Det är en intervju klockan 10.28 nu på förmiddagen idag torsdag på tv4 med Ann Heberlein som har mångårig psykisk ohälsa bakom sig med manodepressivitet och har skrivit boken "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".

Till vardags är hon professor i Idehistoria på Lunds universitet.

Har läst delar av boken och den är otroligt bra beskrivande hur det är när man mår dåligt.

Tack för tipset! Jag letar på TV4.se men hittar inget....Var det på Malous program (Efter Tio)? Jag menar TV4 är ju inte bara en kanel precis.....

Hon är fascinerande. Jag har "Det är inte mitt fel!" men har inte börjat läsa den än. Hon var förresten med i Agenda i söndags ihop med Göran Rosenberg och diskuterade ondska.

/Barracuber

Ja, det var på Malous program Efter tio och det kommer väl upp har jag för mig när det är slut 11.45.

Hon var bra som vanligt. Nyanserad och äkta.

barracuber skrev:Hon var förresten med i Agenda i söndags ihop med Göran Rosenberg och diskuterade ondska.

http://svtplay.se/v/1481698/agenda/del_9_av_19

Inslaget och intervjun med Heberlein och Rosenberg börjar 44 minuter in (det går att snabb-positionera sig!)

/Barracuber

Jag har själv diagnosen bipolär sjukdom, men efter ståhejet kring Ann Heberleins bok, så har jag valt att kliva in i garderoben. En släkting som läst Ann Heberleins bok, och känner till att jag har diagnosen bipolär sjukdom, blev väldigt oroad efter att ha läst om Heberlein, med påföljd att jag fick lugna/trösta släktingen.

Följande passage ur en recension i aftonsnusket (fick syn på den när jag googlade på Ann Heberlein) känns väldigt talande:

"Hon redogör med fattning för sina detaljerade planer att dränka sig i havet ute vid Örnahusen bedövad med vodka och Stilnoct, iklädd den långa svarta sidenklännning hon hade vid doktorspromoveringen i Lunds domkyrka."

(Artikeln hittar ni HÄR)

Vill Heberlein leka drama queen, så kan hon naturligtvis få göra det, vi lever i en demokrati. Och hon ska naturligtvis berätta om SIG, om SITT liv och sina erfarenheter. MEN...det är ju väldigt olyckligt att hon tycks bli någon sorts "taleskvinna" för oss med diagnosen bipolär sjukdom. Vi är alla individer.

Alexandra, jag förstår din poäng och man skulle ju önska att alla i vår omgivning skulle förstå att ta ansvar för sina egna känslor och inte överösa med medlidande för det kan bli ohanterbart för oss som är sköra.

Men hur skulle man kunna göra istället? Hur tänker du?

Jag önskar att så många skulle förstå bättre men att finnas där som mogna människor i svåra stunder för dom som behöver. Jag tycker då att en del i det är att personer vågar visa sig som dom är som Ann gör.

Jag tror inte Ann Heberlein försökte att uttala sig för alla med bipolär, men skulle jag skriva skulle folk tolka det som en bok från en aspergare, alldeles oavsett vad mitt syfte var.

tack för tipset. såg båda. tur de börjat med stream-tv. slipper ju skaffa tv.
var rätt bra.

Aspkvinna skrev:Ja, det var på Malous program Efter tio och det kommer väl upp har jag för mig när det är slut 11.45.

Hon var bra som vanligt. Nyanserad och äkta.

Nu ligger det ute...

<a target="_blank" href="http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.901254">Efter tio med Ann Heberlein</a>

/Barracuber

jag tror inte att Ann blir eller blivit någon talesman, men en frontperson pga hennes redan mediativa popularitet. Det är ju så. Precis som andra frontprofiler som fått whatever sjukdom så blir det också de som syns, de blir ett ansikte för sjukdomen. Men en frontperson är inte sjukdomen i sig, snarare tycker jag det är bra det finns frontprofiler, de gör "reklam" för "oss" och lockar mer pengar till forskningen.

Ofc finns det nackdelar såsom det blir pop-diagnoser och popsjukdomar, precis som utbrändhet blivit. Tråkigt men så är det med allt.
Som tur är, tycker jag, så är pop-diagnosernas tid oftast betydligt kortvarigare än påverkan av de bidrag det blir (pengar till forskning tex) av det. Desto mer kännedom, kanske mer acceptans, mer kunskap and so on.
Precis som hon sa om stigmatisering, det blir mindre. Eller nåt.

Aspkvinna skrev:Alexandra, jag förstår din poäng och man skulle ju önska att alla i vår omgivning skulle förstå att ta ansvar för sina egna känslor och inte överösa med medlidande för det kan bli ohanterbart för oss som är sköra.

Men hur skulle man kunna göra istället? Hur tänker du?

Jag önskar att så många skulle förstå bättre men att finnas där som mogna människor i svåra stunder för dom som behöver. Jag tycker då att en del i det är att personer vågar visa sig som dom är som Ann gör.

Nyckelordet är inte medlidande, utan exhibitionism. Medlidande...tja...det tycks mest handla om en känsla av att vilja bli sedd. Och det är väl iofs ok, så länge hon inte gör sig till taleskvinna för personer med bipolär sjukdom. För jag vill då sannerligen inte bli representerad av henne.

Vill Ann Heberlein vika ut sig, så kan hon skriva en självbiografi, där hon inte betonar sin diagnos, utan skildrar sitt liv och sina vedermödor i största allmänhet. För jag - och många "bipolära" med mig, delar dem inte. När hon börjar tjata om sin diagnos, bipolär typ 2, så gör hon sig - tyvärr - till indirekt representant för oss som måste dela diagnos med henne.

Alexandra skrev:Nyckelordet är inte medlidande, utan exhibitionism. Medlidande...tja...det tycks mest handla om en känsla av att vilja bli sedd. Och det är väl iofs ok, så länge hon inte gör sig till taleskvinna för personer med bipolär sjukdom. För jag vill då sannerligen inte bli representerad av henne.

Uttryckte mig dåligt, jag menar att någon som läser hennes bok får sen ett agerande som är medlidande så man behöver som du beskriver ta hand om den personen istället för att den, som jag önskar det, skulle lära sig på ett sätt så den blev mer medkännande och hjälpande på ett adekvat sätt när man behöver.

Jag kan inte hålla med om att hon har något av exhibitionism utan ser henne mer som oerhört saklig ur sitt perspektiv och att hennes variant är en av många för alla med diagnosen inte är lika.

Alexandra skrev:Vill Ann Heberlein vika ut sig, så kan hon skriva en självbiografi, där hon inte betonar sin diagnos, utan skildrar sitt liv och sina vedermödor i största allmänhet. För jag - och många "bipolära" med mig, delar dem inte. När hon börjar tjata om sin diagnos, bipolär typ 2, så gör hon sig - tyvärr - till indirekt representant för oss som måste dela diagnos med henne.

Jag ser hennes bok som en självbiografi. Skulle hon behöva censurera sin roll som suicidal, mamma, forskare och journalist också? Jag tycker man måste lita på läsaren, istället för att censurera sig själv. Skriver jag bok så är asperger och mina depressioner en självklar del, fastän jag inte representerar alla aspergare. Det gör ingen.

Aspkvinna skrev: Uttryckte mig dåligt, jag menar att någon som läser hennes bok får sen ett agerande som är medlidande så man behöver som du beskriver ta hand om den personen istället för att den, som jag önskar det, skulle lära sig på ett sätt så den blev mer medkännande och hjälpande på ett adekvat sätt när man behöver.

Jag kan inte hålla med om att hon har något av exhibitionism utan ser henne mer som oerhört saklig ur sitt perspektiv och att hennes variant är en av många för alla med diagnosen inte är lika.

Hmm...tycker inte att du uttrycker dig dåligt alls...blir lite rörd av det du skriver, den medkänsla du uppenbarligen känner.

Hursomhelst, jag har uppfattat Ann Heberlein som...effektsökande, i de intervjuer jag läst. Men irritationen jag gav uttryck för i mina tidigare inlägg i denna tråd, handlar nog mest om min irritation över mig själv, över att vara bipolär (eller något som påminner om det).

Alexandra skrev:Hursomhelst, jag har uppfattat Ann Heberlein som...effektsökande, i de intervjuer jag läst. Men irritationen jag gav uttryck för i mina tidigare inlägg i denna tråd, handlar nog mest om min irritation över mig själv, över att vara bipolär (eller något som påminner om det).

Ok, då förstår jag. Ja, vad ska jag säga som inte blir löjligt prat bara men jag hoppas att du kan komma att möta lugn och finna medkännande människor som stöd.