Grimuald skrev:

clivia skrev:Även vi gissar på hur dessa som frågat honom kan mena, vi vet inte ens vilken relation de hade eller i vilket samband frågan ställdes.
Det hela handlar om hur man ska på smidigaste sätt minska misstolkning.

Det är just misstolkning eller risk för misstolkning som är det obehagliga i situationen. De flesta kanske klarar av att leva med sådant genom hela livet, jag grejar det inte. Man kan få lust att vilja dö pga situationen.

Har du pratat med din läkare om att du känner så här och att det tar såna stora propotioner i reaktioner i dagligt liv?

lillmupp skrev:Själv tillhör jag gruppen som tycker att mystik är mest larvigt. Livet och Universum är så *oerhört* spännande bara genom det faktum att det finns så fantastiskt mycket att lära sig. Inte en chans i h-e att jag hinner med heller *haha*

Håller helt med, så länge det handlar om att göra sig oåtkomlig och hemlig för andra, för att göra sig själv intressant. Mysticism vad gäller andlighet är spännande däremot.

lillmupp skrev:

DIProgan skrev:

Grimuald skrev:[quote="clivia"]
Att förstå andra människors logik och tankesätt är som att spela på lotto.
Vissa lyckas direkt, andra spenderar en livstid och prickar inte rätt.

Det är detta som är så fel. Jag retar mig på frågeställningen en hel del. Varför kan inte man säga "Är du intresserad av romantiskt umgänge med mig?" istället för att använda ett mångtydigt och diffust ord som "intresserad". Då är man tydligare och man slipper bete sig som det värsta psykfall och bli ratad på grund av det. Och om man söker sexuellt umgänge är det väl bara att fråga det. Varför gör man det så svårt i dialogen? Man kan dessutom vara intresserad av en person på många olika sätt. Beror frågeställningen på att kvinnor i regel vill behålla en viss mystik i dialogen för att inte lämna ut sig för mycket i frågor som säkerligen är känsliga. Kanske är det mystiska som är själva poängen.

Människan behöver mysticism för att livet ska vara intressant. Det måste finnas något oförklarat och spännande. Förklarar man allt i sin tillvaro in i minsta detalj så blir den platsen sedan oerhört tråkig. Detta är varför det sällan fungerar att fråga rätt ut efter exempelvis sex eftersom det då inte finns någon spänning kvar om svaret skulle vart ja.

Grimuald:
Jag håller *så* med dig! Människor krånglar till det så oerhört. Jag gissar att det till del beror på två inslag i det mänskliga:
1) Osäkerhet: Man vill inte vara *för* tydlig. Detta för att slippa riskera att bli tydligt avvisad. Med ett inslag av möjlighet till flera tolkningar blir även det tillfrågade parten en aning osäker på vad som egentligen avses.
Effekten blir att man överför sin egen osäkerhet på sin motpart genom att ställa frågan mångtydigt.
2) Socialt protokoll: Det anses ofint att vara övertydlig i vissa sammanhang. Speciellt när det gäller intimitet och relation. Det hör till vårt nuvarande socala protokoll att uttrycka sig litet duffust och göra det hela till litet mer en "lek".

DIProgan:
Du säger att människor *behöver* mysticism.
Jag kan inte hålla med om "behöver". Snarare att människor tar till mysticism för att *göra* sin tillvaro mer spännande utan att behöva vare sig veta så mycket eller lägga ner tid/arbete på att upptäcka..
Själv tillhör jag gruppen som tycker att mystik är mest larvigt. Livet och Universum är så *oerhört* spännande bara genom det faktum att det finns så fantastiskt mycket att lära sig. Inte en chans i h-e att jag hinner med heller *haha*[/quote]

Jag gjorde ingen skillnad på artificiell/andlig/whatever mystik eller "riktig" sådan eftersom det inte var relevant i detta. Givetvis är universum komplicerat och spännande i sig men om vi mot förmodan skulle förstå det fullständigt en dag så gäller vad jag sa även där. Med det sagt tvivlar jag ändå på att du vill bli uppvaktad på sådant sätt att någon frågar rätt ut om du vill ha sex snarare än att bli förförd.

Aspkvinna skrev:

Grimuald skrev:

clivia skrev:Även vi gissar på hur dessa som frågat honom kan mena, vi vet inte ens vilken relation de hade eller i vilket samband frågan ställdes.
Det hela handlar om hur man ska på smidigaste sätt minska misstolkning.

Det är just misstolkning eller risk för misstolkning som är det obehagliga i situationen. De flesta kanske klarar av att leva med sådant genom hela livet, jag grejar det inte. Man kan få lust att vilja dö pga situationen.

Har du pratat med din läkare om att du känner så här och att det tar såna stora propotioner i reaktioner i dagligt liv?

Har inte så mycket till övers för läkare. Kontakter dem endast om det är absolut nödvändigt. Eller: Jag kontaktar dem endast om jag tror att de kan hjälpa mig, annars helt meningslöst. Har aldrig upplevt att de är särskilt intresserade av att diskutera existentiella frågor.

Grimuald skrev:

Aspkvinna skrev:

Grimuald skrev:[quote="clivia"]
Även vi gissar på hur dessa som frågat honom kan mena, vi vet inte ens vilken relation de hade eller i vilket samband frågan ställdes.
Det hela handlar om hur man ska på smidigaste sätt minska misstolkning.

Det är just misstolkning eller risk för misstolkning som är det obehagliga i situationen. De flesta kanske klarar av att leva med sådant genom hela livet, jag grejar det inte. Man kan få lust att vilja dö pga situationen.

Har du pratat med din läkare om att du känner så här och att det tar såna stora propotioner i reaktioner i dagligt liv?

Har inte så mycket till övers för läkare. Kontakter dem endast om det är absolut nödvändigt. Eller: Jag kontaktar dem endast om jag tror att de kan hjälpa mig, annars helt meningslöst. Har aldrig upplevt att de är särskilt intresserade av att diskutera existentiella frågor.[/quote]

Man kan ju vända på det också och säga att du upplever en hel del problem som möjligen en läkare kan hjälpa dig med. Har du försökt?

Just existentiella frågor tror jag nätet lämpar sig väldigt bra för. Du har hela världen till förfogande. Här på AF exempelvis vet jag flera på rak hand som är intresserade av ämnet.

I verkliga livet är det svårare eftersom folk idag är så stressade och oftast självupptagna.

/Barracuber

Aspkvinna skrev:

Grimuald skrev:

Aspkvinna skrev:[quote="Grimuald"][quote="clivia"]
Även vi gissar på hur dessa som frågat honom kan mena, vi vet inte ens vilken relation de hade eller i vilket samband frågan ställdes.
Det hela handlar om hur man ska på smidigaste sätt minska misstolkning.

Det är just misstolkning eller risk för misstolkning som är det obehagliga i situationen. De flesta kanske klarar av att leva med sådant genom hela livet, jag grejar det inte. Man kan få lust att vilja dö pga situationen.

Har du pratat med din läkare om att du känner så här och att det tar såna stora propotioner i reaktioner i dagligt liv?

Har inte så mycket till övers för läkare. Kontakter dem endast om det är absolut nödvändigt. Eller: Jag kontaktar dem endast om jag tror att de kan hjälpa mig, annars helt meningslöst. Har aldrig upplevt att de är särskilt intresserade av att diskutera existentiella frågor.[/quote]

Man kan ju vända på det också och säga att du upplever en hel del problem som möjligen en läkare kan hjälpa dig med. Har du försökt?[/quote]
Totalt har jag nog träffat 100 läkare genom åren men kan inte säga att någon förstod mig nämnvärt så vad är det då för mening att slänga bort sitt liv på massa meningslösa och kostsamma läkarbesök som inte leder någonvart ?

Grimuald skrev:Totalt har jag nog träffat 100 läkare genom åren men kan inte säga att någon förstod mig nämnvärt så vad är det då för mening att slänga bort sitt liv på massa meningslösa och kostsamma läkarbesök som inte leder någonvart ?

Möjligen har du då ha träffat någon bra om du träffat 100.

Har du följd deras råd eller har du hittat din egna väg?

DIProgan skrev:

lillmupp skrev:
Grimuald:
Jag håller *så* med dig! Människor krånglar till det så oerhört. Jag gissar att det till del beror på två inslag i det mänskliga:
1) Osäkerhet: Man vill inte vara *för* tydlig. Detta för att slippa riskera att bli tydligt avvisad. Med ett inslag av möjlighet till flera tolkningar blir även det tillfrågade parten en aning osäker på vad som egentligen avses.
Effekten blir att man överför sin egen osäkerhet på sin motpart genom att ställa frågan mångtydigt.
2) Socialt protokoll: Det anses ofint att vara övertydlig i vissa sammanhang. Speciellt när det gäller intimitet och relation. Det hör till vårt nuvarande socala protokoll att uttrycka sig litet duffust och göra det hela till litet mer en "lek".

DIProgan:
Du säger att människor *behöver* mysticism.
Jag kan inte hålla med om "behöver". Snarare att människor tar till mysticism för att *göra* sin tillvaro mer spännande utan att behöva vare sig veta så mycket eller lägga ner tid/arbete på att upptäcka..
Själv tillhör jag gruppen som tycker att mystik är mest larvigt. Livet och Universum är så *oerhört* spännande bara genom det faktum att det finns så fantastiskt mycket att lära sig. Inte en chans i h-e att jag hinner med heller *haha*

Jag gjorde ingen skillnad på artificiell/andlig/whatever mystik eller "riktig" sådan eftersom det inte var relevant i detta. Givetvis är universum komplicerat och spännande i sig men om vi mot förmodan skulle förstå det fullständigt en dag så gäller vad jag sa även där. Med det sagt tvivlar jag ändå på att du vill bli uppvaktad på sådant sätt att någon frågar rätt ut om du vill ha sex snarare än att bli förförd.

Nu kan man ju fundera på skillnaden mellan "skapad" och "riktig" mysticism.. finns det en?
Ett antagande att vi skulle ha en fullständig kunskap om allting är litet övermaga. Med ett sådant antagande besannat skulle våra diskussioner sannolikt ha en helt annan karaktär än som de för närvarande ter sig.

Flirt-spelet är för mig inte tillgängligt. Jag uppfattar inte signalerna och förstår inte hur jag ska göra om jag vill flirta. Om en person kom fram till mig och, mer eller mindre rakt ut, frågade mig om jag vill knulla så skulle jag ha mycket lättare att förhålla mig till det, än förstulna ögonkast och frågor med över-/undertoner.

lillmupp skrev:Nu kan man ju fundera på skillnaden mellan "skapad" och "riktig" mysticism.. finns det en?
Ett antagande att vi skulle ha en fullständig kunskap om allting är litet övermaga. Med ett sådant antagande besannat skulle våra diskussioner sannolikt ha en helt annan karaktär än som de för närvarande ter sig.

Man kan även vända på det, allt "uppdiktat" är en del av verkligheten eftersom våra hjärnor är det osv. Bara för att någon inte av någon anledning tar in spänningen av verkligheten betyder inte det nödvändigtvis att den slutar tänka i ständigt mer komplicerade termer som kan gagna andra människor som nyttjar en egentlig verklighet. Allt är bara mönster.

lillmupp skrev:Flirt-spelet är för mig inte tillgängligt. Jag uppfattar inte signalerna och förstår inte hur jag ska göra om jag vill flirta. Om en person kom fram till mig och, mer eller mindre rakt ut, frågade mig om jag vill knulla så skulle jag ha mycket lättare att förhålla mig till det, än förstulna ögonkast och frågor med över-/undertoner.

Mycket lättare men är det roligare? Någon del i den mer indirekta mänskliga kommunikationen måste du ju uppskatta. Så som kontinuerlig beröring utan att veta den andres avsikter. Det är mysticism/mystik för mig.

"Go with the flow" är en engelsk uttryck som oftast menar att man ska följa strömmen. En metafor som menar att "strömmen" är normen och att normen är göra som alla andra gör. När man inte vet hur man ska göra eller bete sig, så göra man som "alla" andra och blir ett med normen.

Nej, jag tror Tahlia menar med "Go with the flow" är att gör som du känner om du får ett ja från tjejen, ta saker som kommer och känns rätt liksom.

Jepp. Följ energin i din kropp, i samtalen, i stunden.

Sedan finns det ju också situationer där hon (eller han?) frågar om man är intresserad för att hon oroar sig för det och hoppas få dementerat att så skulle vara fallet. Dem har jag varit med om alltför många gånger och där är det ja-svar kan leda till avståndstagande.

Jag önskar att jag också kunde få frågan ställd med den känslobakgrund som de flesta här utgår från att den har i de fall som beskrivs...

Drömmar, drömmar...men min psykolog antyder att min längtan efter kärlek, könsumgänge och barn har karaktär av specialintresse.

lettan skrev:"Go with the flow" är en engelsk uttryck som oftast menar att man ska följa strömmen. En metafor som menar att "strömmen" är normen och att normen är göra som alla andra gör. När man inte vet hur man ska göra eller bete sig, så göra man som "alla" andra och blir ett med normen.

Nej, jag tror Tahlia menar med "Go with the flow" är att gör som du känner om du får ett ja från tjejen, ta saker som kommer och känns rätt liksom.

Problemet är att alla inte har tillgång till den känslan i alla situationer. En lättstressad person kan helt tappa kontakten både med sin egen kropp, sina egna känslor och med omgivningen i en pressad situation. Är man dessutom oerfaren så har man kanske inte heller något inre regiser över liknande situationer att utgå från, vilket förstås är extra stressande.

Helst behöver man kanske få fundera och känna efter hemma i lugn och ro över varje del i en konversation, och ev möjlighet till övning och generalrepetition innan man måste svara "på riktigt". Det ger inte precis ett smidigt flöde i utbytet...

Att be andra om tolkningshjälp och lämpligt förhållningssätt, som trådskaparen gör här, kan vara ett bra sätt att förbereda sig och öva sig virtuellt för nya situationer. Har man väl kommit över de initiala trösklarna och fått lite kläm på hur man tolkar och interagerar med andra så brukar det sedan gå bättre.

lettan skrev:Nej, jag tror Tahlia menar med "Go with the flow" är att gör som du känner om du får ett ja från tjejen, ta saker som kommer och känns rätt liksom.

Förutsätter inte det att en fråga är ställd och vem ska göra det och när är det lämpligt etc. Väldigt krångligt det här.

Inger skrev:Problemet är att alla inte har tillgång till den känslan i alla situationer. En lättstressad person kan helt tappa kontakten både med sin egen kropp, sina egna känslor och med omgivningen i en pressad situation.

En läkare sa en gång följande till mig när jag sökte för ryggsmärtor: "Var glad att du känner något, när du inte känner något längre, då har du problem!" Förmodligen berodde yttrandet på ett totalt missförstånd för är det inte så att det är smärtorna som knäcker människan och gör henne till ett psykfall ? Sedan är det väl så att om smärtorna tar över så är det nog svårt att uppleva lust och liknande som kanske är viktigt när man ska analysera hur man känner sig efter en invit.

Inger skrev:Är man dessutom oerfaren så har man kanske inte heller något inre regiser över liknande situationer att utgå från, vilket förstås är extra stressande.

Säkerligen, slapp man stresskänslan skulle livet bli enklare.

Inger skrev:Helst behöver man kanske få fundera och känna efter hemma i lugn och ro över varje del i en konversation, och ev möjlighet till övning och generalrepetition innan man måste svara "på riktigt". Det ger inte precis ett smidigt flöde i utbytet...

Bra idé. Själv skulle jag vilja spela in samtalet eftersom jag är rädd att jag glömt bort massor av vad som blivit sagt. Det är så mycket som händer runtomkring. Blir lätt kaos. Och kaos skapar stress. Man blir osäker.

Inger skrev:Att be andra om tolkningshjälp och lämpligt förhållningssätt, som trådskaparen gör här, kan vara ett bra sätt att förbereda sig och öva sig virtuellt för nya situationer. Har man väl kommit över de initiala trösklarna och fått lite kläm på hur man tolkar och interagerar med andra så brukar det sedan gå bättre.

Det som är jobbigt är att bli överrumplad av potentiellt viktiga frågor, typ ödesfrågor. Man stressar då sig själv till att leverera ett snabbt svar, ofta oöverlagt. Sedan kan man ångra sitt beteende i decennier. "Hur kunde jag vara så dum...". Känns det igen?

Ja, det känns igen!

Jag kunde tidigare bli helt ställd av oväntade frågor och kläcka ur mig det som av sig självt hoppade av tungan just då, utan att ens komma på tanken att jag skulle kunna be om betänketid innan jag svarade.

T ex när man blivit ombedd att ställa upp på något man kanske egentligen inte orkade, hade lust eller råd med, men inte riktigt kom på förrän efteråt när man fått känna/tänka efter. Detta var vanligare innan jag fattat hur jag fungerade, lärt mig sätta gränser och skydda mig själv, samt började slappna av så pass att jag hyfsat kunde behålla kontakten med känslor, behov och intuition även i sällskap med andra.

Likadant här. Fy fan för det utvecklingsstadiet.

Zombie skrev:Likadant här. Fy fan för det utvecklingsstadiet.

Vad menar du....det där att vara 35 och känna sig som mellan 3 och 73! På samma dag

Inger skrev:Ja, det känns igen!

Jag kunde tidigare bli helt ställd av oväntade frågor och kläcka ur mig det som av sig självt hoppade av tungan just då, utan att ens komma på tanken att jag skulle kunna be om betänketid innan jag svarade.

T ex när man blivit ombedd att ställa upp på något man kanske egentligen inte orkade, hade lust eller råd med, men inte riktigt kom på förrän efteråt när man fått känna/tänka efter. Detta var vanligare innan jag fattat hur jag fungerade, lärt mig sätta gränser och skydda mig själv, samt började slappna av så pass att jag hyfsat kunde behålla kontakten med känslor, behov och intuition även i sällskap med andra.

Det är härligt och helt fantastiskt att kunna beskriva en egenupplevd känsla och få gensvar. Just i denna stund känner man delaktighet med andra och denna känsla går inte av för hackor! Och då särskilt om man levt med utanförskapskänslor större delen av sitt liv. En otrolig kontrast är det. Man får hoppas man klarar av att hantera skillnaden.

Inger skrev:Ja, det känns igen!

Jag kunde tidigare bli helt ställd av oväntade frågor och kläcka ur mig det som av sig självt hoppade av tungan just då, utan att ens komma på tanken att jag skulle kunna be om betänketid innan jag svarade.

Och som kronan på verket har ju också många av oss aspergare en tendens att i efterhand analysera vad vi svarade och om vi gjorde bort oss etc., och så gå och älta det i tio tjugo år efteråt. Jag tror att det har minskat betydligt hos mig på senare år i alla fall, speciellt sedan jag fick diagnosen.

Tyvärr har du nog rätt där, Kvasir...

Psst: akta dig nu för att säga något som kan tolkas som att du har blivit för högfungerande för diagnosen!

Zombie skrev:Psst: akta dig nu för att säga något som kan tolkas som att du har blivit för högfungerande för diagnosen!

Du menar att diagnosen leder till insikter som gör att man blir mera högfungerande och inte längre uppfyller diagnoskraven?

Ja visst. Nygamla rön av Staffan Rislund Törner et al., har några av oss konstaterat i dagarna. Redan innan någon gogglade, faktiskt. Så det måste ju ligga något i. Lamarckiansk diagnostik, jag tror jag ska fråga vad regeringen ger för tipset.