Jag sitter här och inser att jag idag för tredje gången (i rad) har missat tiden hos min psykolog. Jag undrar varför..
Tiderna jag har inbokade möten med min psykiatriker glömmer jag aldrig. Jag ser inte mig själv som en glömsk person, när det gäller VIKTIGA saker. Men det är som om min plötsliga glömska i detta fall (och vissa andra) vill tala om något för mig.
Det måste ju finnas en anledning till att jag glömmer, tänker jag.

Min psykolog (som f ö är nyutexaminerad och jämnårig med mig) har aldrig någonsin förstått en enda sak av det jag sagt, får jag en känsla av. Att tala med henne är lika givande som att tala med ett barn. Hon förstår verkligen ingenting av vad jag vill få fram.
Jag har under besökstiderna en trängande känsla av att hon har ett mycket klent intellekt. Och hur i fridens namn ska denna person kunna förstå (och sätta sig in i) Asperger problematik? Hon ger inte ens sken av att förstå sig på "vanlig" psykologi.
Beklagligt.

Jag fick vid ett tillfälle fyra tjocka häften med frågor som hon bad mig besvara. Frågorna handlade mest om suicidtankar (vilket jag aldrig haft.)

Ex: Hur många gånger om dagen tänker du på att avsluta ditt liv?
a, Sällan
b, Ofta
c, Aldrig

Det tog mig fem timmar att "arbeta mig igenom" dessa häften som jag lydigt lämnade in till henne vid nästa träff.
Jag kunde inte låta bli att fråga "Vad gör ni nu med uppgifterna ni får ut från detta material?"
Hon tycktes ställd av frågan och bad att få fundera, varpå hon (efter ca en minut) tittar på mig och svarar "Jag vet faktiskt inte, men det kan vara bra att ha."
Alla de frågor som stod med i häftena har jag redan besvarat på våra "möten" så jag kunde inte hindra min nyfikenhet från att undra varför/ om hon ens registrerat vad jag sagt vid dessa tillfällen.
(Men självfallet frågade jag inte.)

Nu har jag på något vis "förträngt" mina tider hos henne.. Överväger faktiskt att avsluta denna kontakt då det ger mig mer att vara hemma än att prata med henne.

Vad har ni andra för erfarenheter av psykologer? Upplever ni att ni fått mycket hjälp av kunniga psykologer? I så fall; var hittar man dessa?

Förslag, ring imorgon och säg att du vill ha något som ger dig vård och inte samvaro, på ett kanske mer diplomatiskt sätt men ändå rakt.

Varför hålla på med något som bara tar energi och inte ger dig något!

Instämmer.

Ibland är "personkemin" (för att nu uttrycka det diplomatiskt) omöjlig. Om det är ett seriöst ställe ska de kunna ta det.

Energi har man ont nog av ändå.

Aspkvinna skrev:Förslag, ring imorgon och säg att du vill ha något som ger dig vård och inte samvaro, på ett kanske mer diplomatiskt sätt men ändå rakt.

Varför hålla på med något som bara tar energi och inte ger dig något!

Hmm. Jag är föga förhoppningsfull då jag redan "avverkat" ett tiotal psykologer i min stad, och inte upplevt någon som helst "effekt"/ hjälp/ förståelse av någon utav dessa.

Jag har gått hos olika psykologer sedan jag var fyra (men ingen av dem har anat att jag har AS. Inte förrän jag bodde på annan ort och kom i kontakt med en kunnig psykolog [vid 25 års ålder] så fick jag bli utredd och slutligen diagnosen AS.)

Ska jag vara ärlig så förstår jag inte syftet med psykoterapi som erbjuds oss med Asperger.
Någon som kan berätta om hur de blivit "hjälpta" av sina NT psykologer?
Bring on the sunshinestories!!
Känns som om jag behöver förstå liksom..

Själv kan jag konstatera att en omvänd ordning hade varit mer fruktsam för min och min psykologs relation. Tror verkligen att jag kan analysera hennes beteendemönster betydligt bättre än omvänt.
Tyvärr.

Varför gå till psykdoktorn ifall det inte ger något? Låter som att du är tvingad till det.

Parvlon skrev:Varför gå till psykdoktorn ifall det inte ger något? Låter som att du är tvingad till det.

Nope. Jag är inte tvingad till det. Jag antar att jag började gå dit av intresse för vad som kan hjälpa mig med mina depressioner (som hela tiden återkommer.)
Jag antar att jag hoppades på lite förslag till självhjälp t ex.
Har haft tålamod med denna kvinna, men nu börjar det tryta.

F ö ansåg mina föräldrar att jag borde "ta den hjälp jag kan få" i detta sammanhang, och jag tyckte på något vis att det lät lite rimligt.
Men, som sagt; nu börjar jag ju inse (igen) att det inte finns någon hjälp att få mot mina problem..
Och om det nu skulle finnas så har i a f denna psykolog INTE några svar som jag själv inte kan räkna ut.

Jag gick också till en psykolog under många år. Helt meningslöst. Det som däremot varit användbart var DBT (färdighetsträning). Där fick man praktiska råd om hur man kan hantera livet, olika situationer och känslor. Det är egentligen "tillverkat" för borderline. Men jag tror alla människor har nytta av de kunskaperna. http://babyborderline.wordpress.com/liv ... rline/dbt/

Mina erfarenheter av psykologer är ungefär lika kassa.
Jag har också undrat om de över huvud taget kan tänka, och ibland (host ofta) tyckt att jag själv har lärt mig mer om alltihop genom hundutbildningar på helgerna.

Jag har också svarat på de där frågorna som tar hur lång tid som helst. Tre gånger, och bara senaste gången gjordes något med dem. Då var det en psykolog på habiliteringen som tyckte att det kunde vara intressant, och hon gick igenom frågorna med mig, så att hon också fick uppslag för våra diskussioner m.m. Rätt ok och bra.

Alla psykologer jag har haft innan vuxenhab, har jag avverkat och inte kommit överens med. Ja, så många att psykiatrikerna har sagt att jag inte kan få någon kontakt eftersom jag inte verkar vilja ha någon och att "ingen passar".

På vuxenhab fick jag först en som verkade ha läst några AS-häften, och som var snäll men inte kunde ge mig något.
Den andra som jag har nu, är rätt ok, om man tänker sig att man går dit för att älta.
Jag tror inte att någon psykolog någonsin kan ge mig något av värde, mer än att diskutera med. Det finns inget de kan säga som jag inte redan vet. Det finns inga undermedvetna processer som de kan hjälpa mig att se, det finns inga kognitiva övningar som jag inte redan har kommit på själv. Det finns inga delar i mina problem som jag inte upptäckt eller lärt om redan.

Psykologer verkar annars totalt inställda på att den som kommer dit, har en massa undermedvetna processer och inte förstår något.
De har också sagt rakt ut till mig ett flertal gånger, att jag inte kan ha så stora problem eftersom jag vet så mycket och har så mycket insikt. Därför "vet" de också att jag nog egentligen bara "envisas".
Men det förstår väl inte asperger.
Det kanske är så att '"vi" vet och är medvetna om' FÖR mycket. Noll filter liksom, inga processer som jobbar i bakgrunden i hjärnan.

Ni verkar ju överpsykologiserade hela bunten!

Bjäbbmonstret skrev:Ni verkar ju överpsykologiserade hela bunten!

Vad är man när man är överspykologiserad?

Blivit dåligt hanterad av/träffat för många psykologer, eller "snöat in för mycket på att analysera".

Efterlyses: var är ni psykologer som kan tänka er att våga möta några med lite krav på er retorik, kunskap i vårt funktionshinder, lite driv och känsla för att stötta ibland tokpålästa men ändå behövande i tips

Sorry, men jag blir ledsen och lite arg över att det inte tas på allvar när människor söker vård!

Det bästa vore kanske att gå till en erfaren specialist som har dubbelkompetens, som både är leg, psykiatiker och leg.psykolog, som har kunskapen att skilja på vad som är vad och som har en holistisk helikoptersyn på de tankar och problem man har. (Självklart måste personkemin stämma!)
Människan är komplicerad och det gäller att ha en bra balans mellan psykologi och biokemi.

Frågan är..finns det en sådan varelse?

Aspkvinna skrev:Efterlyses: var är ni psykologer som kan tänka er att våga möta några med lite krav på er retorik, kunskap i vårt funktionshinder, lite driv och känsla för att stötta ibland tokpålästa men ändå behövande i tips

Om de (psykologerna) skulle börja att se INDIVIDEN och glömma alla sina mallar och fäördiga pussel, så skulle det räcka ännu mer än att läsa på om asperger.

Bror Duktig skrev:

Aspkvinna skrev:Efterlyses: var är ni psykologer som kan tänka er att våga möta några med lite krav på er retorik, kunskap i vårt funktionshinder, lite driv och känsla för att stötta ibland tokpålästa men ändå behövande i tips

Om de (psykologerna) skulle börja att se INDIVIDEN och glömma alla sina mallar och fäördiga pussel, så skulle det räcka ännu mer än att läsa på om asperger.

Vi kanske ska sätta ihop en självhjälpsövning för psykologer som ska träffa AS-personer!

Edit, våran AS-bokmal alfapetsmamma kanske kan sammanställa en boklista till psykologer inom haben!

Jag menar nog "överanalyserad". Begreppet överpsykologiserad verkar inte alls så vanligt som jag trodde.

Bjäbbmonstret skrev:Jag menar nog "överanalyserad". Begreppet överpsykologiserad verkar inte alls så vanligt som jag trodde.

ok

Psykologer verkar annars totalt inställda på att den som kommer dit, har en massa undermedvetna processer och inte förstår något.
De har också sagt rakt ut till mig ett flertal gånger, att jag inte kan ha så stora problem eftersom jag vet så mycket och har så mycket insikt. Därför "vet" de också att jag nog egentligen bara "envisas".
Men det förstår väl inte asperger.
Det kanske är så att '"vi" vet och är medvetna om' FÖR mycket. Noll filter liksom, inga processer som jobbar i bakgrunden i hjärnan.

Jag känner igen mig i det där. Jag fick en komplimang av en psykolog en gång. Hon sade att jag var enkel att jobba med då jag ofta visste precis vad som var fel med saker och ting.

Jag har inte haft oturen att möta en psykolog som antar att jag inte gör det dock. Men däremot kan min mor ibland känna sig insiktsfull och kunnig när hon föreslår saker som får mig att gå "facepalm".

Jag går hos psykolog just nu, och jag tycker det är fullständigt meningslöst. Ingen psykolog kan ju hjälpa mig av med min ensamhet.

Jag har träffat både och... bra och dåligt alltså. Finns sådana i alla yrken...
Värsta träffade jag utomlands... 2 av dem.. fy vilken attityd och vad kränkande de var...bläh och nu när jag är starkare skulle jag vilja visa dem fingret...
Men i samma land fanns en som var verkligen bra. Duktig tjej var 31 då, mycket kunnig om en massa främst ätstörningar. Fick mycket hjälp, förstod mycket, kom med konkreta råd. Hon nämnde aldrig någonting om misstankar om asperger men när hon beskrev hur hon uppfattar mig hade hon ändå begripit kärnan av vem jag är och hur jag är. Jag tänker ganska ofta på henne, kan sakna henne då och då. Det var faktiskt hon som fick mig att börja tänka att jag har ett värde trots allt. Som tyckte jag borde vara stolt över min målmedvetenhet (då hade jag ett stort aspig plan på G). Hon som föreslog att jag skulle öva på småprat och nu fixar jag det någorlunda när jag måste...

Ojdå... nu blir jag överväldigat här

Det finns nog en blandning av kunniga - okunniga i alla yrken. Det som stör mig är attityden som vissa kan ha. Besserwisseriet. Själv trivs jag bättre med någon som kan mindre men lyssnar och reflekterar över vad jag säger än någon som tycker sig vara expert och inte tar in mitt perspektiv.

Lite intressant att min nuvarande terapeut har inte särskilt mycket erfarenhet av aspighet eller ätstörning (som var ganska stor när jag började hos honom). Depression, ångest och fobier förstår han väl. Bra hjälp får jag trots allt. Han är öppen, han lyssnar, reflekterar.... ser på mina personlighetsdrag utan att sätta mig i någon mall och kan ta andra förslag när jag säger att något inte stämmer in på mig. Är nöjd. Visst skulle jag vilja prata mer om mina aspergerdrag med honom (främst rent teoretisk/forskningsprat), men så is life... han kan inte ge svaret, men han förstår varför jag funderar över det och tycker det är bra att jag hittat folk med AS som förstår mig.
(går privat hos honom förresten)

Ledsamt att läsa att så mycket folk har dåliga erfarenheter
Tyvärr tyvärr tyvärr måste man ha tur för att hitta en bra terapeut... kunnig, med bra egenskaper och med personkemi som stämmer...

Bjäbbmonstret skrev:Ni verkar ju överpsykologiserade hela bunten!

Är du verkligen säger på att du inte har AS själv?

mitzerl skrev:Jag går hos psykolog just nu, och jag tycker det är fullständigt meningslöst. Ingen psykolog kan ju hjälpa mig av med min ensamhet.

Då fyller de absolut ingen funktion för hur ska de kunna konversera med dig ifall ni inte ens träffas?

Parvlon skrev:

mitzerl skrev:Jag går hos psykolog just nu, och jag tycker det är fullständigt meningslöst. Ingen psykolog kan ju hjälpa mig av med min ensamhet.

Då fyller de absolut ingen funktion för hur ska de kunna konversera med dig ifall ni inte ens träffas?

Trodde du att du var rolig nu, eller?

mitzerl skrev:

Parvlon skrev:

mitzerl skrev:Jag går hos psykolog just nu, och jag tycker det är fullständigt meningslöst. Ingen psykolog kan ju hjälpa mig av med min ensamhet.

Då fyller de absolut ingen funktion för hur ska de kunna konversera med dig ifall ni inte ens träffas?

Trodde du att du var rolig nu, eller?

Nej jag var seriös faktist. (ovanligt jag vet)
Jag har ett tips till dig; om du blir mer nöjd med din ensamhet(dvs dig själv) så kanske dina problem löser sig av sig självt.

Många intressanta inlägg..

Jag tycker det är tydligt vilka som är kompetenta och icke. Det är lätt att skilja agnarna från vetet. Man kan ju börja med att fråga vad psykologen tror att man kan behöva hjälp med. I mitt fall (med denna psykolog) så har hon föreslagit att jag borde vara mera "rak" när jag umgås med andra (NT alltså) vilket är direkt urdumt.
Man kan inte vara rak på det sättet som jag spontant är. Det funkar inte bland NT. Min "rakhet" inkluderar en massa ifrågasättande.
Inte nödvändigtvis illa menad men i 99% av fallen med NT så tar de mina frågor på fel sätt.
Jag måste alltså "hålla tillbaka" mina frågor och hela tiden "tänka om" för att det ska bli "rätt" i kommunikationen..
Alltså kan jag INTE vara "rak" utan att folk börjar tycka illa om mig.

Hittills har ALLA råd jag fått från min psykolog varit helt åt skogen felaktiga, så nu ser jag besöken som lönlösa faktiskt.
Kanske hade jag gått dit om jag såg henne som en spännande och intressant individ (att studera) men tyvärr finns det inte något intressant över henne. Hon är helt blank och slätstruken, i mina ögon.
Hur hon tagit sig igenom sina studier är och förblir en gåta för mig..