Du borde kanske PMa adressen, det är ju faktiskt i övermorgon såg jag, eller kommer du och möter vid tåget?

Isabell skrev:Blev Grimuald ledsen?

Tack för att du frågade, Isabell. Tyder på empati. Sanningen är den att jag inte blev ledsen utan är ledsen. Många undrar säkert varför. Jo, därför att jag har hamnat på fel planet. Här bedyrar man att folk här är mycket trevliga, men när man vill få besked om hur man går ur denna sektliknande församling då möts man ej av vänlighet. Det måste ju betyda att den s k trevligheten ej är äkta utan konstruerad för att uppnå vissa syften. Väldigt obehagligt att ej få hjälp att lämna denna församling. Man känner sig fastkedjad med en boja runt foten. Är man inspärrad här för gott ?

lillsanna skrev:Du borde kanske PMa adressen, det är ju faktiskt i övermorgon såg jag,

OBS OBS

I övermorgon är det den 28 februari, träffen är den 28 mars.....

oj.

Verkligen tråkigt att du känner så Grimuald.

Har du träffat någon härifrån på riktigt? Själv har jag träffat många genuint vänliga människor. Mer trevliga än någon jag någonsin mött tidigare. Att ibland uppleva sig vara från en annan planet är nog något vi alla kan dela med dig. Ibland känner man sig som aspergare väldigt ensam och missförstådd. Även här. Så är det nog för alla.

Jag tänker så här. Nu är klockan mycket. Du är ledsen och besviken. Jag själv är trött och tänker inte så bra när jag är trött. Om du går och lägger dig och lämnar oss alla jobbiga, egocentrerade aspergare för ett tag skulle du kanske känna det bättre imorgon.

Det är väl värt att testa om du imorgon skulle upptäcka att det finns vänliga människor du kan diskutera med här på forumet?

Ha det bra och tänk att känslor går i vågor. Imorgon kanske det lugnat sig och du mår bättre. Hoppas det!

Grimuald skrev:
sektliknande församling

Om det är en "sektliknande församling" eller inte kan diskuteras.( Se nedan.) Men det är i alla fall en kommentar om de som är här och vad de säger och gör. Och det är ett aggressivt och provocerande sätt att uttrycka sig. Fuck U 2.

Grimuald skrev:
ej få hjälp att lämna denna församling.

Vad hade du tänkt dig för hjälp? Nån sorts motsvarighet till permobil? Som i alla andra sammanhang är det enklaste sättet att lämna en församling att resa sig upp och gå, om man nu kan gå. Och på det här stället får man komma och gå som man vill. (Vilket ju definitionsmässigt innebär att det inte är en sekt eller ens sektliknande.) Utan tvång åt vare sig det ena hållet eller det andra.

Om man ska vara litet principiell så tycker jag att de som inte vill vara här inte ska vara här.

Mitt tips är att du gör så. Dvs helt enkelt slutar titta in här och läsa, och naturligtvis slutar skriva. Du kommer säkert snabbt att glömma/förtränga oss. Och för min del är det ömsesidigt.

Daycatcher skrev:

lillsanna skrev:Du borde kanske PMa adressen, det är ju faktiskt i övermorgon såg jag,

OBS OBS

I övermorgon är det den 28 februari, träffen är den 28 mars.....

Jepp!
I övermorgon är jag inte hemma.

Grimuld, om du läst mina inlägg sista veckan så kan du se att även jag funderat över empatin här, men för min del låg det i att jag själv mådde dåligt. När jag mår dåligt och vädjar om hjälp blir det inte alltid som jag avsett och istället för att få medkänsla så väcker jag ilska. Jag har ärligt varit på väg härifrån många gånger, men någonstans känt att jag kanske ska vänta och se, och idag känns det faktiskt som om jag kommit en liten bit och det känns bra.

Daycatcher
lillsanna skrev:
Du borde kanske PMa adressen, det är ju faktiskt i övermorgon såg jag,

OBS OBS

I övermorgon är det den 28 februari, träffen är den 28 mars.....

Imorgon är det den 27 och oops en månad kvar

lillsanna skrev:Grimuld, om du läst mina inlägg sista veckan så kan du se att även jag funderat över empatin här, men för min del låg det i att jag själv mådde dåligt. När jag mår dåligt och vädjar om hjälp blir det inte alltid som jag avsett och istället för att få medkänsla så väcker jag ilska. Jag har ärligt varit på väg härifrån många gånger, men någonstans känt att jag kanske ska vänta och se, och idag känns det faktiskt som om jag kommit en liten bit och det känns bra.

Härligt att en ärlig och vänlig själ vågar ge sig till känna och som vågar bekräfta att jag ej är ensam om dessa upplevelser. Personligen tycker jag det borde vara en stor skillnad på mötesplatser som riktar sig till vemsomhelst och mötesplatser som denna som riktar sig till personer som hamnat snett i samhället och som med näbbar och klor försöker hålla näsan ovanför vattenytan. Därför blir jag väldigt förvånad och besviken så klart när man likt en sekt ej tolererar invändningar av olika projekt initierad av medlemmar. Man hade väntat sig en nyanserad debatt där man även visar lite empati för folk som ej känner sig så starka. Jag har tidigare betraktat denna plats som den enda trygga plats i min tillvaro och tänker om denna plats är olämplig för mig, vart ska jag då ta vägen. Inte ens säker på att dödsriket tar emot mig heller. Mår pyton.

Grimuald skrev:Härligt att en ärlig och vänlig själ vågar ge sig till känna och som vågar bekräfta att jag ej är ensam om dessa upplevelser. Personligen tycker jag det borde vara en stor skillnad på mötesplatser som riktar sig till vemsomhelst och mötesplatser som denna som riktar sig till personer som hamnat snett i samhället och som med näbbar och klor försöker hålla näsan ovanför vattenytan. Därför blir jag väldigt förvånad och besviken så klart när man likt en sekt ej tolererar invändningar av olika projekt initierad av medlemmar. Man hade väntat sig en nyanserad debatt där man även visar lite empati för folk som ej känner sig så starka. Jag har tidigare betraktat denna plats som den enda trygga plats i min tillvaro och tänker om denna plats är olämplig för mig, vart ska jag då ta vägen. Inte ens säker på att dödsriket tar emot mig heller. Mår pyton.

Förstår om du mår dåligt och känner dig missförstådd. Vad önskar du? Att träffarna upphör så att du inte ska behöva må dåligt av att inte kunna delta?

Eller bara lite sympati för att du inte kan? Jag är säker på att många visst förstår för att det kan kännas jobbigt att läsa om hur kul andra har haft när man inte själv kan vara med. Klart man kan känna sig utanför och må extra dåligt då.

Finns det någon specifik orsak till att just du inte kan vara med, eller var det alla de orsaker du räknade upp i andra tråden? Kan vi göra något för att underlätta för dig att vara med?

Grimuald skrev:
Härligt att en ärlig och vänlig själ vågar ge sig till känna och som vågar bekräfta att jag ej är ensam om dessa upplevelser. Personligen tycker jag det borde vara en stor skillnad på mötesplatser som riktar sig till vemsomhelst och mötesplatser som denna som riktar sig till personer som hamnat snett i samhället och som med näbbar och klor försöker hålla näsan ovanför vattenytan. Därför blir jag väldigt förvånad och besviken så klart när man likt en sekt ej tolererar invändningar av olika projekt initierad av medlemmar. Man hade väntat sig en nyanserad debatt där man även visar lite empati för folk som ej känner sig så starka. Jag har tidigare betraktat denna plats som den enda trygga plats i min tillvaro och tänker om denna plats är olämplig för mig, vart ska jag då ta vägen. Inte ens säker på att dödsriket tar emot mig heller. Mår pyton.

Hej igen Grimuald, ta det inte som påhopp nu, men fundera lite över hur mycket ditt eget mående färgar din åsikt om hur du uppfattar forumet. Iom att jag precis gått igenom en sådan fas ligger det mig färskt i minnet så jag tror jag förstår rätt bra hur du känner dig här.

Jag insåg inte förrän min medicin kickade in att mitt missnöje med hur jag blev bemött sannolikt berodde mest på mig själv. Dessvärre, eller kanske som tur, glömmer vi ofta bort hur saker och ting fungerar när vi mår bra under tiden vi mår dåligt. Jag skulle antagligen inte riktigt förstå vad du pratar om, om du skulle sagt detsamma någon annan fas i mitt liv, men just nu är det du säger helt begripligt för mig.

Det jag egentligen vill säga är väl, försök hänga kvar, läs, begrunda och stick inte ut hakan förrän du känner dig i fas med dig själv, iallafall inte om du beklagar dig över att inte få tillräcklig uppmärksamhet. Tyvärr ligger det nog mycket i ordspråket :

Älska mig mest, när jag förtjänar det minst, för det är då jag behöver det mest.

Tyvärr är det ju så att främlingar man vill lära känna inte gärna vill älska en mest när man behöver det bäst. De vill lära känna en först.

Men om du bor i Stockholm, så tycker jag du ska komma till Isabell. Jag har inte träffat många av dem som sannolikt kommer och jag är definitivt inte ute efter någon slags detjting-träff, utan jag vill lära känna nya människor.

Jag hoppas du kan ta det jag skrivit så som jag avsett, och om du känner dig illa berörd, så tala om det, du kanske har missuppfattat mig

Inger skrev:Förstår om du mår dåligt och känner dig missförstådd.

Att känna sig missförstådd är bara förordet.

Inger skrev:Vad önskar du?

Peace and understanding.

Inger skrev:Att träffarna upphör så att du inte ska behöva må dåligt av att inte kunna delta?

Denna fråga känns som ett angrepp. Jag förstår inte ens hur man är funtad för att kunna ställa en sådan fråga.

Inger skrev:Eller bara lite sympati för att du inte kan?

Så vitt jag förstår är sympati en god egenskap hos en människa, men finns den här på denna plats, det är frågan ?

Inger skrev: Jag är säker på att många visst förstår för att det kan kännas jobbigt att läsa om hur kul andra har haft när man inte själv kan vara med. Klart man kan känna sig utanför och må extra dåligt då.

Bra. Alltid en början.

Inger skrev:Finns det någon specifik orsak till att just du inte kan vara med, eller var det alla de orsaker du räknade upp i andra tråden?

Det finns mängder av orsaker till att inte vara med, precis som att det kan finnas mängder av orsaker till att vilja vara med.

Inger skrev:Kan vi göra något för att underlätta för dig att vara med?

Ja, till att börja med att förklara syftet med träffarna. Jag har varit på en del träffar, både privata och arrangerade av olika föreningar eller AS Center. De som har varit bra har varit välinformerade långt innan träffarna äger rum och då har man haft god tid på att förbereda sig mentalt. Klart sämst har privata träffar varit och det är kanske inte så konstigt eftersom det ställer stora krav på arrangören som kanske inte har samma resurser som en förening. Ett annat specifikt problem för mig personligen är att vid privata träffar verkar information om träffen spridas via privata kontaktnät och då blir det väl så att de som är väldigt skickliga på att upprätthålla sina privata kontaktnät får bäst förhandsinformation och kan planera bäst för träffen. Där verkar utanförskapet betydligt mer tydligt än vid andra former av träffar. Alla har väl sina käpphästar, min är definitivt den att jag måste avstå från nästan alla träffar på grund av att jag helt enkelt inte blir informerad om de i tid samt att information kring träffarna är bristfällig, dvs informationskanalerna existerar knappt. Här på forumet kan man bli hänvisad att skicka ett s k pm till arrangören, men det kan ju obehagligt då man inte känner personen ifråga. Hade kanske varit lättare att skicka ett brev som var vanligare förr. Sedan om man ska ha en träff på annan ort så måste man ju ta reda hur man tar sig dit och sedan även hur man tar sig hem, man bör också vara förberedd på att man kan behöva övernatta och då ska hotellrum eller liknande bokas för att inte tala att vara förberedd för oväntade saker som trafikolyckor, oväder och andra incidenter. Man kan också drabbas av ohälsa och bli sjuk och kanske måste uppsöka läkare eller sjukhus, det måste man också vara förberedd på, man kan gå vilse. Det har jag faktiskt varit med om en gång när jag besökte en stad för första gången. Jag letade halva natten efter vandrarhemmet där jag skulle övernatta och det fanns knappt någon att fråga. Jag hade dock en extrem tur som kom i kontakt med några som arbetade nattetid på ett äldreboende och därifrån kunde jag kontakta vandrarhemmet där jag skulle sova. Vad gör man då? Och då har jag inte nämnt att man även kan bli utsatt för brott.

Tack för din utförliga redogörelse, Grimauld. Då har vi något konkret att utgå ifrån.

Tyvärr var jag precis på väg att gå och lägga mig då jag ska till tandis imorgon men jag återkommer med kommentarer så snart jag kan, om ingen annan hinner före. Hoppas du kan vänta tills imorgon.

Vänligt god natt så länge

Mina träffar i Tullinge annonseras i alla fall alltid ut med en egen tråd i avdelningen "Träffar", med länk till en websida med information om träffarna, karta/vägbeskrivning, formulär för att anmäla att man vill komma... och jag har alltid kommande datum för mina träffar, med länk till samma informationssida, i min signatur.

Så de borde vara svåra att missa. Eller vad som gäller, vad syftet är alltså.

Men av det du skriver här framgår rätt klart att du inte tycker att du känner dig trygg nog att träffa människor privat hemma hos någon, och det är absolut förståeligt att känna att det känns marigt.

Vad jag tror skulle vara viktigt är att du får gott om tillfällen att öva upp det här. Just så här aspergare emellan brukar det kunna fungera, vi brukar vara snälla, sympatiska och toleranta mot varandra när vi ses, jag har inga erfarenheter av något annat på några träffar vare sig hos mig eller hos Weasley, eller någonsin på Vasa's eller de gånger jag varit med på diskussionsgruppen.

Jag har haft deltagare som kommit till mig, varit väldigt försiktiga och mest velat vara med och "känna in" och lyssna på övriga, komma i form och kanske så småningom orkat/vågat prata själv också.

Det samlade gäng som dyker upp på mina träffar är aldrig några elaka hårda fyrkantiga typer som skulle bråka och ställa direkta frågor och kräva att alla närvarande är redo att svara, utan det är helt okej för mig som arrangör och skulle garanterat vara lika okej för alla andra gäster om någon är med som har fixat att komma dit, men vill sitta lite för sig själv och mer vänja sig vid bara att träffa andra aspies. Eller liknande.

Det finns till och med "aspigt uttryckliga" signalsystem att använda för att själv visa om man VILL bli tilltalad eller inte på träffar och möten, som jag fick se praktiseras när jag var på autismkonferens i Finland. Att man får sätta på sig ett rött, gult eller grönt märke som signalerar "stopp", "okej, kanske..." eller "visst får du prata med mig!"

Så att anpassa till den som är ovan och inte helt säker på att ha kontakt är egentligen ingenting som alls ska behöva vara något problem i sådana här sammanhang.

Ett annat förslag är att vi försöker ses privat, bara vi två!

Jag har mängder av hemska upplevelser kring träffar. Den värsta var en träff i en förening, i en s k träffgrupp där syftet var att man skulle få en chans att uttrycka sig tillsammans med andra där samtliga har ett gemensamt dolt handikapp typ AS. Att ens kontakta en träffgrupp var ett mycket stort steg för mig personligen och man trodde givetvis att man skulle få en ärlig chans försöka tackla sina problem. Efter det första mötet som handlade om att försöka presentera sig med egna ord fick jag ett brev från gruppledaren där man menade att undertecknad ej var välkommen till träffgruppen med motiveringen "Då du ej kan skilja på äpplen och päron pga Aspergers Syndrom samt det faktum att andra i gruppen blir oroliga och osäkra så kan vi ej låta dig fortsätta i gruppen".

Vad tror ni händer med en människa som blir utsatt för något sådant, är detta ett sätt att stärka självkänslan och självförtroendet och tilliten till andra ute i samhället ?

Usch, vad tråkigt.

Grimurald, jag var på min första träff i Uppsala hos weasley i lördags.
Den hittade jag under träffar och såvitt jag kunde förstå var det olika för olika personer hur det gick att ta sig fram, det pusslades så gott det gick och många fick skjuts.

Skulle man behöva uppsöka sjukhus så kan jag tänka mig att det går att lösa omgående.
I värsta fall ringer man efter en ambulans och då går det fort om det behövs.

Jag blev positivt överraskad, jag har aldrig varit på en så underbar tillställning.
Kloka vettiga människor och inget självhävdelsebehov eller "klubb för inbördes beundran" någonstans vad jag kunde se.

Grimurald, jag har kollat mer i tråden nu och faktiskt hittat ett par inlägg som kunde ha sagts på ett annat sätt.
Fast jag upplever verkligen inte forumet som fyllt av elaka människor.
Och man måste inte umgås med dem om man inte vill heller.
Jag har inte alltid varit den jag är idag, en tid var jag hemsk mot min syster, något jag ångrar djupt idag.
Antar att andra också funderar över både andra och sig själva och kommer på både bra och dåliga saker med sig själva.
Man kommer sakta men säkert frammåt tycker jag mig se även om man går bakåt ibland.

Det finns bra saker, de bra sakerna stärker jag gärna och gör gärna mer av det som är bra och omgivningen gillar
Skulle man tro nyhetsrapporteringen så skulle det hända runt 70% dåligheter.
Men då missar man ju all glädje och vänlighet som existerar och som är själva orsaken till att det som bryter av mot det vanliga ger uppståndelse när det rapporteras om i nyhetsmedia.
Utan det vanliga inget ovanligt att rapportera om.
I liknelsen växter så skulle det vara som att rapportera alla blommor som växer, många välfungerande växter.
Det som skulle generera en nyhetsnotis är en ovanlig blomma, inte en vitsippa identisk med alla andra vitsippor, men tänk om det plötsligt blev en prickig vitsippa, en pricksippa!

Alla vanliga vitippor finns kvar och fortsätter att vara vitsippor, precis som vänliga människor, det finns gott om dem men det är lättast att hitta de bråkiga som gör mycket väsen av sig.

Isabell skrev:Synd DC, för du verkar väldigt trevlig. Det får bli en annan gång.

Tackar så mycket och jag får säga detsamma.

Grimuald skrev:Jag har mängder av hemska upplevelser kring träffar. Den värsta var en träff i en förening, i en s k träffgrupp där syftet var att man skulle få en chans att uttrycka sig tillsammans med andra där samtliga har ett gemensamt dolt handikapp typ AS. Att ens kontakta en träffgrupp var ett mycket stort steg för mig personligen och man trodde givetvis att man skulle få en ärlig chans försöka tackla sina problem. Efter det första mötet som handlade om att försöka presentera sig med egna ord fick jag ett brev från gruppledaren där man menade att undertecknad ej var välkommen till träffgruppen med motiveringen "Då du ej kan skilja på äpplen och päron pga Aspergers Syndrom samt det faktum att andra i gruppen blir oroliga och osäkra så kan vi ej låta dig fortsätta i gruppen".

Fy vad taskigt. Jag kan förstå om du fått aversioner mot träffar om du varit med om sådant. Fast nu är det ju så som så många andra redan skrivit, att de träffar som anordnas här inte alls är styrda eller ledda av gruppledare eller annat NT-folk som gillar sådana arrangemang. De är helt fria från krav på de som kommer. Jag har ju varit på många av skåneträffarna + några andra träffar.

Problemet som jag ser det är missförstånd, oförstånd och olika viljor.
För någon som ofta åker på träffar är det lättare att ta in alla intryck och sortera dem och man känner sig säkert tryggare på grund av erfarenheter som man byggt upp. Sedan finns det de som väldigt sällan är på träffar. För dem kan det vara väldigt spännande med allt nytt som man får uppleva. Sedan har vi dem som tidigare varit på träffar men som har många dåliga erfarenheter av sådana saker.

Man kan säga att man bestämmer vad man vill göra här i livet, men jag menar att det inte är så enkelt. Hur många lever verkligen som eremiter, dvs. helt isolerade från andra människor ? Är det inte så att människan är en social varelse och måste på något relatera till andra människor vare sig hon vill eller inte. Om man då påverkas av andra människor att delta i olika aktiviteter är det ju lätt man dras in i något som man egentligen inte vill. Man kan prata om ett sorts grupptryck. På den punkten kan det nog vara olika för människor. Man kanske är positiv för att glädja den som frågar men kanske har svårt för att överblicka konsekvenserna i sin helhet. ("Har svårt att se skogen pga alla träden som är i vägen"). Verkar denna förklaring begripligare ?

Inga NT över 18 år är välkomna på träffen!

Grimuald, vi har alla, i olika grad, blivit besvikna, utnyttjade, lurade, oskyldigt beskyllda för det ena och det andra...osv... av andra människor i våra liv.

Jag har själv noll orienteringssinne så jag förstår problemen i att ta sig till ett nytt ställe. Det kräver en enorm energi och tilltro på att det är mödan värt. Om man dessutom har dåligt självförtroende och vill undvika att tilltala andra för att t ex fråga om vägen kan ju hindren att ta sig fram te sig oöverstigliga. Jag kommer att ge utförlig information om hur man hittar hit när en vecka återstår till träffen och jag vet närmare vilka/hur många som kommer. Redan nu kan jag säga att det går buss minst varje halvtimme på helgerna från Södertälje C som stannar utanför mitt köksfönster.

Om vi inte vill bli bittra och ruttna bort i egen, självvald ensamhet måste vi ge alla människor som inte gjort oss besvikna en chans. Inger är en sådan människa som verkligen anstränger sig att förstå och vara vänlig. Ha gärna det som utgångspunkt när du läser hennes inlägg.

Håller med lillsanna att risken att missuppfatta andras inlägg och andra personer överhuvudtaget ökar när man mår dåligt. Låt oss stärka varandra och ge varandra uppmuntran om vi kan och orkar. Låt oss alla få impulskontroll att hålla käften annars.

Grimuald skrev:Ja, till att börja med att förklara syftet med träffarna.

De träffar som brukar nämnas på det här forumet är:

1a. Sams samtalsgrupp i Stockholm där man träffas regelbundet och samtalar om ett visst ämne. Dessa brukar alltid vara på samma ställe. Har aldrig varit på någon sådan träff så därför kan jag inte säga hur de går till. Sam eller någon annan får gärna berätta mer. På dessa finns det väl någon form av gruppledare?

1b. Taco-middagar vid Odenplan. I anslutning till Sam-träffarna, eller ibland emellan gångerna (?), träffas de som vill ur samtalsgruppen, samt övriga som har lust, för Taco-middag på en restaurang (samma tid och plats varje gång, väldigt förutsägbart och bra). Det är mer informella träffar där man bara sitter och äter tillsammans. De som vill prata med varandra gör det, medan de som inte vill eller vågar slipper.

2. OA-träffar hos Pemer i Tullinge för medlemmar i OA. Alla med AS-diagnos eller misstänkt AS-diagnos är välkomna att bli medlemmar i OA. Ibland är det årsmöte och då annonseras det tydligt i inbjudan. Är det inte medlemsmöte så brukar träffarna vara öppna för alla. Pemer brukar, som han själv nämnt, alltid vara noggrann med att skapa en särskild sida med alla uppgifter man behöver där man lätt kan anmäla sig med ett musklick utan att behöva ta kontakt med någon privat.

3. Öppna träffar ordnade av enskilda medlemmar. Eftersom detta delforum fortfarande kan läsas av vem som helst på nätet så vill många inte lägga ut privata uppgifter öppet utan meddelar dem i PM till medlemmar som skrivit att de vill komma. Allt man behöver göra är att I TRÅDEN skriva att man är intresserad så ska adress, telefonnummer etc komma i PM till dem som anmält sitt intresse.

Ibland vänder sig träffar till särskilda grupper, t ex till Aspergare med eller utan barn, eller har inriktning på någon speciell aktivitet, t ex spela biljard, åka skridskor, träffa kisse el dyl. Då brukar det anges tydligt så vad syftet med träffen är. Anges inget särskilt syfte eller målgrupp så är syftet bara att träffas i största allmänhet och alla är lika välkomna. Har man särskilda behov, t ex fobier, allergier, är blyg etc så behöver man bara nämna det så brukar medlemmarna försöka ta hänsyn till det så gott de kan.

4. Privata träffar. Sen kan det hända att några medlemmar blir närmare vänner och t o m partners och väljer att träffas privat på tu man hand eller i mindre grupp utan att annonsera ut det som en öppen träff. Men det är ju var och ens ensak; inte konstigare än att man träffar andra vänner utan att bjuda in hela stan. Ibland kanske man refererar till det här, ibland inte.

Jag har varit på en del träffar, både privata och arrangerade av olika föreningar eller AS Center. De som har varit bra har varit välinformerade långt innan träffarna äger rum och då har man haft god tid på att förbereda sig mentalt.

Ofta annonseras träffarna här flera veckor, ibland månader i förväg. Vad anser du vara tillräckligt lång tid för att du ska kunna förbereda dig?

Klart sämst har privata träffar varit och det är kanske inte så konstigt eftersom det ställer stora krav på arrangören som kanske inte har samma resurser som en förening.

Då kanske privata träffar inte passar just dig? Eller så kanske det är möjligt att arrangör eller medlemmar kan hjälpa dig om du har särskilda behov eller önskemål och talar om vilka dessa är (såsom du gör här t ex).

Ett annat specifikt problem för mig personligen är att vid privata träffar verkar information om träffen spridas via privata kontaktnät och då blir det väl så att de som är väldigt skickliga på att upprätthålla sina privata kontaktnät får bäst förhandsinformation och kan planera bäst för träffen. Där verkar utanförskapet betydligt mer tydligt än vid andra former av träffar.

Detta gäller inte här. Ingen får någon "förhandsinformation" p g a privata kontakter utan träffdatum anges tydligt på forumet så att alla kan läsa.

Alla har väl sina käpphästar, min är definitivt den att jag måste avstå från nästan alla träffar på grund av att jag helt enkelt inte blir informerad om de i tid samt att information kring träffarna är bristfällig, dvs informationskanalerna existerar knappt. Här på forumet kan man bli hänvisad att skicka ett s k pm till arrangören, men det kan ju obehagligt då man inte känner personen ifråga. Hade kanske varit lättare att skicka ett brev som var vanligare förr.

Som sagt, om man bara anmäler sig i tråden så ska man få information i PM med de uppgifter man behöver. Vi som ordnar träffar ibland kan ju försöka tänka på detta du påpekar att en del har svårt att ta kontakt och vara extra noga med att skicka ut information i god tid.

Sedan om man ska ha en träff på annan ort så måste man ju ta reda hur man tar sig dit och sedan även hur man tar sig hem, man bör också vara förberedd på att man kan behöva övernatta och då ska hotellrum eller liknande bokas för att inte tala att vara förberedd för oväntade saker som trafikolyckor, oväder och andra incidenter.

Visst är det mer besvärligt om man bor längre bort. Men om man ber om det i tråden brukar man kunna få hjälp av någon frivillig. Ibland t o m nattlogi om man inte har något emot att sova på någons soffa.

Man kan också drabbas av ohälsa och bli sjuk och kanske måste uppsöka läkare eller sjukhus, det måste man också vara förberedd på,

I så fall är jag säker på att någon med bil ser till att du kommer till sjukhus.

man kan gå vilse. Det har jag faktiskt varit med om en gång när jag besökte en stad för första gången. Jag letade halva natten efter vandrarhemmet där jag skulle övernatta och det fanns knappt någon att fråga. Jag hade dock en extrem tur som kom i kontakt med några som arbetade nattetid på ett äldreboende och därifrån kunde jag kontakta vandrarhemmet där jag skulle sova. Vad gör man då?

Vilken mardröm! I såna lägen är det bra att ha mobil eller att ha någon med sig som ser till att man kommer dit man ska. Om man ber om det kan man säkert få skjuts eller sällskap så att man inte hamnar vilse. Nya som inte hittar i stan hämtar vi som har bil gärna vid stationen och kör dem tillbaka sen.

Är man blyg och osäker på om man vågar komma kan man ev få träffa någon enskilt först, som nu Pemer erbjöd och jag också gjort vid något tillfälle.

Och då har jag inte nämnt att man även kan bli utsatt för brott.

Den risken torde vara extremt liten.

Efter det första mötet som handlade om att försöka presentera sig med egna ord fick jag ett brev från gruppledaren där man menade att undertecknad ej var välkommen till träffgruppen med motiveringen "Då du ej kan skilja på äpplen och päron pga Aspergers Syndrom samt det faktum att andra i gruppen blir oroliga och osäkra så kan vi ej låta dig fortsätta i gruppen".

Personal kanske inte direkt behövs, såg inget som helst behov av det varken när vi sågs hos weasley och på Vasa's senast.

Skulle det finnas personal så är det nog lätt att det blir konstig stämning och att fördomar lät får personalen att försöka ordna den sociala färdigheten som de själva förmodligen har.
För min egen del så hamnar de sociala färdigheterna ganska långt ned på intresselistan.
Ibland kan jag vara riktigt bra på det dessutom.

Inger skrev:
1a. Sams samtalsgrupp i Stockholm där man träffas regelbundet och samtalar om ett visst ämne. Dessa brukar alltid vara på samma ställe. Har aldrig varit på någon sådan träff så därför kan jag inte säga hur de går till. Sam eller någon annan får gärna berätta mer. På dessa finns det väl någon form av gruppledare?

Här kommer en lite redogörelse för hur träffarna går till:

Träffarna ligger under FA Stockholm, men jag har inget krav på att man ska vara medlem i föreningen. Jag ser det som en mötesplats där man kan få tillfälle att träffa andra och prata om olika ämnen som berör AST i första hand.

Till dessa träffar finns det ett krav att man ska kunna ta hand om sig själv, vara självständig. Jag har detta krav för i början så fanns det en tendens att anhöriga med flera, tyckte att träffarna kunde vara en "barnpassning" för vuxna. Av denna anledning så har jag valt att ha en målgrupp. De flesta som kommer är relativt högfungerande, även om det är en glidande skala.


Till dessa träffar så är det ingen föranmälan, så man kan bestämma sig i sista minuten. Man behöver inte heller komma på alla träffar under en termin, utan kan välja att komma när man känner att man orkar eller vill.
Vid varje träff har vi ett förutbestämt ämne. Nästa träff kommer att handla om empati.

Dessa träffar har en "ledare" vilket är jag. Min roll är inte att vara en "assistent" som är till för att ta hand om de som kommer, utan jag leder träffarna genom att fördela ordet och vara kontakt ansvarig för träffarna.

Jag försöker se till att alla som vill säga något ska få en möjlighet till det. Men det är helt ok att sitta tyst och bara lyssna.

Träffarna börjar kl 19.00 och slutar kl 20.30. Vi håller till i ett klassrum på Matteus skola i Vasastan. Vi träffas 1 gång i månaden .

På träffarna brukar vi vara mellan 12-20 st. Åldrarna är sprida, men den största gruppen ligger mellan 25-35 år. Sedan är det några yngre och några som är äldre.

Det är nästan alltid en eller två som är nya vid varje träff.

Mötet brukar börja med ett kort presentations, där man säger sitt namn eller vad man vill bli kallad. En del berättar vilken diagnos de har och hur länge de känt till sitt funktionshinder. Hur mycket man vill berätta är upp till var och än, lik så hur aktiv man väljer att vara på själva diskussions delen.

Jag har gjort så att jag lägger ut träffarna på "TRÄFFAR"
mer information hittar man på min hemsida www.aspergersyndrom.info.dinstudio.se.