Nej ansvarslösheten lämnar jag till dig.

DIProgan skrev:Nej ansvarslösheten lämnar jag till dig.

Att du inte sätter igång med dina "riktiga insatser" då istället för att locka ner mig i din sandlåda. Bjäbbis: det är enklare att övervärdera..

Parvlon skrev:

DIProgan skrev:Nej ansvarslösheten lämnar jag till dig.

Att du inte sätter igång med dina "riktiga insatser" då istället för att locka ner mig i din sandlåda. Bjäbbis: det är enklare att övervärdera..

Har inte den energin.

Jag håller med om att det knappast är ett bra sätt att skaffa barn som ensam ifall man inte är ute efter att ta ansvaret själv lr ha värsta idioten som partner men jag vet ett par tjejer som gjort så o tydligen har det gått bra. B.la mitt X

Bjäbbmonstret skrev:Rådet att bli gravid för att slippa vara ensam var det dummaste jag har hört. Framför allt frågar jag mig vad en deprimerad morsa som knappt orkar med sig själv skulle kunna ha för positiv inverkan på ett barn.

Om "den deprimerade morsan" är deprimerad innan hon blir en "deprimerad morsa" så är hon ju ingen "deprimerad morsa" (då är hon ju "bara" deprimerad. Diskussionen rörde aldrig en "deprimerad morsa" utan en person som är förtvivlad över ensamhet. Så hypotetiskt skulle ju denna person (om hon lider av det hon påstår sig lida av) avhjälpa detta problem genom att bli mor. Kan du se att "deprimerad morsa" inte finns med.
"Lycklig omhändertagande mor" skulle däremot kunna vara en term att tala i (förhoppningsvis).
Som småbarnsmor är man sällan ensam. Det var mitt budskap i det jag ville föra fram. Tydligen svårt för dig att förstå, men jag ursäktar dig..

Har ni möjlighet så läs en artikel i senaste numret av Psykologtidningen, den brukar finnas på större bibliotek i alla fall.
Där anser en liten rar skäggig gosse att hälften av de personer med AS som han har träffat på V-hab i Södertälje, har fel diagnos, det kan han minsann se! Dom har allt möjligt annat istället, men inte AS, oh nej! Och vilka dåliga utredningar sen, usch då, han bannar alla taskiga kolleger. På 1½ år som leg psykolog så kan han mer än den samlade "eliten". Fantastiskt, vad ska då psykologer ha specialistutbildning till, det är ju bara att jobba så ser man det inga andra upptäckt före dig.

Nån som går i s-tälje?

En del psykologer, liksom andra inom vården, är ju meningslösa i dubbelbemärkelse också. Dvs jag tror inte de själva förstår så mycket av meningen med vad de gör. Inte lätt att vara ung o grön o nybakad.

Fortsätt du o glöm dina tider! Det tycks ge dig mer insikt än när du kommer ihåg tiderna! Egen-analys är ibland den bästa terapin.

Att hitta nån bra att prata med om sitt f-hinder o sig själv är aldrig lätt, inte ens utan AS. Men med AS blir det en astronomisk uppgift att finna någon. Dom finns men gömmer sig i mängden. Tur eller stalltips är det enda som hjälper. Känner tyvärr bara bra utredare, inte "pratare".

Jag diskuterade AS med en psykolog (inte min nuvarande) på hab:

Jag: En del aspergare övertolkar också, alltså vet visst att man kan tolka, men vet inte riktigt hur, och då blir det ett övertolkande.
Psykolog: Men du vet, att alla har inte alla drag.

Sedan försökte jag säga att detta övertolkande beror på just exakt samma sak som att inte tolka alls, men det gick aldrig in. "Alla har inte alla drag." - punkt.

Vilka förväntningar är rimliga att ställa på en psykolog?
Hur ser hjälpen och stödet ut som just du behöver och önskar?

M skrev om sin ensamhet som ett problem. På vilket konkret sätt kan enpsykologen avhjälpa detta?

Sam skrev:Vilka förväntningar är rimliga att ställa på en psykolog?
Hur ser hjälpen och stödet ut som just du behöver och önskar?

M skrev om sin ensamhet som ett problem. På vilket konkret sätt kan en psykolog avhjälpa detta?

Mycket tänkvärt! (Jag korrade lite i citatet, sorry för klåfingrigheten.)

Riktlinjer för att vara psykolog i sverige dvs Socialstyrelsens krav.

Känner vi att det uppfylls?

http://www.sos.se/sosfs/1996_13/1996_13.htm

Jag tänker att när man söker "hjälp" så har man nog en önskan om att få en mer eller mindre färdig lösning att någon fixar ens problem/svårigheter. Tex att psykologen ska ha ett svar och en lösning.

Inom vår grupp så är jag rätt säker på att vi har en större kunskap om vad det innebär att tex ha AS, i vardagen än vad psykologen kan få genom teoretisk utbildning och sina möten med personer inom AST.

Eftersom vår grupp inte är en homogen grupp, med exakt likartade svårigheter/problem, bara en gemensamt område för gundproblematiken, så ser jag det som en omöjlighet att på ett enkelt sätt kunna se vad var och en av oss behöver.

Under min tid i samband med diagnostiseringen och tiden efter utredningen så har jag fått hjälp genom KAT-kittet (. Kognitiv Affektiv Träning)som utformades för att passa mig som vuxen.

(Kognitiv är de processer som handlar om tankar, idéer, föreställningar, uppfattningar, beteenden och tolkningar som karakteriserar all tankeverksamhet.
Affektiv står för de processer som handlar om känslor, emotioner, yttre och inre upplevelser, intuition och kroppsuppfattning.)

Hade min psykiater med psykoterapeut kompetens, som jag träffade regelbundet under nästan 10 års tid sagt att jag hade brister inom dessa områden så hade jag antagligen förnekat detta, i den fas jag då befann mig i.
Idag är jag tacksam att jag stannade kvar, att personkemin stämde och att jag trots allt kände en tillit, även om jag just då inte kunde uppfatta vad h*n gjorde med och för mig.

För att komma vidare och kunna använda det i min vardag har jag fått göra själva "jobbet" själv, genom att våga be om hjälp och att ge mig själv en chans att pröva det som jag upplevde som totalt omöjligt.

Det jag fick med mig, var fler nyaser av känslor, fler nyaser i att tolka det som sägs, att våga fråga och be om hjälp.

Detta här går inte med automatik, men det gav mig en möjlighet att iaf upptäcka och använda det på ett medvetet plan.

A skrev:Har ni möjlighet så läs en artikel i senaste numret av Psykologtidningen, den brukar finnas på större bibliotek i alla fall.
Där anser en liten rar skäggig gosse att hälften av de personer med AS som han har träffat på V-hab i Södertälje, har fel diagnos, det kan han minsann se! Dom har allt möjligt annat istället, men inte AS, oh nej! Och vilka dåliga utredningar sen, usch då, han bannar alla taskiga kolleger. På 1½ år som leg psykolog så kan han mer än den samlade "eliten". Fantastiskt, vad ska då psykologer ha specialistutbildning till, det är ju bara att jobba så ser man det inga andra upptäckt före dig.

Nån som går i s-tälje?

Artikeln diskuteras och kan laddas hem som pdf <a target="_blank" href="http://www.aspergerforum.se/tvivlar-du-pa-din-aspergerdiagnos-t7384-84.html">här</a> (mitt på sidan ungefär).

Samt <a target="_blank" href="http://minosa.wordpress.com/2009/02/23/psykologtidningen-nr-32009-feldiagnosticerad-aspergers-syndrom/">här</a>.

/Barracuber

Jag har uteslutande haft positiva upplevelser av psykologbekantskaper.
En relevant sak som ingen här verkar ha nämnt är det faktum att om du ska få ut någonting av en psykologkontakt måste du VILJA och TRO på en förändring.

Det finns så många människor som mer eller mindre medvetet inte vill förändra sin situation - kanske mest p.g.a. att den situationen är välbekant, men det som KAN ske är obekant och skrämmande.

Sedan finns det många oproffsiga psykologer därute och lite trist är det att deras auktoritet så sällan ifrågasätts. De är människor de med som kan ha lika mycket fel som vem som helst.

Känns inte mötet med en psykolog givande så säg det ärligt och öppet. Ingen ska behöva känna rädsla inför att vara ärlig i en situation som så totalt handlar om att ha förtroende för den människa du talar med. Inget förtroende, ingen framgång. Skulle inte det hjälpa så är det bara att bryta. Det kan vara på det viset att du inte är redo för förändringar just nu.

Jag har förståelse för Parvlons reaktion här i tråden även om jag inte håller med helt och hållet. Deprimerade människor är hopplösa att ha med att göra med och tar väldigt mycket energi från sin omgivning. De behöver vård att komma ur detta allvarliga tillstånd, nästan vad som helst är egentligen bättre för i depressionens svacka kan du förbli hur länge som helst, tydligen.

geemer skrev:Deprimerade människor är hopplösa att ha med att göra med och tar väldigt mycket energi från sin omgivning. De behöver vård att komma ur detta allvarliga tillstånd, nästan vad som helst är egentligen bättre för i depressionens svacka kan du förbli hur länge som helst, tydligen.

Precis. Depression är ett akuttillstånd och måste behandlas som ett sådant för att normala samtal och vidare behandlig öht ska kunna påbörjas. Just i akutskedet kanske ECT för de allra svåraste fallen och/eller SSRI (som dock tar en tid innan den börjar sätta in).

/Barracyber

geemer skrev:Jag har uteslutande haft positiva upplevelser av psykologbekantskaper.
En relevant sak som ingen här verkar ha nämnt är det faktum att om du ska få ut någonting av en psykologkontakt måste du VILJA och TRO på en förändring.

Jag tror. Jag TROOR. Jag VILL..Men det negativa här är inte vad jag är kapabel (eller icke-kapabel) till..

geemer skrev:Det finns så många människor som mer eller mindre medvetet inte vill förändra sin situation - kanske mest p.g.a. att den situationen är välbekant, men det som KAN ske är obekant och skrämmande.

You lost me. Varför i hela friden söker man då hjälp (alltså om man inte vill förändra något?)

geemer skrev:Sedan finns det många oproffsiga psykologer därute och lite trist är det att deras auktoritet så sällan ifrågasätts. De är människor de med som kan ha lika mycket fel som vem som helst.

Fyller bara i "men det förstår de sällan själva"..

geemer skrev:Känns inte mötet med en psykolog givande så säg det ärligt och öppet. Ingen ska behöva känna rädsla inför att vara ärlig i en situation som så totalt handlar om att ha förtroende för den människa du talar med. Inget förtroende, ingen framgång. Skulle inte det hjälpa så är det bara att bryta.

Så nästa gång ska jag vara ärlig och säga "jag tycker att du är en ickekompetent, ointelligent och ytterst opassande psykolog. Jag skulle helst se att du söker dig till ett mer passande yrke -körskolelärare kanske; då får du ju möjlighet att instruera andra i hur de ska ta sig fram, bara på ett annat vis" med en tillmötesgående min.

missbutterfly skrev:Så nästa gång ska jag vara ärlig och säga "jag tycker att du är en ickekompetent, ointelligent och ytterst opassande psykolog. Jag skulle helst se att du söker dig till ett mer passande yrke -körskolelärare kanske; då får du ju möjlighet att instruera andra i hur de ska ta sig fram, bara på ett annat vis" med en tillmötesgående min.

Kan ju berätta om min utredningspsykolog regerade när jag berättade i mitten av utredningen om att jag hade blivit arg på något och skällt på min kära och hans spontana kommentar var "Men är du säker på att det inte är mig du ska bli arg på med allt som vi pratar om?"

Jag gillar den inställningen för det är ju en del i en patients känsloyttring som även är ok även om just det här inte var det.

Du kanske kan säga: du, det bubblar inom mig och jag skulle vilja säga en sak men vet inte om jag riktigt kan göra det och om det är ok för dig? Så får psykologen välja.

Dom har ju ändå läst om det i sin utbildning.

Jag har en psykolog som är specialist på asperger som jag går på samtal hos sen nästan ett år, hon är väldigt bra.

missbutterfly skrev:Jag tror. Jag TROOR. Jag VILL..Men det negativa här är inte vad jag är kapabel (eller icke-kapabel) till..

Det kan man aldrig vara helt säker på. Kolla bara på hypokondriker som alltid hittar sjukdomar i sig själva som de anser att ingen läkare i världen kan förstå. Ingen kan få dem att inse att deras problem i stor del sitter i deras eget huvud.
Jag har bevittnat personer som gått i terapi men varit mot det hela, och finner en ursäkt i att skylla på dåliga psykologer, kuratorer osv.
Nu säger jag inte att DU är en sådan person, utan mer som en replik på att du uttalar dig lite väl tvärsäkert att hela problemet är din psykolog.

missbutterfly skrev:You lost me. Varför i hela friden söker man då hjälp (alltså om man inte vill förändra något?)

Det finns människor som vill ha hjälp och förändring men vill inte göra något aktivt arbete, utan räknar med att t.ex. en psykolog ska göra jobbet åt dem. De vill inte riskera någonting för egen del utan bara bli "kurerade" som när läkaren skriver ut penicillin.

missbutterfly skrev:Så nästa gång ska jag vara ärlig och säga "jag tycker att du är en ickekompetent, ointelligent och ytterst opassande psykolog. Jag skulle helst se att du söker dig till ett mer passande yrke -körskolelärare kanske; då får du ju möjlighet att instruera andra i hur de ska ta sig fram, bara på ett annat vis" med en tillmötesgående min.

Du kan lägga fram det på massa olika vis utom just det, som kan tolkas som ett personangrepp. Hur i helskotta ska ni kunna lyckas komma fram till någonting om du inte ens vågar vara ärlig med vad du känner?
Att beskriva hur du känner, framlagt på ett enkelt vis, är inte så svårt som det kan verka. Aspkvinna ger ett bra förslag, tycker jag.

geemer skrev:Det kan man aldrig vara helt säker på. Kolla bara på hypokondriker som alltid hittar sjukdomar i sig själva som de anser att ingen läkare i världen kan förstå. Ingen kan få dem att inse att deras problem i stor del sitter i deras eget huvud.
Jag har bevittnat personer som gått i terapi men varit mot det hela, och finner en ursäkt i att skylla på dåliga psykologer, kuratorer osv.
Nu säger jag inte att DU är en sådan person, utan mer som en replik på att du uttalar dig lite väl tvärsäkert att hela problemet är din psykolog.

Man kan aldrig vara helt säker på någonting.

Själv går jag hos en förträffligt kunnig och ytterst kompetent psykiatriker. Vi har inga som helst problem att förstå varandra.

Men det säger sig självt att en person som aldrig varit med om problem har svårt att relatera till sådana (hur mycket de än har läst sig till i kurslitteratur). Att lösa svåra psykologiska problem har dels med intellekt, dels med intresse och dels med egna erfarenheter att göra. Man kan inte bara "lära sig" det rent teoretiskt.
Tyvärr.

geemer skrev:Det finns människor som vill ha hjälp och förändring men vill inte göra något aktivt arbete, utan räknar med att t.ex. en psykolog ska göra jobbet åt dem. De vill inte riskera någonting för egen del utan bara bli "kurerade" som när läkaren skriver ut penicillin.

Mycket riktigt.
Så var jag själv till en början. Jag förväntade mig att psykologen skulle komma med svar på mina problem.
Men nu vet jag att en riktigt kunnig psykolog bara kan komma med frågor, inga svar.

geemer skrev:

missbutterfly skrev:Så nästa gång ska jag vara ärlig och säga "jag tycker att du är en ickekompetent, ointelligent och ytterst opassande psykolog. Jag skulle helst se att du söker dig till ett mer passande yrke -körskolelärare kanske; då får du ju möjlighet att instruera andra i hur de ska ta sig fram, bara på ett annat vis" med en tillmötesgående min.

Du kan lägga fram det på massa olika vis utom just det, som kan tolkas som ett personangrepp. Hur i helskotta ska ni kunna lyckas komma fram till någonting om du inte ens vågar vara ärlig med vad du känner?
Att beskriva hur du känner, framlagt på ett enkelt vis, är inte så svårt som det kan verka. Aspkvinna ger ett bra förslag, tycker jag.

Jag tänker inte säga någonting kränkande eftersom jag irl är en väldigt artig flicka.
Men, som sagt, så överväger jag att avsluta min kontakt med psykologen då det inte ger mig något alls..

Jag har hittat detta, kolla länken.
Efter mitt stångande med "NT" världen kan jag nu andas ut.
TRE finns på hemsidan:http://www.emir.se/start.htm

En intressant länk: http://www.consciousmedianetwork.com/me ... erceli.htm

Milve, vad är detta för spamreklam? vad menar du med 'det här fungerar' ? Ja gick in på sidan o fick en flashback från mötet med en läkare som talade om för mig att jag har en kemisk obalans i hjärnan. HAH, nästa gång ska de fan få se på obalans.,

Moderatorn:

Milve har fått på sig en varning för sitt spammande, slutargumenterat, håll sig till trådämnet.

Jag har nyligen fått detta svar i ett brev från Vuxenpsykiatrin angående ev utredning:

"Det finns ingen specifik behandling mot Asperger som anses vara en medfödd störning där ärftlighet spelar stor roll. De känslomässiga och andra specifika störningar som ses vid Asperger är synnerligen svårbehandlade med psykologiska metoder. Det finns åtminstone inte vetenskapligt beskriven någon botande psykologisk behandling och alltså ingen medicin som hjälper mot Asperger.

Om man som Aspergermänniska drabbas av annan psykisk sjukdom som exempelvis depression kan eventuellt någon psykofarmalogisk medicin hjälpa mot detta andra tillstånd."

Tja.. Då verkar det ju inte vara någon större vits att försöka med psykologhjälp då heller?? Bara att gilla läget, lära sig handskas med problemen på egen hand.. När man mår tillräckligt dåligt finns det ju alltid piller?