DIProgan skrev:

KrigarSjäl skrev:Utfrusen? Nej, snarare hatade jag att bli "infrusen" dvs tillbringa dagarna tillsammans med inskränkta bondlurkars avkommor. Jag hade hela tiden en känsla av att jag hör inte hemma här, inte ibland dem. Jag tror att det var en bra grej faktiskt, att jag föraktade de där som ändå inte respekterade mig. Jag föraktar dem fortfarande.

Min tokindividualistiska läggning och min förmåga att hata har räddat mig.
Det är när man börjar resignera det blir farligt.

Mest av allt föraktar jag de politiker & tjänstemän som stöder den svenska skolan, de som tycker den är bra. Deras insikt måste ju vara lika med noll, vi är många som kan vittna om att den är en totalt vidrig institution.

Dock vart ska hatet sluta

Någonstans alls?

har-du-blivit-mobbad-omrostning-t8620.html

För min del? Framåt, uppåt, ut och iväg!

Moderator mnordgren: tråden saknade rubrik, lade till en.

KrigarSjäl skrev:Ja, AS går under LSS.

Sen vill jag tillägga att oavsett vad man varit med om är det fel att se sig som ett offer - gör man det förminskar man sig själv och känner sig ständigt underlägsen. Den bästa hämnden mot gamla mobbare är revansch, i vilken form avgör man själv.

Tack för svaret.

Det där med att vara (väldigt) stor har helt klart hjälpt. Aldrig varit i ett slagsmål eller någon form av fysisk kränkning.

KrigarSjäl skrev:Mjällom! Vilket jävla ortsnamn...!

OT: Det finns betydligt värre.. Men Höga Kusten (där Mjällom ligger) är åtminstone vackert på ytan.

Många har försökt mobba mig, men jag är nog ett mycket "otacksamt offer" då jag alltid haft en inre styrka och verbal förmåga att "sätta mig på" mobbaren/na.

Oftast har det varit tjejer som har velat "trycka till" mig genom gliringar och "tissel-tassel" om mig, bakom min rygg. De har dock aldrig "kommit åt mig" känslomässigt.

Har alltid haft killkompisar som varit snälla mot mig, så jag har ofta naturligt hållit mig undan tjej-gäng.

Kan reagera kraftigt när jag känner mig "trängd" vilket jag sällan gjort av patetiska avundsjuka småstadstjejers försök att spela överlägsna (de är bara FÖR sorgliga ) men en gång kommer jag ihåg att en tjej i min klass höll på att trackassera mig öppet på en fest. Rätt vad det var så slog jag en ölburk i hennes ansikte (av ren "låt-mig-vara-reflex".)
Efter det blev jag lämnad i fred av tjejerna i klassen..

ford skrev:-Någon som känner igen sig i detta?

Självutnämnt offer för trackaseringar och verbal misshandel pga oförmågan att veta hur man svarar.

Ja.

ford skrev:Det jobbigaste var dock att jag var utan kompisar under större delen av min uppväxt.

-Någon som känner igen sig i detta?

På förskolan minns jag inte riktigt hur det var. Ja, jag känner igen det men minns inte känslan från första tiden i lågstadiet. i tvåan eller trean fick jag en bästis och det var ofta roligt men hon var lite dominant i alla fall ibland. och en kompis flyttade tyvärr men vi höll kontakten något år och sov över hos varandra någon gång. Tyvärr slutade hon höra av sig rätt som det var. Det passade väl plötsligt inte längre. Hon hade inte kontakt med någon annan, gammal, klasskompis, vilket kändes bra för mig.

Mellanstadiet var den bästa tiden. Då hade jag 3-4 kompisar och vi gick på disco men jag blev lite sur för att jag var den siste i gänget att komma med på disco.

På högstadiet tyckte jag det var tråkigt ibland på rasterna men mest pinsamt. Tur att ingen frågade vad jag gjorde på helgerna..

På gymnasiet var jag inte ensam men " fick" inte heller vara med dem jag ville. Självvalt eftersom jag på den tiden inte vågade och orkade stå på mig. Jag tog den lätta men mindre bra vägen. Idag hade jag försökt lite mer.

(I vuxen ålder var jag ensam i många år men det var självvalt. Jag sa upp en kontakt från gymnasiet för jag tyckte det var jobbigt att hålla reda på och hon ringde så ofta. Typiskt As. Dumt gjort av mig men numera vet jag bättre tack och lov. Till skillnad från många andra (personer utan As.) mådde jag sällan dåligt av ensamheten men för något år sedan började jag må dåligt bl.a pga. social isolering trots jobb, så då började jag söka vänner och sociala kontakter. Blandad framgång.)

Jag har inga gamla kontakter kvar eftersom jag har svårt att behålla kontakter i längden, tycker det är jobbigt. Vissa har bara struntat i mig helt plötsligt och någon blev jag ovän med pga. en sk*tsak också sk*t det sig och gymnasiekompisen struntade jag bara i helt plötsligt. Tur att jag vet bättre idag.

jag tror att anledningen till att jag blivit mobbad, förutom den uppenbara att människor i alla åldrar alltid måste hacka på nån för att deras självkänsla är usel (bli hackers så får ni hacka säger jag till dem! -_^), är att jag inte förstått skämt på samma sätt tex. jag har humor som bara den! men ibland har jag svårt... att förstå vad andra menar, inte bara med humor, utan... ja inte vad de säger rakt ut utan vad de faktiskt säger. ja vad de menar helt enkelt. och då tolkar nog andra människor en som osmart och så känner man sig så fast man inte alls är det. oftast tvärtom.

och det här med mobbing inom familjen som någon nämnde har jag inte tänk på innan men ja min bror var inte direkt snäll när vi var små. och jag var och är ett tacksamt offer för känslopåverkningar. men det han sa till mig var mer än bara "syskonbråk". det är min halvbror alltså, ett år äldre. jag kände mig och känner mig väldigt utfryst från "min familj". och ibland undrar jag om inte allt är mitt fel... att jag gör mig utfryst för att jag håller mig undan det mesta sociala som går för det känns som om alla ser ner på mig...

kan tillägga att jag säger "hej hej" till er igen och att jag var här och läste och skrev lite lite för drygt ett och ett halvt år sen, lite mer kankse för jag var ihop med en kille med AS och efter det var jag förlovad med en annan med AS. och nu har jag fått utredning själv där de kommit fram till att jag har ADHD med tydliga drag av AS (var 5p ifrån på nån skala att få AS-diagnos).

Min viktigaste lärdom från grundskolan är vad våld innebär och vad det kan åstadkomma. Ju mindre jag slogs desto värre var det.
Det var möjligen inte det de ville lära mig, men så är det...

Jag gissar väl att jag har haft tur, jag har inte haft några problem överhuvudtaget i min föregående eller pågående skolgång, det ända är väl att jag har svårt att relatera med ungdomar i min egen ålder och deras tankesätt, och därav inte har sökt uppmärksamhet eller att bilda "kompis" relationer med elever i min åldersgrupp, utöver dom få som jag gillar att vara med på fritiden, varav alla är mer eller mindre lågutbildade i samhällets synpunkt, men jag ser dem som mycket mer intelligenta än personer som går på t.ex samhällsvetenskapliga... vilket också jag finner ytterst löjligt att så otroligt mycket potential slösas bort på grund utav hur äckligt skolsystemet är uppbyggt, då imitation celebreras, nytänkande spottas på, samt rivalism elever emellan, jag gissar att det är ett sätt att föreberedda undgomar för vårat apatiska samhälle. Jag skäms verkligen när jag läser inläggen här, hur det kan komma sig att vi människor emellan inte kan låta bli att såra varandra, oavsett bokstavsjukdomar...

stå på er

KrigarSjäl skrev:Min tokindividualistiska läggning och min förmåga att hata har räddat mig.
Det är när man börjar resignera det blir farligt.

Samma här. Mitt hat har räddat mig också. Och jag är tokindividualist. Hatet för mig är en ENERGI som gör att jag kan göra nästan vad som helst. Allt ifrån att orka flyttstäda när jag inte orkar, till att "flytta" på folk som stör mig. Tål inte bli störd. Eftersom jag redan är 95% fett störd i huvudet.

Hat kan vara energi. Energi som används för att nå mål. För att besegra motståndare. Energi till att överleva.

Stria skrev:Jag skäms verkligen när jag läser inläggen här, hur det kan komma sig att vi människor emellan inte kan låta bli att såra varandra, oavsett bokstavsjukdomar...

Livet är en kamp för överlevnad. Världen i universum är totalt oförlåtande. Konceptet att bry sig finns inte i Universum. Det är ett beteende hos vissa organismer.

Eftersom det alltid finns organismer som vill "äta" av ditt kött och/eller din energi så måste du vara beredd att försvara dej eller gå under.

Om helvetet finns är det inte värre än universum. Inget kan vara mer oempatiskt och kallt. Vi är i helvetet om man bara analyserar alla data som finns i universum (inklusive jorden).

En del människor får kämpa med näbbar och klor för att överleva. Andra har det enklare. Så är det ju. Hur mycket man har KÄMPAT för att överleva avgör mycket utav vilken "personlighet" man fått

(personlighet = datainnehållet i neuronerna i hjärnan, vilket är en organisk dator. Inte mer och inte mindre)

zeidon skrev:

Stria skrev:Jag skäms verkligen när jag läser inläggen här, hur det kan komma sig att vi människor emellan inte kan låta bli att såra varandra, oavsett bokstavsjukdomar...

Livet är en kamp för överlevnad. Världen i universum är totalt oförlåtande. Konceptet att bry sig finns inte i Universum. Det är ett beteende hos vissa organismer.

Eftersom det alltid finns organismer som vill "äta" av ditt kött och/eller din energi så måste du vara beredd att försvara dej eller gå under.

Om helvetet finns är det inte värre än universum. Inget kan vara mer oempatiskt och kallt. Vi är i helvetet om man bara analyserar alla data som finns i universum (inklusive jorden).

Att bry sig finns i universum, sedan vi människor har det i våra känslor, vilket visserligen är signalsubstanser, men om våra känslor har impakt på våran atom struktur så utger det energi, och energi är du, jag, allt. Det är enkelt att kolla på allt på ett cyniskt sätt, utan att tänka på normer m.m. men i slutet så vet VI människor inte vad universum är, det vi vet är att gravitation är en faktor för tid och rum, och att det kontrollerar allt vi gör. Det är en FAKTA att teorin om SINGULARITET kan avslöja var all positiv energi är... Det finns djur som skulle vilja äta mig, men då skulle jag då tamefan bifoga denna varelse så mycket skada som möjligt innan jag själv går ner... som sagt, vi vet inte... vi har inte kontakt med åtminstone 3 dimensioner som sägs existera, i teori... och teorier är allt som vi kan dra oss till när det kommer till allt vacuum vi dras igenom.

Det är instinkter, inte känslor, om du sätts i en situation där du får lov att välja emellan ditt eget liv och något som attackerar dig så kommer du göra samma sak som alla andra människor oavsett vad dina känslor säger, det är orsaken varför du är i toppen av näringskedjan på våran planet...

Konceptet finns inte för universum, men grunderna finns där, därav organismer, det finns en orsak till allt, men jag antar att det är relativt?

Men försök att se saker i perspektiv, universum är ett plan, med vissa regler som fysik, och därav matematik, men vi vet att våran fysik är inkorrekt, så vad är då sant? Det är väl också relativt antar jag?

Sanningen är att vi inte har en aning, vi har teorier för att justificera våran existens, för att vi har nått den nivån av medvetande på grund utav en anledning, det är en sak som är klar, då inget händer bara för att det måste hända, utan universum skapar det.

Stria skrev:Att bry sig finns i universum, sedan vi människor har det i våra känslor, vilket visserligen är signalsubstanser, men om våra känslor har impakt på våran atom struktur så utger det energi, och energi är du, jag, allt. Det är enkelt att kolla på allt på ett cyniskt sätt, utan att tänka på normer m.m. men i slutet så vet VI människor inte vad universum är, det vi vet är att gravitation är en faktor för tid och rum, och att det kontrollerar allt vi gör. Det är en FAKTA att teorin om SINGULARITET kan avslöja var all positiv energi är... Det finns djur som skulle vilja äta mig, men då skulle jag då tamefan bifoga denna varelse så mycket skada som möjligt innan jag själv går ner... som sagt, vi vet inte... vi har inte kontakt med åtminstone 3 dimensioner som sägs existera, i teori... och teorier är allt som vi kan dra oss till när det kommer till allt vacuum vi dras igenom.

Det är instinkter, inte känslor, om du sätts i en situation där du får lov att välja emellan ditt eget liv och något som attackerar dig så kommer du göra samma sak som alla andra människor oavsett vad dina känslor säger, det är orsaken varför du är i toppen av näringskedjan på våran planet...

Konceptet finns inte för universum, men grunderna finns där, därav organismer, det finns en orsak till allt, men jag antar att det är relativt?

Men försök att se saker i perspektiv, universum är ett plan, med vissa regler som fysik, och därav matematik, men vi vet att våran fysik är inkorrekt, så vad är då sant? Det är väl också relativt antar jag?

Sanningen är att vi inte har en aning, vi har teorier för att justificera våran existens, för att vi har nått den nivån av medvetande på grund utav en anledning, det är en sak som är klar, då inget händer bara för att det måste hända, utan universum skapar det.

För att vara 17 år är du intelligent. Mycket smarta tankegångar du kommer att spinna vidare på under åren. Finns stor potential.

Och ja allt är relativt.
(det gäller att jämföra med rätt saker om man inte ska bli deprimerad.
om jag jämför mig med Hugh Hefner blir jag totaldepp tex. hehe)

Erkänner jag är rätt cynisk. Jag har ruttnat upp med åren. Jag är 33 år nu.

Som sagt smart inlägg.

Jag brukar frysa ut mig själv i alltför stora grupper. De andra vill ha med en men det vill inte jag. Sen kan man gråta ut hos nån efteråt och berätta hur elaka alla var.

"- Jag fick inte va med!?!"

Så får man kramas lite extra. (YES!)

(OBS! gråter bara med kvinnor såklart och det är fejkade tårar)

Har inte blivit mobbad. Lite ensam och lite udda kanske, kanske mest pga egen vilja dock. Spec. på högstadiet. Men har jämt haft en liten skara kompisar. Har dock inte alltid umgåts med dom i skolan.

Om nån har börjat bråka med mig, vilket har hänt då och då under skoltiden, så har jag inte varit sen att retaliera. Först munligt och om det fortskridigt så har jag flygigt på dom. Antar att det, oavsett hur löjligt det låter, har gett mig en viss respekt bland folk. Tror även mitt halvt barska utseende hjälp mig en del på den fronten.

Så visst har nog folk börjat bråkat med mig. Mobbat mig? Nej, då hade dom fortsatt ifall det var så.

IndividualThoughtPatterns skrev:flygigt på dom.

Försöker visualisera orden i 3 dimensioner. Du menar smälla knogarna mot näsan med maximal kraft?

zeidon skrev:

IndividualThoughtPatterns skrev:flygigt på dom.

Försöker visualisera orden i 3 dimensioner. Du menar smälla knogarna mot näsan med maximal kraft?

Som oftast har det räckt. Låter "jättetufft" när jag säger det nu, vilket inte är så jag menar, men att slagits har i princip alltid lagt ned allt sådant för mig.

jo nog har blivit mobbad(jag tror det var mobbning iallafall) i grundskolan år 7-9 innan var jag bara utfrusen av större delar av klassen alla förutom mina 2 kompisar.
när jag var mobbad så var jag aldrig varit den som inte gjort nåt tillbaks om någon slog mig så kunde jag tex kasta jag en stol på han, om nån gjorde nåt elakt så slog jag den i huvudet med en sten osv...

Men fast vissa större människor var man ju tvungen att ge upp på eftersom dom inte fattade vinken och alltid ville va sist med det elaka...

Det var väll så att vissa som ville visa hur "coola" dom var retades gärna med mig, tex:
Dom retade mig lite och jag slog garanterat tillbaks efter ett tag, det tyckte vissa var kul och dom fick respekt av sin "grupp" dock hände det inte så ofta eftersom jag slog utan en tanke på att den andre skulle överleva. Och när man slås på ett sånt set gör det ganska ont.

Det finns förstås nackdelar med detta sätt även om jag tycker det funkat bra* för mig, jag har tex fiender som gärna skulle sätta näven i magen på mig (tror jag).
Dock så har dom flesta av dessa människorna vid detta läge flera år efter, växt upp och fattat att det var elakt det dom gjorde och att jag bara försvarade mig. men det finns ju dumhuvuden

Men till andra som blir mobbade så säger jag prata med din handledare eller lärare

*(Jag mådde ju ofta skit inuti men var ju hård på utsidan, skulle nog mått sämre om jag inte jobbat emot mobbarna)

norm23 skrev:när jag var mobbad så var jag aldrig varit den som inte gjort nåt tillbaks om någon slog mig så kunde jag tex kasta jag en stol på han, om nån gjorde nåt elakt så slog jag den i huvudet med en sten osv...

Du håller inte tillbaka med krutet du. Hehe


Jag var också "mobbad" på högstadiet. Men jag var lite för mesig. När jag var 21 eller 22 år så "small" det i huvudet. Efter det så tål jag inget alls. Minsta lilla så utmanar jag till kamp på liv och död. Typ alla skiter på sig.
Rätt kul. Bara människor som förtjänar det alltså. Inte vem som helst.

norm23 skrev:Men till andra som blir mobbade så säger jag prata med din handledare eller lärare

Jag tycker din metod lät mycket bättre, jag önskar jag hade slagit ihjäl mina klasskamrater.

Värsta mobbingen har jag dock trots allt fått utstå från just lärare och handledare, så vissa av dem skulle man ha dunkat en sten i huvudet på också .

Att den mobbingen är värst är just för att de är auktoriteter som ska vara där för ens beskydd, som äldre förebilder, någon att vända sig till. Livet känns hårt när sådana utsätter en för jobbiga situationer i syfte att förnedra en. Tex en gympalärare som hånskrattade åt mig när jag inte vågade hoppa från trampolinen i simhallen. Han försökte tvinga mig att hoppa. Till och med klasskamraterna tyckte att han inte var schysst mot mig då.

Han var även vår klassföreståndare (mellanstadiet). När det var redovisningar så var det han som satt och skrek "Tala högre" till mig, i kör med mina klasskamrater. Han riktigt skrek och gav mig onda blickar. Han gjorde inte minsta ansats till att tysta klassen som surrade så att min stämma drunknade i ljudet av deras röster, nä det var jag som skulle tala högre minsann.

Fy fan vilken jävla gris han var den där läraren.

sugrövmanövern skrev:Värsta mobbingen har jag dock trots allt fått utstå från just lärare och handledare, så vissa av dem skulle man ha dunkat en sten i huvudet på också .

Mycket "STEN DUNK I HUVUDET" tankar här inne. Hehe

Det du skriver låter förjävligt "my little pony".

Jag kommer aldrig mer bli mobbad i alla fall. Det ser jag till. Skulle göra precis vad som helst för att undvika det. Ärligt.
Ha svart mask och hanskar på mig har hänt om man säger så. Så när nån försöker sätta sig på mig så får dom träffa mitt alter ego =
no-limit-psycho utan moral/begränsningar.

Funkat urbra i 10 år. Ingen som "muckar" mig mig över huvudtaget mer. Känns skönt med lugn och ro. Tyvärr så är många vuxna också "översittare" och såna använder jag som lek-objekt för mina små "tester".


Behöver nån hjälp med "stalkers" eller nån annan idiot så kanske jag kan assistera (som kompis). Bara att maila. Hatar översittare och andra.

zeidon skrev:

sugrövmanövern skrev:Värsta mobbingen har jag dock trots allt fått utstå från just lärare och handledare, så vissa av dem skulle man ha dunkat en sten i huvudet på också .

Mycket "STEN DUNK I HUVUDET" tankar här inne. Hehe.

Jo, eftersom jag inte reagerade korrekt i realtid när mobbingen inträffade så känns det bra att fantisera om hur man krossar skallbenet på idioter.

Jag kommer aldrig mer bli mobbad i alla fall.

Inte jag heller, nu håller jag mig borta från folk och sätter mig inte i beroendeställning.

Ingen som "muckar" mig mig över huvudtaget mer. Känns skönt med lugn och ro. Tyvärr så är många vuxna också "översittare" och såna använder jag som lek-objekt för mina små "tester".

. Ja det är kul att betrakta folk.

OT:
För ett tag sedan sålde min sambo lite dataprylar. En snubbe som kom för att köpa grejer började samtala lite om ditten och datten. Vad vi än hade så hade han någonting bättre, eller visste om vad som var bäst.

Vi har tex ingen duk till projektorn, utan en gråmålad vägg. Då var det ju minsann enligt honom mkt bättre med duk. Det var också mkt bättre att köra alla hårddiskar i raid än att köpa större så som min sambo gjort. Vidare så tyckte han min knähund var fånig, han hade minsann en gigantisk 100-kilos Mastiff sade han och himlade med ögonen.

Jag var på vippen och fråga om han hade större kuk än min sambo också, men jag gjorde inte det .