Samhället är en hård och brutal plats där dom starkaste överlever men glöm aldrig att det finns människor som försöker skapa en bättre värld genom att hjälpa andra och göra vad dom tycker är bra, människor som bara sett och upplevt ondska hela livet blir demoner till slut, gör vad som känns rätt och må bra själv, det är enda sättet DU kan vara en del av samhället på ett positivt sätt, just follow your inner voice

Warm skrev:Jag måste fråga er som, precis som jag, har Asperger.

Jag kan inte tyda samhället som någonting annat än en tjock soppa av lögner, avund, förnekelse av självklarheter, oförmåga att vilja gå framåt, förakt för andra människor...många gånger helt utan grund.

Jag har aldrig känt mig som en del av samhället, gör det inte och kommer nog aldrig att göra det heller. Det har varit som om man stått och tittat på när allt runnit förbi.

Jo, det finns positiva bitar också och de försöker jag ta tillvara på så gott jag kan men det kan vara svårt med tilliten till andra människor.

Vill inte tråka ut er med en massa text. Jag tror att ni förstår vad jag menar och jag vill höra era åsikter, om jag formulerar mig lite konstigt så, ja, det får ni ta. Det är era tankar som är intressanta.

Så, hur ser ni på samhället?
/P

Jag delar ditt synsätt till mångt och mycket.
Kan konstatera att jag inte är "byggd" för att leva i denna struktur (som du säger av lögner, falskspel etc.) men man lär sig "spela spelet" med tiden. Om man intresserar sig, vill säga.

Jag är intresserad av att klara mig. Därför har jag "anpassat" mig när jag är ute bland folk. Men jag hatar samhället. Hatar att aldrig få lov att vara mig själv utan att bli hatad.
Men man lär sig leva under alla förutsättningar, bara man vill.

Livet är inte alltid rättvist.

missbutterfly skrev:

Warm skrev:Jag måste fråga er som, precis som jag, har Asperger.

Jag kan inte tyda samhället som någonting annat än en tjock soppa av lögner, avund, förnekelse av självklarheter, oförmåga att vilja gå framåt, förakt för andra människor...många gånger helt utan grund.

Jag har aldrig känt mig som en del av samhället, gör det inte och kommer nog aldrig att göra det heller. Det har varit som om man stått och tittat på när allt runnit förbi.

Jo, det finns positiva bitar också och de försöker jag ta tillvara på så gott jag kan men det kan vara svårt med tilliten till andra människor.

Vill inte tråka ut er med en massa text. Jag tror att ni förstår vad jag menar och jag vill höra era åsikter, om jag formulerar mig lite konstigt så, ja, det får ni ta. Det är era tankar som är intressanta.

Så, hur ser ni på samhället?
/P

Jag delar ditt synsätt till mångt och mycket.
Kan konstatera att jag inte är "byggd" för att leva i denna struktur (som du säger av lögner, falskspel etc.) men man lär sig "spela spelet" med tiden. Om man intresserar sig, vill säga.

Jag är intresserad av att klara mig. Därför har jag "anpassat" mig när jag är ute bland folk. Men jag hatar samhället. Hatar att aldrig få lov att vara mig själv utan att bli hatad.
Men man lär sig leva under alla förutsättningar, bara man vill.

Livet är inte alltid rättvist.

Hur fan ska man vara sig själv när man har asperger? Det är en fråga jag ställt mig 1000 gånger kanske.. VARFÖR hatar folk en så mycket när man är sig själv med asperger, det är så skadat sjukt att man får mordiska hattankar i huvudet nästan, det är som att dom tror att man är en demon som förpestat samhället genom att bara leva, så sjukt jobbigt att känna sig utanför på det sättet, men det som är skönt att veta är att det finns folk som är accepterande och förstående, men man har fortfarande den dåliga självbilden av att folk inte förstår VARFÖR man beter sig som man gör, det vet man ju inte ens själv nästan...

Jag klarar allt. Ju sämre jag mår, ju tuffare det är - kom igen bara...
Eftersom jag har en slags fighting spirit kan jag ta mig upp till ytan igen, även när det är _riktigt_ risigt läge.
Man ska aldrig ge upp, det är den största synden av alla, det är då man sviker sig själv.

Det som vissa snusförnuftiga själar kallar "omoget beteende" eller att jag "sett för många karatefilmer" är vad som räddar mig. Ni snusförnuftiga kan kalla mig vad ni vill, men jag _vet_ att jag bara blivit starkare av motgångarna.

KrigarSjäl skrev:Jag klarar allt. Ju sämre jag mår, ju tuffare det är - kom igen bara...
Eftersom jag har en slags fighting spirit kan jag ta mig upp till ytan igen, även när det är _riktigt_ risigt läge.
Man ska aldrig ge upp, det är den största synden av alla, det är då man sviker sig själv.

Det som vissa snusförnuftiga själar kallar "omoget beteende" eller att jag "sett för många karatefilmer" är vad som räddar mig. Ni snusförnuftiga kan kalla mig vad ni vill, men jag _vet_ att jag bara blivit starkare av motgångarna.

Du har fan rätt, lämna det förflutna bakom och FORTSÄTT KRIGA, det har jag ju alltid gjort om jag ändå klarat mig hit, dags för att fortsätta.

Jag har uppfattat världen som sådan att individualism är att heja på och uppmuntra. Men när man träffar en som verkligen är individualist "på riktigt" ... då blir de flesta väldigt öhm, konstiga mot den mycket egna individen. Som om det är katastrofalt dåligt att vara "på riktigt" egen.

KrigarSjäl skrev:Jag klarar allt. Ju sämre jag mår, ju tuffare det är - kom igen bara...
Eftersom jag har en slags fighting spirit kan jag ta mig upp till ytan igen, även när det är _riktigt_ risigt läge.
Man ska aldrig ge upp, det är den största synden av alla, det är då man sviker sig själv.

Det som vissa snusförnuftiga själar kallar "omoget beteende" eller att jag "sett för många karatefilmer" är vad som räddar mig. Ni snusförnuftiga kan kalla mig vad ni vill, men jag _vet_ att jag bara blivit starkare av motgångarna.

Jag är lik dig på den punkten.
"Det som inte dödar härdar."
Numera sätter sig ingen på mig ostraffat.. Jag kan ge igen i femfald. Har bara varit för snäll för att släppa mina hämndvapen tidigare, men de senaste åren har folk som jävlats fått smaka på. Det är ett sant nöje att tillintetgöra elaka idioter..

Det är kriminellt att tillintetgöra idioter. Oftast i alla fall. Då är det bättre att köra den arroganta stilen, att se på dem som skuttande schimpanser eller kacklande värphöns eller något.
Som Ernst-Hugo lär ha sagt: världen är full av idioter. Man KAN inte ta hänsyn till dem.

Anton LaVey upplevde att åka skolbuss som att vara inlåst med en massa apor. Inte utan att man känner igen sig...

Visst, en sån här attityd kan provocera folk något oerhört, särskilt medelsvenssons. Men jag behöver dem inte what so ever, jag lever ett självständigt liv och lyckas för det mesta skita i vad andra tycker.

missbutterfly skrev:

KrigarSjäl skrev:Jag klarar allt. Ju sämre jag mår, ju tuffare det är - kom igen bara...
Eftersom jag har en slags fighting spirit kan jag ta mig upp till ytan igen, även när det är _riktigt_ risigt läge.
Man ska aldrig ge upp, det är den största synden av alla, det är då man sviker sig själv.

Det som vissa snusförnuftiga själar kallar "omoget beteende" eller att jag "sett för många karatefilmer" är vad som räddar mig. Ni snusförnuftiga kan kalla mig vad ni vill, men jag _vet_ att jag bara blivit starkare av motgångarna.

Jag är lik dig på den punkten.
"Det som inte dödar härdar."
Numera sätter sig ingen på mig ostraffat.. Jag kan ge igen i femfald. Har bara varit för snäll för att släppa mina hämndvapen tidigare, men de senaste åren har folk som jävlats fått smaka på. Det är ett sant nöje att tillintetgöra elaka idioter..

min bäste vän lärde mig att det enda folk förstår till 100% är våld, men jag vet att man måste kontrollera sig och bara använda det när det verkligen behövs, men då är det bara att ge allt man har och satsa ALLT, i en värld full av hat är våld både min bästa och värsta fiende på samma gång, hård träning är vad som ger mitt inre odjur kraft, det gäller bara att veta när man ska släppa lös det, det är det som ger mig rastlösheten, att inte ha något gott att kriga för i denna plats och tid där folk låter materiella och psykiska problem styra deras vardagar..

Ja det där känner jag igen...fast ge allt i en fight? Njae, jag vill inte sitta inne sex år...
Det får räcka med ca 43%

phoenix skrev:......det är det som ger mig rastlösheten, att inte ha något gott att kriga för i denna plats och tid där folk låter materiella och psykiska problem styra deras vardagar..

Umm, menar du verkligen att din själva grundtanke är att kriga/slåss/bråka eller så?
Nog för att jag hört att sådana personer existerar men det vore kul att förstå hur det funkar.
Själv ser jag ingen som helst nytta med det.
Ser liksom ingen bra sak med att göra allt och alla till en sörja utan medvetande.

Jag borde inte svara här kanske, men jag tror mig förstå vad han menar.
Att "kriga" behöver inte tolkas så förbannat bokstavligt, det är en slags metafor för att kämpa vidare i tillvaron, att inte låta sig knäckas.

En del blir stärkta av sin religiösa tro, andra av att läsa sitt horoskop, en del av att låta sig tröstas och en del av att 'kriga på'. Jag tror man mår bäst av att tänka på det vis man är funtad.
Gruppkramar är inte min grej helt enkelt, jag vill _besegra_ mina hinder.

phoenix skrev:

missbutterfly skrev:

KrigarSjäl skrev:Jag klarar allt. Ju sämre jag mår, ju tuffare det är - kom igen bara...
Eftersom jag har en slags fighting spirit kan jag ta mig upp till ytan igen, även när det är _riktigt_ risigt läge.
Man ska aldrig ge upp, det är den största synden av alla, det är då man sviker sig själv.

Det som vissa snusförnuftiga själar kallar "omoget beteende" eller att jag "sett för många karatefilmer" är vad som räddar mig. Ni snusförnuftiga kan kalla mig vad ni vill, men jag _vet_ att jag bara blivit starkare av motgångarna.

Jag är lik dig på den punkten.
"Det som inte dödar härdar."
Numera sätter sig ingen på mig ostraffat.. Jag kan ge igen i femfald. Har bara varit för snäll för att släppa mina hämndvapen tidigare, men de senaste åren har folk som jävlats fått smaka på. Det är ett sant nöje att tillintetgöra elaka idioter..

min bäste vän lärde mig att det enda folk förstår till 100% är våld, men jag vet att man måste kontrollera sig och bara använda det när det verkligen behövs, men då är det bara att ge allt man har och satsa ALLT, i en värld full av hat är våld både min bästa och värsta fiende på samma gång, hård träning är vad som ger mitt inre odjur kraft, det gäller bara att veta när man ska släppa lös det, det är det som ger mig rastlösheten, att inte ha något gott att kriga för i denna plats och tid där folk låter materiella och psykiska problem styra deras vardagar..

Jag menar inte fysikt våld. Bara "verbalt våld"..

(Fysiskt våld är till för de svagare arterna; de som inte behärskar talets konst, anser jag.)

nano skrev:

phoenix skrev:......det är det som ger mig rastlösheten, att inte ha något gott att kriga för i denna plats och tid där folk låter materiella och psykiska problem styra deras vardagar..

Umm, menar du verkligen att din själva grundtanke är att kriga/slåss/bråka eller så?
Nog för att jag hört att sådana personer existerar men det vore kul att förstå hur det funkar.
Själv ser jag ingen som helst nytta med det.
Ser liksom ingen bra sak med att göra allt och alla till en sörja utan medvetande.

Jag är inte en som går och slåss mot folk i första taget, men av erfarenhet vet jag att vissa människor är uttnytjande och manipulativa och det enda som hjälper mot såna är ibland just stryk, men när jag ser orättvisor och ondska som mobbning osv känner jag att våld är enda lösningen eftersom våld är det enda vissa personer förstår, försöker såklart alltid tala ur såna situationer men går inte det så måste händerna flyga snabbt som eld

phoenix skrev:Jag är inte en som går och slåss mot folk i första taget....

Åh, det var det jag trodde du menade, bra då är den saken utredd tror jag?

KrigarSjäl skrev:.....Gruppkramar är inte min grej helt enkelt, jag vill _besegra_ mina hinder.

Inte min heller däremot gillar jag stillsamma kramar men jag behöver iaf tycka bra om personen i fråga och inga överfallskramar.
Är jag kär i henne kan jag kramas i timmar, tror jag, hmm, har ju aldrig fått tillfälle o prova :/

Jag tror att människan är eller åtminstone vill vara fredlig så länge dennes fundamentala behov blir tillfredställda. Tanken på att kriga/bråka med andra som också fått sina fundamentala behov tillgodosedda och mår bra, finns inte. Det är lungt i lägret. Tyvärr lite för lungt för skapelsen "människan" som inte nöjer sig med lungnet/freden utan strävar vidare. Den enskilda människan vill (om den kan) vara speciell och inte en del av en flock (människoflock). Känner ni igen er? Precis som i djurvärlden strävar människan efter ledarskap (vill bli ledare och bättre ansedd) för att kunna styra över de andra vilket ger förmåner. Inom djurvärlden existerar inga pengar utan ren styrka. Den starkaste vinner. I människornas värld handlar det om att roffa åt sig så mycket pengar (vara förslagen) som möjligt för då är chansen att få sprida sina gener vidare, större. I takt med att en del roffar långt mer än de behöver för att de själva och deras närmaste familj ska kunna överleva, startar utslagningen av de som bara vill ha tillräckligt för att leva och som vill leva i fred/lugn med andra människor. En del slås ut och andra kämpar emot (exempel, socialdemokratin kontra högern i början av 1900-talet).
Idag sitter socialdemokraterna och även vänsterpartiets företrädare och lever på ett namn. Det är människor som lever för parollen solidaritet och rättvisa utan att det gäller dem då de styr deras flock (väljarna) samtidigt som de själva tillförskansar sig höga löner, förmåner, pensioner. En människa som ljuger för sig själv och andra människor är ingen människa utan ett djur. Med andra ord så styrs samhället till största delen av djur och inte av människor. Djuren=fysisk styrka. Människan=ekonomisk styrka som många gånger gått i arv.

Jag säger då det; Man skall bosätta sig tillsammans med andra likasinnade människor i ett forskningsläger i någon ödemark. Tyvärr finns det en annan risk med att ge sig av, bort från civilisationen, och det är sjukdomar. Blir väldigt krångligt om man råkar ut för någonting allvarligt.

Vi Svenskar lever dock relativt bra i jämförelse med många många andra länder. Men jag är inte riktigt tillfredställd, hur trygga är vi egentligen?

Än så länge kan vi äta oss mätta och titta på melodifestivalen. Vi kan köpa någon trisslott/ spela på trav eller fotboll då och då. Det sistnämnda gör oss till rena villebråd i sverige och i övriga världen. Politiken är global som du kanske vet. Vi har ingen möjlighet att säga vad vi tycker om politiken i vårt eget land men det finns uppmuntran till spel, uppmuntran att supa via reklamen.
Vi måste ändock ställa upp på att ge de skyddsbehövande all hjälp de vill ha trots att vi inte vet något om deras bakgrund eller om de har pengar innan de kommer hit. Invandringen får kosta hur mycket som helst. Om ett par eller en ensamstående har sex ungar när de anländer ska pengarna (barnbidrag,flerbarnstillägg,bostadsbidrag) tas från de som betalat till den allmänna sjukförsäkringen i sverige och som inte har något annat medborgarskap. Självklart går det inte ihop. Därför måste de som är födda i sverige och som bott i sverige sedan generationer tillbaka, utförsäkras för att ge plats till de nya "hjärnkirurgerna" som väljer att föda ytterligare två ungar i sverige som om inte sex ungar hade räckt =(nya bidrag).

Warm skrev:Jag måste fråga er som, precis som jag, har Asperger.

Jag kan inte tyda samhället som någonting annat än en tjock soppa av lögner, avund, förnekelse av självklarheter, oförmåga att vilja gå framåt, förakt för andra människor...många gånger helt utan grund.

Jag har aldrig känt mig som en del av samhället, gör det inte och kommer nog aldrig att göra det heller. Det har varit som om man stått och tittat på när allt runnit förbi.

Jo, det finns positiva bitar också och de försöker jag ta tillvara på så gott jag kan men det kan vara svårt med tilliten till andra människor.

Vill inte tråka ut er med en massa text. Jag tror att ni förstår vad jag menar och jag vill höra era åsikter, om jag formulerar mig lite konstigt så, ja, det får ni ta. Det är era tankar som är intressanta.

Så, hur ser ni på samhället?
/P

Känner samma som dig. Samhörighet, förutom med familjen, finns inte så mycket i min värld. Inte ens bland grupper av folk som är som mig.

Bill Gates har Aspergers syndrom och är nummer ett av de penning rika i världen.

Vi behöver invandringen mer än vad invandrarna behöver oss. Anledning: Vi svenskar är kassa på att föröka oss. Är antagligen bara som ett slag i luften när,om de ger 'baby bonus' 10k? patetisk liten summa i sammanhanget men är säkert dyrare så än invandringen.

Mariette, jag trodde att det bara var ett antagande att Bill Gates har AS, har det bekräftats numera?
Du råkar inte ha länk till sådan fakta händelsevis?

Personligen TROR han har AS men jag vet inte ännu.

Det ryktas att han har AS. Det beror på att han suttit och gungat fram och tillbaka under ett möte. Det fick jag reda på när jag i helgen var jag på teater - en monolog. En kille med As. som spelade en kille med As. Han har mycket fakta om As. och spelar på en teater där alla skådespelarna har funktionshinder. Jag undrar också om det finns bekräftat att han har As.

Moggy skrev:Vi är alla förvirrande varelser som famlar runt i mörkret och inte har en aning om vad som pågår runtomkring oss, mer än att vi vet att vi strävar efter överlevnad för oss själva.

Samhället och civilisationen är vad vi har för att höja oss ett steg ovan mörkret och lervällingen där vi har en möjlighet att undvika att slå ihjäl varann och bygga upp nåt som är större än oss själva.

Precis, intelligensen är nog evolutionens mest ovanliga resultat, tror att allt levande strävar efter högre komplexitet, överlevnad och spridning är livets paroll och med intelligensen så tar vi herraväldet över våra egna gener och är inte längre slavar under dem.
Tack vare denna evolutionens nyck har livet en chans att överleva på sikt då annars allt levande är dödsdömt på denna planet i det långa loppet med tanke på att solen kommer att förvandlas till en röd jättestjärna och förbränna jorden och allt liv som bebor den.
Vi har den potentiella förmågan att lämna livets vagga och bli vuxna på allvar.