Har du varit godtrogen och blivit utnyttjad p g a det? T ex gett bort eller lånat ut pengar eller saker du aldrig fått tillbaka? Jobbat gratis? Ställt upp och hjälpt andra men inte själv fått hjälp när du behövt?

Jag var godtrogen. Efter min sjukdomsperiod är jag dock allt annat än godtrogen. Något positivt i det hela iaf. Men fortfarande alldeles för snäll ibland.

tahlia skrev:Jag var godtrogen. Efter min sjukdomsperiod är jag dock allt annat än godtrogen. Något positivt i det hela iaf. Men fortfarande alldeles för snäll ibland.

Snor dina ord där, precis samma situation är jag i efter att ha drabbats av en svår depression under förra året. Några vänner rök helt och hållet när jag utvärderade vilka människor jag med min bristande ork skulle "ha kvar".

Jag är trög i huvudet, och en utnyttjare kan snabbt snärja mig om jag inte är uppmärksam.

Jag har blivit utnyttjad som fan, väldigt mycket ekonomiskt. Jag har jobbat gratis, barnvakt, hundvakt, skjutsat folk i min bil,. (Alltså även då 25 mil tur och retur utan betalning), flyttat och flyttstädat åt folk och gud vet allt. Aldrig begärt någonting tillbaka, jag klarar mig helst själv.

Det (godtrogen) är ett mycket intressant ord. Blotta existensen tyder ungefär på att acceptera att folk ljuger och beter sig som drägg... och ja det är väl sanningen med. Många accepterar att världen är skit och att godtrogna är de svagare.

Jag röstade på nr 2. Jag börjar lära mig

När jag talar om min tidigare godtrogenhet och att jag har lärt mig (och är glad för det), så säger "de" (folk som jag eventuellt talar med detta om) att jag är cynisk eller paranoid, eller har väldigt dåligt självförtroende. Men men, jag klarar mig bättre som misstänksam än som otroligt naiv. Hur man blir lagom däremellan vet jag inte (än i alla fall).

3. Lite, ibland

Eventuellt mycket men börjar lära mig. Jag är ofta antingen för godtrogen eller för misstänksam.

3. Lite, ibland

I grunden ifrågasätter jag allt och kan nog betraktas som ganska misstänksam. Av det skälet är jag på vissa sätt inte så lättlurad. Dock har jag en tendens att tro lite för gott om människor ibland, vilket leder till att jag ändå blir lurad, trots att jag tar i beaktning alla för mig tillgängliga fakta. Så visst är jag lite godtrogen, men alls inte extremt.

MsTibbs skrev:3. Lite, ibland

Eventuellt mycket men börjar lära mig. Jag är ofta antingen för godtrogen eller för misstänksam.

Samma med mig.

Blev totalt duperad av en kille för fem år sedan, vilket gjorde att jag lärde mig att man inte kan lita till 100% på någon annan än sig själv..
Så numera är jag nog nästan bara för misstänksam.

3. Lite ibland

Har väl möjligen blivit observantare med åren men ibland är man allt
lite godtrogen.
Men jag är nog hellre lite godtrogen än lite överdrivet misstänksam....
Att bli rejält blåst lär en massor dock.......

Saknar röstningsalternativet Nej, tvärtom. Mitt problem är snarare det omvända, att jag ofta är onödigt misstänksam mot folk. Men min radar är rätt bra, så jag brukar kunna göra en snabb bedömning.

KrigarSjäl skrev:Saknar röstningsalternativet Nej, tvärtom. Mitt problem är snarare det omvända, att jag ofta är onödigt misstänksam mot folk.

Det stämmer bra på mig också.

KrigarSjäl skrev:Saknar röstningsalternativet Nej, tvärtom. Mitt problem är snarare det omvända, att jag ofta är onödigt misstänksam mot folk. Men min radar är rätt bra, så jag brukar kunna göra en snabb bedömning.

Men alternativen går ju in i varandra. Jag är onödigt misstänksam många gånger, samtidigt som jag kan vara överdrivet godtrogen andra. Konsten är ju att få en så optimerad reaktion som möjligt (läs: ha en tillräckligt bra radar)...

Jag pendlar i det här som i så mycket annat. Ser det som att jag pendlar att övergeneralisera utifrån erfarenhet och undergeneralisera enligt modellen inte lära av misstag. Så jag svänger mellan naivitet och cynism/paranoia, med övervikt åt naivitet, tror jag.

Godtrogen är jag säkert, men jag har aldrig råkat illa ut pga det.

Inte godtrogen någonstans. Är det nåt som absolut inte gynnar mig på något sätt så ifrågasätter jag. Resultatet av min uppväxt. Om jag skulle bli lurad/utnyttjad brukar jag upptäcka det väldigt fort och smygvända på hela situationen för att senare utbrista i asgarv.

Okänd, ökänd eller familjemedlem spelar ingen roll.

Jag kan inte minnas att någon har utnyttjat mig på det sättet öht. Om någon vill ha en tjänst så vill jag oftast veta "varför behöver du min hjälp?" "vad får jag ut av det?". Undantagen är om det inte finns plats för frågorna i konversationen (till en viss gräns) eller om det handlar om något trivialt.

Jag har båda fötterna på jorden och är väl cynisk/negativ i min natur. Har nog snarare varit överdriven misstänksam än godtrogen.

Alternativ 2 här.
Skönt att jag börjat lära mig....

Är jag för snäll - i förhållande till vad?

Individualismen har väl kulminerat nu får vi hoppas. När hundratusentals människor står utan A-kassa, sjukersättning, hem, mat, arbete etc så måste detta leda till att tesen "Sköt dig själv och skit i alla andra" måste kasseras. Vi blir tvungen att gå samman, bo flera i varje lägenhet, dela med oss osv för att överleva.

Vårt naturtillstånd som stammedlemmar var ju att se till stammens behov, inte bara MINA.

Jag är för snäll i förhållande till ett sjukt själviskt samhälle.

När jag är i nöd är det främst mina aspergervänner jag kan få hjälp av, eftersom de är "för snälla", men jag tycker de är friskt snälla.

Debbido skrev:Jag är för snäll i förhållande till ett sjukt själviskt samhälle.

Troligen dagens citat men ett samhälle är inte sjukt för att en del människor slås ut. Samhället lever ju vidare. Sjukt är det i så fall för att platsen vi lever på dör.

Jag underhöll mina klasskamrater på folkhögskolan. Det var jag som stod för notan jämt.

Några år senare sågs vi på stan av en slump. Två klasskamrater hade fortsatt umgås och de skulle just ta en fika. Jag hade inga pengar på mig. Tror ni att de bjöd mig på en kopp kaffe? Nope. Jag satt där och tittade på när de slafsade i sig av sina stora smarriga bullar.

Vi har aldrig träffats mer efter det. Så mitt svar föll på nr 2. Jag lär mig.

Jag är rätt så godtrogen och naiv. Dumsnäll helt enkelt.
Så länge man inte blir utnyttjad för det så är det helt okej. Hellre det än motsatsen.

Jag har paranoid personlighetsstörning + AS. Så jag blir aldrig lurad.

Jag var väl godtrogen tills jag var 12 år ungefär. Sen insåg jag vad människor är för nåt. Det var kräkframkallande.

Jag är snäll men märker direkt om nån försöker utnyttja mig. Då hämnas jag direkt och gör något 10 gånger värre tillbaka. Känns kul och tillfredsställande.

Debbido skrev:Är jag för snäll - i förhållande till vad?

Individualismen har väl kulminerat nu får vi hoppas. När hundratusentals människor står utan A-kassa, sjukersättning, hem, mat, arbete etc så måste detta leda till att tesen "Sköt dig själv och skit i alla andra" måste kasseras. Vi blir tvungen att gå samman, bo flera i varje lägenhet, dela med oss osv för att överleva.

Vårt naturtillstånd som stammedlemmar var ju att se till stammens behov, inte bara MINA.

Jag är för snäll i förhållande till ett sjukt själviskt samhälle.

När jag är i nöd är det främst mina aspergervänner jag kan få hjälp av, eftersom de är "för snälla", men jag tycker de är friskt snälla.

Det var ett bra inlägg. Jag har plats för 4-5 personer till i min lägenhet förresten.

Vi får se hur det blir. Kommer Alliansen sitta kvar eller inte. Kommer nog eldas och skjutas en hel del i Täby annars. Reinfeldt bor i Täby väl. Oj!
:O

Man är bara snäll om man kan få något tillbaka. Annars blir man bränd på nästippen oftast. De flesta människor är små egoistiska mini-loser-rovdjur.