Hej!
Jag har varit i kontakt med habiliteringen som bland annat har hand om folk med aspergers.
Första gången jag ringde så var det för att jag ville ha samtalskontakt.

Då sa hon: "Vill du inte ha sysselsättning?"
"Nej det vill jag inte. jag är sysselsatt som jag är."
"Alla som kommer hit VILL ha sysselsättning."
"Inte jag."

Fråga nummer 1: Vill verkligen alla ha sysselsättning? ÄR det därför de hör av sig till en kurator på en habilitering?


Efter mycket tjatande och påtryckningar från min LSS handläggare så hörde de av sig till mig via epost.
De skulle göra ett hembesök nu på tisdag kl 10.30
Jag mailade tillbaka för att fråga om de bara hade tidiga tider eller om det fanns senare.
Då ringer hon mig på fredagen.
Jag får då reda på att jag tackat nej till den tiden och att den är förverkad.
Jag hade såklart tagit den tiden om de inte hade någon annan tid men man måste ju fråga.
I alla fall så påpekar jag att jag inte är morgonpigg ( även om jag går upp tidigt så fungerar jag inte.)
Då får jag till svar: "Vi börjar faktiskt jobba kl 08 här."

Jag frågar varför de skall göra ett hembesök. Till svar får jag att de vill diskutera hur de bäst kan hjälpa mig och berätta vad de har att erbjuda.

Jag säger att jag vill ha samtalskontakt och inget annnat.
Då säger hon att jag inte kan vraka och välja.
Okej då tycker jag. För då söker jag det på annat håll.

Sedan börjar vi prata lite grann.
Hon sa att det kanske kan gå att få samtalskontakt. Men då måste vi jobba utifrån mål som tex stärka min självkänsla eller annat..
"Jaha." säger jag då. "Men vad händer om jag tex ser en överkörd fågel och mår dåligt på det?"
"Ja men sådant pratar man ju med andra om." säger hon.
"Ja men det kanske är det som är problemet jag HAR INGEN att prata med det om."
"ja men du går ju på vattengympa och andra aktiviteter."
"Visst men det är ju ytligt och man pratar mellan om man hinner."
"Vi kanske skulle ta och ha sociala kontakter som mål." säger hon då.

Jag måste säga att jag börjar få panik.
"Skall jag börja kasta mig över okända människor och fråga efter deras telefonnummer och fråga om vi kan bli vänner och dricka kaffe med en gång?" ( Jag lovar det är ett jättebra sätt att skrämma bort mäniskor på. Vänskap växer fram.)
"Föressten så träffade jag en tjej hon var jättetrevlig men efter att vi bytt telefonnummer visade hon sig inte vara bra. Hon var energitjuv." sa jag.
"Men nu är du ju dubbel." säger hon.


Och jag börjar koka. Innan hon frågar vad det är jag vill utbrister jag:
"men jag vill ha en bra kompis. Hon ville ju att jag skulle köra hennes bil som det var körförbud på och så tyckte hon att vi skulle köpa bantningstabletter och hon tog alltid lugnande och drack öl till. Tycker du det är bra?"

Svaret kommer jag inte ihåg.

Sedan säger hon att hon KANSKE kan fixa samtalskontakt.

Men i så fall.
Så är det som ett jobb. Jag får inte avbryta om det inte känns bra eller om hon säger något konstigt eller så att jag känner mig stressad det skulle ingå i terapin. Och jag måste vara där exakta tider och vi skulle jobba utifrån mål.

Är detta normalt??
Brukar kuratorer provocera fram saker för att ta reda på vad man vill?

Hur upplever ni habilitering eller kuratorer.

Ärligt talat hon skrämde halvt ihjäl mig.
Jag fick höra att jag inta var samarbetsvillig osv.
Jag är nu rädd för att få en samtalskontakt.
Fattas bara att hon sätter upp morgontider också.

Och när jag nämnde att jag hade mycket att göra och inte hade hunnit med att känna efter hur det kändes utan boendestöd.
Då började hon prata om att strukturera upp mitt liv.
Vaddå strukturera upp? Hur strukturerar man upp ett liv?
Jag vill kunna ha utrymme att tex kunna vara borta i 4-5 timmar eller tvättar när det passar mig.

Styr de likadant över era liv?
Jag tycker detta är hemskt.
Har ni råkat ut för liknande?

Jag hoppas att jag bara haft otur och att hon är sur på mig för att jag inte vill ha sysselsättning eller något.


Men jag kan inte se det här med att de jobbar utifrån mig och för min skull.
Definitivt absolut inte.

Det var ett mycket märkligt bemötande, och raka motsatsen till min erfarenhet. För mig började LSS-kontakten med två möten för att informera och utreda. Man presenterade vilka olika hjälpinsatser de kunde erbjuda och sade att jag skulle se det som ett smörgåsbord att kunna välja från. Andra gången hade två personer ett mera utredande möte med mig, där man försökte förstå min situation och gemensamt med mig komma fram till vilka insatser jag kunde vara behjälpt av.

Jag valde att nöja mig med psykologkontakt tills vidare och tackade nej till övriga insatser. Det föreslogs andra insatser också, men bara som förslag. Ingen försökta tvinga på mig något mera eller övertala mig till något mera.

Kvasir skrev:Det var ett mycket märkligt bemötande, och raka motsatsen till min erfarenhet. För mig började LSS-kontakten med två möten för att informera och utreda. Man presenterade vilka olika hjälpinsatser de kunde erbjuda och sade att jag skulle se det som ett smörgåsbord att kunna välja från. Andra gången hade två personer ett mera utredande möte med mig, där man försökte förstå min situation och gemensamt med mig komma fram till vilka insatser jag kunde vara behjälpt av.

Jag valde att nöja mig med psykologkontakt tills vidare och tackade nej till övriga insatser. Det föreslogs andra insatser också, men bara som förslag. Ingen försökta tvinga på mig något mera eller övertala mig till något mera.

Men habiliteringen och LSS är väl skilda saker? Haben hör till landstinget och LSS till soc, så vitt jag vet. Jag har tyckt att båda varit bra, på det hela taget, so far. Inte mycket har hänt men folk har varit respektfulla och tillmötesgående, i stort sett iaf.

Den personen du har talat med, verkar mycket oprofessionell.

Kanske den fungerar för vissa personer, men troligen inte alls.
Det låter lite likt BUP-kontakter som inte kan ge något till någon.

Att inte förstå eller komma överens med en sådan person har nog inte med AS att göra, utan det är fel på den personen (kuratorn).
Jag brukar (rätt eller felaktigt) dra slutsatsen att det är fel på deras IQ.

Jag har haft två psykologer via vuxenhab. Den ena rätt bra men kanske för orutinerad. Den andra bättre fast lite för mild kanske.
Kuratorn är bra men inte tillräckligt handlingskraftig.
Asrbetsterapeuten var också för dåligt handlingskraftig (jag har problem med att styra upp och planera, så det tar energi att behöva styra upp dem som ska hjälpa mig).

Sjukgymnasten verkar rätt ok, fast lite "alla kan känna så". Men jag har bara träffat henne en gång. Hon verkar handlingskraftig och vet vad hon vill i alla fall.

När jag har pratat med folk om hur jag uppfattas, så säger många att jag verkar bestämd, "hård", enveten och inte i behov av hjälp, kanske är det därför som de som ska hjälpa mig, verkar lite handlingsförlamade.
Jag har rätt avancerade toeretiska tankar, men många verkar inte förstå att jag inte kan få in dem i verkligheten för att fungera som de borde.

alfapetsmamma skrev:Men habiliteringen och LSS är väl skilda saker? Haben hör till landstinget och LSS till soc, så vitt jag vet. Jag har tyckt att båda varit bra, på det hela taget, so far. Inte mycket har hänt men folk har varit respektfulla och tillmötesgående, i stort sett iaf.

Nja, LSS finns väl inom både kommun och landsting. De jag har kontakt med heter egentligen Landstingets Råd och Stöd, men såvitt jag förstår räknas de till LSS. De verkar samordna hjälpen, och så sköter de själva vissa typer av insatser, t.ex. psykologsamtal, och delegerar vissa andra till kommunen.

Den psykolog som höll i min utredning och hjälpte mig att få den här kontakten hävdade att det inte finns någon habilitering här, utan bara LSS. Det kanske handlar om förvirring och oklarhet, vad vet jag.

Klart är nog i alla fall att organistationen ser olika ut på olika håll i landet.

Ytterst oprofessionellt var ordet. Åter en som helt saknar kunskaper och insikt om hur någon med AS ska kunna antas fungera som människa. På Habiliteringen!! Skrämmande!!

Vad härligt att massmedia har reagerat med sådant intresse på pressmeddelandet från OA....

Pemer skrev:Ytterst oprofessionellt var ordet. Åter en som helt saknar kunskaper och insikt om hur någon med AS ska kunna antas fungera som människa. På Habiliteringen!! Skrämmande!!

Vad härligt att massmedia har reagerat med sådant intresse på pressmeddelandet från OA....

Det beskrivna torde inte passa någon, aspergare eller ej.

Nej, det är sant... Man undrar nästan snarare om harrypotter fick ett möte med en psykopat som befann sig på habiliteringen och väntade på att själv få hjälpinsatser...

Jag känner igen mig på hp's inlägg. Man blir så oerhört ledsen, sårad. Sen kommer de här känslorna till ytan och man blir nästan sur. Desto mer man ifrågesätter desto mer de kör över en för att de bara ser oss som en "sjuk" person och inte som en individ med behov av hjälp och stöd.
Så fort de bortser oss som individer verkar det som vi förlorar rätten till att ha åsikter eller undringar och de blir över-auktoritet och man blir idiotförklarad.
Men been there done that och jag blir inte ens förvånad längre.
Beklagligt Hp du fick uppleva det, hoppas du får uppleva någon bra kontakt snart så du kan lägga det där på hyllan.

Kvasir skrev:

alfapetsmamma skrev:Men habiliteringen och LSS är väl skilda saker? Haben hör till landstinget och LSS till soc, så vitt jag vet. Jag har tyckt att båda varit bra, på det hela taget, so far. Inte mycket har hänt men folk har varit respektfulla och tillmötesgående, i stort sett iaf.

Nja, LSS finns väl inom både kommun och landsting. De jag har kontakt med heter egentligen Landstingets Råd och Stöd, men såvitt jag förstår räknas de till LSS. De verkar samordna hjälpen, och så sköter de själva vissa typer av insatser, t.ex. psykologsamtal, och delegerar vissa andra till kommunen.

Den psykolog som höll i min utredning och hjälpte mig att få den här kontakten hävdade att det inte finns någon habilitering här, utan bara LSS. Det kanske handlar om förvirring och oklarhet, vad vet jag.

Klart är nog i alla fall att organistationen ser olika ut på olika håll i landet.

Du har helt rätt, jag tänkte fel, eller blandade ihop verksamheter som finns i samma hus där jag går. Det ena hör till Landstinget (Aspergercenter och ADHD-center) och det jag får via Haben hör till LSS. Helt riktigt. Asch. Har inte fått tillräckligt med kaffe idag.

harrypotter skrev: Och jag måste vara där exakta tider och vi skulle jobba utifrån mål.

På Bup sa kuratorn som min lilla vill fortsätta att gå till samma sak. Vi måste ha en konkret frågeställning. De sa de säkert sju gånger under ett samtal om fortsatt kontakt.

Jag sa till slut nåt i stil med att "Är det nya policyn för 2009, att föräldrar som kommer hit måste ha en "konkret frågeställning" att arbeta kring? Räcker det inte att det är tufft att vara dubbelt bokstavsberikad och gå i vanlig skola med allt vad det innebär? MÅSTE jag spalta upp det i att jobba en gång kring väckning och två gånger kring läggning och så tre gånger kring kompisrelationer?"

De skrattade lite och sa att det var politikerkrav som låg bakom det här, man måste ha "mätbara resultat" osv.

Jag kände mig som en maskin att sätta ihop på ett löpande band, eller nåt ditåt. Hoppas jag kan få en bättre kontakt på haben, så kan jag släppa bup-mupparna.

Min habpsykolog sade ungefär att vi "flummar ihop" ett mål, och gör som vi vill sedan.

Usch vilket tråkigt bemötande. Jag har lyckligtvis inte varit med om något liknande i min kontakt med habiliteringen utan det känns respektfullt och bra. Du kanske kan be att få prata med någon annan framöver när du har kontakt med haben?

Jag har både bra och dåliga erfarenheter. Mest bra. De dåliga har handlat om ideologiska oenigheter tror jag.

Bror Duktig skrev:Min habpsykolog sade ungefär att vi "flummar ihop" ett mål, och gör som vi vill sedan.

Va bra!!

Förutsättningen för att man ska kunna definera en målsättning för en behandling är rimligen att man måste ha en bra bild av personen och dess förutsättningar först. Men jag är inte allls förvånad. Det här ingår troligtvis i ett allmänt mönster i samhället och är nog något folk kommer att uppleva fler gånger.

Men jag förstår inte den här lusten att tränga sig in folks hem. Det måste väl ändå vara billigare att ta emot dem på avdelningen. Att släppa in någon förutsätter väl ändå att man har ett visst förtroende för den personen om man inte absolut är tvungen att göra det?

Jag har hittat detta, kolla länken.
Efter mitt stångande med "NT" världen kan jag nu andas ut.
TRE finns på hemsidan:http://www.emir.se/start.htm

En intressant länk: http://www.consciousmedianetwork.com/me ... erceli.htm

Min erfarenhet av habliteringen har varit god, däremot har jag haft en psykolog som betedde sig oerhört kränkande mot mig.

Tycker det låter som om HP haft otur och stött på de värsta rötäggen.

alfapetsmamma skrev:

harrypotter skrev: Och jag måste vara där exakta tider och vi skulle jobba utifrån mål.

På Bup sa kuratorn som min lilla vill fortsätta att gå till samma sak. Vi måste ha en konkret frågeställning. De sa de säkert sju gånger under ett samtal om fortsatt kontakt.

[...]

De skrattade lite och sa att det var politikerkrav som låg bakom det här, man måste ha "mätbara resultat" osv.

Jag håller med Bjäbbis. Det här är en allmän politisk trend. Om inte epok (nyliberalismens, med det kommersiella företaget som förebild för allt annat). Och så länge den varar kommer de att fortsätta (i bästa fall försöka) lägga ner allt som inte ger tillräckligt goda "mätbara resultat".

Mina boendestödjare har varit förnuftiga (professionella) nog att också säga ungefär så här:

Bror Duktig skrev:Min habpsykolog sade ungefär att vi "flummar ihop" ett mål, och gör som vi vill sedan.

Annars känner jag också igen vad harrypotter skriver. Mest från när jag var liten. Men den gamla kommandoreandan och tacksamhetskulten har tydligen en viss återväxt.
(Inte ens bara på mindre orter, att döma av clivias upplevelser?)

Kära tid, det går i stort sett aldrig att mäta de grejer som ger en aspie rätsida på livet - det går inte att se var den ena parametern slutar och den andra börjar. Alla räknande ingenjörer kan tala om den saken och likaså alla statistiker värda namnet. Grejernas/parametrarnas definitioner handlar alltid om personlig smak, det finns inga fasta, absoluta punkter att relatera dem till.

Resultaten är däremot mätbara om man tittar på många personer. I enskilda fall vet man aldrig vad som hjälper, om något men gör man många försök med många personer (och jämför med folk som inte fått (lika mycket) hjälp) så kan man hitta grejer som aldrig hjälper, såna som nästan aldrig hjälper men som ibland är det enda som hjälper samt sånt som hjälper litet oftare.

Visst är det ... lustigt ... att de som ställer upp kraven på mätbara mål och de som går med på att följa dem aldrig är ingenjörer eller statistiker värda namnet?

-------------------------------------------------------
Bara ett förtydligande: Statistiker värda namnet är sådana som klarar att hitta samband som även går att förutse med naturvetenskapliga, icke-statistiska metoder och som inte hittar samband när sådana med naturvetenskapliga, icke-statistiska metoder kunnat konstateras inte finnas.

Somliga forumiter vet att jag egentligen bara godkänner absoluta sanningar medan naturvetare är lättsammare än så men man tager vad man haver.

Låter illa det där. Alla jag träffat på habben är bemött mig ytterst vänligt och har verkligen försökt hjälpa mig. Problemen har mer varit att de inte kunnat göra något, och har känt själva att de inte hade något att erbjuda.