Well en sak till som jag inte kan låta bli att driva opp i ljuset är detta.
För er som läst min pressentation.Ni vet att jag är som jag är.Och driver gladeligen upp ämnen i ljuset.Som kan va lite kännsliga.Anser att om man inte tar tag i saker så händer det ingen ting.Och då blir det bara snack och ingen handling.Så då kan det va bra att åtminstone börja nystla lite i saker och ting. Well detta är vad jag kommer indrivandes med till eder i dag.För att ta min underbara fader igen så är det så.Att när jag träffar honom.Så blir det typ samma dryga attityd det sägs hej.och sen så blir det tyst.Och börjar man inte driva på med frågor så blir det ingen dialog.Det blir bara att individen i fråga blir så utråkad till sist att han börjar gäspa och går ifrån en ist.Men om jag har information om en person som fader vill höra skvaller om.Då blir han mega intresserad.Och plöttsligt så har man en ömsesidig dialog.Detta är som sagdt ett indirekt kännsligt ämne.Som inte så många vill beröra.Men man tycker att ok att en del folk är så här.Men när det är så i familjen så känns re för jävligt.Vad ska man göra för att kunna fånga samma intresse i andra ämnen.För att individen i fråga ska kunna föra en ömsesidig komunikation ? Förslag någon.

fråga hur han har det på jobbet, prata om någon film, serie, dina tankar vad du vill göra, vad du har gjort i sommarn, något bra minne eller något och så ska du se att det det blir bra, det är ju din farsa så det borde inte vara för svårt

Jag träffar inte längre min pappa. Till slut insåg även jag att han inte är intresserad. Att tvingas "hitta på" intressanta ämnen att konversera om med vederbörande och sedan i alla fall känna sig kränkt av uttryck som "du kommer ju bara hit för att äta, haha" och liknande tar för mycket energi. Den relationen gav mig enbart smärta till slut.

Men alla psykologer anser ju att det är dåligt för en själv att ha avbrutna familjeband eller att ogilla en förälder... Man får väga för- och nackdelar, men vara medveten om att det är ett val att fortsätta relationen också.

Träffade inte heller min pappa sista tiden. Så dog han. "Fan också", tänkte jag, jag som hade så mycket som jag ville berätta för honom. Får ta det när jag är på andra sidan...

Det är jobbigt när någon dör, jag har varje gång deppat i att kommunikationen kunde varit bättre hittills. Man lär sig leva med det o de blir förhoppningsvis bättre nästa gång men har man inget pos. att prata om är det oftast nog bäst att låta bli, går ju inte att vara rädd för att alla man känner kan dö imorgon.

Alla relationer som fungerar gör det pga. att de inblandade får något eller tror sig komma få något de vill ha vid något tillfälle. Utefter hur mycket man värderar detta så lägger man ner mer eller mindre energi på den andres intressen. Ge och ta.

Din pappa låter inget vidare. Han är antingen helt ointresserad av dig eller så är han helt okapabel att uttrycka vad han känner vilket är en stor möjlighet när Asperger är inblandat. I vilket fall är det inte ditt ansvar att ständigt förse er relation med bränsle. Gör någon för lite för en oavsett om det är en familjemedlem eller ej så minskar man på deras inflytande över en. Familjeband må vara viktiga men ingen vinner på att en själv mår dåligt.

Hmm jo med fader och hanns vänner har de har vart mycke så. Många av mina vänner är typ likadana. Att om inte jag kontaktar dom,om inte jag anordnar träffar och kontaktar dom.Så när jag slutar kontakta dom och väntar på att dom ska kontakta mig och göra samma sak som jag gjort för dom.Så dör allt bara ut. Tills nästa gång när jag fått nya krafter att orka dra igång lite aktiviteter igen då funkar det igen.Men man orkar inte hålla på så här.Man sliter bara ut sig till ingen nytta.

Hmm jo med fader och hanns vänner har de har vart mycke så. Många av mina vänner är typ likadana. Att om inte jag kontaktar dom,om inte jag anordnar träffar och kontaktar dom.Så när jag slutar kontakta dom och väntar på att dom ska kontakta mig och göra samma sak som jag gjort för dom.Så dör allt bara ut. Tills nästa gång när jag fått nya krafter att orka dra igång lite aktiviteter igen då funkar det igen.Men man orkar inte hålla på så här.Man sliter bara ut sig till ingen nytta.

Jag gissar att man lär sig.. att klura ut vad som kan tänkas vara ämnen som folk vill prata om, båda närstående och andra. O så pratar man om det. Ibland lyckas man lirka in dem på ett ämne man känner litet för själv.
Men bara ibland..
Det blir förbaskat långtråkigt att hålla på så här.. men har ju ett behov av någon slags respons av min omgivning.. ibland.
Ibland tänker jag att de flesta människor är rätt korkade. Men det är ju ur *mitt* perspektiv.. kan gissa ibland vad de tänker mig Kanske inte korkad (jo, det oxo) men *jobbig*!

Lord_Dagorahz skrev:Hmm jo med fader och hanns vänner har de har vart mycke så. Många av mina vänner är typ likadana. Att om inte jag kontaktar dom,om inte jag anordnar träffar och kontaktar dom.Så när jag slutar kontakta dom och väntar på att dom ska kontakta mig och göra samma sak som jag gjort för dom.Så dör allt bara ut. Tills nästa gång när jag fått nya krafter att orka dra igång lite aktiviteter igen då funkar det igen.Men man orkar inte hålla på så här.Man sliter bara ut sig till ingen nytta.

Jag är osocial bara, ta det inte personligt.
Jag är osocial med alla inte bara dig.
Vi kan ju umgås lite oftare efter gruppen?
Herr psykolog lär bli glad, det blev Fru psykolog iaf.

Hmm well har prövat prata med fader om sånt som han tycker e intressant med samt med andra i hanns bekantskap.. samt en del av mina vänner.. Men det blir som jag uppfattar det som om folk tycker jag blir typ obehaglig mot dom.. Och kan tyckas som att jag retar dom.. Jag vill inte va dryg mot någon eller påtryckande eller störig.. Jag vill bara visa att jag bryr mig om dom. Och tar dom på allvar. Så att dom kan göra det mot mig.. Men relationer är alldrig logiska.. det som man själv tycker kan va bra kan även visa sig va motsatsen. Men samhället bygger mycket på att man kan va samtals flexibel. Men på rätt sätt och det har jag svårt för.. Jag vet att fader min och hanns vänner inte är några superhjältar med superkrafter som kan ställa om sig och huxflux nu kan jag prata med dom lika så mina vänner.. Men som sagdt man skulle vilja att re fanns fler som orka driva på lite typ som mig.Det va samma sak när jag hade jobb.Det va alltid jag som fick hålla i gång det hela även efter jobbet..För mina arbets polare ville inte kontakta mig.Och fader hade inget intresse alls i att hitta på någe kul.Han ville mest jag skulle hugga ved och dona med hushålls sysslor.Sen när kvällen kom.Så kom han med en två tre burkar öl och så satt man och kolla på tven.Tills man däcka i soffan.Men detta räknar jag inte som att umgås.. Men grejen är väl den med att jag är för blyg för att signalera till fader och andra att säga med kroppsspråk.Att jag vill att dom ska ta intiativ och fråga mig ifall jag vill hänga med på någe som dom vill dra i väg på.
Sorry jag kan skriva luddigt men jag har problem med talspråk och förståelse..Och måste hitta egna vägar att komunicera på.

Svar till Tibbs

Jag är osocial bara, ta det inte personligt.
Svar = lugnt,Jag tar alldrig någe personligt.

Jag är osocial med alla inte bara dig.
Svar = lugnt.

Vi kan ju umgås lite oftare efter gruppen?
Svar = visst gärna det,men gör det bara om du vill,känn dig inte tvungen till re.Känner ru inte för att hänga med så går inte världen under för det.Det avgör du själv.Men jag har lärt mig en del av träffarna efter mötet av dig så tack för kunskaps givandet.

Herr psykolog lär bli glad, det blev Fru psykolog iaf.
Svar = lät luddigt men jag hoppas det sluta lyckligt iaf.