Enligt en psykolog jag talade med är texten full med fel och man upptäcker raskt att denna psykolog (den som skrivit) inte verkar ha så mycket koll på just AS. Hinner inte läsa just nu, men tack så mycket för scannandet!!

alfapetsmamma skrev:Enligt en psykolog jag talade med är texten full med fel och man upptäcker raskt att denna psykolog (den som skrivit) inte verkar ha så mycket koll på just AS. Hinner inte läsa just nu, men tack så mycket för scannandet!!

Håller i viss mån med, artikeln är ganska rörig, vilket inte jag gillar, vill liksom ha en röd genomtänkt tråd helst, det går runt i skallen på mig annars. Trist att en sån person ska skriva artiklar.....

mr dishonest skrev:Diagnosen sitter som en snöboll i en blöt lovikavante...

Alltså jag grubblar och grubblar på den kommentaren. Hm... hehe

Jag är så Asperger så det får nog komma en ny diagnos för mig.
"Asperger Extreme Ultra Rapid" eller nåt.

Tror att mina horn i pannan har börjat växa ut. (med tanke på artikeln)

Sam skrev:Tror att mina horn i pannan har börjat växa ut. (med tanke på artikeln)

Har läst. Skiver just till min pyskolog på HC för att fråga om hon känner till denna nisse och om hon har läst artikeln.

Ujujuj.. Som jag ser det så behöver HAN läsa på en del... Den synen delas av andra, även såna som har samma yrke som han, så vitt jag förstått.

Kan passa bra i tajmingen att kontra med just att det finns *för dålig kunskap om Aspergers syndrom inom sjukvården*.

Jag kände att OA:s pressrelease var klar och att det bara var att börja kolla hur man går till väga för att verkligen nå ut med något sådant, om det händer något mer om man bara mailar till TT eller om man ska behöva plöja mailadresser till alla möjliga massmedia själv...

...men det är väl så att man skulle ta och väva in den här nissens ärke-okunnighet i det också.

Eller? Kanske inte ändå? Jag kan tänka mig argument för bägge varianterna...

Pemer skrev:Jag kände att OA:s pressrelease var klar och att det bara var att börja kolla hur man går till väga för att verkligen nå ut med något sådant

Det absolut viktigaste när det gäller pressmeddelanden är att ringa också. Man mailar först, ringer sen upp och är de sedan intresserade blir man oftast ombedda att skicka det igen, eftersom det har drunknat i den allmänna skörden. Plöja igenom mailadresser till massmedia får du räkna med. Gärna också samla på kontakter med enskilda journalister som man har någon anledning att tro kan ha ett intresse för och därmed skriva vettigt om det man vill föra fram.

Shit vilket jobb... ja, då blir det inte gjort i en handvändning på länge än, när man jobbar heltid också...

Tack för tipsen!!

Känns som den psykologen är lite väl storhetsvansinnig/självutnämnd expert på AS i den där artikeln, även om det faktiskt kan ligga en del i det han skriver...

xlnt skrev:Känns som den psykologen är lite väl storhetsvansinnig/självutnämnd expert på AS i den där artikeln, även om det faktiskt kan ligga en del i det han skriver...

Att det kan ligga en del i det han säger, som att det är synd att LSS-resurser "går till spillo" i de fall där folk har fel diagnos är en sak, det han säger i övrigt tycker jag i mångt och mycket känns anmärkningsvärt okunnigt. Tror iaf att det är fler som feldiagnostiseras åt andra hållet.

Fast en med AS-diagnos som jag känner borde nog haft en personlighetsstörningsdiagnos istället eller kanske både och. Så även jag har sett fall som det han nämner. Men jag tror som sagt inte att det är det som är mest fall i hela den här npf-soppan. Muffinsrecept-diagnoser ställer nog till större skada.

Ganska okunnigt att beskriva social fobi och AS som varandras motsatser.
Jag vet i alla fall flera som, är rätt mycket aspiga/autistiska, och som har/har haft social fobi eller lider av blyghet.
Eller så anses inte social rädsla eller osäkerhet inför sociala situationer som blyghet eller social fobi???

Jag håller med om att testerna kan vara missvisande och kanske inte nödvändiga, utan att samtal och intervjuer kanske är träffsäkrare.

Det finns säkert också de som inte uppfyller diagnoskriterierna helt och kanske inte borde få diagnos, men som klart har aspergerdrag i alla fall (och borde ha något slags "diagnos" på sina svårigheter, det är ju VIKTIGT när man ska åtgärda andra problem och veta vad som är grunden i en person).

Och så klart att det finns massor av tillkomna psykiska problem även när man har asperger. Kanske fler p.g.a. stor belastning hela livet.

När jag har träffat någon som "fungerat bra till tonåren" och som man kanske kan undra om diagnosen stämmer, så har det ändå funnits starka genetiska samband, syskon och barn som har diagnos. Alltså är det väl rimligt att det finns aspergerdrag med i bilden, alltså kan man inte bortse från asperger.
Sedan är det ju så att alla blir inte handikappade i alla miljöer. En del har det värst i barndomen, andra som vuxna. En del har inga problem (p.g.a. sin miljö), vissa väljer att leva ensamma och som "original". Handikappgrad är ju tydligen viktigt i diagnosticeringen, men lågt handikapp betyder ju inte "ej asperger".

För övrigt så tycker jag inte att artikeln säger så mycket mer än att han tror att många feldiagnosticerats. Jag blev intervjuad om min barndom, min mamma blev intervjuad om min barndom, och att det inte skulle göras, är inget jag har hört om.
Skribenten verkar mest tro en massa och delge egna tyckanden.

Bror Duktig skrev:Ganska okunnigt att beskriva social fobi och AS som varandras motsatser.

Jag har ju Asperger diagnos och lider av social fobi. Jag har fått fobin pga att jag upplever psykisk smärta när jag är i grupper av människor. Därför gör jag vad som helst för att undvika grupper av människor. Jag blir utmattad efter 1-30 minuter. Apatisk efter det.

Jag har inga problem ALLS att umgås med en person i taget dock. Då hinner min dator i huvudet analysera/räkna ut det som behövs för att jag ska "fungera". Jag kan räkna fram allt även om det blir LAGG i uträkningarna ibland.

Fram tills 15 år så var jag i KOMA mer eller mindre och totalt avstängd för det mesta. Jag hade dock "kompisar" som jag tävlade mot i landhockey, shack, kortspel. Socialt umgänge för mig är att tävla och vinna. Det finns en definierad tävlingsvärld som man kan förstå/analysera och den är begränsad. När jag inte tävlade var jag i KOMA. Andra sa "Jimmy är i koma" till och med. Jag trodde man SKULLE vara med andra, att man var tvungen till det.

Så man kan utveckla social fobi om man har Asperger Syndrom. Om socialt umgänge till 95% är ett mardrömslikt helvete kan man utveckla en fobi mot det. Jag har ALRDIG egentligen förstått varför man umgås med andra.

Sen finns ENORMT många grader/variationer/typer av AUTIUSM som våra duktiga/välbegåvade/idioter till psykologer inte har hunnit definiera än. Människors idioti är min mardröm. Deras värld mitt helvete.

Jag är väldigt nära att skada psykologer/psykiatriker fysiskt. När någon är okunnig blir jag demonisk. Men jag nöjer mej med att skrämma livet ur dom. Fast bara så mycket så att jag inte blir inlåst. Alla skräckfilmer har jag memorerat så jag är expert på hur man får människor rädda. Sen har jag kört 1000-tals experiment IRL.

PEACE!

Att få vara autistisk utan att bli trakasserad uppnår jag genom att KONSTANT skrämma alla i min omgivning så de blir så rädda så de ignorerar mig. Funkar bra faktiskt. Jag kan vara mer skrämmande än jag kan berätta här.

Lite ironiskt att en person som tycker sig se att någon är feldiagnosticerad med Asperger mer eller mindre vid första anblicken av personen, tror att utredarna kan ha fallit för konfirmeringsbias...

Också ironiskt att han (ganska korrekt skulle jag gissa) beskriver processen till diagnos och inkluderar "efter att sedvanlig psykoterapeutisk behandling visat sig fruktlös", men uttrycker sorg över att folk får Aspergerdiagnos när "de svårigheter som misstas för Asperger är uttryck för behandlingsbara psykiatriska tillstånd"... Borde inte någon ha lyckats behandla dessa tillstånd under alla år som processen mot diagnos pågått?

Fram tills jag var 20 år försökte jag lära mig vad "ap-objekten" höll på med. Deras sociala umgänge. Jag lärde mig ungefär inget alls. Jag fattade fan inte. Grubblade så mycket jag kunde.

Nu är jag 34 i Mars.

De senaste 15 åren har jag kollat på minst en film om dagen + drösar med serier. Jag analyserar/memorerar samspelet där. Sen testar jag det jag analyserat fram IRL på "ap-objekt". Så jag har lärt mig väldigt mycket nu. Blir bättre för varje år. Allt jag lärt mig kommer ifrån filmer dock.

Det viktiga är att TESTA så det verkligen fungerar IRL också. Filmer är ju överdrivna och kan vara felaktiga.

Just nu memorerar jag ansiktsuttryck mest ifrån filmer. Jag bygger upp en databas. Man kan öva framför spegeln för att "få till" mimiken.

Så om 5-15 år kommer jag nog fungera rätt bra ibland "ap-objekt". Kommer kunna att smälta in. Det är planen i alla fall.
Vägen dit kommer dock ha kantats av HELVETET så jag antar att jag "råkat" bli ett monster. Hur jag blivit behandlad kan jag nog inte bara "släppa". Hämndlusten är alldeles för stor. Rättvisa är en stark "grej" för mig.

Kommer en dum psykolog/kurator och säger jag inte har Asperger Syndrom så komemr den personen få ångra det bittert. Jag verkligen hatar jävla dumma okunniga puckon.

---
Moderator Ufo:
Censurerat födelsedata i inlägg.
Skickar ett PM.

Det är uppenbart att skribenten ser allvarliga problem med Aspergerdiagnosen UTANFÖR problemen en person har som leder till denna diagnos. Jag ställer mig ytterst frågande till detta, då jag mestadels sett möjligheter med diagnosen snarare än problem och i den mån problemen blir tydligare i framtiden, är inte det viktigaste att politiskt påverka så att situationen inte blir så ohållbar? Dessa problem drabbar ju alla, även de som har "korrekta" Aspergerdiagnoser.

Om man bortser från dessa "extra" problem, har jag väldigt svårt att se att Aspergerdiagnosen på något vis är värre för en person än att gå vidare i livet med en icke behandlingsbar psykisk åkomma, vad det än månde vara. Om den nu var behandlingsbar, borde inte någon redan upptäckt det? Och om den inte är det, tror verkligen någon att detta är en livssituation någon vill leva med, med ständiga och aldrig försvinnande psykiska problem som inte går att behandla?

I min mening är det viktiga att göra diagnoskriterierna så bra som möjligt, varefter man diagnosticerar efter dessa. Skribenten verkar ha missat att Asperger är en symptomdiagnos, så även om han inte tycker att en person "verkar" tillräckligt Asperger, behöver detta inte innebära att personen inte uppfyller diagnoskriterierna.

Kan det finnas en "trend" i till exempel neuropsykiatriska diagnoser? Självklart kan det det. Men det är också viktigt att påpeka att medan detta å ena sidan kan leda till överdiagnosticering, kan det å andra sidan bara vara en naturlig konsekvens av att man inte kunnat diagnosticeras med sådant tidigare, så när väl möjligheterna öppnas kommer alla de som inte tidigare kunnat diagnosticeras under en övergångsperiod bli diagnosticerade och få det att se ut som plötsligt en flod av människor "drabbats" av Asperger.

Förutom allt detta skulle jag vilja säga att oavsett om jag "har Asperger" eller inte, så verkar den flora av "personlighetsstörningar" psykologer försökte sätta på mig innan min utredning, så otroligt godtycklig, att jag har svårt att tro att den typen av diagnosticering någonsin lett till att någon blivit bättre. Men det är naturligtvis mina personliga, i högsta grad känslomässigt motiverade åsikter, som inte skall förväxlas med argument...

Eminent sammanfattat!

Peter:

alfapetsmamma skrev:

xlnt skrev:Känns som den psykologen är lite väl storhetsvansinnig/självutnämnd expert på AS i den där artikeln, även om det faktiskt kan ligga en del i det han skriver...

Att det kan ligga en del i det han säger, som att det är synd att LSS-resurser "går till spillo" i de fall där folk har fel diagnos är en sak, det han säger i övrigt tycker jag i mångt och mycket känns anmärkningsvärt okunnigt. Tror iaf att det är fler som feldiagnostiseras åt andra hållet.

Fast en med AS-diagnos som jag känner borde nog haft en personlighetsstörningsdiagnos istället eller kanske både och. Så även jag har sett fall som det han nämner. Men jag tror som sagt inte att det är det som är mest fall i hela den här npf-soppan. Muffinsrecept-diagnoser ställer nog till större skada.

Vad jag menar med att det kan ligga något i det han skriver är främst att det säkert finns en del som blivit feldiagnostiserade med AS, mycket p.g.a att symptomen vid AS också kan liknas mycket vid symptomen på social fobi/schizofreni etc. samt att kunskapen om AS är bristfällig på vissa håll eftersom diagnosen fortfarande är relativt ny.
Att en diagnos kan ge negativa konsekvenser om den sätts felaktiga grunder håller jag också med om.
Sedan tycker jag som sagt att han tar i lite väl mycket och överdriver det hela en smula.

En del som har sociala problem kanske har det mer p.g.a social fobi än p.g.a Aspergerproblematik, men att säga att social fobi och AS skulle vara varandras motsatser är ju inte bara okunnigt utan också lite korkat och det förvånar mig att en psykolog uttrycker sig så.

Det viktigaste är att en utredning alltid bör vara grundligt utförd till punkt och pricka, samt att kunskapen om Asperger/autism bör vara på topp bland de som genomför utredningar.
Det får ju självklart inte gå till så att en psykolog sätter en AS diagnos enbart efter ett par samtal med sin patient.

Läste i en tråd här om att Asperger diagnosen eventuellt kommer tas bort ur nästa DSM version, och ersättas med Autism spektrum störning.
En av orsakerna till detta är ju också för att man vill minska risken för överdiagnostisering, vilket jag tror är bra.

Kunskap om Asperger/autism är alltid bra, men diagnoser och samhällsinsatser är bara bra om de ges på rätt sätt av personer som HAR kunskap (rätt kunskap dvs).

nä men, hjälp...
ojojoj, har sådan lust att börja rycka mig i håret...
Missvisande titel (alltså för mig som trodde att det skulle handla om aspergare som blir feldiagnosticerade med diagnoser som schizofreni, personlighetsstörning osv)...

Jag blir faktiskt lite irriterad på den killen. Han beter sig som om han vore någon superauktoritet på området....
I första stycket pratar han om utredningar som om det var BARA att träffa en människa och pricka av.
Man går faktiskt igenom en massa tester och interview innan man sätter ihop underlaget och ser om personen passar in i kriterierna. Samt att man bör veta hur man tolkar kriterierna. Att det finns ställen där kanske kompetensen är inte tillräckligt bra har jag inget tvivel på, men såsom han beskriver det är det som om det inte fanns några rutiner alls... Utredningar är ingen enkel grej såsom han försöker få det att låta. Jag förväntar mig bättre av psykologer, då de faktiskt borde vara utbildade att se en massa perspektiv och inte överdriva som han gör...

Plus att för att kunna tolka kriterierna och ställa diagnos förutsätter också kunskaper inom differentialdiagnostik... att kunna skilja ur mellan olika saker.... vad som är vad... Och kunna en massa om komorbiditet
(som han uppenbarligen inte kan, då han säger att Aspergers och socialfobi är motsatser....). Båda kan finnas separat men man kan ha både och faktiskt...
Jag vägrar att tro att man inte gör noggranna anamneser och jag vägrar att tro att merparten av utredningsteamen inte för det resonemang han för (om depressioner, trauma osv osv) innan de sätter diagnos.
Återigen finns en hel del personer som inte har tillräckligt med kompetens för att kunna göra en bra utredning och diagnostik, men jag vägrar att tro att så många som hälften av de individer som han möter på Hab är feldiagnosticerade...

Javisst, man kan inte diagnosticera utifrån tester och theory of mind tester är inte särskilt bra när det kommer till ekologisk validitet ,men är man duktig på att tolka en WAIS och andra neuropsykologiska tester kan man ändå se en hel del om personen kognitiva fungerande och stil. Det förutsätter att man vet hur man tolkar ett test kvalitativt och som med alla tester bör man kolla hur personen fungerar i sin vardag för att kunna dra slutsatser av testet. Alltså sätta saker i sitt sammanhang. Det borde han veta (eller så kanske sov han när han var på psykometri kursen :p - förlåt jag künde inte hålla mig).
Och det där med steg-1 och att psykologerna försöker hävda sin kompetens genom testerna låter som rena rapakalja.... Är man kurator med steg-1 har man ändå inte samma kompetens som en psykolog som har steg-1 integrerat i sin utbildning...

Jag avstår från att kommentera hans resonemang om LSS och diagnosticering, för jag fattar inte riktigt vad han menar

Jajamen, trender finns i alla tider, men man har faktiskt fått mer kunskap och kan diagnosticera bättre... Det där med skuldavlastare låter tokigt. Javisst, det kan vara avlastande för föräldrarna som blivit ifrågasatta, men fattar inte hur det kan vara lättare att få förklarat att man är född så än att typ erbjudas terapi... Dessutom det ena utesluter inte det andra...
Och där kommer jag till hans nästa resonemang... om att ha fått en diagnos...
Han får det att låta såååå specieltt: hur ska han göra för att inte såra hans patienter??? ska han tysta ner den sanningen som han ser (dvs att de inte har aspergers???) (förlåt ironin här...)
Ok, man kan ha en sådan allvarlig diskussion där feldiagnosticering åt det hållet förekommer, om etik och sånt, men jag gillar inte hans sätt att presentera saken.
Jaha, hur vet man som habpersonal att diagnosen inte stämmer utan att ha gjort en utredning??? Är det inte så att aspergers är osynligt och att en massa personer kan kompensera så utmärkt för sina svårigheter i specifika situationer? Det borde han också veta...Och vore det sååååååååååååååå lätt att se, så skulle man inte göra utredningar för detta

Jag tror feldiagnosticering även åt det håll han beskriver FINNS, man jag har svårt att tro att det är så pass stor som han beskriver det...
Plus att låter lite sådär småkränkande mot hans kollegor... typ att han kan bättre än dem...

Jag förstår hans resonemang att en asperger diagnos kan försvåra i saker som körkort osv.. jag ogillar när np-diagnoser innebär att personerna inte får göra vissa saker typ dra alla under samma kam (eller vad det nu heter...)...

tror dock det skulle vara bättre balans om han beskrev tvärtom saken... personen som får andra allvarliga diagnoser istället för en aspergerdiagnos...

Usch, nu har jag skrivit massa,men jag behövde det :p

Kul att läsa allas kloka tankar!!!

Bror Duktig skrev:Peter:

Håller med!

TheBoxSaysNo skrev:nä men, hjälp...
ojojoj, har sådan lust att börja rycka mig i håret...
Missvisande titel (alltså för mig som trodde att det skulle handla om aspergare som blir Jaha [...] istället för en aspergerdiagnos...

Usch, nu har jag skrivit massa,men jag behövde det :p

Kul att läsa allas kloka tankar!!!

Woow! Du sa det jag hade velat säga, om jag hade haft sinnesnärvaron och kunskapen osv. Tack!

Kan vi inte skriva ihop nåt tillsammans och skicka in till tidningen, som genmäle?

alfapetsmamma skrev:

TheBoxSaysNo skrev:nä men, hjälp...
ojojoj, har sådan lust att börja rycka mig i håret...
............mycket text......
Usch, nu har jag skrivit massa,men jag behövde det :p

Kul att läsa allas kloka tankar!!!

Woow! Du sa det jag hade velat säga, om jag hade haft sinnesnärvaron och kunskapen osv. Tack!

Kan vi inte skriva ihop nåt tillsammans och skicka in till tidningen, som genmäle?

Go for it!

Wagnström på psykologstudent.se gör ett längre blogginlägg om Rislund Törners artikel.