jorand skrev:Jag har nyligen fått detta svar i ett brev från Vuxenpsykiatrin angående ev utredning:

"Det finns ingen specifik behandling mot Asperger som anses vara en medfödd störning där ärftlighet spelar stor roll. De känslomässiga och andra specifika störningar som ses vid Asperger är synnerligen svårbehandlade med psykologiska metoder. Det finns åtminstone inte vetenskapligt beskriven någon botande psykologisk behandling och alltså ingen medicin som hjälper mot Asperger.

Om man som Aspergermänniska drabbas av annan psykisk sjukdom som exempelvis depression kan eventuellt någon psykofarmalogisk medicin hjälpa mot detta andra tillstånd."

Tja.. Då verkar det ju inte vara någon större vits att försöka med psykologhjälp då heller?? Bara att gilla läget, lära sig handskas med problemen på egen hand.. När man mår tillräckligt dåligt finns det ju alltid piller?

Hittade denna bok idag när jag letade efter nåt annat. Vet inte alls om den är bra, men det är ju värt ett försök?

http://www.amazon.com/Cognitive-Behavio ... 1593854978

Jorand;
Vad i hela friden är det för svar du fått? Vem har skrivit svaret, vilken yrkesgrupp/ anställning?
Vad bad du om?
Du skriver att svaret gällde en ev utredning. Menar du att detta svar var ett besked om att det inte blir någon utredning?
Du HAR alltså inte någon As-diagnos?
Varför skriver de då så mycket om AS och att det inte går att behandla mm?
Fattar absolut ingenting!
Dessutom tycker jag svaret är nonchalant, arrogant, oempatiskt, omänskligt och oprofessionellt.
Vad är det för typ av problem du behövde hjälp med?

jorand skrev:Jag har nyligen fått detta svar i ett brev från Vuxenpsykiatrin angående ev utredning:

"Det finns ingen specifik behandling mot Asperger som anses vara en medfödd störning där ärftlighet spelar stor roll. De känslomässiga och andra specifika störningar som ses vid Asperger är synnerligen svårbehandlade med psykologiska metoder. Det finns åtminstone inte vetenskapligt beskriven någon botande psykologisk behandling och alltså ingen medicin som hjälper mot Asperger.

Om man som Aspergermänniska drabbas av annan psykisk sjukdom som exempelvis depression kan eventuellt någon psykofarmalogisk medicin hjälpa mot detta andra tillstånd."

Tja.. Då verkar det ju inte vara någon större vits att försöka med psykologhjälp då heller?? Bara att gilla läget, lära sig handskas med problemen på egen hand.. När man mår tillräckligt dåligt finns det ju alltid piller?

Jag var helt väck igår, så jag läste men förstod inte. Det var ett märkligt och väldigt hårt svar ja. Det skulle jag ifrågasätta. Med tanke på allt som skrivits om värdet av visshet och diagnosen som verktyg för förståelse, acceptans, möjlighet till att komma vidare osv så känns det här svaret lite som att säga "Jaja, sjukdomar och tillstånd är som de är, antingen så dör man av dem eller så går det över. Inte Asperger då, men det är ändå inget att göra nåt åt."

Har de kanske inte förstått vad det var du ville ha ut av dem? Hur har kontakten skett?

Svaret från vuxenpsykiatrin kan ha lika mycket att göra med att de har alldeles för mycket patienter att ta hand om och har hittat ett säkert sätt att göra sig av med Asperger-personer, som att de verkligen anser att ingenting finns att göra. Till och med vid vanliga "behandlingsbara" psykiska problem är det ofta svårt att finna de rätta medlen, och det finns inget som säger att ALLA problem kopplade till Asperger är icke behandlingsbara (vilket de ju inte är). Men har öppenvården förbrukat 50 procent av sin budget i slutet av mars eller så, så kan det vara enklare att skicka ett avslagsbrev enligt formulär 1a från landstingets utgåva av "Hur avfärda folk med och utan diagnoser A-Ö; en handbok för vården".

geemer skrev:Jag har uteslutande haft positiva upplevelser av psykologbekantskaper.
En relevant sak som ingen här verkar ha nämnt är det faktum att om du ska få ut någonting av en psykologkontakt måste du VILJA och TRO på en förändring.

Det här är inget faktum, för det betyder ingenting. Du måste definiera ordet vilja på ett väldigt speciellt sätt för att detta skall vara sant, och då blir det ett helt meningslöst begrepp. I själva verket tenderar det bli trivialt sant då att folk som inte löser sina problem inte vill tillräckligt mycket.

För om det nu är sant. Att mina problem skulle lösas om jag ville lösa dem, då är ju det första problemet att ta itu med hur jag skall kunna "vilja" på det relevanta sättet, och det problemet är något psykologen skall fokusera sina ansträngningar på. Om jag är så rädd för förändringar att jag inte klarar av att göra någonting är ju det ett psykiskt problem så stort som något.

Peter skrev:Svaret från vuxenpsykiatrin kan ha lika mycket att göra med att de har alldeles för mycket patienter att ta hand om och har hittat ett säkert sätt att göra sig av med Asperger-personer, som att de verkligen anser att ingenting finns att göra. Till och med vid vanliga "behandlingsbara" psykiska problem är det ofta svårt att finna de rätta medlen, och det finns inget som säger att ALLA problem kopplade till Asperger är icke behandlingsbara (vilket de ju inte är). Men har öppenvården förbrukat 50 procent av sin budget i slutet av mars eller så, så kan det vara enklare att skicka ett avslagsbrev enligt formulär 1a från landstingets utgåva av "Hur avfärda folk med och utan diagnoser A-Ö; en handbok för vården".

Tyvärr tror jag det här stämmer allt för väl med verkligheten.

Jag med.

(OA igen, men jag orkar inte driva något...)

A skrev:Jorand;
Vad i hela friden är det för svar du fått? Vem har skrivit svaret, vilken yrkesgrupp/ anställning?
Vad bad du om?
Du skriver att svaret gällde en ev utredning. Menar du att detta svar var ett besked om att det inte blir någon utredning?
Du HAR alltså inte någon As-diagnos?
Varför skriver de då så mycket om AS och att det inte går att behandla mm?
Fattar absolut ingenting!
Dessutom tycker jag svaret är nonchalant, arrogant, oempatiskt, omänskligt och oprofessionellt.
Vad är det för typ av problem du behövde hjälp med?

Tack, då är vi ju flera, jag tyckte iaf det var trevligt med ett lite utförligare svar än tidigare, men det var ju inte det besked jag hoppats på.

Jo men såhär: Har av min läkare förklarat min problematik och att jag vill ha en remiss till psykiatrin för ev utredning av AS. Min läkare har då remitterat mig till Vuxenpsykiatrin i Sunderbyn 2 ggr och båda gånger fått svaret att det inte finns något de kan hjälpa till med, av 2 olika chefsöverläkare. (Skrivit lite i denna tråden i samma ämne: http://www.aspergerforum.se/hur-svart-ar-det-att-fa-en-utredning-t8402.html)

Efter några samtal med Närpsykiatrin fick jag till slut veta att det går alldeles utmärkt att göra en egenvårdbegäran vilket gjordes per telefon. Svaret från chefsöverläkaren denna gång var mer personligt och utförligt men med samma slutsats. "Den beskrivning jag uppges ha gett stämmer sannolikt med Asperger av den art som brukar benämnas högpresterande. Det finns alltså som vi läkare anser inte anledning att utreda ett tillstånd som handlar om s.k. högpresterande Aspergersyndrom. Av beskrivningen så har du ett kvalificerat arbete, familj och vad jag förstår goda sociala omständigheter."

Jag har ingen diagnos, har aldrig blivit utredd eller pratat med någon annan (professionell) än min läkare om detta, utan det är endast mina egna och omgivningens misstankar. Problem har jag, främst socialt, inom familjen men även på mitt jobb. Framför allt tar det en jäkla massa energi av att inte veta om det nu beror på AS eller inte... Enligt svaret verkar det ju sannolikt att jag skulle kunna få en diagnos om jag nu skulle bli utredd någon gång, vilket förvisso borde vara lite svårt att bedöma utgående enbart från remisser...? Uppfyller jag kraven för en diagnos så vill jag gärna ha en sådan, i annat fall så slipper jag fundera mera. Jag förväntar mig ju inget botemedel..

Jag tror de mycket väl förstått att det är en utredning jag vill ha, men då jag inte verkar må tillräckligt dåligt och har en (utåt) någotsånär fungerande tillvaro så ser de ingen anledning att slösa resurser på en utredning. Avslutningsvis hänvisas jag till "lämpliga informationssajter på internet om hur man kan lära sig att handskas med problem som sammanhänger med Asperger."

jorand skrev:Av beskrivningen så har du ett kvalificerat arbete, familj och vad jag förstår goda sociala omständigheter."

Herreminskapare!!

Själv har jag man, två barn, en jädra massa poäng från Universitetet och jobbade i många år innan jag pluggade (och så småningom blev sjukskriven för frontalkrock med tillvaron, med två barn som skulle utredas för npf, dödsfall i familjen och annat, förutom krävande magisterstudier).

Hur tänker de? Såna som den som skrivit Pretending to be normal, som också är gift och har barn, förutom att hon är en respekterad yrkeskvinna och författare, skulle en sån inte heller ha rätt till utredning? (Hon finns iofs i USA, men ändå.) Och alla andra mer eller mindre outade aspisar?

Skulle man förvägra dem utredning för att de funkar så pass bra i NT-samhället att de inte kraschat (än säger jag och tänker på mig själv...)?

Tänker man då inte på vad det skulle kunna underlätta för en förälder med AS i den personens föräldraskap (särskilt om den har barn med AS)? Eller vad det kan gagna relationer och arbetsplatser, förutom den enskilda individen?

Det där låter helt befängt. Det måste gå att överklaga. Och så borde det ju anmälas till Patientnämnden, HSAN eller nån annanstans. Just nu är jag för vimsig för att komma ihåg vilken som vore rätt, men det är ju lätt att kolla upp.

LYCKA TILL!!

(Eller tänker man inte på ens väldigt måttligt långsiktiga vinster av förebyggande hjälp i stället för katastrofhjälp åt folk det är fara värt aldrig mer kommer att kunna försörja sig på eget arbete?

Nej, det gör man inte. Inte politikerna som villkorar anslagen iallafall. Vad jag förstår är profylax och hälsovård ute på alla områden i vårdapparaten?

Ändå funkar det bättre än så här i mitt och en del andra landsting, av vad jag har sett åtminstone.)

Lycka till säger jag också!

Jösses!

Håller med a-mamman, Zombie m fl!!

jorand, det är lite som "if it ain't broken, don't fix it". OBS att det är de som tycker att du inte är "broken"...

Jag är själv lite jämförbar med dig, jorand, men jag har kraschat flera gånger på olika sätt. Kanske går de och väntar på att du också ska krascha.....

Man blir bara så trött! Lycka till säger jag med!

/Barracuber

Dessutom gör de sig skyldiga till förvägran av undersökning om sannolik medborgerlig rättighet (det brottet står väl inte i lagen, men kanske saken kan påtalas med andra ord?). En AS-diagnos ger rätt till stöd enligt LSS' personkrets 1, och det kan ingen chefsöverläkare säga i förväg på mail och telefon om man skulle ha bruk för eller inte.

Thanx. Har haft fru, har också två barn och en massa poäng, men har inte kraschat ännu som sagt, det gjorde frun istället...

Författar nu ett svar där jag förklarar vitsen (enligt mig) till varför jag vill utredas. Har iaf fått ett namn som jag kan skriva till, alltid något. Brevet var i sin helhet i en relativt trevlig tonart, så jag provar den vägen först.

alfapetsmamma skrev:Det där låter helt befängt. Det måste gå att överklaga. Och så borde det ju anmälas till Patientnämnden, HSAN eller nån annanstans.

Jo, det tror jag också på. Det här verkar vara ett typiskt fall att anmäla till patientnämnden i ditt län (åtminstone om man jämför med sådant jag blivit rådd att anmäla till patientnämnden). Det skulle nog åtminstone vara att rekommendera att tala med patientnämnden och få deras syn på saken (något jag gjort i Stockholm via e-post; vet inte hur det fungerar i just ditt län).

jorand skrev:Thanx. Har haft fru, har också två barn och en massa poäng, men har inte kraschat ännu som sagt, det gjorde frun istället...

Vad jag väl mest menade var att det är ovidkommande med hur mycket man närmar sig majoritetsnormen i yttre attribut (även om det bär mig emot att kalla barn attribut), det viktiga är väl hur man mår, att man vill veta mer om VARFÖR man mår som man gör, funkar som man gör eller ofunkar som man gör (även om en diagnos inte är frälsningen eller förklaringen till Livet, Universum och allt annat), hur man kan må genom det verktyg som en utredning och diagnos kan ge osv.

Och angående kraschandet menade jag att bara för att man hållt ihop i X antal år så betyder det inte att man inte kraschar, pga npf-relaterad stresskänslighet osv, som kan ta ut sin rätt längre fram. Det är välkänt att det är fler med npf som blir utbrända. Så menade jag.

Och det ska de ge fan i att bedöma utifrån om man har jobb och lyckats fortplanta sig.

missbutterfly skrev:Någon som kan berätta om hur de blivit "hjälpta" av sina NT psykologer?
Bring on the sunshinestories!!

Jag har en hyffsat bra erfarenhet, Jag fick hjälp av TRR (Trygghetsrådet, alla statligt anställda är anslutna dit (har jag för mig hon sade)) eftersom jag kom försent jämt och har förlorat flera jobb på grund av mina sena ankomster.
Hon som jag hade som kontaktperson på TRR berättade att hon hade en kontakt hon kunde fråga om det är ett beteende hon kan tänka sig att ta sig an.

Fick en tid bokad, kommer dit - i taxi!
Gissa vad som hänt, jag var sen

För att komma i tid till olika jobb har jag vissa månader bränt merparten av lönen på taxi.
Hon lyckades faktiskt gissa (som hon sade) på ollika tankevurpor och hur jag upplever att slösa bort tid.
Jag kom själv fram till tanken (med anledning av hennes resonemang) att man skulle kunna öva på känslan att se till o slösa bort tid för att känslan inte skulle kännas jobbig för det gör den av och till fortfarande men inte inärheten av som innan.
Hon lyckades få mig att ändra inställning, bra gjort
Hon var konkret, inget mumbojumbo.

Noterade hur hon inrett och klädde sig, inga starka färger, allt gav ett neutralt intryck, och så tände hon ett ljus.
Husets ventilation var nog den tystaste jag hört, brukar alltid kunna höra den men där var det i det närmaste tyst.
Tror det låg mycket tanke bakom allt i det huset.
Ett gult stenhus på Sabbatsbergs sjukhusområde, såg ut som ett bostadshus för runt 6 familjer.

Bror Duktig skrev:Jag tror inte att någon psykolog någonsin kan ge mig något av värde, mer än att diskutera med. Det finns inget de kan säga som jag inte redan vet. Det finns inga undermedvetna processer som de kan hjälpa mig att se, det finns inga kognitiva övningar som jag inte redan har kommit på själv. Det finns inga delar i mina problem som jag inte upptäckt eller lärt om redan.

... Psykologer verkar annars totalt inställda på att den som kommer dit, har en massa undermedvetna processer och inte förstår något.
De har också sagt rakt ut till mig ett flertal gånger, att jag inte kan ha så stora problem eftersom jag vet så mycket och har så mycket insikt.

Haha Ungefär så brukar jag också uttrycka det

Jag vet inte om det är aktuellt längre men i början av tråden nämnde du att du träffade en bra psykolog som hjälpte dig till utredning. Kan du inte kontakta den för att se om du kan få tips på vart du skall vända dig. H*n kanske känner till någon vettig psykolog.

Försök gå till en psykolog på Neurocentrum. Jag har en där och han är duktig. Han vet vad Asperger är till och med.

Byt psykolog.

Flinta skrev:

Bror Duktig skrev:Jag tror inte att någon psykolog någonsin kan ge mig något av värde, mer än att diskutera med. Det finns inget de kan säga som jag inte redan vet. Det finns inga undermedvetna processer som de kan hjälpa mig att se, det finns inga kognitiva övningar som jag inte redan har kommit på själv. Det finns inga delar i mina problem som jag inte upptäckt eller lärt om redan.

... Psykologer verkar annars totalt inställda på att den som kommer dit, har en massa undermedvetna processer och inte förstår något.
De har också sagt rakt ut till mig ett flertal gånger, att jag inte kan ha så stora problem eftersom jag vet så mycket och har så mycket insikt.

Haha Ungefär så brukar jag också uttrycka det

Känner igen det Bror Duktig skrev på pricken.

treeman skrev:Försök gå till en psykolog på Neurocentrum. Jag har en där och han är duktig. Han vet vad Asperger är till och med.

Byt psykolog.

Hej! I vilken stad ligger det Neurocentrum du skriver om?

jorand skrev:Författar nu ett svar där jag förklarar vitsen (enligt mig) till varför jag vill utredas. Har iaf fått ett namn som jag kan skriva till, alltid något. Brevet var i sin helhet i en relativt trevlig tonart, så jag provar den vägen först.

Orkade efter många om och men skriva till psykiatrin igen, men med samma resultat. Överläkaren förklarade helt enkelt att de måste prioritera och inte har resurser för mig då jag verkar ha en fungerande tillvaro. Har fortfarande inte haft kontakt med vare sig psykiater eller psykolog annat än genom brevväxling. Han förringar dock inte min upplevelse av mina problem...

Pratade även tidigare med en informatör på psykiatrin som beklagade deras bemötande. Hon rekommenderade mig att vänta in den länsövergripande neuropsykiatriska enheten (NEP) som inom kort sätts i drift, och då göra en ny egenvårdbegäran.

Har nu till slut förklarat för min remitterande läkare att jag inte mår bra och blev genast sjukskriven med utskrivna läkemedel vilket förhoppningsvis hjälper.

barracuber skrev:

Flinta skrev:

Bror Duktig skrev:Jag tror inte att någon psykolog någonsin kan ge mig något av värde, mer än att diskutera med. Det finns inget de kan säga som jag inte redan vet. Det finns inga undermedvetna processer som de kan hjälpa mig att se, det finns inga kognitiva övningar som jag inte redan har kommit på själv. Det finns inga delar i mina problem som jag inte upptäckt eller lärt om redan.

... Psykologer verkar annars totalt inställda på att den som kommer dit, har en massa undermedvetna processer och inte förstår något.
De har också sagt rakt ut till mig ett flertal gånger, att jag inte kan ha så stora problem eftersom jag vet så mycket och har så mycket insikt.

Haha Ungefär så brukar jag också uttrycka det

Känner igen det Bror Duktig skrev på pricken.

Jag med, till stor del.

jorand skrev:Jag har nyligen fått detta svar i ett brev från Vuxenpsykiatrin angående ev utredning:

"Det finns ingen specifik behandling mot Asperger som anses vara en medfödd störning där ärftlighet spelar stor roll. De känslomässiga och andra specifika störningar som ses vid Asperger är synnerligen svårbehandlade med psykologiska metoder. Det finns åtminstone inte vetenskapligt beskriven någon botande psykologisk behandling och alltså ingen medicin som hjälper mot Asperger.

Om man som Aspergermänniska drabbas av annan psykisk sjukdom som exempelvis depression kan eventuellt någon psykofarmalogisk medicin hjälpa mot detta andra tillstånd."

Helt ärligt förstår jag inte vad det är alla förfasas över när det gäller det här svaret. Det stämmer ju rakt igenom?
Brukar inte många sitta här och hojta hej vilt om att Aspergers inte går att bota, att det mer är ett personlighetsdrag än något annat och att det INTE är en sjukdom?
I det där svaret står precis samma sak, bara i andra ord.

Jag fick min diagnos och sedan avslutades min kontakt med psykiatrin, eftersom de, precis som i svaret ovan, visste att det inte fanns något mer de kunde göra. Jag kan aldrig bli "frisk" eftersom jag aldrig varit sjuk till att börja med.

Jag är ledsen, men jag förstår inte reaktionerna.