I går 25 feb var en av karaktärerna i Greys Anatomy en Läkare med AS.
Skådespelaren gjorde henne jättebra i min mening, hoppas att hon kommer tillbaka i fler avsnitt.

Så Aspigt när hon beskrev vad Döden är för något.
"den grå hjärnsubstansen har trängt igenom näsan och hon har inte någon hjärnaktivitet... bra, hon är en perfekt organdonator, unga organ"

Missa inte reprisen ni Greys älskare

Hälsningar
Robert

Det fanns en tråd om detta för ett tag sedan.

greys-anatomy-t7957.html

Tyckte mycket bättre om hur det porträtterades denna gång än förra gången karaktären var med!

Disclaimer: följande text innehåller generaliseringar och en dikotomi AS-NT som jag inte fullt ut står för.

Ett återkommande tema här på forumet är empati. Jag tyckte att förra avsnittet av GA, som enligt min mening gav en mer balanserad bild av en person med AS, också tog upp en intressant aspekt av detta med empati.

I avsnittet dog en 16-årig flicka i en trafikolycka.

Många NT blev påverkade, upprörda och djupt sorgsna över detta. Detta fick stort utrymme i deras agerande.

Personen med AS kämpade som de andra för att rädda patienten. När hon dog konstaterade hon att deta var tragiskt, men att det fanns något att göra även med denna situation; donation av organ.

Denna inställning betraktades som mycket okänslig av omgivande NT, som ville ge plats för sorgen. Kvinnan med AS upplevde det som djupt obehagligt att en situation som var opåverkbar fick företräde över en som var påverkbar; de organ som fanns kunde rädda patienter, patienter som dog i väntan på att den opåverkbara döden och sorgen skulle få sitt utrymme. Hon upplevde de omgivande NT som okänsliga och kanske att de inte brydde sig om de patienter de inte hade direkt i blickfånget.

För mig säger det något om hur jag upplever skilnaden mellan min empati och majoritetsomgivningens. De är olika, men båda finns. Den som är i majoritet brukar få företräde och betraktas sombättre, sannare eller känsligare. Men ibland kan de vara kompletterande, eller den ena kan vara emotionell och fruktlös medan den andra är logisk och funktionell.

Jag vet inte säkert vart jag vill komma, men jag tycker det var intressant. De som anser att jag i onödan kafkar insnöat kring något som bara är poppulärkulturell underhållning kan säkert ha rätt...

Inte kafkar, snarare kommer du med tankeväckande funderingar som vanligt.

Detta stämmer väl överens med empatiomröstningen jag gjorde där praktisk empati fick flest poäng på forumet.

Hade jag varit läkare hade jag nog också känt mig otålig om jag fann att värdefull tid slösades bort på känslor som ändå inte hjälper vare sig den döde eller någon annan, medan folk som kunde räddas låg och dog.

Har dock aldrig kollat på serien ifråga då jag tycker läkarserier är måttligt roande.

Intressant, jag tyckte, när jag såg avsnittet, att hon var väldigt konstig. Men nu kom jag just på att jag fungerar ganska likt ändå!

Nej, pH, jag njöt också av din reflexion, träffande och tankeväckande som vanligt.

Att uttrycka känslor (under ansvar) kan dock visst vara till nytta för de levande. Innehållna känslor kan med tiden göra en mindre levande och både fysiskt och psykiskt ömtåligare. Men "det praktiska först och ge desto bättre och stressfri plats för känslorna när det är avklarat" kanske är något de flesta "NT" och en del av oss borde tänka över?

PH

Jag känner igen mig i den beskrivningen och hur överdrivna och ihopblandade känslor bara är ologiska och faktiskt riktigt oempatiska i slutändan.

Tänker ofta så...

Vem har empati egentligen?

Nu har jag inte sett det aktuella avsnittet av GA. Men rent generellt så är det väl så att i stort sett alla läkare inom sådana specialitéer att de ibland har hand om akuta fall är tränade att tänka rationellt och stänga av känslorna, just för att de inte ska bli handlingsförlamade eller göra fel pga. känslomässiga reaktioner. Känslorna kan få komma fram senare, när läget inte är akut längre. När någon håller på att dö hjälper det inte att tycka synd om, utan då gäller att agera, snabbt och korrekt. Likaså är nog de flesta kirurger idag inställda på att ta till vara organ för transplantation närhelst det är möjligt och så snabbt som möjligt, eftersom det är rationellt handlande ur de behövande patienternas synvinkel. Det är möjligt att en aspergare har lättare för sådant tänkande och agerande, men det spelar nog mindre roll. Jag har fått intrycket att i stort sett alla erfarna läkare klarar av detta. Delvis handlar det nog också om att läkare måste lära sig att inte engagera sig för mycket känslomässigt i sina patienter, eftersom de inte skulle orka med sitt yrke i längden annars.

Jag tyckte hon var rätt extrem.. Jag menar att även med en empatistörning borde man intellektuellt kunna förstå att det är en väldigt laddad stund när familjen tar adjö av en avliden familjemedlem.

Jag kan tänka mig att vissa AS-drag är en stor fördel i vissa situationer, men den människan skulle inte jag vilja ha på mitt sjukhus..

Jag föredrar en rationell läkare, framför de som förblindas av i situationen irrationella känslor, när det är ett akut läge. Däremot skulle jag knappast vilja ha en sådan psykiater eller samtalskontakt.

Jag hade en gång en ortoped/kirurg som var så kliniskt känslokall i alla lägen att jag köpte en gullig, mjuk och liten låtsas-hund till honom. Jag sade till honom att sätta den synlig på sin dator i det kliniska och totalt opersonliga rummet....om inte annat för att människor åtminstone skulle TRO att han hade någon form av empati. Samt att han nog borde tänka just på den delen av patientarbetet. För när JAG reagerar då är det illa......

Samme person är en av Sveriges absolut bästa (om inte den bästa) ortopedkirurger...Jag har hört att just dessa är lite speciella?

Han blev rätt tyst men satte snällt upp vovven på sin dator....

P.s. Hmm kom på att jag nog nästan aldrig berättat om detta jag gjorde eller vad som skedde för någon. Undrar varför....har väl inte sett någon anledning ens tidigare. Lite kuriosa....dessutom blev jag helt bra efter hans operation...

http://www.youtube.com/watch?v=RoBegwXrHRU

Den här?

Kan man hitta hela avsnitten någonstans?