Så jävla knepigt är det inte, Pemer. Tjejer gillar inte desperata killar, that's it.
Men visst fan är de ibland svårare än Fermats teorem...

Det är som "random encounters", fast man har ingen aning om när de dyker upp.

http://en.wikipedia.org/wiki/Random_encounter

KrigarSjäl skrev:Så jävla knepigt är det inte, Pemer. Tjejer gillar inte desperata killar, that's it.
Men visst fan är de ibland svårare än Fermats teorem...

Jo precis. Och desperata är åtminstone vissa killar så fort vi visar att vi finns. Håller jag upp en dörr åt en söt tjej och ger henne ett leende så är jag för uppenbar och för "på".

Samtidigt är man värsta ufot när man träffat någon och hon visar stort intresse men man själv är lugn och försiktig och dessutom nervös. "Meh! Du tog ju inga initiativ alls!"

Pemer skrev:Det går helt enkelt inte hem att i första hand vara alltför genuint romantisk och kärleksfull, man måste ha det mixat med en spännande "distans" till allt också.

Precis. Man måste få den andra att känna att man är stabil och ingen som tappar fotfästet för minsta lilla.
Tror att många kvinnor tilltalas av det hos män. I mina ögon är det något av ett typiskt manligt karaktärsdrag.
Personligen skulle jag inte vilja ha en man utan "skinn på näsan", ingen som bara nickar och bockar och håller med om allt jag säger.
Självständighet tror jag att fler kvinnor än jag är svaga för hon män.

Att visa intresse är det inget fel på; tvärtemot är det nödvändigt (såklart). Men man måste göra det med finess.

När jag träffade min nuvarande pojkvän så visade han tydligt intresse redan från början. Han var tydlig med vad han ville, och han behövde inte säga att han var intresserad ens för det märkte jag..
Hade han sagt "jag är kär i dig" direkt så hade det nog förstört lite av spänningen de första gångerna vi sågs.

Jag kommer ihåg att han sade att han ville bjuda mig på middag och jag svarade att "jag kan äta middag med dig, men jag vill bara träffas som vänner. Vill inte ha någon relation just nu" varpå han svarade "Men det vill inte jag. Vi kan träffas, men inte "som vänner" jag vill bjuda ut dig på en dejt, annars får det vara. Du kan höra av dig om du vill det framöver".. Det tycker jag är mer att tala klarspråk redan från början än att häva ur sig att man "är kär" utan att egentligen riktigt veta om man är det, om ni fattar hur jag menar?
Det ger mig mer förtroende för den andre liksom.

Pemer skrev:Som svar på din konkreta fråga. En dejt eller två, mys i soffan, övernattning och ligga sked, vakna och gå upp och äta frukost tillsammans och känna att det här känns riktigt bra... i min världsbild skulle det inte skrämma mig och ta bort något slags spänning för mig om hon sade då att hon var kär i mig. Eller menar du att hon skulle säga det redan på första fikaträffen, efter en timmes samtal? Eller någonstans där mitt emellan?

Jag menar att säga det i inledningsskedet. Innan man "sovit över" osv, innan man umgåtts och lärt känna varandra ordentligt.

Pemer skrev:Ganska självklart att det är skönt att funka så, om bara folk i allmänhet gjorde det. Det känns ju instinktivt naturligt. Jag fattar inte vad folk har för världsbild som kan dejta någon i några veckor, knulla som kaniner, ses massor, hitta på en massa kul tillsammans, men nej... de är ju inte "ihop", och nej... jag är inte "kär" i honom, jag skulle bli helt förstörd om han sade just nu att det är det han är i mig... och nej, han är inte min "pojkvän"...

Ovanstående exempel är ju helt stört. Jag fattar inte heller sådant.
Klart man har någon form av relation om man ligger med varandra på en regelbunden basis.

Pemer skrev:Vad kallar egentligen folk alla olika bitar av det nu för tiden?

"Äh jag strular lite med en kille som är ett jävla bra knull. Men jag blir så jävla besviken, han säger att han tror att han börjar bli kär i mig..."

Eller?

Jag skulle gärna förstå hurdana normerna egentligen är nu för tiden...

Haha!
(Ursäkta att jag skrattar, men det var ett roligt exempel.)

Själv blir jag ganska äcklad av att så himla mycket nuförtiden bara handlar om "knull hit, och knull dit". Får en att tappa lusten tycker jag..

Kul att vi verkar tala såpass om samma saker, MissB!

Pja... jag tror alla jag lyckats komma en längre bit med och fortsatt dejta en tid och vi har sovit över hos varandra och haft sex någon eller några gånger har varit livrädda för att ta ordet pojkvän i sin mun och skruvat på sig om jag frågat om "kär", råkat säga något i förbigående om "min tjej" eller så... När det var jag som lade ner med en av dem var det dock just orden "gör du slut?" jag fick höra... När vi hördes igen ungefär ett år senare kröp det fram att hon gärna hade blivit kk.

Jag har nog haft en evinnerlig förmåga att möta de tjejer som är på tok för rädda och osäkra när de möter en kille med rikt känsloliv. Och det är väl det som är en tendens rent allmänt att tjejer ofta är.

Hur svårt skulle det behöva vara? En tjej som själv är kramig, gullig, kärleksfull och romantisk och vet att uppskatta om hon möter en kille som är likadan...... (Hallå där...! )

Precis. Man måste få den andra att känna att man är stabil och ingen som tappar fotfästet för minsta lilla.
Tror att många kvinnor tilltalas av det hos män. I mina ögon är det något av ett typiskt manligt karaktärsdrag.

Pja. Med den inställningen måste det förstås vara livsfarligt om man som kvinna får bilden av att man fått mannen man träffar passionerat förälskad, då saknar han alltså grundläggande manliga karaktärsdrag och är inte stabil.

Det är ju en rejäl övertolkning av sakernas tillstånd i ett sådant läge, det förstår väl vem som helst rent intellektuellt åtminstone?

Pemer skrev:En tjej som själv är kramig, gullig, kärleksfull och romantisk och vet att uppskatta om hon möter en kille som är likadan......

Så kan vissa tjejer också vara naturligtvis. Min tjej t ex. Hon säger att det är första gången i livet hon känner sig tillfredsställd närhetsmässigt, då hon alltid varit en mycket större klängranka än sin partner. Hennes dotter och andra sidan blir vansinnig om en kille är för kramig. Det kan vara olika.

Jag drar också öronen åt mig om någon säger att de är kär i mig direkt. Hur ska de kunna veta det utan att ha lärt känna mig? Om man däremot har setts några gånger och pratat en del så är det en annan sak. Jag har också svårt för män som "petar" på mig alltför snabbt.

När jag väl har pojkvän så är jag väldigt kramig, tycker om att mysa i soffan osv. Men det krävs en del innan jag vågar lita nog mycket på en person för att sänka garden. Om en man går för fort fram rent fysiskt och börjar krama på mig utan att höra om det är OK så får jag istället alla taggar utåt och förbereder mig på flykt/försvar.

snyggsmartosexig skrev:Det är precis som Heisenbergs osäkerhetsrelation: Man kan inte veta både positionen och hastigheten på en partikel med 100 % säkerhet. Försöker man ta reda på den exakta positionen så förändrar man hastigheten. Man kan inte både veta var relationen befinner sig och vara i den som den är just det tillfället till 100 %. Försöker man ta reda på exakt var relationen befinner sig så förändrar man den.

Det var en häftig liknelse och det ligger nog en del i den.

Pemer skrev:Fast problemet är ju inte att det handlar enbart om att bli omedelbart ratad för att man säger "jag är kär" för snabbt - det räcker att man blir för intresserad, och på fel sätt, för snabbt. Med dem som har rätt stil verkar det däremot kunna gå alldeles utmärkt att bli ihop på ett par dagar.

Det går helt enkelt inte hem att i första hand vara alltför genuint romantisk och kärleksfull, man måste ha det mixat med en spännande "distans" till allt också. Något som vi är många kärleksfulla romantiker som helt enkelt inte har.

Som svar på din konkreta fråga. En dejt eller två, mys i soffan, övernattning och ligga sked, vakna och gå upp och äta frukost tillsammans och känna att det här känns riktigt bra... i min världsbild skulle det inte skrämma mig och ta bort något slags spänning för mig om hon sade då att hon var kär i mig. Eller menar du att hon skulle säga det redan på första fikaträffen, efter en timmes samtal? Eller någonstans där mitt emellan?

Ganska självklart att det är skönt att funka så, om bara folk i allmänhet gjorde det. Det känns ju instinktivt naturligt. Jag fattar inte vad folk har för världsbild som kan dejta någon i några veckor, knulla som kaniner, ses massor, hitta på en massa kul tillsammans, men nej... de är ju inte "ihop", och nej... jag är inte "kär" i honom, jag skulle bli helt förstörd om han sade just nu att det är det han är i mig... och nej, han är inte min "pojkvän"...

Vad kallar egentligen folk alla olika bitar av det nu för tiden?

"Äh jag strular lite med en kille som är ett jävla bra knull. Men jag blir så jävla besviken, han säger att han tror att han börjar bli kär i mig..."

Eller?

Jag skulle gärna förstå hurdana normerna egentligen är nu för tiden...

Mitt tips, förutom vad jag redan sagt, är att sluta fundera så mycket över hur du tycker att det borde vara och konfrontera verkligheten som den faktiskt är. Bestäm dig för vad du vill ha och se till att lära dig göra vad som krävs för att få det. Jag tror man kommer långt med att bara låta saker vara som de är. Ha mysigt, göra kul saker ihop, ha sex osv, men låta känslorna befästa sig innan man börjar sätta ord på dem.

Jag fattar fortfarande inte att det kan vara så djävla svårt att bestämma sig och sen stå för det.

nallen skrev:Jag fattar fortfarande inte att det kan vara så djävla svårt att bestämma sig och sen stå för det.

Word.

Och förresten. Vad fan hände med slutet? Kommer du skriva "köp boken här..."?:P

nallen skrev:Jag fattar fortfarande inte att det kan vara så djävla svårt att bestämma sig och sen stå för det.

Så underbart det vore att kunna göra det! Vilken trygghet.

Dux, både hon och du har ju rätt o bli kära i vilka ni vill även om kärleken nog sällan kommer på beställning.

Hursomhelst tror jag nog att en person som är sådär vild skulle fortsätta o vara det även om hon o du hamnade i ett förhållande, problemet skulle nog dyka upp senare i vilket fall som helst.
Kan hon börja gilla någon för vad denne har så lär det nog vara så att du alltid måste använda den lockelsen för att behålla henne hos dig.

Fast gillar man någon så gillar man ju denne.
Svårt o sluta tycka om någon.
Även om det är en sk golddigger.
För de flesta räcker det alldeles utmärkt med vett o sans, och det tror jag du har gott om.
En god ekonomi, dvs att du klarar dig och kan ta hand om ev barn som dyker upp torde väl också vara gångbart.
Man behöver inte vara direkt rik, men är man rik så är det lätt att hitta golddiggers enligt vad jag hört.

ragnevi skrev:Min lillebror, som förvisso inte har en diagnos men som har flera drag och jag tycker att han är mer aspie än mig har en flickvän som fungerar just så. När jag träffade dem i julas så var det som om det var första gången som jag kunde prata med min bror och faktiskt förstå vad han sa.
Han säger sällan mer än "ja", "nej", "kanske" eller vanligast "vet inte". Men vad som var intressant var att hon satt och fyllde i vad han menade, förklarade om det inte var tydligt det han sagt och svarade åt honom.
Det kändes som om det var första gången som jag kunde föra ett samtal med min bror. Jag har pratat med honom om asperger och han hade själv funderat på om han inte borde få en diagnos.
De träffades ute på krogen, eller snarare det var så att hon såg honom och bestämde sig för att hon skulle ha honom.
Han ser ut lite som en yngre Justin Timberlake, vilket talar till hans fördel.

Precis, utseendet är grymt viktigt. En ful kille utan karriär, men med världens sociala kompetens, står sig slätt jämfört med "en snygg Bill Gates".


ragnevi: Är din brors flickvän lika snygg som honom eller är hon så att säga "en nivå lägre"? Min erfarenhet är att aspie-killar ofta dejtar tjejer som är lite "fulare" än dom själva, t.ex. lite kraftiga eller så. Dom rktigt snygga tjejerna kan ju få en snygg framgångsrik kille som dessutom är socialt kompetent.

Jag hoppas inte tar illa upp av mitt inlägg. Kände bara för att delge er mina observationer. Jag är själv inte så bra på att träffa tjejer, men har nog lättare för det än för att träffa killkompisar.

Jag dejtar bara brudar över min nivå.

KrigarSjäl skrev:Jag dejtar bara brudar över min nivå.

Låter bra det!

KrigarSjäl skrev:Jag dejtar bara brudar över min nivå.

Skäggiga damen, grannens bulldog...

DIProgan skrev:

KrigarSjäl skrev:Jag dejtar bara brudar över min nivå.

Skäggiga damen, grannens bulldog...

Hahaha... har du sett mig dagen efter eller?

snyggsmartosexig skrev:Tyckte ju den var spännande. Påminner mig om en relation jag hade med en 10 år äldre och upptagen kvinna, som inte visste vad hon ville i 1,5 år. Fy fan vad jobbigt!! För hennes del tror jag det kan ha varit huvudsakligen en borderline-störning bakomliggande hennes beteende, men jag tror att tjejer är ambivalenta i sina känslor och intentioner oftast bara för att de känner sig trängda av att man är för "på" med sina egna känslor och intentioner. Om man som man håller igen lite på sina känslor och intentioner i början av en relation så känner sig nog tjejen lite säkrare på vad hon vill.

Ambivalens för att bryta upp från ett förhållande kräver nog ingen borderlinestörning. En person som befinner sig i den situationen tar det bästa från två världar och kan ha väldigt svårt att skära bort en av de relationer som ger tillfredsställelse. Jag tror också att den som går med på att sätta igång en relation med en upptagen kvinna får räkna med att dra det kortaste strået. Om hon en gång bryter sig loss så är det mycket troligt att den nya relationen inte leder till något utan används som språngbräda mot det nya livet. Om inte bara som en bekräftelse på att hon fortfarande är attraktiv och älskad vilket hon kanske inte känner i sin tidigare relation. Detta sagt som en allmän kommentar. Jag vet givetvis ingenting om den här relationen.

Att hålla igen på känslor kan kanske fungera i vissa fall så till vida att man ger den andre mer utrymme att definiera vad han/hon känner. Men i andra situationer kan det lika gärna innebära att man inte uppfattas som tillräckligt intresserad.

Bjäbbmonstret skrev:

snyggsmartosexig skrev:Tyckte ju den var spännande. Påminner mig om en relation jag hade med en 10 år äldre och upptagen kvinna, som inte visste vad hon ville i 1,5 år. Fy fan vad jobbigt!! För hennes del tror jag det kan ha varit huvudsakligen en borderline-störning bakomliggande hennes beteende, men jag tror att tjejer är ambivalenta i sina känslor och intentioner oftast bara för att de känner sig trängda av att man är för "på" med sina egna känslor och intentioner. Om man som man håller igen lite på sina känslor och intentioner i början av en relation så känner sig nog tjejen lite säkrare på vad hon vill.

Ambivalens för att bryta upp från ett förhållande kräver nog ingen borderlinestörning. En person som befinner sig i den situationen tar det bästa från två världar och kan ha väldigt svårt att skära bort en av de relationer som ger tillfredsställelse. Jag tror också att den som går med på att sätta igång en relation med en upptagen kvinna får räkna med att dra det kortaste strået. Om hon en gång bryter sig loss så är det mycket troligt att den nya relationen inte leder till något utan används som språngbräda mot det nya livet. Om inte bara som en bekräftelse på att hon fortfarande är attraktiv och älskad vilket hon kanske inte känner i sin tidigare relation. Detta sagt som en allmän kommentar. Jag vet givetvis ingenting om den här relationen.

Att hålla igen på känslor kan kanske fungera i vissa fall så till vida att man ger den andre mer utrymme att definiera vad han/hon känner. Men i andra situationer kan det lika gärna innebära att man inte uppfattas som tillräckligt intresserad.

Ambivalens med "måtta", och främst i känsla men med ett någorlunda ansvarsfullt beteende är nog normalt i en sådan situation. Absolut! Och visst kan det vara så som du säger, i kanske de flesta fall.

Det är inte frågan om att hålla igen på känslor, det är bara frågan om att inte prata om dem.

IndividualThoughtPatterns skrev:

nallen skrev:Jag fattar fortfarande inte att det kan vara så djävla svårt att bestämma sig och sen stå för det.

Word.

Och förresten. Vad fan hände med slutet? Kommer du skriva "köp boken här..."?:P

Senaste inlägget som skrevs av Dux var 2007-05-19 10:21:37

Blev inte tråden först återbumpad av ett inlägg från en annan användare, som utifrån inläggets innehåll att döma verkade vara Dux men med nytt användarnamn? Eller har jag drömt???

Pemer skrev:Blev inte tråden först återbumpad av ett inlägg från en annan användare, som utifrån inläggets innehåll att döma verkade vara Dux men med nytt användarnamn? Eller har jag drömt???

Det var snarare en spambot, som upprepade något som Dux tidigare skrivit.

Åh fan... sanslöst...