Chrilleb skrev:Med tanke på att det är julhelg kom jag att tänka på de julklappar jag fick som barn, jag har varje jul fått en återkommande klapp som är Guiness Rekordbok ( faktamänniska som jag var som barn, älskade frågesport på teve och i böcker, och var insnöad i faktaböcker ). En annan klapp som följde på senare år var tomma videoband och cd-skivor med julmusik : ) ( Har fina minnen ifrån bardoms-jularna, hoppas ni oxå har det )

Vad har ni fått för julklappar som barn, som har varit med från år till år ?

Guiness rekordböcker också Tomma videoband hade jag också i hundratal men inte som julklappar... Den bästa julen var den när jag fick mitt nes. I år några "få" år senare hette julklappen xbox360, inget förändras

Det här är en favvotråd så man får väl bidra lite.

Klättring

Det finns mycket att skriva men här får det bli en kort genomgång av olika stilar, men först ett par generella grejer.

1. Det finns två grundtyper av klättring, friklättring och artificiell/teknisk klättring. Friklättring betyder att man endast använder klippans formationer för att förflytta sig medan utrustningen används endast till säkring (inte som man ofta hör klättring utan rep). Teknisk klättring innebär att man förflyttar sig med hjälp av saker man fäster i berget, permanent eller temporärt.

2. Säkring. Normalt går säkring till ungefär som så: Två klättrare knyter in sig i var sin ände av repet i sina selar. En klättrar medan den andra säkrar. Den säkrande klättraren sätter fast repet i en repbroms så det blir någon meters slack till klättraren. Klättraren börjar klättra och säkraren matar ut rep under tiden. Det här verkar kanske lindrigt begåvat för om klättraren faller slår han i backen oavsett repet. Vad klättraren då gör är att han placerar en säkring, t ex en kil eller bult, och kopplar repet till denna via en karbin. Repet löper alltså fritt i karbinen och klättraren kan fortsätta klättra. Klättraren placerar efterhand nya säkringar. Faller klättraren nu kommen h*n att falla dubbelt så långt som h*n är över översta säkringen. När klättraren kommit upp eller så långt repet räcker sätter h*n fast sig, tar fram sin repbroms och säkrar den tidigare säkraren. Denna kommer hela tiden att ha repet uppifrån och kommer inte att kunna falla mer än repet töjer sig i princip. Detta är endast grundläggande, det finns massor av varianter.

Bouldering

Kort men (ofta) hårt. Som framgår av namnet handlar det om klättring på block (eller låga väggar). Man använder inte rep, däremot används numera ofta en ”crash pad”, en slags madrass som gör landningen lite trevligare. I bouldering görs de hårdaste flytten. Historien börjar i Fontanbleu utanför Paris där Paris alpinister tränade för sin alpklättring. Många blev kvar i skogarna och glömde alperna. Inte kostigt, ”Fontan” är ball, man vandrar runt i en vacker lövskog mellan futuristiska sandstensblock med sjukt kul klättring. Sveriges motsvarighet är Kjugekull i Skåne men bouldring finns i hela landet.

Klippklättring, traditionell stil

Här används normalt rep. Klättraren har själv med sig sina säkringar (anordningar som fästs i berget och som är till för att stoppa fall). Klippklättring har lång historia och bland de första områdena med hög standard finns Storbritannien och saxen (Tyskland-Tjeckien). Här utvecklades mycket av både säkrings- och klätterteknik. Tradklättring är nog fortfarande den vanligaste formen av klättring i Sverige. Hur säker tradklättring är varierar. På vissa ställen kan man strö in bra säkringar varje halvmeter om man så skulle önska, på andra går det inte att säkra ordentligt alls. Man får välja vad man vill klättra. I Bohuslän finns tradklättring av internationell klass.

Sportklättring

Som tradklättring men med förplacerade borrbultar. Här kan man koncentrera sig mer på klättringen utan att behöva mickla med säkringar, man tar bara med slingor att koppla till bultarna. Man kan då klättra svårare leder. Det blir inte samma mentala utmaning som trad kan vara men det är en smaksak vad man gillar. Sportklättring är, förutom risken för mänskligt slarv, tämligen säkert. På ett brant ställe utan hyllor är det svårt att skada sig vid fall, man blir bara hängande i repet. Sportklättringen föddes på franska kalkstensklippor främst under 80-talet och är nu populärt över hela världen. Sverige har inte så mycket att komma med här, även om det finns en hel del sportklättring numera, de bästa områdena är t ex sydfrankrike och Spanien.

Storväggsklättring

Om en vägg är hög nog att kräva mer än en dag brukar man tala om storväggsklättring (nåja, ingen exakt definition kanske). Övernatta kan man göra på hyllor eller, i avsaknad av sådana, i hängmattor eller numera vanligen portaledger (metallramar med en uppspänd duk som fästs med band till klippan). Ofta innehåller storväggar teknisk klättring. Svårigheten avgörs av hur lätt det är att få dit grejer att förflytta sig med. Ibland kan man lägga bra säkringar motsvarande de som används vid tradklättring men ibland endast ”bwo” punkter (body weight only). Dessa håller att stå i men inte för den högre belastningen av ett fall. Det kan vara fråga om ”rurpar” centimeterlånga bultar, ”copperheads” en bit koppar på en vajer som man försöker kladda fast i ojämnheter i berget med hjälp av en hammare eller ”skyhooks” krokar som krokas i lister på berget. På hård teknisk klättring för man kanske klättra 50 m på bwo-punkter, lossar en så får man en blixtåseffekt så man kan falla 100 m. Sverige har inga storväggar, Norge är det närmaste, men storväggsmekkat är Yosemite vally i USA där stilen utvecklats med början på 50-talet. Jag har själv ingen erfarenhet av storväggsklättring.

Isklättring

Klättring på glaciäris eller frusna vattenfall. Vid isklättring har man stegjärn på fötterna och isyxor i händerna. Man slår in yxorna i isen och kliver upp med fronttaggarna på stegjärnen. Man säkrar med isskruvar. Om det är en blandning av is och klippa kallas det mixad klättring, lite annorlunda än vanlig klippklättring genom stegjärnen på fötterna och genom att yxorna används även på klippa. Svårigheterna varierar med isläget. I Sverige är Njupeskär klassiskt men nu är andra områden populärare, t ex Stora Sjöfallet. Norge har mycket mer att bjuda på.

Fjällklättring

Vid klättring i stora berg, fjällen, Alperna eller Himalaya blir förutsättningarna annorlunda. Klättringen involverar ofta både is, snö och klippa. Man måste ha koll på vädret, objektiva risker såsom fallande sten och laviner osv. Man måste också vara snabb för att inte överraskas av dåligt väder eller mörker, men om (när) det händer måste man veta vad man gör då. Sen tillkommer effekten av höjd, vilket man (åtminstone jag) brukar börja känna av runt 4000 m. Hur det är på högre höjder vet jag inte av erfarenhet eftersom jag inte varit högre än alperna, men på höga höjder, 8000+, finns en icke försumbar risk för höjdrelaterade dödsfall. Sveriges fjäll lämpar sig bäst för vinterklättring, i Norge finns mycket mer av intresse.

Detta var en kort och mycket långt ifrån heltäckande introduktion till ett av mina specialintressen sen snart 29 år.

Jag skulle gärna köpa mycket av den här firmans sortiment, men jag tycker inte riktigt att jag har råd. Många helt oemotståndliga figurer.

http://www.otherworld.me.uk/oseries.html

http://www.otherworld.me.uk/udseries.html

http://www.otherworld.me.uk/dmseries.html

Chrilleb skrev:Hej nano, jag kom på en sak; jag fick oxå en modelljärnväg när jag var liten, jag "burnade" med loket för jag trodde det skulle slira i kurvorna, typ..haha.

Jag och en kompis brukade lägga saker på spåret så att loket spårade ur; det var roligt, men inte så populärt.

Jag böjde spåren så de spårade ur.

Lämnade du något spår efter dig?

Nej det tror jag inte.
Förutom på själva rälsmodulerna, jag tog en tång o böjde lite så de små sakerna hoppade iväg.
Sedan blev jag besviken när det inte fanns tillräckligt med hela räls till slut
Och mamma o pappa ville inte köpa nya åt mig.

Europas minoriteter!

Baskerna bor i sydöstra Frankrike och norra Spanien. Deras språk, euskara, har inga kända släktingar. Sporten pelota är baskisk. Baskernas kamp för ett eget land har tyvärr ibland tagit sig uttryck i terrordåd utförda av gruppen ETA.

Bland bretonerna i Frankrike finns också många som kämpar för ett eget land. Bretonska är ett keltiskt språk som påminner om iriska och bretonernas folkmusik är typiskt keltisk.

Cimbrerna i norra Italien pratar en tysk dialekt.

Friserna bor på de vindpinade öarna i nederländska och tyska Friesland. Deras språk är engelskans närmaste släkting, men engelsmän och friser kan inte förstå varandras språk. Många friser är fiskare. Konstnären Emil Nolde var fris.

I Moldavien, Bulgarien och Rumänien bor gagauzerna. De är ett kristet turkfolk. I Moldavien kämpar de för att få en egen republik, Gagauz. Deras språk skrivs med kyrilliska bokstäver.

Istrierna bor på Istriska halvön i Kroatien. Ungefär 1000 av dem talar istriska, som förmodligen är släkt med rätoromanska. På Istriska halvön talas också en rumänsk dialekt som kallas istro-rumänska.

Judarna i Europa har talat flera olika språk, men östjudarna talade främst jiddisch och judarna i Spanien och portugal talade ladino (ej att blanda ihop med ladin, som är en form av rätoromanska). I Italien finns fortfarande några få äldre judar som talar italkian, en sorts blandning mellan hebreiska och italienska.

Karaimerna i Litauen är ett märkligt folk. De härstammar från Mellanöstern, men utövar en urgammal mosaisk religion. De följer Torah, men inte Talmud. Som genom ett under undgick de Förintelsen, då de inte ansågs vara "riktiga" judar. Deras språk, som var släkt med turkiska, är nästan utdött, tråkigt nog. Karaimerna bor också i Ukraina och Israel.

Korsikanerna, Napoleons folk, talar ett språk som mer liknar italienska än franska. De är ett ganska traditionellt folk. Många vill ha ett självständigt Korsika. Deras flagga bär en bild av en morisk man!

Liverna bor i Livland i Lettland. Deras språk, liviska, är nästan utdött i dag. Det är finsk-ugriskt. En sångerska som heter Julgi Stalte försöker bevara liviskan och sjunger livisk jazz i estnisk-lettiska gruppen Tulli Lum (Het Snö)!

Resandefolken (tattare, tavringar, travellers, tinkers, jeniche, etc.) är egentligen inget enhetligt folk, utan olika grupper av folk som traditionellt haft yrken som kunnat utövas på resande fot. De är inte romer, men många resande talar egna språk med många romska ord, t.ex. rommani i Sverige. Musikern Kalle Jularbo var resande.

Romerna kommer ursprungligen från nordvästra Indien, men i dag bor de i hela världen. En del romer kallar sig sinti (sing. sinto), medan romer i Mellanöstern kallar sig dom. Rom och Dom betyder "folk", medan "sinto" har med Sindh i nuv. Pakistan att göra.
Romani är ett indo-ariskt språk. Romerna brukar anta statsreligionen i sitt hemland, men de har också egna trosuppfattningar. Renlighetsregler är väldigt viktiga för romer. Musikern Django Reinhardt var sinto.

Rätoromanerna bor i östra Schweiz, men också i Italien. Det finns flera olika rätoromanska dialekter, men man brukar skriva på sursilvan. I Italien talas ladin och furlanska.

Samerna bor i Norge, Sverige, Finland och på ryska Kolahalvön. De talar flera olika samiska dialekter. Sångerskorna Mari Boine och Sofia Jannok är samer.

Sarderna på italienska Sardinien har sitt eget språk som ligger ännu närmare latinet än vad standarditalienska gör. För någon som talar standarditalienska (toscanska) är sardiska mer eller mindre obegripligt....

Sorberna är ett slaviskt folk i östra Tyskland. Lågsorbiska talas i norr och högsorbiska i söder (låg och hög har med nivåskillnader att göra). Lågsorberna kallas också vender. Sorberna har levt i området sedan förromersk tid. Högsorbiskan har klarat sig bättre än lågsorbiskan.

Tornedalsfinnarna talar en egen dialekt av finska, meänkieli. Den räknas som minoritetsspråk med speciell status i Sverige. Även på den finska sidan av gränsen talas meänkieli.

I Schweiz, Italien, Österrike och Liechtenstein bor walserna som kommer från kantonen Wallis i Schweiz. De talar en tysk dialekt.

Och Ryssland är ett kapitel i sig. Bara i europeiska Ryssland bor abazer, adygéer, aghuler, akhvakher, andier, archer, avarer, bagvalaler, basjkirer, bezhta, botlikher, chamalaler, tjetjener, tjuvasjer, dargwa, dido, domer, mordviner, finnar, ghodoberi, hinukher, hunziber, ingrier, ingusjer, tati-judar, kabardiner, kalmucker, karachayer, balkarer, karata, kareler, khvarshi, komi-syrjäner, komi-permjaker, kumyker, laker, lezginer, livvier, ludier, marier, nogaer, romer, rutuler, samer, serber, tabassaraner, tati-muslimer, tatarer, tindi, tsakhurer, udmurter, vepser, voter - och ryssar.

Finns många fler folk i Europa, men det får vara bra nu!

WOW vad spännande! Ser verkligen fram emot att få läsa mer snart!

weasley skrev:WOW vad spännande! Ser verkligen fram emot att få läsa mer snart!

Instämmer! Vilken bra och inspirerande sammanställning!

Fast bretonskan är väl snarare ett systerspråk till korniska och walesiska än till iriska?

Zombie skrev:

weasley skrev:WOW vad spännande! Ser verkligen fram emot att få läsa mer snart!

Instämmer! Vilken bra och inspirerande sammanställning!

Instämmer Intressant läsning! Läser gärna mer!

Oj, tack för berömmet *rodna*. Hade egentligen velat skriva om Frida Kahlo eller Joni Mitchell, men det hade blivit så långt och det finns nog bättre texter på Wiki. Men sammanställningar om minoriteter har jag inte sett förut.
Zombie, jo, bretonska ligger nog närmare walesiska och korniska, men jag tycker att det låter mer iriskt än walesiskt (det lilla jag har hört).

Kanske en artikel?
Finns ju sådana i forumet

"Bättre på Wiki"? Jag vet inte jag. Du verkar ha en naturbegåvning för att skriva både behagligt och underhållande, och klart och faktatätt. Jag skulle gärna vid första ork läsa artiklar om både Kahlo, Mitchell och minoritetsfolk av dig.

Bretonska har jag inte hört, men vad jag har läst mig till så är den, korniskan och walesiskan rätt fjärran släkt med gruppen iriska, gaelisk skotska och manx. Klinga likartat kan ju språk göra ändå.

Zombie skrev:Fast bretonskan är väl snarare ett systerspråk till korniska och walesiska än till iriska?

Det är sådana där kommentarer som gör att man bara måste älska Aspergerforum.

Språkhistoriskt sett talades det keltiska språk i stora delar av Europa i en fjärran tidsålder. Detta trängdes sedan undan mer och mer av teutoner, fenicier, greker och slutligen romare.

I egenskap av att vara öar har de brittiska öarna hållit en liten särställning, det är ju också där som de allra flesta av de keltiska språken fortfarande lever kvar. Ett ökat medvetande bland de yngre generationerna har också inneburit större utrymmen för de keltiska språken i litteratur och övriga offentliga utrymmen.

Till bretonerna. Det är ingen slump att språket bretonska (samt landsdelen Bretagne) och de -brittiska- öarna har så lika namn.

Romarna lyckades, runt ca 40 fKr, ta sej över kanalen och in till de britaner som bodde där och talade britanniska. Britanerna trängdes undan (mot det som nu är Wales) och en del lyckades ta sej över vattnet till Frankrike, till det område som numera heter Bretagne. Det är av den här anledningen som bretonska är mer besläktat med walesiska än med iriska, även om de ju hör till den keltiska språkgruppen.

Här är en bild, tyvärr kunde jag inte finna någon bättre, men den visar iaf hur Bretagne är placerat i förhållande till de walesisktalande delarna av England.

[img]http://www.europemapofeurope.net/europe-map-of-europe-northwest-tenbon.jpg[/img]

Bretagne är den delen där städerna Brest, Rennes och Lorient ligger.

Tänkte berätta om några fler minoriteter.
I Estland bor seto, som är ortodoxa och även praktiserar en del folkreligion. Deras språk är nära släkt med estniska, men seto har en egen identitet. I staden Võru talas en annan variant av estniska.

Urinvånarna i Ingermanland utgjordes ursprungligen varken av ryssar eller finskingermanländare, utan av ingrer och voter, men de är i dag få. Många ingrer avrättades under stalinismen och det ingriska språket är i dag på utdöende, samma sak med votiska, men en estnisk musikgrupp, Raud-Ants, sjunger ibland på votiska.

Vepserna i Karelen hade det också svårt under stalinismen, men deras språk har börjat få större spridning i dag. Tidigare tvångsassimilerade vepser och folkbokfördes som ryssar!

Karelerna bor delvis i Finland, delvis i ett dag ryskt område. Karelskan är nära släkt med finskan.

Kasjuberna bor i det nu polska Östpommern. De talar ett slaviskt språk som påminner om polska. Många kasjuber avrättades av nazisterna.
Günther Grass har kasjubiskt påbrå.

Gorale bor i Polen, Slovakien och tjeckiska Schlesien. De talar ett slaviskt språk som mest påminner om polska och slovakiska, men brukar räknas som ett eget språk. Till gorale räknas också ofta andra bergsfolk i Karpaterna, t.ex. bojker, lemker och en del vlacher (ett folk från Valakiet i nuv. Rumänien). Rusiner (rutener) brukar också räknas till Karpatfolken. Andy Warhol var rusin.

Gorani bor i Kosovo, men är slaver och talar en serbisk dialekt. De är anhängare av islam sedan 17-1800-talen, men firar en del kristna högtider också.
Under Kosovokriget flydde många gorani till Serbien. De uppger sig ha diskriminerats och bl.a. tvingats gå i albanskspråkiga skolor i stället för serbiskspråkiga.

Kvasir skrev:

Zombie skrev:Fast bretonskan är väl snarare ett systerspråk till korniska och walesiska än till iriska?

Det är sådana där kommentarer som gör att man bara måste älska Aspergerforum.

Håller med! (Även när jag själv är helt ointresserad av ämnet.)

alfapetsmamma skrev:

Kvasir skrev:

Zombie skrev:Fast bretonskan är väl snarare ett systerspråk till korniska och walesiska än till iriska?

Det är sådana där kommentarer som gör att man bara måste älska Aspergerforum.

Håller med! (Även när jag själv är helt ointresserad av ämnet.)

Ja det är härligt, värmer i hjärtat liksom. Man känner sig hemma.

Moderator:

Språkdiskussion flyttad hit:
vilka-ensprakiga-lander-finns-det-t9404.html

Kahlokatt skrev:Europas minoriteter!
Finns många fler folk i Europa, men det får vara bra nu!

Vad pratar vi normala svenskar då? Säger man bara svenska eller kallas det nått mer? Karlstaddialekt/Värmländska, Sveamål?

"Normala svenskar", hur du uttrycker dig, Tibbs.

Tja, vi pratar väl svenska. Dialekter räknas normalt inte som egna språk, såvida de inte också används i officiella sammanhang och i skrift. Älvdalsborna kämpar t.ex. för att få älvdalskan klassificerat som ett eget språk, något jag personligen stödjer. Du känner säkert till att vi har några minoritetsspråk med särskilt stöd i Sverige: Finska, meänkieli, samiska, jiddisch och romani. Förutom älvdalska är det lite tal om att även svenskt teckenspråk skall bli klassificerat som minoritetsspråk, för teckenspråken är ju egna språk med egen grammatik (man skriver dock inte på dem, även om det finns något sorts skrivsystem som kan användas i undervisning).

vilken helt underbar tråd! Jag har suttit och njutit och flutit iväg i minnen av min pappa, en man med massor med onödigt vetande

Efter hans död så kastade hans fru tyvärr en massa av hans otroliga samlingar, men en del lyckades jag få tag i.

Sedemera fick jag hem han schiffonje och till min lycka hade has fru inte orkat tömma den så i den fanns en massa underbart *skrot* gud vad jag älskar folk med en massa onödigt vetande och intresse för gamla finurliga saker.

lillsanna skrev:vilken helt underbar tråd! Jag har suttit och njutit och flutit iväg i minnen av min pappa, en man med massor med onödigt vetande

Efter hans död så kastade hans fru tyvärr en massa av hans otroliga samlingar, men en del lyckades jag få tag i.

Sedemera fick jag hem han schiffonje och till min lycka hade has fru inte orkat tömma den så i den fanns en massa underbart *skrot* gud vad jag älskar folk med en massa onödigt vetande och intresse för gamla finurliga saker.

Gillar du värdelöst vetande kan jag berätta att chiffonjé eller chiffonier (som det stavas på franska och ibland på svenska också) torde betyda nåt man har trasor i, för chiffon är trasa, på franska. Fast hur det är på riktigt vet jag inte.