Zombie skrev:...Men jag vidhåller att utan mitt förslag, eller något annat bra sätt att komma tillrätta med det slags problem det syftar till att lösa, så lär inte det faktum* ändras att vi är många som inte uppfattar det här som något riktigt diskussionsforum alls. Och som därför - inte för att man egentligen hade velat det - är med bara oengagerat på ett hörn tills man lyckas slita sig, eller i de fall man kommer hit som ny, sticker fort igen. ------------
*Jag har inte fört statistik men är så gott som säker.

jonsch skrev:att gamlingarna hittat sina egna och andra gamlingars ståndpunkter och därför blivit ointresserade av de hetsframkallande ämnena (AS-relaterade och andra).

ford skrev:När jag kom till forumet hade jag hoppat av den utbildning som jag trott skulle bli min "askungesaga", p.g.a. att situationen blivit ohållbar, av skäl som indirekt hade med min as. att göra.

Hela min värld rasade samman, de flesta vännerna (jag hade faktiskt några st, men knappast en enorm umgängeskrets) svek och mina syskon var oförstående och tyckte allt var mitt eget fel. Jag hade fått gå till en psykolog som bara kränkte mig och fick mig att må ännu sämre samt verkligen hata samhället och det var tack vare att jag på eget initiativ gick till arbetsförmedlingen, förklarade läget och visade papper på min diagnos, som jag fick hjälp att få ett jobb, som passade mina förutsättningar (innan dess hade jag inte ens möjlighet att flytta hemifrån).

Jag hade alltid känt mig misslyckad; klumpig motorik, omusikalisk, inte konstnärligt begåvad och dessutom socialt osmidig. Däremot hade jag alltid klarat mig hyffsat i skolan, varför den utbildning jag gick gav mig en självkänsla, då jag trodde att jag för första gången i mitt liv skulle hamna i ett samanhang, där jag passade in, hade någonting att komma med, och folk som såg upp till mig.

-Vad som då hände, när jag fick sluta kanske inte är så svårt att lista ut?

Hursomhelst: Jag förlorade mitt jobb, som visserligen var ett skitjobb, men ändå ett jobb och gick arbetslös i mer än ett halvår (jag var fortfarande arbetslös, när jag gick med i froumet).
I samma vända träffade jag en tjej, som datade mig i två veckor, men som dumpade mig p.g.a. min diagnos (även om hon inte sade det rent ut). Det var inte första gången det hände, utan snarare ännu en gång i högen, som ett "förhållande" varade i 14 dar, varpå jag blev dumpad av tjejen, oavsett om jag berättat om min as. eller inte.
Mina "vänner" som totalt sket i mig, när jag behövt dem som bäst kom plötsligt tillbaka, när jag inte mådde fullt så dåligt längre, p.g.a att jag trots allt fått lägenhet och egen försörjning "så det passar att hänga med mig nu va? ", tänkte jag och kände mig mer än sviken.

Vid detta tillfälle fick jag höra om forumet, riggade mig och läste om aspergare som hade lyckats i livet, såna som hade "riktiga" vänner, hade familj eller levde i förhållanden, hade jobb som de trivdes med et.c.
Jag fick också höra att det fanns träffar o dyl. där folk träffades och hade trevligt, även om det inte skrevs så mycket om det på forumet, vid den tiden.

Att läsa om sådant gav mig hopp, och fick mig att kämpa vidare, istället för att bara deppa ihop mig, skita i att försöka hitta jobb, så länge arbetsförmedlingen inte tvingade mig och tillbringa mina dagar deppandes och spelandes TV-spel, under resten av livet.

Tack vare detta så sökte jag det jobb jag haft farm tills i höstas, där jag trivts, haft en vettig lön, och blivit bra behandlad. Anledningen till att jag inte är kvar där, är faktiskt att jag nu är tjänstledig, därför att jag går en helt annan utbildning.
Jag hade också blivit totalt otränad och överviktig, under min deppighet, men detta tog jag itu med, när jag kände att det trots allt fanns hopp någonstans.
Dessutom var det tack vare forumet, och det positiva som skrevs där, som jag mådde så pass bra när Tess kontaktade mig (genom pm), att jag inte antinget hade sabbat allt genom att vara desperat, eller ignorerat hennes pm, då jag förutsatt att det bara skulle varit slöseri med tid att svara.

-Mot bakgrund av detta måste jag säga att jag är evigt tacksam, att jag fick läsa om aspergares positiva livsöden.

Pemer skrev:Instämmer!!

Pemer skrev:När man börjat ta sig rätten att göra andra illa, så är inte hur man själv mår någon som helst ursäkt.

Pemer skrev:Ska forumet vara till för någonting ska det väl ändå vara att vi sociala högfungerande och positiva kan sprida den livsinställningen och hoppas att andra kan ta den till sig - inte att negativa och icke-sociala ska få andra att också må dåligt?

alfapetsmamma skrev:

Pemer skrev:Instämmer!!

Jag med, om Fords nytt/glädje av Aspergerforum, för länge sen.

Zombie skrev:
2. Problemet du tar upp är viktigt. Men ska vi diskutera personer som inte är här?

barracuber skrev:

alfapetsmamma skrev:

Pemer skrev:Instämmer!!

Jag med, om Fords nytt/glädje av Aspergerforum, för länge sen.

Instämmer, sådana historier läser man gärna mer av. Fords historia liknar på vissa sätt min egen också.

Aspkvinna skrev:Ford, tack för att du berättade även ifrån mig. Intressant!