, du borde kanske åka runt och informera?

Har nog tänkt tanken, men därvid har det blivit. Är inte mycket för att skriva folk på näsan vad jag anser. Har dock blivit puffad på att iallafall försöka skriva något. Kanske kommer framöver, eller inte. Tyvärr finns alltför många som köper psykiatrins värderingar och helt enkelt inte vill tro på sunt bondförnuft.

Psykiatrins värderingar tycker jag man ska skita i, man bör se dem som verktyg, inte som några slags allvetare.

Det jag menar är väl att det nog inte är så lätt att övertyga folk om att använda skallen och sunt förnuft, det är ju faktiskt mycket bekvämare att tro att barnet inget förstår och inte göra något alls, utan luta sig bakåt och låta *någon annan* göra jobbet. Folk i gemen är nog inte så pigga på att lyssna på någon som tycker tvärtom och faktiskt anser att de kan påverka sitt barn framtida liv.

Min uppfattning är att folk i regel är alldeles för auktoritetstroende.