Inte jag heller. Vi får försöka avslöja dem här på forumet, när vi läser om nystartade välgörenhetsprojekt med märkliga förtecken tycker jag det är viktigt att vi informerar varandra om det.

KrigarSjäl skrev:Nej det är ett arbetsmarknadspolitiskt problem och som sådant något som går att lösa. Återigen vill jag poängtera LiR. Förhoppningsvis kan de inspirera andra arbetsgivare.

Detta är exakt min inställning och att rätt person som styr på olika platser ännu inte har förstått vad dom går miste om!

Det finns även ett arbete som vi själva kan göra och det är att stötta oss själva och varandra i tanken att vi är värda detta och att det i sig inte är ångestgivande utan en grundläggande rättighet som intelligent varelse att få ge det vi kan till samhället.

Det där med betalningen bortsåg jag från i hälsningen till Kahlokatt.

Självfallet ska vi alla ha samma lön för samma arbete, arbetsuppgifter efter kvalifikationer och fullvärdiga arbeten helst igår.

Men i väntan på det gäller tyvärr att rädda vad som räddas kan av folks liv här och nu.

Jag praktiserar för närvarande på en daglig verksamhet vid namn "Stöd och resurs för unga handikappade" (obligatorisk praktik via min skola). Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det faktiskt.

Jag tänker att det förmodligen måste vara bättre för ungdomarna att vara där och delta i aktiviteterna, komma igång med träning, kunna lära känna andra osv. än att bara sitta isolerad hemma vid datorn och vrida på dygnet, som ju kan vara ett vanligt scenario för personer med t.ex. Asperger eller ADD. Huruvida det är ett "vuxendagis" eller inte vet jag inte riktigt, men det känns iaf. inte som att personalen daltar eller ser ner på deltagarna särskilt avsevärt iaf. vilket är bra.

Det jag dock undrar över är hur pass effektiv deras verksamhet är på lång sikt.
Jag kan tänka mig att den är bra på kort sikt;
deltagarna får komma ut och göra saker ihop, träna, snickra, lära sig matlagning och träning osv.
Men i hur stor utsträckning kommer de sedan i framtiden att förvalta alltihop? Och i hur stor utsträckning kommer detta att föra dem närmare till arbetsmarknaden?

Jag har själv erfarenhet av att gå på Misa, vilket är både en daglig verksamhet och en arbetsförmedling för personer med NPF diagnoser.
Det är bra att de finns och tanken är såklart god, men jag tycker å andra sidan faktiskt inte att de riktigt motsvarar de förväntningar man normalt skulle kunna ha på dem.

De drar ut på tiden ofantligt mycket, det ska stöpas och blötas saker om och om igen på möten som sker ca en-två gånger i veckan, och tiden fram till att man faktiskt har fått ett arbete kan därför ofta vara ordentligt lång.
"Mycket snack och lite verkstad" med andra ord. Ibland undrar jag faktiskt om detta är något medvetet från deras sida, så att de på så vis ska kunna krama ut så mycket pengar från kommunen som möjligt (ursäkta om jag låter fördomsfull eller negativ nu men jag undrar bara)..

Är faktiskt lite fundersam om detta inte i så fall skulle kunna gälla alla de övriga dagliga verksamheterna; att utåt sett vara en vacker fasad som verkar givande och bra, men att de sedan i praktiken inte riktigt är så pass handlings-effektiva som man trodde att de skulle vara från början.
För vissa personer med AS (särskilt de mest högfungerande) skulle nog vanliga AMS åtgärder vara bra mycket bättre än dagliga verksamheter som t.ex. Misa.

Jag skulle tro att det i stort sett enbart är de med grav variant av AS eller andra funktionshinder som har någon större nytta av de dagliga verksamheterna, medans de med högfungerande AS snarare skulle behöva gå andra vägar till mötes.
Risken finns ju annars att man lätt blir "hospitaliserad" eller ihopfasad med gravt handikappade, vilket nämnts tidigare i tråden.

Stöd & Resurs Unga Vuxna hette det visst
http://www.stodochresurs.se/

Det är klart att jag egentligen skulle vilja ha riktig lön, jag också. Men jag har mycket hellre DV än sitter hemma och deppar sönder.
Sedan får jag ju pengar från Förnedringshelvetekassan, men det är väl inte riktigt "lön".

Jag tycker för övrigt INTE att jag är institutionaliserad. Tvärtom har jag växt jättemycket som människa och blivit mycket modigare. Jag är bara livrädd att jag skall bli fråntagen det här jobbet utan att erbjudas något bättre, utan i stället tvingas ut på öppna arbetsmarknaden, för det skulle innebära DÖDEN för mig, jag lovar.

Kahlokatt skrev:Jag tycker för övrigt INTE att jag är institutionaliserad. Tvärtom har jag växt jättemycket som människa och blivit mycket modigare. Jag är bara livrädd att jag skall bli fråntagen det här jobbet utan att erbjudas något bättre, utan i stället tvingas ut på öppna arbetsmarknaden, för det skulle innebära DÖDEN för mig, jag lovar.

Men kan det inte finnas ett mellanting, måste det vara döden och i så fall varför tänker du så? Tänk om du kan utvecklas än mer än idag och sen få rätt stöd på en vanlig arbetsplats? skulle det vara fel?

Får nästan känslan av att du inte vill att det ska fungera....

Om man behöver "rätt stöd" för att klara sig på öppna arbetsmarknaden, är det väl i och för sig en betydande risk att man helt enkelt bara blir ratad på öppna arbetsmarknaden.

Aspkvinna skrev:Men kan det inte finnas ett mellanting, måste det vara döden och i så fall varför tänker du så? Tänk om du kan utvecklas än mer än idag och sen få rätt stöd på en vanlig arbetsplats? skulle det vara fel?

Får nästan känslan av att du inte vill att det ska fungera....

Nu tycker jag att du är jävligt fräck. Om du visste hur jag har slitit på den öppna arbetsmarknaden, hur fruktansvärt illa jag har behandlats och hur utanför jag har känt mig även på de "vanliga" arbetsplatser där jag har varit som "aspie-praktikant". Hela tiden har jag känt "gjorde jag rätt nu? Sade jag fel? Tittar de på mig? Tror de att jag är utvecklingsstörd?"

Dessutom syftade jag inte på en vanlig arbetsplats med stöd, utan på att tvingas ut och söka jobb som "vem som helst" med massor av krav på mig.

Ingen vore gladare än jag om jag kunde få ett arbete på en vanlig arbetsplats och få göra det jag är utbildad till och det är vad jag hela tiden har kämpat för. Men tror du det har hjälpt? Tror du att folk skriker efter spattiga Asperger/OCD-tjejer? Jag har verkligen gjort ALLT för att få jobba inom kultursektorn, men de vill inte ha mig!

Så dra inga jävla falska slutsatser om vem jag är.

Men ärligt, alla med AS är inte på DV, en hel del arbetar tror jag i alla fall för det finns väl trots allt en del som inte ens varit på utredning som passar på sitt arbete som dom är, känns lite för nattsvarttänk ibland med alla negativa speglingar där summan är att allt går åt helvete.

Lnovgo skrev:Om man behöver "rätt stöd" för att klara sig på öppna arbetsmarknaden, är det väl i och för sig en betydande risk att man helt enkelt bara blir ratad på öppna arbetsmarknaden.

Det är någonting som man kan arbeta för att förändra i så fall.

Daglig verksamhet bygger på att personer som klassats som helt arbetsodugliga ska få något att göra på dagarna för deras skull. Sedan kan man göra kosmetiska förändringar av detta men det är så det är och det anser jag det finns goda skäl att fördömma att människor med specialbegåvningar som kan göra stor nytta placeras i. Att ofta inte får chans att ge vad de kan till samhället och i de fall de får det ofta inte lönas efter förtjänst ser jag som en form av diskriminering.

Nej, alla med AS är inte på DV, men alla med AS är inte som jag. Menar du att jag skall ljuga och kasta mig ut på den öppna arbetsmarknaden med den falska förspeglingen att jag är "normal" och kan klara av ett 8 till 5-arbete fem dagar i veckan med instruktioner upp över öronen och massor av socialt samspel som jag inte kan hänga med i?

Tror du att jag tycker att "inscanning av gamla tidningsartiklar om Landstinget, ja men DET är vad jag vill göra med mitt liv!" Nej, jag vill visa konst för barn! Jag vill inte ha daglig verksamhet i hela mitt liv, men just nu är det jättebra, eftersom det inte finns något annat för mig. Att skicka ut mig på den öppna arbersmarknaden utan den minsta hjälp skulle vara ungefär lika smart som att låta George W. Bush bli fredsmäklare eller Gudrun Schyman jobba på Systemet. Innan jag fick min diagnos var det alltid: "För långsam, för slarvig, för icke-servicemässig, blandar ihop allt, för högljudd..."

Det finns ju jobb där man inte har med människor att göra. Jag har en kompis som är ganska NPF-ig och som jobbar som lokalvårdare. Det funkar bra för henne. Man kan också jobba bara 25 % eller 50 % och få sjukersättning resten. Jag själv jobbar ju bara 50 %, och det är just för att det tar så mycket energi från mig att ha ett riktigt jobb.

Jag har städat och det är f-n bland det slitigaste jobb man kan ha. På ett ställe hade jag ett arbetsområde stort som ISLAND att klara av på fem timmar, på det andra stället (där jag jobbade med Mitzerls kompis) fick jag höra att jag var för långsam, på det tredje fick jag sparken för att jag hade missat en juicefläck (jo, det är sant), och det fjärde vill jag inte ens tala om, för där blev jag så fruktansvärt illa behandlad att jag gick sönder, fick ett nervöst sammanbrott och bara skakade och grät.

Dessutom finns det knappast jobb där man inte alls har med människor att göra. Och jag vill gärna jobba BLAND andra människor, bara jag får vara där på mina aspiga villkor. Som städare kan du få gå runt ensam i enorma fabrikslokaler och det, mina vänner, är som att vara fångad i något av Kafka!

I den bästa av världar så arbetar alla. Så mycket dom kan och orkar. I yrken de gillar. Med saker de gillar. Med en rimlig (=marknadsmässig) lön. Arbetskamrater, chefer och arbetsgivare är både hjälppsamma och förstående. Och allt detta på den öppna arbetsmarknaden.

Visst vore det bra.

Tyvärr är detta inte den bästa av världar. Läget är annorlunda. Bara ett fåtal av oss är ens i närheten av att ha det som i önskevärlden ovan.

Pga av att vi är olika när det gäller sånt som påverkar hur attraktiva vi är hos arbetsgivare. Pga av att de arbeten och arbetsgivare som vill/vågar anställa oss är ganska få. Pga att (kort sagt) vi oftast inte är kompatibla med världen som den faktiskt ser ut.

Beroende på många saker, med stora personliga variationer, så är det nödvändigt för många att det finns många alternativ mellan ett jobb på den ordinarie arbetsmarknaden och arbetslöshet/sjukskrivning/ förstidspension.

De av oss som befinner sig i mellanläget kämpar hårt och ofta framgångsrikt.

Kan ni som kritiserar Kahlokatt och hennes DV, kan ni verkligen inte förmå er till ett vänligt och uppmuntrande ord. Att vara ett stöd till en syster som sliter i tillvarons motvind.

Shame on you.

Kahlokatt skrev:Dessutom syftade jag inte på en vanlig arbetsplats med stöd, utan på att tvingas ut och söka jobb som "vem som helst" med massor av krav på mig.

Ingen vore gladare än jag om jag kunde få ett arbete på en vanlig arbetsplats och få göra det jag är utbildad till och det är vad jag hela tiden har kämpat för. Men tror du det har hjälpt? Tror du att folk skriker efter spattiga Asperger/OCD-tjejer? Jag har verkligen gjort ALLT för att få jobba inom kultursektorn, men de vill inte ha mig!

Så dra inga jävla falska slutsatser om vem jag är.

Ok, först vill jag säga att jag har inte haft för avsikt alls att göra dig illa på något sätt.

Det min argumentation går ut på att det är inte du som ska anpassa dig utan arbetsplatser som ska lära sig att anpassa sig efter oss, möta oss, i vår kunskap och behov på samma gång och stötta på samma gång i utveckling av individen.

Jag tror dig när du beskriver att du har försökt men försökte din arbetsgivare att möta dig? Hitta en lösning för dig samtidigt som det du kunde klara av din arbetsuppgift?

Det jag i grunden är övertygad om är att vi behöver lära oss mer om att säga nej och be om stöd, driva frågan kanske inte enskilt men via fackförbund som ett exempel, skyddsombud och HR-avdelningar som är kunniga.

Ganesh skrev:Kan ni som kritiserar Kahlokatt och hennes DV, kan ni verkligen inte förmå er till ett vänligt och uppmuntrande ord. Att vara ett stöd till en syster som sliter i tillvarons motvind.

Shame on you.

Jag har inte skrivit ett ord i denna tråd som syftat till att kritisera Kahlokatt eller någon annan som har DV. Däremot är jag kritisk till fenomenet att aspergare sätts på DV då jag tycker att aspergare inte ska behöva hålla på med konstruerade uppgifter och att i den mån de utför verkliga uppgifter borde avlönas för detta.

Jag tänker inte skämmas för att jag önskar Kahlokatt, hennes gelikar och mig själv något bättre och vill kämpa för det genom att kritisera det jag inte tycker är gott nog.

Naturligtvis önskar jag Kahlokatt allt gott men om DV tycker jag vad jag tycker.

Att säga att man inte ska kritisera fenoment DV för att det för somliga har det bättre med sådan än att tvingas ut på en arbetsmarknad som man inte skulle klara av tycker jag är som att säga att någon som kritiserar barnarbete i tredje världen borde skämmas då dessa barn ju annars skulle gå på gatan och svälta.

Jag tycker likadant som Milys så det finns ingen anledning att skriva ngt mer.

Aspkvinna:
Jag föreslog museum, arkiv, bibliotek, teater och liknande.
Fick höra: Ja, nu handlar det ju om vad som verkligen går och du måste vidga dina vyer...
Inte ens när jag föreslog sådant som är LÅNGT utanför mitt utbildningsområde (klottersanerare, t.ex.) fick jag göra det. Jag fick gå på datortek i några månader och slängdes sedan in som tvätterska/strykerska på en kockskola. Och nu skall tilläggas att sådant som att vika, lägga saker i ordning, m.m., triggar min OCD utav h-e! Jag var rädd för ångstrykjärn och hade aldrig använt en mangel.

Nu gick det i alla fall ganska bra och jag trivdes så småningom, men blev väldigt glad när jag fick arbeta tillfälligt med att utföra småjobb på universitetsbibblan. Men ack, den anställningen tog slut fort.
Sedan arbetade jag i nästan ett år i ett litet samhälle utanför Uppsala hos en tant som haft en antikvitetshandel och nu startat webshop. Hon sålde ingenting...
Mitt jobb där gick mest ut på att dricka kaffe, äta kakor, lyssna om gamla LP-skivor funkade och kunde säljas, redigera foton och åka buss dit och hem.
Så jag kan ju säga att jag i alla fall har det roligare nu.

Jag har inte menat att kritisera Kahlokatt, utan jag kritiserar systemet som finns idag. Och jag försökte fråga henne om det inte fanns några andra vägar att gå. Det var inte tänkt som kritik.

I den bästa av världar så skulle jag vara gymnasielärare nu, alternativt översättare. Men jag misslyckades med bägge. Så därför tvingas jag själv jobba med något jag annars inte hade valt, och med skyhöga studieskulder efter 10 års universitetsstudier rätt ner i sjön. Och jag får inte ens något riktigt jobb, utan får slava runt som inhoppande timvikarie, alltid beredd. Utan att någonsin kunna planera sina dagar.

Och du, Ganesh, vet du om att du uppmuntrar till självmord? Jag tycker inte att din signatur är särskilt lämplig. Jag har flera gånger blivit triggad av den till saker och ting. Varje gång jag ser dig påminner du mig om att jag borde ta livet av mig. Det känns inte så jättekul!

Milyc skrev: Däremot är jag kritisk till fenomenet att aspergare sätts på DV då jag tycker att aspergare inte ska behöva hålla på med konstruerade uppgifter och att i den mån de utför verkliga uppgifter borde avlönas för detta.

Ja, precis, för vart går gränsen för när det är på flörtkulemålningsnivå kontra oavlönat arbete?!

Om ingen reflekterar över detta så kan ju Aspergare nyttjas hej vilt av profithungriga tanter som vill starta söta små företag där de utöver prao-elever och dylikt har söta små Aspergare som jobbar gratis och sliter häcken av sig.

Visst, får man ingen lön så behöver man ju inte ha dåligt samvete när man stannar hemma för att man inte orkar gå dit.

Kahlokatt skrev:Aspkvinna:
Jag föreslog museum, arkiv, bibliotek, teater och liknande.
Fick höra: Ja, nu handlar det ju om vad som verkligen går och du måste vidga dina vyer...
Inte ens när jag föreslog sådant som är LÅNGT utanför mitt utbildningsområde (klottersanerare, t.ex.) fick jag göra det. Jag fick gå på datortek i några månader och slängdes sedan in som tvätterska/strykerska på en kockskola. Och nu skall tilläggas att sådant som att vika, lägga saker i ordning, m.m., triggar min OCD utav h-e! Jag var rädd för ångstrykjärn och hade aldrig använt en mangel.

Nu gick det i alla fall ganska bra och jag trivdes så småningom, men blev väldigt glad när jag fick arbeta tillfälligt med att utföra småjobb på universitetsbibblan. Men ack, den anställningen tog slut fort.
Sedan arbetade jag i nästan ett år i ett litet samhälle utanför Uppsala hos en tant som haft en antikvitetshandel och nu startat webshop. Hon sålde ingenting...
Mitt jobb där gick mest ut på att dricka kaffe, äta kakor, lyssna om gamla LP-skivor funkade och kunde säljas, redigera foton och åka buss dit och hem.
Så jag kan ju säga att jag i alla fall har det roligare nu.

Hoppas du förstod min poäng. Du visar ju här att du verkligen har försökt och det är det som är det tragiska att du inte har kunnat bli mött i ditt jag någonstans.

Det är bra att du får ett lugnt ställe i nuet.

Känner du att du skulle kunna komma igen OM du blev bättre mött i din kunskap, tror jag inte sett någonstans vad du är utbildad till, och kanske inte arbeta 100% men mindre eller vad som helst?

Ser du en fortsatt utvekling av dig själv är det väl vad jag försöker få fram om du fick önska vad som helst...

Jag lägger ned det här, för här får man ju inte stöd för fem öre. Och i morgon skall apan åka till koncentrationslägret och slava med att måla små söta flirtkulor igen. För jag är ju en sorgligt utnyttjad liten slav som inte vill ha hjälp och som det är så JÄVLA synd om och vars tillvaro är så in i helvete meningslös, eller hur?
*Dreglar*
Nej helvete, nu rann hjärnan ut också.