Grimuald skrev:Tack för svar. Nedan kommer följdfrågor.

Pemer skrev:Vi som startat OA tycker att aspergares situation överlag kunde vara mycket bättre än den är och vill försöka bidra till att göra något åt det.

Är OA enbart en förening för aspergare ? Finns ju mängder av människor som hamnat snett på olika sätt.

Organiserade Aspergare, förening för aspergare och andra högfungerande autister. Någon paraplyorganisation för alla tänkbara som hamnat snett på olika sätt är vi inte, en intresseorganisation för aspergare är tanken här. Känns som nog mycket vatten att ta sig över huvudet...

Pemer skrev:Idén med OA är därvid att gå samman i en gemensam organisation, dels för att de som så önskar ska kunna finna gemenskap, hitta på saker tillsammans, mötas vid träffar, gemensamma aktiviteter osv...

EU är ju också en sorts gemenskap. Är det så man ska betrakta OA ?

???

Nej... man ska betrakta OA som en förening för aspergare som vill gå med i en förening för aspergare. Vi har knappast några ambitioner som kan liknas vid EU:s.

Pemer skrev:...och dels för att försöka ta plats vid sidan av de båda anhörigorganisationerna RFA och Attention som given remissinstans, och kunna föra aspergares talan i den allmänna debatten.

Har en enskild som saknar anhöriga något som helst intresse av detta ?

Förstår inte frågan. Jag flikade bara in att RFA och Attention i grund och botten är anhörigorganisationer, medan OA är det nya alternativet som bildas av aspergare för aspergare.

Pemer skrev:Jag hoppas det ligger i många aspergares intresse att stödja de delarna...

Nu undrar jag givetvis vad som menas med detta.

Ber om ursäkt, jag menar inte att anklaga dig specifikt, men det verkar vara många aspergare som inte tycker något sådant ligger i deras intresse... eller i varje fall knappt förstår vad som ens är poängen med något sådant som OA.

Kontakt med andra aspergare för egen del vill man ha, och man kan tänka sig att vara på Aspergerforum för just det syftet. Men gå med i en förening är tydligen fullkomligt oerhört ointressant för enorma mängder, trots att det borde vara fullkomligt självklart vad en organisation med landets aspergare bakom sig borde kunna ha för förutsättningar i förlängningen, som inte ett diskussionsforum på Internet kan.

Pemer skrev:(Vi 24 som träffades hos Weasley igår funderade knappast på att vi träffade "andra i ett utanförskap", vi var nog alla överens om att vi träffade 23 andra mycket trevliga personer och uppenbarligen trivdes vi överlag i varandras sällskap.)

Är det inte fullständigt klarlagt att individer "de facto" som har blivit klassade med diagnosen AS befinner sig i ett utanförskap som gör att myndigheter utan vidare kan sätta dessa individer på undantag "att sitta och pyssla med sina specialbegåvningar" inte mot marknadsmässiga löner utan med s k skitlöner som NT (= de som befinner sig i innanförskap) aldrig skulle befatta sig med ? För övrigt har jag svårt att se att personer som befinner sig i ett utanförskap automatiskt måste se väldigt otrevliga ut. Att utanförskap = "man ser vanskapt ut och är otrevlig" måste vara den värsta fördomen av dem alla och enbart ett tecken på en skrämmande ytlighet lik den som media översköljer oss med dagligdags. Varför måste man hymla med sådant som är verklighet för många av oss ? Förstår inte. Eller är det så att enbart undertecknad är diskriminerad ? Överväger att lämna denna s k community då jag inte alls känner någon samhörighet med människor som försöker låtsas att utanförskapen ej existerar. Kolla hur det ser ut ute i verkligheten. Idag är det faktum att t.ex. försäkringsbolag nekar individer med olika "defekter" försäkring på samma villkor med andra som är perfekta. Borde det inte vara tvärtom, dvs att de som verkligen har defekter borde ha ett större skydd än de som är perfekta. Jag bara frågar...

Absolut! Men kontakt och umgänge inom vår grupp borde väl då åtminstone vara av godo? Jag uppfattar knappast att någon försöker förneka att utanförskapen existerar, det är ju tvärtom det utanförskapet vi har reagerat på och vill verka för att motverka och bryta genom att dra igång OA! Sedan arrangerar bl a jag och Weasley träffar för aspergare ska kunna träffas. Jag förstår ingen som i det tolkar in att vi förnekar utanförskapen.

Menade inte heller att folk i utanförskap måste se otrevliga ut, det var din egen projicering på det jag skrev.

Tycker bara vi talar om olika saker, och förmodligen båda har tolkat in en massa extra mellan raderna i det den andre säger. Du skulle säkert också ha trevligt och trivas om du kom med på någon träff, hoppas och tror jag!

Grimuald, jag får en känsla av att du skulle kunna tillföra mycket genom att gå med i en organisation som OA. Om det nu är så att du vill förändra?

Vi som har Asperger har det gemensamt att vi har Asperger men i övrigt är vi alla individer precis som alla andra. Några vet jag anser sig ha det bra medan andra anser sig ha det riktigt dåligt och så finns det många många olika nivåer där emellan.

För egen del har jag det bra på vissa sätt medan jag har det riktigt dåligt på andra.

Det finns saker jag personligen brinner för att förändra. Om allt det som vi med AS runt om i Sverige tycker fungerar bra kunde sammanställas och fungera som föredöme eller någon slags norm i alla kommuner kunde det möjligen förbättra livet för väldigt många.

Om allt det som inte fungerar alls eller fungerar väldigt dåligt också sammanställs och framförs bl a till politiker för att visa på brister i tolkningen av LSS så finns det, tror jag iaf en möjlighet till förändring och förbättring av levnadsvillkoren för personer med Asperger.

LSS är inte tydlig nog på det sätt som den är tänkt. Kommunerna har istället gjort sig till experter på att formulera bort alla faktiska behov och rättigheter.

Jag kan ta ett praktexempel på underliga tolkningar:

Jag ansöker om särskilt anpassad bostad enligt LSS. Grunden till mitt behov är att jag har Asperger och är extremt ljudkänslig.

Jag får avslag på min ansökan med motiveringen att jag har tvättmaskin samt nära till affären.

Handläggaren påstår dessutom att jag bor i ett "lugnt område". När jag frågar henne vad hon grundar det påståendet i så säger hon att det området "anses lugnt". Av vem då, undrar jag. Det kan hon inte svara på.

Området jag bor i är vida känt för att vara extremt oroligt. Här bor många missbrukare, alkoholister, psykiskt sjuka. Socialen har en jourlägenhet här som bebos av oroliga individer som drar hit ännu fler oroliga individer som springer runt med kniv och skrämmer slag på grannarna. Vi har dessutom på kort tid haft fem inbrott här.

Lugnt område? Knappast.

Kan tillägga att största andelen bostäder på min hemort är villor. Jag bor i ett av få lägenhetsområde. Detta räknas till det absolut sämsta/värsta.

Jag har dessutom ett litet barn och med tanke på grannarna kommer jag inte kunna släppa ut henne ensam förrän hon fyllt 18 helt enkelt för att jag blir så illa tvungen då.

Jag har inte friheten (ekonomin) att välja. Detta var vad jag fick. Inga alternativ gavs.

Att jag vill förändra är väl kanske inte så konstigt...

Pemer skrev:(Vi 24 som träffades hos Weasley igår funderade knappast på att vi träffade "andra i ett utanförskap", vi var nog alla överens om att vi träffade 23 andra mycket trevliga personer och uppenbarligen trivdes vi överlag i varandras sällskap.)

Hur ska aspergare som har blivit nedtryckta och åsidosatta, diskriminerade och kränkta i decennier och säkerligen helt saknar självkänsla kunna svara upp och kunna umgås med "mycket trevliga personer" ? Man kanske inte själv anser att man är "mycket trevlig" utan ser sig själv som en riktig usel person och en sopa.

Pemer skrev:Tycker bara vi talar om olika saker, och förmodligen båda har tolkat in en massa extra mellan raderna i det den andre säger.

Att "prata förbi varandra" är väl väldigt bland aspergare vilket borde göra träffar och liknande rätt svårt. Varför diskuterar ingen detta subtila problem?

Pemer skrev:Du skulle säkert också ha trevligt och trivas om du kom med på någon träff, hoppas och tror jag!

Det finns inga som helst garantier för det. Sådant kan man bara drömma om i bästa fall. Det jag funderar över är om jag kommer att överleva en träff, inte på grund av hot utifrån, utan på grund av hot inifrån.

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund.
Att inte våga är att förlora sig själv för alltid.

Dina tankar är inte helt främmande Grimuald. Men att bara sitta där man sitter och konstatera att det är skit, jag är skit, allt är kört. Ja då fortsätter det förmodligen vara så också.

Vi kan troligen inte förändra hela världen men vi kan faktiskt tror jag göra livet lite bättre den stund vi finns här på jorden. Men då måste man stå ut med att göra saker som kan vara lite obekväma till en början. Som att ta sig till en träff.

Första gången jag skulle lämna mitt lilla hus i skogen för att träffa andra människor var jag övertygad om att jag skulle falla död till marken, sådan ångest hade jag. Men jag lever än så vitt jag vet och jag ser alltid fram emot träffarna. Okej att jag fortfarande känner en viss oro i magen men det går över så fort jag bara sagt hej.

Du är inte en sopa. Det är bara något du tror för att (inkompetenta) tjänstemän försatt dig i den sitsen. Låt dem inte göra det mer, det är en bra början. Om man sedan när man är stark nog dessutom säger ifrån så kan det hända mycket. Det är där det börjar. Förändringen. Du har den inom dig, viljan. Eller hur?

Grimuald skrev:

Pemer skrev:(Vi 24 som träffades hos Weasley igår funderade knappast på att vi träffade "andra i ett utanförskap", vi var nog alla överens om att vi träffade 23 andra mycket trevliga personer och uppenbarligen trivdes vi överlag i varandras sällskap.)

Hur ska aspergare som har blivit nedtryckta och åsidosatta, diskriminerade och kränkta i decennier och säkerligen helt saknar självkänsla kunna svara upp och kunna umgås med "mycket trevliga personer" ? Man kanske inte själv anser att man är "mycket trevlig" utan ser sig själv som en riktig usel person och en sopa.

Pemer skrev:Tycker bara vi talar om olika saker, och förmodligen båda har tolkat in en massa extra mellan raderna i det den andre säger.

Att "prata förbi varandra" är väl väldigt bland aspergare vilket borde göra träffar och liknande rätt svårt. Varför diskuterar ingen detta subtila problem?

Pemer skrev:Du skulle säkert också ha trevligt och trivas om du kom med på någon träff, hoppas och tror jag!

Det finns inga som helst garantier för det. Sådant kan man bara drömma om i bästa fall. Det jag funderar över är om jag kommer att överleva en träff, inte på grund av hot utifrån, utan på grund av hot inifrån.

Jag förstår dig och din sits fullkomligt. Kan dock bara hålla med DC i svaret hon redan har gett. Jag har fått intrycket att flera som har bitit ihop och testat att gå på träffar och fick ett jättelyft och fortsätter gå på träffar sedan dess satt i liknande tankar dessförinnan.

Däremot ska jag inte förneka att det funnits både en och annan som kommit på en träff hos mig och sedan varken återkommit eller hört av sig, så en del var verkligen inte redo ens för att träffa andra aspergare.

Men man kan inte veta säkert innan man ens försökt. Och jag har en känsla av att det till jättestor del är egen attityd och inställning som ligger i vägen och blockerar de gånger det inte ens funkar att umgås med andra aspergare. Man måste nog försöka intala sig "ja, det här ska bli kul, det här ska bli givande" snarare än utgå från motsatsen eller något neutralt mellanläge.

Vi andra aspergare är åtminstone den rimligen mest förstående och förlåtande miljö man kan tänka sig för att testa socialt umgänge, så man kan nog helt enkelt inte mer än uppbåda kraft att pröva och se.

I värsta fall fixar man det inte, men har åtminstone prövat. Jättetrist i alla sådana lägen. Men i bästa fall har man hittat åtminstone ett sammanhang där man kan få ett fullt fungerande socialt umgänge, och kan kanske få nya vänner. Som många av oss som brukar ta oss till, och/eller arrangera, träffar har gjort.

Tilläggas kan också, som Weasley framhöll inför "sin" träff i lördags, att det är precis lika okej att komma för att få närheten till andra även om man så sedan bara vill sitta i ett hörn och läsa en bok.

Men men. Jag eller någon annan ska inte försöka utöva några påtryckningar, det är inte vår tanke, utan bara att lägga fram lite tankar som vägledning. Besluta kan man bara göra själv.

Lycka till med besluten, och du ska känna dig mycket varmt välkommen om beslutet blir att försöka!