Något jag gått och undrat ett tag nu är varför så många här har Asperger syndrom som specialintresse?

Det tycks ju vara alltför få som kan gestalta i ord, text etc. vad som är (alla) samlingskriterier för diagnosen. Det vi dock är eniga om (i diskussioner här) är ju exempelvis att vi med AS inte nödvändigtvis saknar empati (vilket jag personligen ser som den mest obehagliga feltolkningen av syndromet).

VAD jag inte förstår är: Hur kommer det sig att vissa (många) här är så "upptagna" med att lära sig hur de själva funderar (det borde väll vara självklart för var och en!) att de glömmer vad som egentligen skulle kunna hjälpa dem bättre; dvs "att lära sig hur andra fungerar".

Hoppas ingen tar illa upp av min synpunkt. Feel free to comment..

Jag ser inte riktigt motsättningen, om man vet hur man själv fungerar så borde det bli lättare att umgås med andra.

mnordgren skrev:Jag ser inte riktigt motsättningen, om man vet hur man själv fungerar så borde det bli lättare att umgås med andra.

Det vet man väl redan; måste man ha det som specialintresse? Att lära sig "umgås" med andra är en helt annan sak än att "lära sig hur man själv fungerar" det kräver oftast att man lär sig hur andra fungerar.

Jag hade börjat fatta hur jag fungerar innan jag fick diagnosen. Sen har jag försökt förstå hur andra funkar också. Går väl sisådär...

Edit: Ser ingen motsättning mellan specialintresse för AS och intresse för andra. Dock har specialintresset för AS/NPF för min del gått över för flera år sen. Hänger här för att här finns folk jag gillar, men orkar bara ibland läsa i just den här avdelningen. Ofta blir jag så trött bara av att höra talas om AS att jag spyr och läser mest i Övrigt och NFD.

Jag har försökt förstå hur både jag själv och andra fungerar i hela mitt liv. Ända fram till diagnosvevan hade jag förutsättningen att andra och jag fungerade på i grunden samma sätt, trots bevis på motsatsen så fort jag lyfte luren eller gick utanför dörren. Det var ju det alla böcker och all psykoterapi byggde på.

Att förstå andra gick alltså mycket bättre än att förstå mig själv. Det är ju de som är normen och kulturens underförstådda subjekt.

Något verktyg att ens börja försöka få litet balans på det hade jag inte förrän med diagnosen. Så det är i arbetet att förstå mig själv jag har det mesta ogjort.

Jag trodde ju jag var normal tills jag fick diagnosen. Alltså trodde jag också att jag fungerade någorlunda väl med andra. Nu vågar jag inte lita på mina egna intryck längre.

Att lära mig hur jag själv fungerar är ett led i att förstå hur jag inte fungerar med andra. Hur jag ska fungera bättre med andra är en senare fråga - och det är inte ens säkert att jag bryr mig. Det kan vara mera jobb än det är värt.

Sen skulle jag säkert ha diabetes som specialintresse, om jag drabbades av diabetes. Dvs sedan jag kommit över förnekelsefasen.

Förståeligt. Jag har haft ett par olika åkommor som jag haft som allt överskuggande intresse under långa perioder. Hade jag fått en diagnos som denna hade jag givetvis försökt lära mig allt jag kunde om den.

Det är så på alla typologiforum - folk skriver i allmänhet om hur de upplever att de skiljer sig från mängden. Men det kan inte vara fel i att en strävan att förstå andra börjar med fokus på sig själv eller systematiska avvikelser gentemot sin sort.

Jag är född sakkritiker och blev också uppmuntrad att vara det. Att vara intellektuell betyder inte nödvändigtvis man är intelligent, även om det hjälper.
I alltför många år visste jag en rad saker inte riktigt stod rätt till.
Min eftersträvan att vara som alla andra bara för att inte hamna i fokus fick mig att inse att det gick inte. Jag kunde inte.
Länge länge försökte jag ändå, hitta vinklar och information, ibland rent av acceptera. Man lärde sig kompensera men det kändes ändå att jag successivt tappade identitet.
När jag väl fick diagnosen så föll indirekt diagnosen egentligen bort rätt fort men tack vare det kunde jag hitta allt det jag själv inte kommit på var som var "fel" och även saker som var också rätt.

Diagnosen har bara fått mig att se saker ur ett annat perspektiv, det ändrar inte det förflutna och det ändra det kvarståendet faktumet att det är som det är.

Vidare intresse för Asperger i sig handlar kanske mer ifall det finns något mer att upptäcka men jag känner en viss försiktighet att gräva mig in i det för djup för att sedan fastna i diagnosmönster.
"Diagnosen säger så alltså måste jag vara så"-jag trotsar!

Och jag hänger här för att få bekräftelse på mina teorier, för att ha en dialog, för att kanske finna andra som kanske tänker på liknande sätt..
..diagnosen var bara en biljett, vi väljer nog själva hur vi använder oss av det.

Oj text blev för lång. Nåja. Point made.

Alien skrev:Att lära mig hur jag själv fungerar är ett led i att förstå hur jag inte fungerar med andra.

That says it all. Även om jag inte har någon diagnos. Men det känns jätteviktigt att ha fått de insikter om mig själv som jag fått, för att förstå varför jag och resten av världen inte alltid går ihop. Och att sedan göra något åt saken eller inte är en annan femma.

Självinsikt är nummer ett, för många kan det ta väldigt långt att nå den kunskapen, vissa når den aldrig och de som bäst behöver den tänker alldeles för lite på den.

Jag skulle tippa att vi diagnosticerade aspergare tänkt betydligt fler varv om vilka vi är än gemene man, så frågan är varför vi ältar det medan andra bara glider fram i tillvaron?

KrigarSjäl skrev:
Jag skulle tippa att vi diagnosticerade aspergare tänkt betydligt fler varv om vilka vi är än gemene man, så frågan är varför vi ältar det medan andra bara glider fram i tillvaron?

Därför att vi har AS. Simple as that!

För min del handlade det om att diagnosen blev en nyckel till allt som varit konstigt här i livet. Klart man vrider om nyckeln och öppnar dörren!

Savanten Svante skrev:För min del handlade det om att diagnosen blev en nyckel till allt som varit konstigt här i livet. Klart man vrider om nyckeln och öppnar dörren!

Precis så upplever jag det också.

KrigarSjäl skrev:Självinsikt är nummer ett, för många kan det ta väldigt långt att nå den kunskapen, vissa når den aldrig och de som bäst behöver den tänker alldeles för lite på den.

Håller med.

KrigarSjäl skrev:Jag skulle tippa att vi diagnosticerade aspergare tänkt betydligt fler varv om vilka vi är än gemene man, så frågan är varför vi ältar det medan andra bara glider fram i tillvaron?

Därför att majoritetsmänniskor inte behöver tänka, de fungerar likadant allihop, som klonade myror ungefär.

Så måste det vara; samhällets krav är avpassade efter normalmänniskan.

KrigarSjäl skrev:Jag skulle tippa att vi diagnosticerade aspergare tänkt betydligt fler varv om vilka vi är än gemene man, så frågan är varför vi ältar det medan andra bara glider fram i tillvaron?

I mitt fall är det nog någon slags önskan att med hjälp av självkännedom få livet att glida på lite bättre för mig. Inte på samma sätt som för den stora massan, men på ett sätt som är skräddarsytt för mig.

Aspergern är en pusselbit i det hela som inte kan förbises, och då är det lika bra att fördjupa sig i det också precis som jag gör med allt annat jag behöver veta för att göra livet bättre.

Kännedom om andra människor har fått mig att se den stora massan som en skräpgröt med guldkorn som man kan finna här och där. Ganska hemsk människosyn egentligen, men det kan inte hjälpas.

Man (jag) har ju tutats i hur man ska göra i hela sitt liv.
Att lära sig mer om det som verkligen skiljer mig från andra, gör att jag kan tänka ut EGNA lösningar, och försöka glömma det som sagts förut.

Det ger också lite bekräftelse på att man "har rätt" och inte bara är helt "dum i huvudet".

Aura Lux skrev:

Savanten Svante skrev:För min del handlade det om att diagnosen blev en nyckel till allt som varit konstigt här i livet. Klart man vrider om nyckeln och öppnar dörren!

Precis så upplever jag det också.

Jag också (mitt förra inlägg i färre ord).

Och att man inte vet hur man ska relatera till andra om man inte känner sig själv. Andra kanske klarar det omedvetet, för att sådant går automatiskt för dem eller för att de är ungefär likadana som de flesta? Jag klarar det inte så.

Och att kunna relatera till andra (vilket också innefattar att förstå dem) är ett nödvändigt självförsvar om inte annat. Roligare, förstås, när det kan vara mer än så.

Både Aspergers syndrom och autism i allmänhet finner jag intressant av många anledningar, men det som jag anser göra det mest intressant är det faktum att autism avslöjar så mkt om hur vi människor fungerar mentalt.

När man börjar förstå vad som inte fungerar för en AS-person samt på grund av vilka orsaker det inte fungerar så kan man samtidigt börja förstå bättre hur andra icke-AS personer fungerar och vad som gör att det fungerar.
Därmed kan man också börja förstå vad som utgör/orsakar mänskligt beteende/tänkande i olika avseenden.

xlnt skrev:

När man börjar förstå vad som inte fungerar för en AS-person samt på grund av vilka orsaker det inte fungerar så kan man samtidigt börja förstå bättre hur andra icke-AS personer fungerar och vad som gör att det fungerar.
Därmed kan man också börja förstå vad som utgör/orsakar mänskligt beteende/tänkande i olika avseenden.

Kan bara instämma . Livet blir lättare att förhålla sig till och valmöjligheterna ökar för att hitta en individuell lösning

xlnt, bra beskrivning. Det är det som är grejen, utöver att lära sig om AS så får man en bättre bild av det mänskliga psyket i stort, och det finns inga gränser för hur mycket man kan lära sig om det.

Jasså, har folk det som special intresse?

Då skiljer jag mig totalt från dom som har det i så fall.

Har aldrig ansett mig ha vare sig tid eller lust med att fördjupa mig i vad läkarna anser att jag har. Att dom har sagt att jag skulle ha det hela, det är är "läkarprat" enligt mig.

En del andra som har aspergers har ofta frågat mig hur jag kan ta så lätt på att ha det, jag brukar svara med att jag inte på något vis tänker låta det hela ta över mitt liv.

Men det är ju jag det