Ni som inte litar på er aspergerdiagnos helt, har ni bett om second opinion? Eller är ni glada för diagnosen ändå? Är ni glada för er diagnos eller skulle ni hellre bli av med den? Gäller även de som har diagnos, vill ni ha den, eller skulle ni hellre vilja vara utan "pappret" men med/utan den kunskap ni nu har?

En Michael Jackson bara för jag gillar honom: [img]http://www.postimage.org/templates/images/smiley/film/26.gif[/img]

Glad och glad, jag bryr mig inte så mkt om den eftersom jag enbart ser den som ett läkarutlåtande som kan ge mig stöd om jag skulle behöva det i framtiden.
Huruvida jag har svårigheter som stämmer överens med kriterierna för AS är jag inte helt hundra på, men lite skäl tycker jag iaf. finns att ta till mig diagnosen.
Dock tror jag själv att jag mer har ADD med Aspergerdrag istället för vice versa som mina diagnospapper vill påstå att jag har.

Jag vill ha alla diagnoser jag kan få, men är delad på vart gränserna går, de diagnoser jag tror mig uppfylla och de som de gett mig är inte lika. I första hand Tycker jag att depression och ångest av olika typer är mitt problem, men det kanske räknas som bieffekter av apergerns problematik? Fasst de kommer ju i lite över halvårsskov som vanliga depressioner så... äh.[img]http://www.postimage.org/templates/images/smiley/doh/7.gif[/img]

Vilken svår fråga. Vill man ha en diagnos? Egentligen inte på ett sätt...men samtidigt vill man väl ha den om man har den.....och man är ju den man är fast kanske inte föredrar att få sin självkännedom i en massa kriterier som talar om det negativa...och att man är stöööörd i sin utveckling...

Svår fråga fråga tycker jag...

Personligen tycker jag det är en lättnad att få en diagnos, det känns tryggt att ha en samling ingredienser man kan knåda ihop till en deg. Tycker mig ha funnit ett helhetsperspektiv jag inte tidigare lyckats se. Diagnosen förde mig bl a hit, till Aspergerforum. Jag är glad och nöjd med min diagnos.

Jag hann ju komma i övre medelåldern innan jag fick min diagnos. Först så förhöll jag mig lite tvivlande på dess sanningshalt, men gång på gång kom den tillbaks till mig som en ny bekräftelse. Slutligen hamnade jag vid en punkt, där jag insåg, att jag mer eller mindre är AS, således åtminstone en representativ representant för "skrået". Och i och med det, så känns det enormt meningsfullt att kommunicera med andra aspisar, ty genom utbytet med dem, går vägen till vidare självkännedom.

Som den sanningssökande natur jag är och alltid har varit, så har min diagnos enbart inneburit ett "lyft" för mitt nående av nya insikter om mitt eget jag. Egentligen så är diagnosen det bästa som kan ha hänt mig i det avseendet.

Diagnosen gav mig också ett helhetsperspektiv på mig själv.
Innan så var det så många spridda konstigheter med mig, som jag inte såg något samband mellan.

Att lära mig om AS har lärt mig mycket om mig själv (och andra).

Ska man förresten svara bara om man tvivlar på diagnosen?
Fast jag grubblar alltid, och är nog aldrig säker på någonting. Det finns alltid fler parametrar som man inte vet om. På allting. Inte bara AS-diagnoser.

Men nej, jag tvivlar nog inte på diagnosen. Skulle det vara något annat, så skulle det vara någon personlighetsstörning som liknar AS + lite hyper, samt har funnits hela livet. Finns det någon sådan?

Jag vill ha min diagnos. Som jag redan har skrivit i forumet, den är det första och hittills enda i livet som jag har fått ihop mig själv med hjälp av och den räddade mig.

Däremot har jag tankar om diagnoskriterierna och att diagnosen kanske på litet sikt borde differentieras i flera.

Och naturligtvis godtar jag inte hur folk och samhälle använder sådana här diagnoser för att kunna förtrycka och misshandla människor allt effektivare.
Men för mig var livet kört utan diagnos.

Jag skulle vilja ha en diagnos.

Upptäckten av vad analyskriterierna innebär samt utbyte med medlemmar på detta forum har fått mig att börja tycka om mig själv. Terapi fick mig att acceptera mig själv men att tycka om sig själv är ett ytterligare steg, som gör under för självkänslan.

Om man inte tycker om sig själv kan man inte tycka om andra. Man får aldrig frid, tror jag. Instämmer med ovanstående om betydelsen av självkännedom. Däremot är jag naturligtvis rädd för att diskrimineras och utnyttjas, men en diagnos gör väl varken till eller från i det fallet. Jag är som jag är. Jo förresten, underdog-hunden i mig tilltalas av tanken att tillhöra en minoritet. Jag tycker om tanken att tillhöra något/någon. Det är väl trygghetsbehovet som spökar där. Har även upplevt det andra skrivit om, att den första aha-upplevelsen i aspergeridentiteten bytts i besvikelse att ändå, till syvende och sist, vara ensam.

Dock, med en diagnos, en stämpel på mig, ett kvitto att jag har rätt att inte vara som "andra". Rätt till mina känslor. Rätt att med stolthet kalla mig autist. Jag tycker inte om ovisshet och ser mycket i svart och vitt. Jag tilltalas av (naivt, visst) illusionen att veta vem jag är. Om jag med en diagnos blir tryggare i min identitet och kan lära mig att tycka mer om mig själv kommer jag att vara tacksam för den diagnosen (även om den skulle vara felaktig ).

Hallå Isabell!

Så tänkte jag också "i alla år" innan jag fick min diagnos Aspergers syndrom med inslag av DAMP.

Ända sedan jag var fem, sex år, har jag haft en kännsla av "utanförskap", "Wrong planet"-syndrom, och när jag sedan som vuxen fick diagnosen så känndes det som en sorts lyft att ha något konkret som visar vad jag har inom mig.

Jag har ibland hört AS klassas som funktionshinder, men jag för min del har inte en endaste gång sett mig själv som funktionshindrad. Jag är stolt över att vara autist, stolt över de erfarenheter jag lyckats skaffa mig och bygga upp.

Ibland när folk frågar mig om min autism så brukar jag berätta om de där vargarna i Kolmårdens djurpark som man i alla fall tidigare fick gå in till i deras stora inhägnad, tillsammans med en erfaren vargskötare. En person till mig som varit där berättade för mig att om vargarna själva ville, så kom de fram och "hälsade". Men ville de inte, så höll de sig för sig själva.

Undrar förresten om vargar och är autister ...

Tack förresten för att du alltid skriver så kloka eftertänkvärda inlägg!!!

Jag klickade för det tredje alternativet. Jag har haft min diagnos sedan mitten av 1990-talet, och jag vet att jag har haft "mitt" AS sedan åtminstone fem eller sex ålder, om det inte rent av är medfött.

Så jag känner mig på alla sätt väldigt trygg med min autism.

Bror Duktig skrev:Ska man förresten svara bara om man tvivlar på diagnosen?
Fast jag grubblar alltid, och är nog aldrig säker på någonting. Det finns alltid fler parametrar som man inte vet om. På allting. Inte bara AS-diagnoser.

Men nej, jag tvivlar nog inte på diagnosen. Skulle det vara något annat, så skulle det vara någon personlighetsstörning som liknar AS + lite hyper, samt har funnits hela livet. Finns det någon sådan?

Känner igen mig mycket i det du skriver. Har också funderat på personlighetsstörningar men det kan inte vara så, det är för extremt. Jag är extrem när det gäller vissa saker men det gäller trots, envishet, ihärdighet och sådant. Vad jag vet så är personlighetsstörningar någon som utvecklas vid ung vuxenålder.

http://www.mentalhelp.net/poc/center_index.php?id=8

Har du säkert kollat in men ifall att...

geocache skrev:Hallå Isabell!

Så tänkte jag också "i alla år" innan jag fick min diagnos Aspergers syndrom med inslag av DAMP.

Ibland när folk frågar mig om min autism så brukar jag berätta om de där vargarna i Kolmårdens djurpark som man i alla fall tidigare fick gå in till i deras stora inhägnad, tillsammans med en erfaren vargskötare. En person till mig som varit där berättade för mig att om vargarna själva ville, så kom de fram och "hälsade". Men ville de inte, så höll de sig för sig själva.

Undrar förresten om vargar och är autister ...

Tack förresten för att du alltid skriver så kloka eftertänkvärda inlägg!!!

Tack själv!
(Många av mina inlägg är varken kloka eller eftertänkvärda... )

Det du skriver om vargarna är underbart. Den bilden ska jag bära med mig!

filfras skrev:Jag hann ju komma i övre medelåldern innan jag fick min diagnos. Först så förhöll jag mig lite tvivlande på dess sanningshalt, men gång på gång kom den tillbaks till mig som en ny bekräftelse. Slutligen hamnade jag vid en punkt, där jag insåg, att jag mer eller mindre är AS, således åtminstone en representativ representant för "skrået". Och i och med det, så känns det enormt meningsfullt att kommunicera med andra aspisar, ty genom utbytet med dem, går vägen till vidare självkännedom.

Som den sanningssökande natur jag är och alltid har varit, så har min diagnos enbart inneburit ett "lyft" för mitt nående av nya insikter om mitt eget jag. Egentligen så är diagnosen det bästa som kan ha hänt mig i det avseendet.

Ganska precis så känner jag också, förutom att jag har fler bokstäver än AS i min cocktail.

Jag vill ha diagnosen men utredande psykologen och läkaren idet teamet tyckte att det lutar åt atypisk för att jag klarar av att ha familj o bry mig om dom och att jag kan ha ögonkontakt
annars så har jag ADHD +tourettes och lättare OCD

earlydayminer skrev:

Bror Duktig skrev:Ska man förresten svara bara om man tvivlar på diagnosen?
Fast jag grubblar alltid, och är nog aldrig säker på någonting. Det finns alltid fler parametrar som man inte vet om. På allting. Inte bara AS-diagnoser.

Men nej, jag tvivlar nog inte på diagnosen. Skulle det vara något annat, så skulle det vara någon personlighetsstörning som liknar AS + lite hyper, samt har funnits hela livet. Finns det någon sådan?

Känner igen mig mycket i det du skriver. Har också funderat på personlighetsstörningar men det kan inte vara så, det är för extremt. Jag är extrem när det gäller vissa saker men det gäller trots, envishet, ihärdighet och sådant. Vad jag vet så är personlighetsstörningar någon som utvecklas vid ung vuxenålder.

http://www.mentalhelp.net/poc/center_index.php?id=8

Har du säkert kollat in men ifall att...

Jag har läst om personlighetsstörningar, men ingen verkar passa. Det är alltid viktiga kriterier som inte alls uppfylls. Och jag har haft AS-problemen hela mitt liv. Det som har tillkommit kan bero på ständiga misslyckanden och utsatthet, men då handlar det nog mer om tillägg av sådant som depression, uppgivenhet och liknande (normala neurotiska besvär ^_^)

Chilehead skrev:Jag vill ha diagnosen men utredande psykologen och läkaren idet teamet tyckte att det lutar åt atypisk för att jag klarar av att ha familj o bry mig om dom och att jag kan ha ögonkontakt
annars så har jag ADHD +tourettes och lättare OCD

Har du sagt något till dem att du vet av kontakter med redan diagnosticerade att detta inte alls är något kriterium för atypisk snarare än AS?

Bror Duktig skrev:

earlydayminer skrev:

Bror Duktig skrev:Ska man förresten svara bara om man tvivlar på diagnosen?
Fast jag grubblar alltid, och är nog aldrig säker på någonting. Det finns alltid fler parametrar som man inte vet om. På allting. Inte bara AS-diagnoser.

Men nej, jag tvivlar nog inte på diagnosen. Skulle det vara något annat, så skulle det vara någon personlighetsstörning som liknar AS + lite hyper, samt har funnits hela livet. Finns det någon sådan?

Känner igen mig mycket i det du skriver. Har också funderat på personlighetsstörningar men det kan inte vara så, det är för extremt. Jag är extrem när det gäller vissa saker men det gäller trots, envishet, ihärdighet och sådant. Vad jag vet så är personlighetsstörningar någon som utvecklas vid ung vuxenålder.

http://www.mentalhelp.net/poc/center_index.php?id=8

Har du säkert kollat in men ifall att...

Jag har läst om personlighetsstörningar, men ingen verkar passa. Det är alltid viktiga kriterier som inte alls uppfylls. Och jag har haft AS-problemen hela mitt liv. Det som har tillkommit kan bero på ständiga misslyckanden och utsatthet, men då handlar det nog mer om tillägg av sådant som depression, uppgivenhet och liknande (normala neurotiska besvär ^_^)

Känns igen.

Pemer skrev:

Chilehead skrev:Jag vill ha diagnosen men utredande psykologen och läkaren idet teamet tyckte att det lutar åt atypisk för att jag klarar av att ha familj o bry mig om dom och att jag kan ha ögonkontakt
annars så har jag ADHD +tourettes och lättare OCD

Har du sagt något till dem att du vet av kontakter med redan diagnosticerade att detta inte alls är något kriterium för atypisk snarare än AS?

Instämmer. Såvida inte du själv har missförstått något så är det två till inkompetenta utredare.

Bror Duktig skrev:

earlydayminer skrev:

Bror Duktig skrev:Ska man förresten svara bara om man tvivlar på diagnosen?
Fast jag grubblar alltid, och är nog aldrig säker på någonting. Det finns alltid fler parametrar som man inte vet om. På allting. Inte bara AS-diagnoser.

Men nej, jag tvivlar nog inte på diagnosen. Skulle det vara något annat, så skulle det vara någon personlighetsstörning som liknar AS + lite hyper, samt har funnits hela livet. Finns det någon sådan?

Känner igen mig mycket i det du skriver. Har också funderat på personlighetsstörningar men det kan inte vara så, det är för extremt. Jag är extrem när det gäller vissa saker men det gäller trots, envishet, ihärdighet och sådant. Vad jag vet så är personlighetsstörningar någon som utvecklas vid ung vuxenålder.

http://www.mentalhelp.net/poc/center_index.php?id=8

Har du säkert kollat in men ifall att...

Jag har läst om personlighetsstörningar, men ingen verkar passa. Det är alltid viktiga kriterier som inte alls uppfylls. Och jag har haft AS-problemen hela mitt liv. Det som har tillkommit kan bero på ständiga misslyckanden och utsatthet, men då handlar det nog mer om tillägg av sådant som depression, uppgivenhet och liknande (normala neurotiska besvär ^_^)

Så känner jag också, de kriterier som bör uppfyllas är oftast extrema hos personer med personlighetsstörningar, det är där skon klämmer. Jag klarar av att resonera bort det som blir för extremt. Antar att det är så även för dig. Vilket tyder mer på att det är Aspergers och det-där-med-att-tänka-för-mycket-problematiken.

Zombie skrev:

Pemer skrev:

Chilehead skrev:Jag vill ha diagnosen men utredande psykologen och läkaren idet teamet tyckte att det lutar åt atypisk för att jag klarar av att ha familj o bry mig om dom och att jag kan ha ögonkontakt
annars så har jag ADHD +tourettes och lättare OCD

Har du sagt något till dem att du vet av kontakter med redan diagnosticerade att detta inte alls är något kriterium för atypisk snarare än AS?

Instämmer. Såvida inte du själv har missförstått något så är det två till inkompetenta utredare.

nu är det så att som tur är är det inte dom två som ställer slutdiagnosen utan det gör läkaren på ett privatpsyk. och hon är bra, så jag får förbereda mig att prata om felaktigheterna i utredningsprotokollet. Får se bara när jag ska dit om det blir en kallelse tidigare eller om vårt ursprungliga tid 18. maj gäller

Okej, vad skönt... då räknar vi med att hon fattar sådana bitar bättre!