Jag vill dela med mig en erfarenhet.
Pga diverse fel diagnosering hamnade jag ett tag på en behandling för personer med borderline. Det dröjde inte alls länge förrän jag verkligen kände att det inte var för mig, men! Deras utbildningsmaterial var inte direkt värdelös utan något som jag tror många människor med eller utan diagnos har stor nytta av.

Behandlingen, de i gruppform, var i sådan upplägg att vi var ett litet gäng människor med några handledare som arbetade med utbildningsmaterialets olika moduler.
Den behandlingen kallades färdighetsträning.

Färdighetsträningen handlade om att främst lära sig eller helt enkelt förbättra sina grundläggande färdigheter såsom:

-Hantera känslor (minska ens sårbarhet genom äta, sova, motion mm.)
-relationsfärdigheter (självrespekt, relationer med andra, mm)
-medveten och närvaro (modulen tror jag kan vara bra för aspies, det var just att lära sig göra en sak i taget, att lära sig obeservera och lära sig beskriva saker. Att lära sig delta.mm)
-Stå ut kris. (lära sig hur man hanterar våra personliga kriser; metoder och tankesätt)
-Självvalidering (att förstå oss själva och hjälpa andra förstå oss och hur vi lyckas bättre att förstå hur andra förstår oss genom hur vi beter oss)

Mer ingående än så tror jag nog inte att kan gå in på.
en länk med info:
http://hittaterapi.se/artiklar/dbt/

Det är en behandling egentligen riktad på personer stora känslomässiga problematik och det kanske var en delorsak jag inte trivdes och kände inte igen mig så mycket. Men rent informationsmässigt fanns det en hel del information om sådant jag kanske inte lärt mig som barn om hur man beter sig eller inte.

Vissa behöver kanske mer träning på en modul, andra på alla. Vissa kanske bara del av någon enskild.
Det är väldigt individuellt.
Synd att det inte finns DBT för aspies....jag har för mig det finns en variant av det för de med ADHD dock.


Materialet vi använde kom från denna bok:
http://www.bokia.se/dialektisk-beteende ... 127073470/
Ja den är dyr men kanske värt att ha det hemma?

Just det DBT! Har hört talas om det en del och läst på lite.
Medveten närvaro delen finner jag mycket intressant, har tillämpad på mig själv med det och det fungerar bra

clivia skrev:Men rent informationsmässigt fanns det en hel del information om sådant jag kanske inte lärt mig som barn om hur man beter sig eller inte.

Jag håller med dig och tror dock nog att jag skulle få nytta av några av de andra moduler också... i viss mån såklart... Försöker se det som att man kan ha nytta av delar av olika behandlingsmetoder även om de kanske inte ursprungligen är skapade för just de svårigheter man har.

Vad jag främst skulle vilja ha är en mall för ALLA sociala situationer... göra rätt, säga rätt... Men sådan finns inte.. jag är dock glad/lättad över att jag har lärt mig en del om hur jag kan hantera småprat och kallprat utan att vilja dö av ångest efteråt eller försöka undvika det till varje pris...

Men som sagt, DBT är bra MEN den var tyvärr mest riktad och ihopsatt för de med emotionellapersonlighetsstörningar.
Jag fann det lite lustigt och svårt att ibland tolka dem.
T ex pratades det vid något tillfälle om primära känslor.
jag hakade upp mig på hur såsom de beskrev att ilska är en sekundär känsla. Jag frågade gång på gång "men vaddå, kan inte en person bara bli rakt tvärt arg och rasande?" Och de sa oftast, nej, oftast kanske man är ledsen och bygger på det sedan...

Jag förstod det inte alls. Jag har sett människor som är så känsliga att de sedan barn alltid reagerat rent impuslivt med rå ilska där det inte fanns utrymme (som jag kunde se och förstå) för någon annan sk primär känsla.

Så som ett sådant exempel kan deras svar vara en typisk sådan grej att de inte förstod alls varför jag frågade.
Jag fundamentalt förstod/förstår inte att inte alla känslor kan räknas som primära även om som ofast de vi beter oss inte är just, primära.



Exempel på primära känslor: Sorg, skam, ledsenhet. Oftast blir vi arga utåt fast vi kanske är ledsen och besvikna.

Hade handledarna där haft insikt i tex As eller annan autistisk (vad det nu heter) så kanske jag hade förstått det bättre och haft större nytta och nöje av dom diskussionerna.

Men eftersom de var 100%inriktade på ett eller annat sätt , lära människor om metoder att reglera känslor fanns det inte utrymme att lära någon vad vissa känslor kunde innebära eller betydde.

Det var inte så att jag inte hade problem som kunde hjälpas av modulerna bara att sättet de arbetade med modulerna var inte anpassade för "sådana" som mig. Medans de andra kände igen sig i varandras berättelser och situationsbeskrivningar kände jag mig mest som ett ufo.
De ville kunna ha bättre kontroll på sina överflödiga känslor. Jag ville HA känslor.