Har du blivit mobbad? (Omröstning)
ja. utfryst på dagis, lekis, dagmamma, fritids.
låg + mellanstadiet har jag förträngt mycket från... ja jag blev mobbad. minns speciellt en gång när jag blev bunden av killar från 6:an runt en basketkorgshållare. sen slog de mig med hopprep och annat. några var från min klass, jag gick i fyran då och var livrädd för 6:orna och speciellt killar.
det kom emellertid förbi några flickor från 6:an som hjälpte mig ut situationen. även fast jag var rädd för dem med var det ju snällt. eller för mig en självklarhet.
jag var väldigt klar och redo att hjälpa andra som blev retade eller mobbade i den här åldern. jag förstod inte förrän senare att det ledde till att jag blev mobbad mer själv. men då struntade jag i det, rätt skulle vara rätt tyckte jag. civil courage hade jag utan att förstå det med andra ord. -_^
jag blev utfryst mycket i samma åldrar, även av de som skulle föreställa sig vara mina vänner. tjejer kunde ju absolut inte leka tre stycken på en och samma gång sades det, något jag aldrig förstod eller förstår idag. låt alla vara med och det blir roligare. trots en extrem fobi för killar, som delvis sitter i än idag, så har jag idag mest bekanta/kompiar/vänner som är killar. för jag tycker jag fungerar bättre med dem. jag är inte som tjejer "ska vara" och har ingen lust att anpassa mig efter den normen heller. jag är en människa och de jag tycker om är människor. könet spelar ingen roll för mig. det är hjärna och hjärta som räknas.
högstadiet:
fruktansvärt. vill inte minnas. så ja.
en sak som dock kan vara värd att ta upp i NP-sammanhang är att jag verkligen hade svårt att tolka mina vänners ironi, att detta lätt gjorde att de gjorde narr av mig. kanske inte för att vara elaka eller med mening men jag tog det väldigt hårt. jag kände mig "efterbliven", fast jag är långt ifrån, och började spela "lite dum" för att jag skulle vara som de trodde att jag var.
(och klassen ogillade såklart när jag räkte upp handen i nian och klagade på engelskaundervisningen: jag tyckte vi lärde oss för lite, långsamt, vill ha mer läxor sa att "vi får ju bara en massa stenciler att fylla i. jag vill lära mig mer.". detta skrattar jag åt idag men då var det verkligen inte något jag skulle gjort, inte på det högstadiet jag gick....)
blev väldigt mobbad och utfrusen på högstadiet och tänker helst inte på den tiden i livet.
gymnasiet:
jag gick ES bild & form och det var väldigt bra sammanhållning i klassen. vi var som ett gäng outsiders från andra skolor som samlats och kom väl överens. jag var dock extremt socialfobisk men gjorde mitt bästa. dock i tvåan så gjorde min bästa vän slut med mig, varför fick jag aldrig veta. efter det ändrads allt och de i klassen var mer med henne medan jag stannade hemma mer och mer. att jag också hade ätstörningar sedan högstadiet och "avvek" en hel del från normer gjorde inte saken enklare.
jag hoppade av efter tvåan och fortsatte på folkhögskola.
folkhögskola:
jag läste det jag missat från gymnasiet samt grafisk formgivning under ett år. det var en väldigt trevlig klass och här uppfattade jag mig inte som mobbad. dock av en lärare.
så mobbad blev jag.
(inte sovit på tre dygn, måste vila kroppen. adhd är alltså huvuddiagnosen med extrem hyperaktivetet + nyligen insatt concerta som gör det ännu mer "fartfyllt". uppaterar annan dag då.)
låg + mellanstadiet har jag förträngt mycket från... ja jag blev mobbad. minns speciellt en gång när jag blev bunden av killar från 6:an runt en basketkorgshållare. sen slog de mig med hopprep och annat. några var från min klass, jag gick i fyran då och var livrädd för 6:orna och speciellt killar.
det kom emellertid förbi några flickor från 6:an som hjälpte mig ut situationen. även fast jag var rädd för dem med var det ju snällt. eller för mig en självklarhet.
jag var väldigt klar och redo att hjälpa andra som blev retade eller mobbade i den här åldern. jag förstod inte förrän senare att det ledde till att jag blev mobbad mer själv. men då struntade jag i det, rätt skulle vara rätt tyckte jag. civil courage hade jag utan att förstå det med andra ord. -_^
jag blev utfryst mycket i samma åldrar, även av de som skulle föreställa sig vara mina vänner. tjejer kunde ju absolut inte leka tre stycken på en och samma gång sades det, något jag aldrig förstod eller förstår idag. låt alla vara med och det blir roligare. trots en extrem fobi för killar, som delvis sitter i än idag, så har jag idag mest bekanta/kompiar/vänner som är killar. för jag tycker jag fungerar bättre med dem. jag är inte som tjejer "ska vara" och har ingen lust att anpassa mig efter den normen heller. jag är en människa och de jag tycker om är människor. könet spelar ingen roll för mig. det är hjärna och hjärta som räknas.
högstadiet:
fruktansvärt. vill inte minnas. så ja.
en sak som dock kan vara värd att ta upp i NP-sammanhang är att jag verkligen hade svårt att tolka mina vänners ironi, att detta lätt gjorde att de gjorde narr av mig. kanske inte för att vara elaka eller med mening men jag tog det väldigt hårt. jag kände mig "efterbliven", fast jag är långt ifrån, och började spela "lite dum" för att jag skulle vara som de trodde att jag var.
(och klassen ogillade såklart när jag räkte upp handen i nian och klagade på engelskaundervisningen: jag tyckte vi lärde oss för lite, långsamt, vill ha mer läxor sa att "vi får ju bara en massa stenciler att fylla i. jag vill lära mig mer.". detta skrattar jag åt idag men då var det verkligen inte något jag skulle gjort, inte på det högstadiet jag gick....)
blev väldigt mobbad och utfrusen på högstadiet och tänker helst inte på den tiden i livet.
gymnasiet:
jag gick ES bild & form och det var väldigt bra sammanhållning i klassen. vi var som ett gäng outsiders från andra skolor som samlats och kom väl överens. jag var dock extremt socialfobisk men gjorde mitt bästa. dock i tvåan så gjorde min bästa vän slut med mig, varför fick jag aldrig veta. efter det ändrads allt och de i klassen var mer med henne medan jag stannade hemma mer och mer. att jag också hade ätstörningar sedan högstadiet och "avvek" en hel del från normer gjorde inte saken enklare.
jag hoppade av efter tvåan och fortsatte på folkhögskola.
folkhögskola:
jag läste det jag missat från gymnasiet samt grafisk formgivning under ett år. det var en väldigt trevlig klass och här uppfattade jag mig inte som mobbad. dock av en lärare.
så mobbad blev jag.
(inte sovit på tre dygn, måste vila kroppen. adhd är alltså huvuddiagnosen med extrem hyperaktivetet + nyligen insatt concerta som gör det ännu mer "fartfyllt". uppaterar annan dag då.)
Senast redigerad av libertine 2011-05-04 18:02:40, redigerad totalt 1 gång.
Alt. 2...
fast inte i skolan..I skolan var jag retad i perioder eller sedd som konstig och utanför... själv skulle jag inte kalla det för utfrysning... jag var bara för annorlunda för att passa in med dem, jag hade inget utbyte av dem jag gick i skolan med från 7:an till 1:an (gick på en lite annorlunda skola kan man säga) och så var jag ensam och kände inte att jag ville ha vänskap just med de personerna heller... slutet av gymnasiet hade jag mer utbyte med folk, men där fanns det ett par idioter som trodde sig vara smartare än alla andra som kunde störa mig ibland, säga och göra saker på ett smått otrevligt sätt, förvirrande sätt. Så så dåligt var det inte i skolan för mig, förutom att jag var ensam och hade redan då den känslan att jag inte passar in och att det inte finns någon som jag. Kanske slapp jag en del genom att jag gick i ganska lugna skolor. Är det något som jag skulle vilja göra idag, är att visa fingret till de där idioterna jag nämnde...
Där alt. 2 gäller är inom familjen... mobbad av min egen bror...flera flera år...på grymma sätt...ord och handlingar... det gör ont... sorgligt verkligen...
fast inte i skolan..I skolan var jag retad i perioder eller sedd som konstig och utanför... själv skulle jag inte kalla det för utfrysning... jag var bara för annorlunda för att passa in med dem, jag hade inget utbyte av dem jag gick i skolan med från 7:an till 1:an (gick på en lite annorlunda skola kan man säga) och så var jag ensam och kände inte att jag ville ha vänskap just med de personerna heller... slutet av gymnasiet hade jag mer utbyte med folk, men där fanns det ett par idioter som trodde sig vara smartare än alla andra som kunde störa mig ibland, säga och göra saker på ett smått otrevligt sätt, förvirrande sätt. Så så dåligt var det inte i skolan för mig, förutom att jag var ensam och hade redan då den känslan att jag inte passar in och att det inte finns någon som jag. Kanske slapp jag en del genom att jag gick i ganska lugna skolor. Är det något som jag skulle vilja göra idag, är att visa fingret till de där idioterna jag nämnde...
Där alt. 2 gäller är inom familjen... mobbad av min egen bror...flera flera år...på grymma sätt...ord och handlingar... det gör ont... sorgligt verkligen...
Senast redigerad av TheBoxSaysNo 2011-05-04 18:02:40, redigerad totalt 1 gång.
- TheBoxSaysNo
- Inlägg: 2219
- Anslöt: 2008-05-16
Medelmycket.
När jag var yngre hade jag mycket svårare med det sociala spelet, än vad jag har nu, (det gällde nog nästan fram tills jag var typ 19-20 ungefär) och uppfattade vanlig grabbjargong, där man dissar varandra, spänner sig o.s.v. som mobbning.
Egentligen blev jag nog inte mer utsatt än någon annan (från början), dock var jag dålig på att försvara mig och var därför ett tacksamt offer för vissa, medan andra, lite hyggligare killar tyckte det var taskigt att tracka mig, just därför att jag inte visste hur man skulle svara.
Dock mådde jag oerhört dåligt p.g.a. de trackningar jag blev utsatt för, från de mindre schyssta barnen/tonåringarna, som bara såg mig som ett lätt offer, så visst kan man väl kalla det mobbning på sätt och vis.
Dock kunde det nästan kännas lika jobbigt, när någon av de schyssta killarna skällde ut sina polare, för att de gav sig på mig, fast jag inte kunde svara tillbaka.
Det jobbigaste var dock att jag var utan kompisar under större delen av min uppväxt.
-Någon som känner igen sig i detta?
När jag var yngre hade jag mycket svårare med det sociala spelet, än vad jag har nu, (det gällde nog nästan fram tills jag var typ 19-20 ungefär) och uppfattade vanlig grabbjargong, där man dissar varandra, spänner sig o.s.v. som mobbning.
Egentligen blev jag nog inte mer utsatt än någon annan (från början), dock var jag dålig på att försvara mig och var därför ett tacksamt offer för vissa, medan andra, lite hyggligare killar tyckte det var taskigt att tracka mig, just därför att jag inte visste hur man skulle svara.
Dock mådde jag oerhört dåligt p.g.a. de trackningar jag blev utsatt för, från de mindre schyssta barnen/tonåringarna, som bara såg mig som ett lätt offer, så visst kan man väl kalla det mobbning på sätt och vis.
Dock kunde det nästan kännas lika jobbigt, när någon av de schyssta killarna skällde ut sina polare, för att de gav sig på mig, fast jag inte kunde svara tillbaka.
Det jobbigaste var dock att jag var utan kompisar under större delen av min uppväxt.
-Någon som känner igen sig i detta?
Senast redigerad av ford 2011-05-04 18:02:40, redigerad totalt 1 gång.
Alternativ 4 tack och lov. Dock har jag blivit utfrusen någon gång på lågstadiet men fick en bästa kompis i årskurs 2 eller 3. och Min enda kompis i högstadiet svek mig i årskurs nio. Blev inte accepterad av 2 stycken i ett gäng på 4-5 st på gymnasiet. Den ena som inte godkände mig blev inte accepterad av en annan. Denne var sjuk någon dag och bytte sedan gäng för gott. Hade jag varit tuffare redan då hade jag stått på mig och nog kunnat vara en av dem för en i gänget pratade med mig och verkade gilla mig och en var lite både och men hon var lite"hemlig" i största allmänhet.
Förskoletiden minns jag inget vidare av men tror jag hade svårt att få vara med på förskolan, och på öppna förskolan slog jag ett annat barn i huvudet för att få kontakt har jag fått berättat för mig av min mamma. Ofta oförstående personal.
I vuxen ålder har jag aldrig blivit mobbad men delvis illa behandlad på mitt förra jobb. En enda person av alla förstod att jag behövde hjälp men min chef bara rövslickade den vidriga personalsekreteraren. Okej, jag gjorde inte alltid mitt bästa men mådde ofta dåligt på den tiden. Trots att man inte alltid gör sitt bästa förtjänar man inte att bli illa behandlad. Verbalt i detta fallet. Total oförståelse från chefen och arbetsgivarens sida. Grymt.
Förskoletiden minns jag inget vidare av men tror jag hade svårt att få vara med på förskolan, och på öppna förskolan slog jag ett annat barn i huvudet för att få kontakt har jag fått berättat för mig av min mamma. Ofta oförstående personal.
I vuxen ålder har jag aldrig blivit mobbad men delvis illa behandlad på mitt förra jobb. En enda person av alla förstod att jag behövde hjälp men min chef bara rövslickade den vidriga personalsekreteraren. Okej, jag gjorde inte alltid mitt bästa men mådde ofta dåligt på den tiden. Trots att man inte alltid gör sitt bästa förtjänar man inte att bli illa behandlad. Verbalt i detta fallet. Total oförståelse från chefen och arbetsgivarens sida. Grymt.
Senast redigerad av sommar 2011-05-04 18:02:40, redigerad totalt 1 gång.
Utfryst i perioder till och från, mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet. Inte dock på dagis och inte heller i lågstadiet. För mig började det när min familj flyttade från Bjärred i Skåne till Hultsfred i Småland, när jag skulle fylla 10 år.
Senast redigerad av Jossan 2011-05-04 18:02:44, redigerad totalt 1 gång.
Jag blev lite småmobbad/retad i högstadiet för att jag uppfattades som extremt tyst och osocial mot alla utom typ min bästa vän.
"The quietman" vart mitt öknamn. Hade inga större problem med det
Fattar fortfarande inte varför vissa skulle bry sig så mycket om att jag var osocial mot dem. Jag kände dem inte och hade inget behov av att lära känna dem heller, men det var ju tydligen fel av mig.
Man måste vara vän med allt och alla för sjutton
"The quietman" vart mitt öknamn. Hade inga större problem med det
Fattar fortfarande inte varför vissa skulle bry sig så mycket om att jag var osocial mot dem. Jag kände dem inte och hade inget behov av att lära känna dem heller, men det var ju tydligen fel av mig.
Man måste vara vän med allt och alla för sjutton
Senast redigerad av xlnt 2011-05-04 18:02:44, redigerad totalt 1 gång.
Jag röstar inte eftersom jag inte tillhör gruppen men visst har jag varit mobbad. Några år på grundskolan samt ett års utfrysning. Utfrysningen var vilsam den gav mig andrum och sedan när några enstaka personer gav sig på mig igen hade jag styrkan att säga ifrån med en gång.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 18:02:44, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
Jag valde medel. Jag skulle gärna välja grovt, men det var bara ett fåtal gånger som mobbningen blev fysisk eller på annat sätt utstuderat eller allvarligt. Jag blev däremot hånad och trakasserad mycket.
Några personer var mer lekfulla och stal mina saker för att gömma dom. Andra ville bara visa hur tuffa dom var eller hade någon sorts personlig vendetta emot mig. Jag hade mer tålamod med dom förstnämnda.
Tyvärr vågade jag inte ge igen så ofta. Vilket i sin tur gjorde mig oförutsägbar och roligare att mobba tror jag. Ibland hade jag en vässad penna i fickan och var redo att gå in i psykopatläge. Tyvärr lyckades jag inte med det under rätt omständigheter för att göra någon skillnad.
Fast det värsta var att prata med personal. "Jaha, hur mobbar dom dig då? Det låter som h*n bara ville prata lr något. Har du tänkt på att det kanske är ditt eget beteende som får andra att vilja mobba dig?"
Det mest patetiska jag sett hittils var när någon tipsade en annan om mig som mobboffer.
Några personer var mer lekfulla och stal mina saker för att gömma dom. Andra ville bara visa hur tuffa dom var eller hade någon sorts personlig vendetta emot mig. Jag hade mer tålamod med dom förstnämnda.
Tyvärr vågade jag inte ge igen så ofta. Vilket i sin tur gjorde mig oförutsägbar och roligare att mobba tror jag. Ibland hade jag en vässad penna i fickan och var redo att gå in i psykopatläge. Tyvärr lyckades jag inte med det under rätt omständigheter för att göra någon skillnad.
Fast det värsta var att prata med personal. "Jaha, hur mobbar dom dig då? Det låter som h*n bara ville prata lr något. Har du tänkt på att det kanske är ditt eget beteende som får andra att vilja mobba dig?"
Det mest patetiska jag sett hittils var när någon tipsade en annan om mig som mobboffer.
Senast redigerad av Saninaé 2011-05-04 18:02:44, redigerad totalt 1 gång.
Saninaé skrev:Fast det värsta var att prata med personal. "Jaha, hur mobbar dom dig då? Det låter som h*n bara ville prata lr något. Har du tänkt på att det kanske är ditt eget beteende som får andra att vilja mobba dig?"
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 18:02:44, redigerad totalt 1 gång.
Jag blev ganska mobbad av mina lärare i högstadiet, ironiskt nog var det då ungefär samtidigt som jag kom på hur man inte blev mobbad/utfryst av eleverna, dock föll det sig så att när jag började gymnasiet så fanns det nya elever där, så då tog de vid, och mina nyvunna kunskaper i hur man undvek mobbning kunde jag inte använda eftersom jag lyckats få ihop ett litet kompisgäng. (min taktik var att jag höll med och spelade med i allt som de sa och med egna "vänner" kunde jag inte gärna vända kappan efter vinden)
Senast redigerad av alexb 2011-05-04 18:02:44, redigerad totalt 1 gång.
Saninaé skrev:Fast det värsta var att prata med personal. "Jaha, hur mobbar dom dig då? Det låter som h*n bara ville prata lr något. Har du tänkt på att det kanske är ditt eget beteende som får andra att vilja mobba dig?"
Denna person har uppenbarligen hamnat på hel fel plats i livet, det har INTE med saken att göra, oavsett hur en person beter sig så får man ändå inte mobba någon!!!
Senast redigerad av Lime 2011-05-04 18:02:44, redigerad totalt 1 gång.
Man ställer sig osökt frågan om hönan och ägget. Hur mycket av det som kan tolkas som AS-relaterade problem kan också tolkas som problem som är sviter efter att ha bli utsatt för mobbningen. Problem som inte fanns från början.
Själv har jag kämpat i många år med mina mobbningsrelaterade problem och först på senare år kunnat skilja ut bitar som sitter djupare än så i min personlighet.
Själv har jag kämpat i många år med mina mobbningsrelaterade problem och först på senare år kunnat skilja ut bitar som sitter djupare än så i min personlighet.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 18:02:44, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
Jag är helt övertygad om att mobbing ger andra besvär som jag t.ex. sluppit därför jag inte ens fattat att jag mobbats.
Hemskt är det oavsett. All mobbing....det mobbarna ägnasr sig åt. Jag reagerar starkt på orättvisa. Även om jag ser det här på forumet, i en kö eller i en skola. MYCKET starkt.
Nu när jag äntligen (sent om sider) kan se det för vad det är...
Hemskt är det oavsett. All mobbing....det mobbarna ägnasr sig åt. Jag reagerar starkt på orättvisa. Även om jag ser det här på forumet, i en kö eller i en skola. MYCKET starkt.
Nu när jag äntligen (sent om sider) kan se det för vad det är...
Senast redigerad av Tingeling 2011-05-04 18:02:44, redigerad totalt 1 gång.
Lime skrev:Mobbning är TORTYR och inget annat!
Ja, fann lite skadeglädje med att mobbas tillbaka. Jag visste att min närvaro var till stor del irriterande. Vad gör jag? Jag var ständigt närvarande för att "testa" hur långt det kan gå. Spelade lite oförstående och skyllde halvsublimt på "jag vill oxå spela StarCraft med er ju". Hihi. Tjuriga de blev de ggr jag vann.
Sen att jag fixade ett IG i projektarbetet (gymnasiet) åt två stycken. De insåg aldrig att jag till stor del ledde dem dit.
Edit: Just det, ett par dagar innan studenten blev jag kallad "jävla svin!" för att denne hajjade till att jag kunde varit en drivande kraft bakom hans IG.
Senast redigerad av imperativ 2011-05-04 18:02:44, redigerad totalt 1 gång.
3. Ja. Lindrigt eller kortare period
Jag har blivit mobbad, men aldrig under längre perioder.
Dom som tyckte att jag passade som mobboffer tyckte nämligen inte det var roligt när dom fick stryk av mobboffret.
Jag har blivit mobbad, men aldrig under längre perioder.
Dom som tyckte att jag passade som mobboffer tyckte nämligen inte det var roligt när dom fick stryk av mobboffret.
Senast redigerad av Pontus 2011-05-04 18:02:44, redigerad totalt 1 gång.
Pontus skrev:3. Ja. Lindrigt eller kortare period
Jag har blivit mobbad, men aldrig under längre perioder.
Dom som tyckte att jag passade som mobboffer tyckte nämligen inte det var roligt när dom fick stryk av mobboffret.
Jag hade en klasskamrat som folk ibland försökte mobba. Minsta försök resulterade i en kraftfull knuff. Inte tillräckligt för att starta bråk, men tillräckligt för att få dom att lämna han ifred ett tag. Effektivt som tusan!
Senast redigerad av Saninaé 2011-05-04 18:02:44, redigerad totalt 1 gång.
Re: Har du blivit mobbad?
Inger skrev:Fråga till alla med AS-diagnos eller misstänkt AS.
jag blev mycket grovt mobbad och polisen har varit inblandad då jag har varit utsatt för alla möjliga övergrepp i nästan alla dess former
Senast redigerad av Vailia 2011-05-04 18:02:44, redigerad totalt 1 gång.
Var mobbad på högstadiet. Var jävligt jobbigt. Fick svåra men.
Spenderade gymnasiet med att fundera ut VARFÖR jag var mobbad på högstadiet. Gjorde olika experiment med utvalda försöksdjur (så uttryckte jag det på den tiden).
Sen när jag verkligen kom på VARFÖR jag varit mobbad så blev jag efter ett tag rejält jävla rasande på nästan allt och alla. Ett tag i 20-årsåldern,
då testade jag tyvärr på att själv mobba andra grovt. Men bara såna som jag upplevde som starkare än mig. Konstigt jag överlevde hehe.
Nu lever jag i fred med världen. Hoppas fortsätta så. Öva, öva och öva.
PEACE
Spenderade gymnasiet med att fundera ut VARFÖR jag var mobbad på högstadiet. Gjorde olika experiment med utvalda försöksdjur (så uttryckte jag det på den tiden).
Sen när jag verkligen kom på VARFÖR jag varit mobbad så blev jag efter ett tag rejält jävla rasande på nästan allt och alla. Ett tag i 20-årsåldern,
då testade jag tyvärr på att själv mobba andra grovt. Men bara såna som jag upplevde som starkare än mig. Konstigt jag överlevde hehe.
Nu lever jag i fred med världen. Hoppas fortsätta så. Öva, öva och öva.
PEACE
Senast redigerad av treeman 2011-05-04 18:02:44, redigerad totalt 1 gång.
Jag blev mobbad av en man som klippte kontakten med min egna mor då jag var väldigt ung och utsatte mig för diverse grymheter. Jag grät o grät.. vänta.. Ah. Det var min födsel. Sorry..
Att ha varit o upplevt kan vara vitt skilda saker.
Bara påpekar det, eftersom ibland kan man erfara saker som man oftast har kunnat drabbats mer av , av just att man har varit mobbad eller kännt sig uttfryst. Det är något värt att överväga, vad som var var.
Tyckte jag iaf.
Att ha varit o upplevt kan vara vitt skilda saker.
Bara påpekar det, eftersom ibland kan man erfara saker som man oftast har kunnat drabbats mer av , av just att man har varit mobbad eller kännt sig uttfryst. Det är något värt att överväga, vad som var var.
Tyckte jag iaf.
Senast redigerad av Smokescreen 2011-05-04 18:02:44, redigerad totalt 1 gång.
- Smokescreen
- Inaktiv
- Inlägg: 621
- Anslöt: 2010-05-04
Smokescreen skrev:Jag blev mobbad av en man som klippte kontakten med min egna mor då jag var väldigt ung och utsatte mig för diverse grymheter. Jag grät o grät.. vänta.. Ah. Det var min födsel. Sorry..
ASGARV
You're the MAN Smokie!
LOL
Senast redigerad av treeman 2011-05-04 18:02:44, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Att leva som Aspergare