Hur öppen är du med att du har diagnosen Asperger?
Jag är medveten om att ämnet har diskuterats tidigare. Hur som helst tänkte jag göra en omröstning av frågan..

Själv har jag en lätt paranoia när det kommer till att visa mig "svag". Tycker helt enkelt inte om att skylta med svårigheter och/ eller brister (mer än möjligen på ett skämtsamt vis). M a o har jag valt att inte berätta öppet om min diagnos.
De gånger jag berättat för människor att jag har AS så har det inte givit önskad reaktion och/ eller följdfrågor. De flesta NT konstaterar nog bara, kort och gott att man är "galen" då man avviker från det "normala".

Jag har helt enkelt bestämt mig för att det får bli ett naturligt urval i de jag umgås med. Folk som kan "ta mig för den jag är" är de jag vill umgås med, motsatsen klarar jag mig hellre utan.
De som märker att jag är "avvikande" får själva ställa frågor om de undrar något, och jag svarar. Men jag berättar inte i onödan att jag har AS.

En tjej på jobbet frågade mig för några veckor sedan: "Har du gjort något IQ test någongång?".
Jag blir lätt paranoid av sådana frågor, för de ställs oftast av en anledning; antingen för att personen i fråga ser en som "dum" alternativt "avvikande". Jag frågade henne varför hon undrade, och hon svarade "Jag tror att du är överintelligent".
Haha. Vilken analys.
"Bra, då har jag lyckats lura någon i allafall. Jag är bara störd i huvudet" svarade jag..

Vad gör ni andra i liknande situationer? Berättar ni att ni har AS om någon ställer en "närliggande" fråga?
OCH om ni berättar; vet ni hur mycket som är "lagom" att berätta? Eller blir det en lång monolog?

Jag berättar så snabbt som möjligt för alla jag träffar.

Detta i ett manipulativt syfte. De flesta kommer tycka synd om mig och det ger mig lite mer utrymme att få som jag vill. Gör att jag kan "vrida/vända" på saker.

Om jag verkligen vill tror jag att jag kan "spela" deras spel rätt bra. Hur bra vet jag inte det får nån NT människa avgöra.

Men jag är OPPORTUNIST och tar ALLA fördelar jag kan ta. Utpressning i sociala situationer fungerar. Jag har nyligen tjänat en del pengar på att manipulera med min diagnos. Jag sår alltid frö i allas huvuden så att de tycker synd om mig. Och jag ser till att deras spegel-neuroner "KÄNNER" det jag vill att de ska känna.

Som jag ser det går "socialt spel" ut ENDAST på att manipulera och styra andras hjärnor.

En tusenlapp här och en där. Finns pengar att tjäna i många situationer.

Ha det bra "missbutterfly" var rädd om dej!!!!!!!

Om jag vistas i nya kretsar så brukar jag undersöka hur personerna i den upplever AS genom att berätta om underhållande saker jag varit med om & istället för att säga "jag" säga "min kompis med AS". Om jag får korkade frågor om min kompis sjukdom (vilket har hänt) så berättar jag inte att det var mig själv jag pratade om. Om deras attityd istället verkar bra så kan jag tänkas avslöja att jag är min egen kompis...

Jag trodde innan jag fick diagnos att jag skulle vara mer öppen med det än jag senare har blivit. Jag har berättat mer eller mindre när det blivit nödvändigt, för sådana som behövt veta. Endast en av mina kompisar har fått reda på det och det mest för att jag hade berättat tidigare att jag genomgick utredning. Jag har ganska svårt att acceptera diagnosen och som det visat sig, skäms mer för den än vad folks reaktioner berättigar, speciellt då de (få) jag umgås med är väldigt toleranta personer, även i praktiken (och inte bara i ord, som annars inte är ovanligt).

Jag tror inte man ska vara alltför öppen. Berätta kan man göra om det blir lägligt, beroende på situationen.

mnordgren skrev:Jag tror inte man ska vara alltför öppen. Berätta kan man göra om det blir lägligt, beroende på situationen.

Jepp.

Jag röstade på alternativ 5 men 2:an passar precis lika bra. Ytterligare en anledning till att jag väljer att inte berätta är att en del folk inte kan hantera det man berättar. Det kvittar om de har funktionshinder, skada, sjukdom eller inte har någon defekt alls. Enligt min erfarenhet är de mest förstående de som är NT. som drabbats av något i livet och/eller jobbar med det eller har en anhörig som drabbats.

På mitt nya jobb hade jag helst velat att folk ska veta men vill hellre att chefen berättar än jag för det är mer respektingivande och att alla hade fått information om alla eftersom alla som jobbar där har någon typ av funktionshinder (svit efter sjukdom, döv, etc). Nu blir det lite "gissningslek". Okej, hade jag vågat och kunnat ta mer kontakt med folket där hade jag nog fått veta lite mer. Nåja, det löser sig förhoppningsvis med tiden. De ansvariga vet och tar det bra och jag trivs och det är viktigast.

Jag har ingen diagnos så kan inte på något sätt konkret styrka påståendet om det skulle komma upp någonstans. Har dock gjort ett antagande vilket jag berättade för familjen.

Moderator:

Avknoppade OT-diskussion hit:

person-moral-personlighet-er-t8817.html

Jag berättar när det finns anledning. Jag vill inte ge folk som inte förstår mig ett nytt sätt att missförstå mig på. Således väljer jag vilka personer som bör veta och förklarar ingående hur diagnosen är relevant för mig.

oscar skrev:Jag vill inte ge folk som inte förstår mig ett nytt sätt att missförstå mig på.

Gud så bra uttryckt! Precis så är det!

oscar skrev:Jag berättar när det finns anledning. Jag vill inte ge folk som inte förstår mig ett nytt sätt att missförstå mig på. Således väljer jag vilka personer som bör veta och förklarar ingående hur diagnosen är relevant för mig.

Instämmer helt.

oscar skrev:Jag berättar när det finns anledning. Jag vill inte ge folk som inte förstår mig ett nytt sätt att missförstå mig på. Således väljer jag vilka personer som bör veta och förklarar ingående hur diagnosen är relevant för mig.

ALLA precis alla jag träffar missförstår mig totalt. Så jag berättar alltid. Tillägg till det med det hemska och väldigt onda "MANIPULERINGS-INLÄGGET" ovan.

Jag kanske är mer autistisk än er eller nåt. Likabra att säg det direkt innan det blir SURA MINER och fientligheter eftersom man är "DRYG" och "OTREVLIG".

zeidon skrev:

oscar skrev:Jag berättar när det finns anledning. Jag vill inte ge folk som inte förstår mig ett nytt sätt att missförstå mig på. Således väljer jag vilka personer som bör veta och förklarar ingående hur diagnosen är relevant för mig.

ALLA precis alla jag träffar missförstår mig totalt. Så jag berättar alltid. Tillägg till det med det hemska och väldigt onda "MANIPULERINGS-INLÄGGET" ovan.

Jag kanske är mer autistisk än er eller nåt. Likabra att säg det direkt innan det blir SURA MINER och fientligheter eftersom man är "DRYG" och "OTREVLIG".

Det låter också som en rimlig inställning. Men det ovan nämnda inlägget ger snarare intrycket att du har störd empatisk förmåga, något åt den populära bilden av en psykopat. Beräknande och utan hänsyn till andras känslor. Du kanske har språkliga problem som gör att folk missförstår dig, jag vet inte. Men att någon som upplevs som kall, manipulativ och beräknande säger "Jag är autistisk" förbättrar nog inte situationen. För du framstår inte som typiskt autistisk i t.ex. sagda inlägg, helt enkelt.

edit: råkade skriva "moderna" ist. för "populära"

Jag berättar inte i onödan eftersom...

Istället för att nämna ord som syndrom & diagnos brukar jag omnämna mina egenheter i vardagliga ordalag. Vilket funkar väldigt bra.

oscar skrev:Det låter också som en rimlig inställning. Men det ovan nämnda inlägget ger snarare intrycket att du har störd empatisk förmåga, något åt den populära bilden av en psykopat. Beräknande och utan hänsyn till andras känslor. Du kanske har språkliga problem som gör att folk missförstår dig, jag vet inte. Men att någon som upplevs som kall, manipulativ och beräknande säger "Jag är autistisk" förbättrar nog inte situationen. För du framstår inte som typiskt autistisk i t.ex. sagda inlägg, helt enkelt.

edit: råkade skriva "moderna" ist. för "populära"

För det första oscar. Är det omöjligt att vara autistisk och samtidigt vara psykopat?
Är "autister" änglar?

Och kom inte med nån dum "kliche" som du läst att "Nisse Svensson" sagt.
"- Nej det går inte för då finns inga corn-flakes!"

Vet du hur man blir en psykopat/sociopat? Hur det kan uppkomma?

*

Nej inga språkliga problem så sett. Talar utmärkt. Men jag befinner mig inte på samma planet/våglängd som en normal människa. Vi tolkar det mesta annorlunda. Så jag måste hela tiden prata "deras" språk. Inte mitt. Vilket är utmattande i längden.

Jag skiljer också på vänner och fiender. Jag är extremt fientlig mot människor. Efter att varit illa behandlad tills jag var 21-22 år tröttnade jag. Efter det började jag hata alla människor. Orken tog slut. Eftersom jag nu hatar alla så har jag inga spärrar som stoppar mig ifrån att tex manipulera nåt fån ibland. Det är så lätt.

Var en helt annan person fram tills 21-22 års ålder.
Var supersnäll, omtänksam mot alla människor, knäpptyst mesta tiden, egentligen omedveten när andra gjorde narr av mig när jag var i samma rum.

Men helt plötsligt förstod jag allt. Och då började jag hata alla människor. Fick nog.

Så kan det gå!


Som sagt 21-22 års ålder. Då blev jag HATISK SOM FAN mot alla människor. Hatar dom så mycket så det vill du inte veta lilla gubben.

Trist att höra. Hoppas det går över.

zeidon skrev:

oscar skrev:Det låter också som en rimlig inställning. Men det ovan nämnda inlägget ger snarare intrycket att du har störd empatisk förmåga, något åt den populära bilden av en psykopat. Beräknande och utan hänsyn till andras känslor. Du kanske har språkliga problem som gör att folk missförstår dig, jag vet inte. Men att någon som upplevs som kall, manipulativ och beräknande säger "Jag är autistisk" förbättrar nog inte situationen. För du framstår inte som typiskt autistisk i t.ex. sagda inlägg, helt enkelt.

edit: råkade skriva "moderna" ist. för "populära"

För det första oscar. Är det omöjligt att vara autistisk och samtidigt vara psykopat?
Är "autister" änglar?

Och kom inte med nån dum "kliche" som du läst att "Nisse Svensson" sagt.
"- Nej det går inte för då finns inga corn-flakes!"

Vet du hur man blir en psykopat/sociopat? Hur det kan uppkomma?

*

Nej inga språkliga problem så sett. Talar utmärkt. Men jag befinner mig inte på samma planet/våglängd som en normal människa. Vi tolkar det mesta annorlunda. Så jag måste hela tiden prata "deras" språk. Inte mitt. Vilket är utmattande i längden.

Jag skiljer också på vänner och fiender. Jag är extremt fientlig mot människor. Efter att varit illa behandlad tills jag var 21-22 år tröttnade jag. Efter det började jag hata alla människor. Orken tog slut. Eftersom jag nu hatar alla så har jag inga spärrar som stoppar mig ifrån att tex manipulera nåt fån ibland. Det är så lätt.

Var en helt annan person fram tills 21-22 års ålder.
Var supersnäll, omtänksam mot alla människor, knäpptyst mesta tiden, egentligen omedveten när andra gjorde narr av mig när jag var i samma rum.

Men helt plötsligt förstod jag allt. Och då började jag hata alla människor. Fick nog.

Så kan det gå!


Som sagt 21-22 års ålder. Då blev jag HATISK SOM FAN mot alla människor. Hatar dom så mycket så det vill du inte veta lilla gubben.

Visst kan man vara både autist och "empatibefriad", men det som är slående när man läser dina inlägg är inte främst autistiska drag. Jag säger inte att du inte ligger på autismspektrat, men jag skulle bli mycket förvånad om du inte kunde få en annan diagnos också.

Nåväl, du verkar ha fullt upp med att lära känna dig själv, lycka till med det. (Ett beundransvärt företag som aldrig bör ta slut, för någon människa.)

KrigarSjäl skrev:Jag berättar inte i onödan eftersom...

Istället för att nämna ord som syndrom & diagnos brukar jag omnämna mina egenheter i vardagliga ordalag. Vilket funkar väldigt bra.

Correction: Samma här. Så blir man inte handikappifierat bemött. Folk verkar tycka synd om en, jag ser inte asperger nödvändigtvis som en nackdel, kanske 50-50? Jag vill inte bli botad, åtminstone inte permanent.

Aldrig i livet! Jag älskar det här, jag älskar mig själv. Men det betyder inte att man måste virra runt och berätta för (antagningsvis) helt okunniga och främmande människor om min(a) diagnos(er).

hehe jag berättar indirekt hejvilt, MEN, inte utan men...
..jag brukar tillägga till dem jag berättar följande:
jag är den jag är idag såsom den jag var igår men desto mer du som umgås med mig, som är i mitt dagliga umgänge, kan om detta så minskar vi förhoppningsvis upphov till missförstånd. Se det som en manual och brukar du verkligen läsa manualer?

Beroende på grad av inverkan personen har i mitt liv, desto mer information matar jag dem med.
Låter egoistisk men jag har valt att ta tillväga av strategin "my way or the highway".

Helt nya personer jag träffar, går jag inte å slänger det i deras ansikte.
Det är först när jag känner att jag gjort bedömningen att det kommer underlätta umgänget som jag levererar det.

jag ser att ge ut informationen inte är egentligen till nackdel, snarare till min fördel.

Om det inte fungerade så var det väl inte heller menat att det skulle vara.
Om jag inte kan bli accepterad för den jag är, varför ska jag hålla på med teaterverksamheter bara för att passa in?
det blir ändå fejk! Det är inte DE som kommer att egentligen lida av det, det är ju jag (du,vi).

Sen kan det givetvis finnas situationer där det rent av kan vara dumt att säga något för att inte bli utnyttjad eller bli felaktig bedömd.

zeidon skrev:

oscar skrev:Jag berättar när det finns anledning. Jag vill inte ge folk som inte förstår mig ett nytt sätt att missförstå mig på. Således väljer jag vilka personer som bör veta och förklarar ingående hur diagnosen är relevant för mig.

ALLA precis alla jag träffar missförstår mig totalt. Så jag berättar alltid.

Jag kanske är mer autistisk än er eller nåt. Likabra att säg det direkt innan det blir SURA MINER och fientligheter eftersom man är "DRYG" och "OTREVLIG".

Det här.

Dom enda jag INTE berättar det för direkt är personer som jag är intresserad av och som har uttryckt sig negativt om AS personer.

KrigarSjäl skrev:Jag berättar inte i onödan eftersom...

Istället för att nämna ord som syndrom & diagnos brukar jag omnämna mina egenheter i vardagliga ordalag. Vilket funkar väldigt bra.

Exakt just så. Funkade väldigt bra, så sent som nu ikväll.

alfapetsmamma skrev:

oscar skrev:Jag vill inte ge folk som inte förstår mig ett nytt sätt att missförstå mig på.

Gud så bra uttryckt! Precis så är det!

Jag samlar på bra uttryck för att förklara mig själv och andra inför mig själv och andra, det här var definitivt ett bra uttryck.

Jag fick min diagnos för några dagar sen och är fortfarande lite omtumlad. Jag vill ta itu med detta genast. Som min äldste som sa: Fördelen med att vara aspergare är ju att man kan gå loss på sin diagnos.

Men vad för strategi har ni haft med berättandet? Ska alla få veta? Bara vissa?