Sambon utreds just nu för AS och ADHD. Psykologen som utreder har pratat massa om att hans problem hänger ihop med koncentrationen, villket jag inte håller med om.

Nu sensast så pratades det om sociala kontakter och de sa att han ju kunde ha ögonkontakt och att jag sagt att han ofta viftar mycket med händerna.
Då har man inte AS tydligen.

Jag upplever det så att han viftar stora rörelser med händerna inte små som de flesta gör, utan i de flesta fall så har han inget kroppsspråk som syns. Få handrörelser och få ansiktsrörelser. Ögonkontakt har han men det är mer stirrande blick.

Vi har pratat lite om det och han har lärt sig att man ska ha ögonkontakt med folk när man pratar, men han vet inte varför och han förstår inte hur man gör. Så det blir som att han stirrar på en.

Han härmar folk ofta om de gör en rörelse så kan han ta till den och göra den ett tag, men det finns ingen koppling till det han säger. Låter rörigt men hans handrörelser hänger inte ihop med det han säger. Det blir inte någon förstärkning. Samma med ansiktsrörelser.

Han härmar även vad folk säger, och kan berätta det han hört så man tror att det är han som upplevt saker eller tagit reda på saker.

Som senast när vi satt på möte med soc och berättade om circadin/melatonin, så skulle jag berätta om turerna kring detta med att det inte går på högkostnadskort. Då avbröt han mig och började berätta att han tagit reda på det och pratat med bolagen osv.

När det i verligheten var jag som gjorde allt det. Det han sa var inte hela sanningen heller utan han la ihop de delar han fått berättat från mig. I det stora hela så var saker sant men ändå inte.

Så är det väldigt ofta, han härmar vad folk berättat och kan nästan återge saker exakt, men han kan inte ändra den berättelsen om han får mer information. Man tror det är han som gjort eller upplevt det när det inte är så.


Detta gör att folk ofta tror att han är väldigt social och hänger med i samtal, när sanningen nog är så att han lyssnar och härmar folk i rörelser, tal och vad de säger och sen använder det i kommunikationen med andra. Jag tror inte han själv är medveten om detta, men det är väldigt tydligt att han tar dessa berättelser och återger det som om han sjlv gjort det. När han berättar så kan han använda samma handrörelser som den som berättat en sak.

Att säga att "jag" gjorde det och det, när det är vi eller någon annan är väl väldigt typiskt för AS, att man har svårt att berätta saker där man själv inte är i centrum.

I början av vårat förhållande så tjatade jag massor på honom när han pratade om sig själv hela tiden med andra. tex. "jag lagade min telefon" när det i verkligheten var "vi" som gjorde något. Alla saker var hans och inget var vårat. Nu har jag gett upp och låter honom säga att det är han som gjort saker även om det kanske är jag som gjort det.

DodeN skrev:Nu sensast så pratades det om sociala kontakter och de sa att han ju kunde ha ögonkontakt och att jag sagt att han ofta viftar mycket med händerna.
Då har man inte AS tydligen.

Detta verkar vara ett mycket ofta återkommande problem.

Om man är oerfaren o.s.v. så är det ju svårt att sätta sig emot, man kanske t.o.m. tror på dem.

Finns det någon kunnig ni kan ta till, som kan hjälpa er att tala om för utredaren hur det ligger till?
Är utredaren verkligen specialist på AS?

Det är för övrigt rätt typiskt vissa typer av aspergare, att ha yvigt kroppsspråk med händerna och armarna.
En del har "normalt" kroppsspråk.

Det är bl.a. det man har utredarna till, att de som specialister ska se förbi dessa ytliga saker.
Sorgligt när det gång på gång rapporteras om utredare som kan lika lite som gemene man.

Att stirra är lika vanligt som att sakna ögonkontakt, även om mycket färre känner till det. F.ö. så verkar han väldigt typisk AS i sitt kroppsspråk. Att man använder fel pronomen (jag istället för du/vi) är inte heller helt ovanligt.

När jag har lärt mig ett nytt ord så brukar jag använda det ordet jättemycket under en slumpmässigt utvald tidsperiod. Det kan vara en "undermedveten" inlärningsprocess. Det är inte förens efteråt jag tänker på att jag upprepat mig. Gester har jag också tagit efter en hel del, fast jag har även jättemånga egna sätt att hälsa och vinka adjö på. Ibland kan jag även göra en mix av det jag sett och det jag "kommit på själv". Fast jag ser det inte som ett problem jag känner för att arbeta på, det stör mig inte, men visst känns det lite konstigt.

Har även observerat jättemånga människor på senare tid. Det är inte många som håller en stadig ögonkontakt, när de lyssnar är det sällan de tittar på personen som pratar, beror också en del på situationen de befinner sig i. Vilket jag tycker verkar helt logiskt. Fast jag kan förstå hur de menar. Jag använder sällan ögonkontakt med nya kontakter, och jag har väldigt sällan ögonkontakt under en längre tid, när jag talar tittar jag på något annat. Men en del tittar verkligen jättelänge i ögonen, de följer även med när man viker undan. Då ler jag lite och stirrar in i ögonen.

Det känns så konstigt att ha ögonkontakt, men det värsta är att det känns konstigt att det känns konstigt att ha ögonkontakt. Fast min utredare sa att det är okej om jag inte håller ögonkontakt. Jag svarade att jag inte tycker det finns någon större poäng med det hela, huvudsaken är att jag lyssnar på vad de säger.

Jag vet inte riktigt hur du skall bära dig åt för att hjälpa din käresta, men du bör tala allvar med honom om du vill fortsätta ditt förhållande med honom.

Jag fick AS diagnos 2/2 2009. Jag kan inte ha ögonkontakt. Eller det går om jag tvingar mig själv men då stirrar jag för mycket. Jag känner mig ÄCKLAD av ögonkontakt med de flesta personer. Typ kvävningskänsla.

Jag känner inte det minsta mening i ögonkontakt. Ser det som tecken på aggresion mest.

Säg till honom att sluta ha ögonkontakt så mycket. Om man har det så är det svårt att få AS diagnos.

Jag tittade 1% av tiden på min psykolog under undersökningen. Han tittade 30% av tiden på mig. Ungefär.

Man ska bara vara sig själv under undersökningen. Inte "fejka" man är NT. För då tror dom man är NT.

Pratar jag med en snygg kvinna kan jag däremot ha ögonkontakt 90% av tiden. De resterande 10% av tiden kollar jag henne på brösten. Fast det är ju lite annorlunda hehe. (usch va snuskig jag är, jag veet)

Tack för detta, för jag börjar tvivla själv när utredaren vänder allt till att det är koncentrationsproblem när jag själv känner att det inte är så i hans fall.

Teamet som utreder nu är specialister här i landstinget men jag har så svårt att läsa av om de förstår allvaret i sambons problem med sociala situationer eller om de inte fattar alls. Adhd delen av utredningen är klar verkade det som, ev. ska han göra lite tester men nu är frågorna mer av AS-karaktär.

Ska be om att få egen tid med teamet så jag kan lägga fram saker på det sättet jag uppfattar det.

earlydayminer: det där med nya ord är något som han också gör. Just nu är det ordet "ids" som använts hela tiden, tror inte han vet om det själv, men vi runt honom märker det. Vi hade nämligen en diskussion om det ordet för inte så länge sedan. Och hör han kommentarer från folk han ser upp till så tar han över deras sätt att prata och röra sig.


Psykologen sa att man ju får hjälp även om man bara har ADHD men jag vet att det inte är så, därför känner jag att det är otroligt viktigt att man verkligen undersöker om det är AS han har i kombination med ADHD och inte avfärdar en massa saker med att det kanske är koncnetrationsproblem.

Själv har jag adhd och mycket känner jag igen mig i, men tex. hans stora svårigheter i den sociala kontakten känner jag mig inte alls igen i. Jag förstår att folk kan bli ledsna och förstor ironi, det gör inte sambon.

Att sambon hade problem att få kamrater som liten vände psykologen till att han kanske var impulsiv och inte kunde vänta på sin tur och då tröttnade kamraterna. Det sambon berättat för mig innan vi ens tänkte på AS eller något sånt är att han inte förstår hur en grupp fungerar, varför folk gör på ett eller annat sätt. Att han blir missförstådd, utnyttjad och mobbad för de andra manipulerar honom.

Han tror gott om alla och förstår inte att folk ofta har en baktanke med att de är snälla, gäller ju inte alla men han har blivit bränd så många gånger.


Sen så pratas det en massa om att han inte har så stora svårigheter, men måste man inte se efter i villken miljö man lever i? Hemma har vi det väldigt anpassat ändå och han har chans att stänga in sig själv, vara ensam och slippa träffa folk. Jag förstår att han har svårigheter på samma sätt som jag har svårihgeter, och projekter han går på har också stor förståelse för det. Där är det en liten grupp på 7 personer med en handledare som är otroligt vettig.

Klart att det inte blir så tydligt då, som det blev när han försökte plugga och inte klarade av att gå dit själv.

Får analysera vidare... tycker det är synd att så många inte verkar förstå att personer med AS är otroligt smarta och har förmågan att imitera och ta efter beteenden, både medvetet och omedvetet även om man inte har klart för sig varför man gör det.

Jag har själv svårt för ögonkontakt, lärde mig inte det förrens på högstadiet där en lärare förklarade hur det fungerar, bemästrar det inte till fullo men jag stirrar inte på folk, utan går undan med blicken. Sambon kan stirra så man blir galen. Sen är det ju skillnad på en miljö där man till vardags träffar folk och i ett litet rum där man har 2 personer att samtala med.

Han borde ha specialintressen.
Han borde ha VÄLDIGT svårt med ögonkontakt.
Han borde ha konstigt/stelt kroppsspråk eller sakna ett.
Han borde vara en ensamvarg mer eller mindre.

Om han inte har "svåra" problem i vardagen är det pckså svårt att få diagnosen.

Jag tex lever mer eller mindre isolerad och klarar bara av att vara med en person åt gången. För att jag har Asperger Syndrom. Bara att gå och handla är ofta en ren mardröm av ångest och över-stimulering.

zeidon skrev:Han borde ha specialintressen.
Han borde ha VÄLDIGT svårt med ögonkontakt.
Han borde ha konstigt/stelt kroppsspråk eller sakna ett.
Han borde vara en ensamvarg mer eller mindre.

Om han inte har "svåra" problem i vardagen är det pckså svårt att få diagnosen.

Jag tex lever mer eller mindre isolerad och klarar bara av att vara med en person åt gången. För att jag har Asperger Syndrom. Bara att gå och handla är ofta en ren mardröm av ångest och över-stimulering.

Han är datornörd sen barndomen, kan rabbla massa "onödig" fakta om datorer, spelkonsoller, kameror, MR-röntgen osv. Han hade massa kartonger med datordelar som han sammlar på. Han spenderar mesta av sin tid framför datorn med diverse projekt, de gånger datorn gått sönder så har han gått sönder. Han har varit otroligt stressad och mått skit. Han sitter heldre framför datorn än är med mig. Många gånger är jag mest ivägen för hans olika projekt.

Att hålla på med ögonkontakt tar otroligt mycket energi från honom, efter dessa 1.5timmes möten med psykologen så går vi hem och han somnar trots att han sovit bra på natten.

Han har jättestelt och yvigt kroppspråk när han använder sig av det, annars har han inget alls. Ofta så viftar han yvigt när han blir uppretad av något och svär och skriker samtidigt.

Han umgås knappt med några människor, är de på projektet där han är 3 timmar/dag men det tar massa kraft från honom. Vänner har vi inte hemma utan de är de som han känner via nätet. Att vi kan leva ihop beror nog på att vi pratar så mycket om svårigheterna och jag har inga problem med att han är en ensamvarg.

Tex. senaste dygnet så har vi umgåtts i samma rum kanske en timme när vi åt mat. Annars sitter han mest på sitt lilla kontor och jag i vardagsrummet. Kan gå flera dagar när vi bara täffas någon timme/dag för han sover på dagarna och är uppe på nätterna så vi möts i dörren till sovrummet. Eller så sitter vi i varsin del av soffan och jag tittar på tv och han håller på med datorn.

Skulle han få bestämma så skulle han ha ett stort eget rum där han kan leka och jobba och slippa gå ut alls.

Men jag älskar honom över allt annat ändå, även om det skulle vara skönt om han tog lite mer initsiativ och så, men det är så mycket annat som väger över.

Får fundera lite till på hur jag ska få fram hur han fungerar eller inte fungerar. Svårt när man ställer frågor till någon som har svårt att minnas vad som hänt och vad man hört. Tycker det är konstigt att man inte bryr sig mer om vad anhöriga säger. Vi har känt varandra i 3.5år och bott ihop i 3år och jag har följt honom både i skolan när jag fick agera elevassistent och i vardagen.

Jo, glömde en sak när det gäller det här med att man får ångest över nytt folk. Vi har hjälp av hemtjänst som städar varannan vecka och när de är här så går han alltid undan. De första gångerna fick han jättemycket ångest av att vet att någon okänd skulle hit och städa. Även nu när det fungerar jättebra och är supertrevliga personer så orkar han inte medverka. Så han sitter på sitt kontor eller i sovrummet den timme de är här. De gånger jag inte varit hemma har vi fått avboka städet.

Det låter som om han har Asperger.

Säg till honom att ha ögonkontakt BARA så mycket han vill med den/de som sköter undersökningen. Vill han inte ha ögonkontakt alls borde han inte det. Han ska inte försöka fejka normal ögonkontakt.

Likaså inte fejka handrörelser. Han ska vara exakt sig själv. Min flickvän berättade att jag frågar varför hon gråter när hon gråter. Det gör jag ibland. Utan att jag blir berörd. (blir det ibland). Det tog min psykolog fasta på, att jag inte reagerar (ibland) när hon är ledsen. Han tog det som att jag saknade empati. Så sen fick jag AS diagnos. Om inte min flickvän fått det att framgå att jag saknar empati ibland skulle jag INTE fått diagnosen. Det är jag säker på.

Jag är jättebra på att trösta när nån gråter också men ibland kanske jag verkar oberörd. Jag känner liksom ingen känsla utan grubblar på varför personen gråter och hur jag kan få personen må bättre. Alltså empati-störd. Jag borde få gråt-attack själv också.

zeidon: precis så säger min sambo med, att han gärna lyssnar och tröstar mig även om han inte förstår varför jag är ledsen. Att han tröstar för att han förstår att det gör att jag mår bättre men han förstår sällan varför jag är ledsen.

Han har lixom lärt sig att om någon är ledsen så kan man ge den en kram så kan det kännas bättre, på samma sätt som man sätter plåster på sår så kan det kännas bättre. Men många gånger så har han heldre velat gå tillbaka till datorn än att lyssna på när jag säger varför jag har ont eller mår dåligt. Men han ger mig en kram i alla fall. Ibland så känns det som om han fullständigt skiter i mig, är jag ledsen och inte blir glad på en kram så kan han gå därifrån och sätta sig vid datorn.

Jag förstår att han inte gör så för att vara elak, i hans värld har han tröstat och då borde jag bli glad för jag blev det en annan gång. Men jag ska verkligen ta upp det med psykologen så de kanske förstår bättre.

Känns så jobbigt att sitta med sambon och dra upp allt sånt här, även om vi pratar mycket om hur vi uppfattar saker så behöver han ju inte höra allt som jag kan uppleva som jobbigt med honom. Men jag älskar honom så mycket så därför försöker jag få hjälp av er andra och ni ger mig mer kraft så jag verkligen tar tag i det för att få fram min bild av honom, så han kan få den hjälp han så mycket behöver.

Det var jobbigt för mig när min sambo berättade allt som jag gjort "fel". Mina Asperger drag som sårat och irriterat henne. Fast hon träffade psykologen själv så jag slapp höra allt tack och lov.

En sak är att jag kan mala på om nåt ämne och fortsätta prata på även när hon gjort klart att hon inte orkar lyssna mer. Jag missar såna signaler visst. Det kanske din kille också gör.

Han borde också berätta hur han känner när det är många människor runt omkring honom. Tex på stan. När en massa pratar och alla går omkring. Jag blir överväldigad av alla intryck och TOTALT utmattad efter 30 minuter. Asperger personer har ofta svårt att sålla bort ovidkommande intryck. Man liksom hör och ser allt. Han kanske är sån också.

Sen vill jag säga att du verkar vara en riktigt bra partner. Du verkar verkligen bry dej om honom. Du verkar vara en fin människa.

DodeN, just det där med att härma är något jag sett personer med AS eller AD(H)D skriva om på andra forum. Några citat finns översatta till engelska på min hemsida: http://www.creative-minds.info/index_files/Tics.htm

Omedvetnen härmning kan beror på att man är superreceptiv, saknar filter och därför tar in sånt som andra säger och gör så att det både går in och kommer ut igen exakt såsom man upplevde det, s k echopraxia.

En del som har intuitiv inlärningsstil och dominant högerhjärna kan också absorbera information från många olika källor och automatiskt omvandla den till sin egen utan att ens minnas den ursprungliga källan.

Medveten härmning kan bestå i att observera andra och försöka ta efter för att man inte har en susning om hur man beter sig i olika sammanhang. (Typiskt AS, alltså.) Man kan även låna fraser, gester, skämt eller information som man tyckte lät bra, eller som verkat fungera i ett visst sammanhang, och återanvända dem i andra sammanhang - med mer eller mindre lyckat resultat...

När jag gick i sexan var det en tjej i klassen som jag tyckte var fantastiskt vacker och cool som gjorde en väldigt speciell grej med fingrarna för att få undan sitt långa hår från ansiktet; en gest som jag aldrig sett vare sig för eller senare. Denna fascinerade mig omåttligt så jag brukade öva jag mig i smyg på att härma den hemma, i fåfäng förhoppning om att något av hennes coolhet skulle smitta av sig på mig. (Det gjorde den tyvärr inte.)

Inger skrev:
Omedvetnen härmning

Notera dock att detta finnes hos ungefär alla. "Flockdjursbeteende". T. ex detta med att gäspa.

Joodå, men det är bara den automatiska reflexen gäspning som är socialt accepterad, samt ytterst diskret ungefärlig spegling av den andres kroppsspråk (brukar också ofta vara automatisk/omedveten, men går också att göra medvetet) för visa att man är på samma våglängd.

Bland NPF:are kan det lätt hända att det bli antingen blir för lite/ingen spegling alls där den förväntas, eller också alldeles för mycket och exakt så att det blir övertydligt och pinsamt, i värsta fall oavsiktligt parodiskt.

Kanske en del har för få och andra för många spegelneuroner?