Efter att inte kunnat ta fram ett papper, tänka en tanke eller ens närma mig uppgiften (mitt ex-jobb) mentalt, på tre veckor, hade jag ett möte med min mentor och min handledare där jag var allmänt oförskämd och otrevlig för att slutligen i frustration slå mig själv, sparka på diverse möbler och storma ut därifrån. Jag antar att det är kört igen för femtielfte gången.

Varför kan man inte vara mer normal? Vad fan finns det för bra med att vara såhär?

*Resignerad*

Det är bra om man lär sig hantera sin vrede, för då har man lyckats med något stort.

earlydayminer skrev:Det är bra om man lär sig hantera sin vrede, för då har man lyckats med något stort.

Jag har ingen aning om vad du menar.

Verkar som din mentor och din handledare inte riktigt förmår att mentra och handleda dig?

Oftast är det den lilla biten att bara komma igång som man behöver hjälp med, eller hur? Och att sluta sen oxå iofs men det är ett annat problem hehee

mondo beyondo skrev:Verkar som din mentor och din handledare inte riktigt förmår att mentra och handleda dig?

Oftast är det den lilla biten att bara komma igång som man behöver hjälp med, eller hur? Och att sluta sen oxå iofs men det är ett annat problem hehee

Jo, det är igångsättning jag har problem med. Har alttid haft, kommer alltid ha, och ingenting finns att göra åt det. Man får acceptera och hoppa av studierna. Inget annat att göra.

*Mer resignerad*

Peter skrev:Jo, det är igångsättning jag har problem med. Har alttid haft, kommer alltid ha, och ingenting finns att göra åt det. Man får acceptera och hoppa av studierna. Inget annat att göra.

*Mer resignerad*

Hur har det fungerat fram tills nu? Vad läser du - och hur långt har du kommit?

Titti skrev:

Peter skrev:Jo, det är igångsättning jag har problem med. Har alttid haft, kommer alltid ha, och ingenting finns att göra åt det. Man får acceptera och hoppa av studierna. Inget annat att göra.

*Mer resignerad*

Hur har det fungerat fram tills nu? Vad läser du - och hur långt har du kommit?

Igångsättningsproblemen har varit fruktansvärt jobbiga hela tiden och har i snitt fördubblat tiden det tagit för mig att klara saker (tentor). Detta var jobbigt redan från låg och meallanstadium, men på ren vilja och grundkapacitet tog jag mig igenom gymnasiet med hyggliga betyg. Att skriva saker (alltså inte bara förbereda sig för tentor) är dock mycket svårare, så det är nu uppsatser och ex-jobb (och ett par hemtentor) som jag helt enkelt har fastnat vid. Jag har studerat i många år och är (nästan) klar med allt utom ex-jobbet i min civilingenjörsexamen. Förutom detta har jag ett par C-uppsatser som har fastnat på samma sätt, och några kurser med inlämningsuppgifter jag inte klarat av. Med tentor var det svårt och jag sköt på det, men för det mesta gick det till slut. Med uppsatser och arbeten går det helt enkelt inte (även om jag lyckades skriva klart en B-uppsats efter 7 år för ett par terminer sedan...)

Det är alltså inte arbetstiden som är problemet (jag skriver snabbt och effektivt när jag skriver), utan mer eller mindre långa perioder då jag helt enkelt inte går framåt alls.

Jag känner också igen mig i din problematik. Jag höll på i tre terminer med en B-uppsats och i minst lika många med C-uppsatsen. Friheten att själv lägga upp arbetet och tiden är något horribelt.

Utbrottet känner jag också igen mig i, även om jag nog aldrig spårade ur så dramatiskt i den miljön. Men det värsta är när jag läser om skolskjutningar som den nu i Tyskland så identifierar jag mig med gärningsmannen. Jag kommer på mig själv med att känna att jag och han är på samma sida, även om jag nog aldrig skulle göra något sådant själv. Men att vi har gemensam fiende är känslan, och den fienden är majoriteten/samhället/de accepterade.

Jag tänkte att du kanske kunde ta tillvara på någon erfarenhet av hur du gjort tidigare när det faktiskt har gått att genomföra en uppgift, det var därför jag frågade. Jag vet av egen erfarenhet att igångsättningsproblem dels varierar lite från tid till annan men också att de tenderar att bli värre med åren.

Det går inte att tvinga sig själv att vara kreativ. Möjligen går det att tvinga sig själv att sitta ner och skriva en viss bestämd tid varje dag - att skriva oavsett vad man skriver. Och hoppas att man så småningom kan förmå sig att faktiskt skriva något av det man ändå skulle skriva när man väl sitter där, om du förstår hur jag menar (det var en ny tanke även för mig, jag har inte provat den). Och att i brist på annat skriva nonsens bara för att få igång själva skrivandet.

Jag har en liknande historia som du när det gäller skolgång och civilekonomexamen var nog det första jag egentligen fullföljde - och det efter sammanlagt omkring 22 års skolgång. Till och med andra året på gymnasiet klarade jag mig med att bara sitta av lektionerna, sedan började problemen. Och de blev värre, och värre...

Jag hör att folk känner igen sig!

Bara synd att det inte verkar finnas några metoder...

För mig så har det inte blivit värre och värre utan varit konstant. Däremot har uppgifterna blivit svårare, så det blir oftare problemen uppkommer, men givet en viss nivå på uppgift så är svårigheten ungefär densamma, kanske något mindre, än den var för 20 år sedan.

Kreativitet har jag inget problem med, men jag klarar inte av att tvinga mig att skriva ens 1 minut... Läsa är något lättare, men fortfarande inget jag kan göra bara sådär, närsomhelst.

Jag tror jag har metoder, Peter men att de kräver så mycket... startresurser är väl ett ord som ger en känsla av vad jag menar.

Att skriva här tar inte emot. Jag skriver ju vad jag vill och får ofta respons, dessutom. Alltså finns det dubbel poäng med att fortsätta skriva; jag får formulerat mina tankar och får en känsla av att folk betraktar mig som någon att på något sätt ta på allvar.

Ute i världen, däremot, kan jag inte uttrycka allt jag verkligen tänker och förvänta mig att någon på något sätt tar mig på allvar. Jag måste välja mina ord och mina gärningar och placera dem på rätt ställen, sen kan jag hoppas på att de (bara en liten del av mina tankar) blir tagna på allvar. Om hoppet känns befogat nog så går jag den vägen men den är lång och tråkig och måste livas upp med bekräftesler på att den är värd att ta. Jag behöver lyckoendorfiner annars stannar jag, förenklat och kanske inkorrekt uttryckt. Som sagt. Startresurser krävs.

Peter skrev:Kreativitet har jag inget problem med, men jag klarar inte av att tvinga mig att skriva ens 1 minut...

Det låter ju bra. Då är det väl bara att använda den kreativiteten till att komma på ett sätt att skriva som inte är tvångsmässigt.

Men jag utgår från att du försökt detta redan. Hur som helst så är det svårt för många - helt oavsett AS eller annat bokstavsberikat - att hitta den rätta 'inspirationen'. Enligt min erfarenhet tycks en del klara det genom att informellt gå samman och stötta varandra också om det är frågan om individuella prestationer.

Jag tänker då inte på i första hand allmänt moraliskt stöd, utan även på uppbackning i det konkreta hantverket. Inte för intet så finns det ju en bakgrund för det mer formella mentorsystemet. Förmodligen har du testat även detta.

Ytterligare varianter, vars förverkligande givetvis är beroende av vilken utbildning och vilket ämne det är frågan om, är att på något sätt konstruera uppgiften som att man i skrivandet självt har en samtalspartner. Detta genom referenser, citat, dialog eller vad som nu kan vara möjligt i det enskilda fallet.

Själv har jag med viss framgång under min tidigare forskningsverksamhet använt mig av dylika metoder som ett sätt att känna inspiration och undkomma tvångets piska.

Jag känner igen det här.

Jag har en "halv" högskoleutbildning bakom mig.

Jag orkade till exempel inte skriva dokumentationen till inlämningsuppgiften (som jag i övrigt fixat) till en kurs på ~5p där jag skrivit en femma på tentan, och det här är över 15 år sen.


Framförallt på gymnasiet men även i grundskolan så hade jag rätt ojämna betyg. Det jag verkligen tycker var uselt är att skolan verkligen inte gjorde nånting när det gäller att moivera eleverna. Seriöst, hur sugen blir man på att plugga tyskaläxan när man på gymnasiet fått läsa ett stycke om kapplöpningsgrisen "turbo-felix"? Såhär efteråt så kan jag snarst skratta åt hur imbicillt det var att läsa om nåt sånt, men då var det inte skoj. Kombinera detta med ett antal klasskompisar som är mer intresserade av betyg/karriär än inriktningen på linjen (som det hette en gång i tiden, idag heter väl program), och därför aktivt motarbetar idén att läsa texter relaterade till linjen man går...



Det verkar som om lösningen är att lägga sig på en lägre nivå än vad man "egentligen" klarar. Det funkade i alla fall ett antal år för mig, sen tillade jag ut från arbetsmarknaden av andra skäl.