Kaks skrev: jag vill påpeka att det finns andra uppfattningar än Eddies och att alla AS-presoner inte lever som han, har dom värderingarna och erfarenheterna heller.
Vill bara du ska komma ihåg det.

Även om han är lite brysk, så uppskattar jag faktiskt Eddie's uppriktighet. Jag tar inte illa vid mig. Bra med mer än en åsikt. Ska se om jag hinner skriva lite mer innan biblan stänger (har ungefär 10 minuter)

Edit: Äh! Tänkte lägga in ännu ett av mina mejl till min terapeut, om dagen efter, men det är för mycket formaterande för att hinna med. Ni får läsa slutet imorrn.

Här kommer fortsättningen för de som ivrigt väntar Är ett utdrag från ett mejl till min terapeut, då det känns onödigt att skriva om allt igen. Texten är formaterad för att utelämna information om berörda personer.

Del 5

Det verkar vara en regel att dagen efter allt känns som bäst med *****, så kommer också bakslaget. Så och denna gången, och även om jag var mentalt förberedd på den, så känns det likväl hårt i själen.

Ringde ***** igår kväll, för att kolla hur det gått med hennes första träningspass på gymmet, och för att säga till henne att hon inte skulle tänka så mycket på vad jag pratade om i förrgår, för jag vill ju inte pressa henne. Efter lite velande från hennes sida, som vanligt, så sa hon att hon tyckte jag skulle ställa in mig på att vi är kompisar. Så jag frågade om det var för att hon inte var redo, eller om hon såg en möjlighet senare. "Nej." svarade hon då, "jag ser ingen framtid för oss".

Så jag frågade vad det var för fel på mig, och det kunde hon inte heller svara på, bara att "det är inte rätt känsla." Jag förklarade för henne att det måste finnas någon anledning, och jag var tvungen att veta för jag är trött på att det alltid slutar så här. Hur kan hon låta mig kela med henne på det viset, och sen helt plötsligt finns det ingenting.

***** sa att hon var tveksam till att bjuda hem mig igen, och att vi iallafall inte skulle ligga ihop i hennes soffa nått mer. Hon erkände att hon tyckte det var mysigt, men att hon kände sig självisk och inte vill lura mig. Jag blev faktiskt irriterad på henne, för vi har pratat om det där tidigare. Pratade om första gången jag berättade om mina känslor för henne, om hur hon sa att hon var så trött på killar och funderade på att inte träffa någon på ett tag, och sen var hon på dejt dagen efter och fick ihop det med en ny kille. Sa att det känns som att vem som helst på gatan som hon inte ens känner har större chans än mig, och det gjorde mig ledsen.
"Men saken med Robert," sa hon "var att han gav mig 25 rosor, han köpte smycken åt mig, han var egen företagare, och funderade på att köpa en Porsche. Och sånt gillar man ju."

Jag tänkte på vad ***** sagt, och suckade.
"Vet du att en viss person varnade mig för precis det här."
"Vadå?"
"Att man ska slänga upp kreditkorten för att få omkull dig."
Det tyckte hon inte var rättvis, för det var inte allt. Ändå har hon haft förhållande med två chefer på *****, och med en kille som var fotomodell och tjänade massor med pengar på *****. Tror inte hon inser själv hur hon framstår. Pratade om att hon faktiskt var tillsammans med *****, som hon har ***** med, i x år, och att han var en jättebra pappa, men att hon tyckte han var för tråkig och mesig.
"Som jag då?" sa jag uppgivet. Det förvånade mig att hon sa rakt ut, om även ett försiktigt: "ja."
"När du säger så här, så känns det som att du lekt med mig hela tiden."
"Men så har jag inte tänkt."
"Nej, jag vet att du inte tänkt så, men så känns det ändå."
Så sa jag att i vilket fall som helst så står jag för vad jag sagt tidigare, att vår vänskap var viktigare än mina känslor, och att jag fortfarande hoppades att vi kunde hålla kontakten och träffas som kompisar. Då började hon prata om hur hon kände sig så stressad hela tiden, och att hon inte hade tid för alla som ringer och vill träffas hela tiden. Och så var det jobbet, och så var hon tvungen att gå på fester som hon egentligen inte ville gå på. Och hon ville umgås mer med sin mamma när hon nu bodde i stan. Och hon kunde inte svara på vilken nivå vi låg på heller, tror inte hon förstod frågan. jag sa till henne att jag har respekt för att det ringer i hennes telefon hela tiden, och det var därför jag inte hörde av mig några dagar. Men nu ringde jag därför att hon hade undrat om det, och jag var orolig för att hon skulle bekymra sig efter det som sagts.

Efter ett tag kom vi in mer och mer på det här med stress, och att hon också suttit och gråtit på jobbet. Hur hon fått panikångest, och inte kunnat andas. Hur hon bara ville dra ur kontakten till telefonen.
"men gör det då."
"men jag gör det ibland, och så kollar jag telefonen innan jag går och lägger mig, och då får jag ångest på grund av alla missade samtal och SMS."
Jag påpekade att det kanske inte var så bra ide att göra det då.
"Och många gånger," sa jag till henne," så har du sagt att ***** ringer mitt i natten, och ni sitter och pratar i timmar, och så får du inte tillräckligt med sömn och mår dåligt pga det. Säg till dina kompisar att inte ringa efter ett visst klockslag. De får respektera det, jag gör det. Det handlar inte om att vara otrevlig, utan om att tänka på sig själv."
"Jag vet inte varför jag pratar om det här med dig. Jag pratar aldrig om det här med någon."
"Då är det dags att det kommer ut," sa jag" du kan inte hålla det här inom dig, och om det krävs att du får skälla på mig så är det lugnt för min del. Annars blir alla tankar bara till en ond spiral, och så slutar man som jag gjorde. Jag vill att du ska veta att jag är här för dig."
"Jag förstår inte vad du ser hos mig," sa hon.
"Jag tycker ju om dig, och vill bara att du ska må bra. Men du måste tänka på dig själv, *****."
"Jag kanske överdriver, jag kanske inte har så ont om tid som jag tycker."
"Jag tyckte också att jag hade ont om tid tidigare, men man har alltid mer än man tror."
Vi pratade lite till, närmade oss två timmar. Dyr telefonräkning, men
jag bryr mig inte. Vi kom överens om att vi fortfarande iallafall gillade varandra, och så frågade jag om hon kunde tänkas att träffas någon gång, när hon kände att hon hade tid över och inte var så stressad. Det kunde hon tänka sig.

Del 6

Så jag lämnade Henne ifred några dagar, tills vi sprang in i varandra på gymmet. Det kändes så pass bra att jag passade på att ringa dan efter. Pratade om att hitta på något, och hon föreslog att vi kude träna tillsammans på lördagen.

Men när lördagen kom så hade hon knappt kunnat sova på grund av sin sons hostande, så jag messade henne att det är lugnt - sånt som händer, och det är inte hela världen. Beslöt mig för att ringa upp henne ändå, var ju fint väder trots allt. Frågade henne vad hon tänkte hitta på, och hon funderade på att gå en runda. "Vill du hänga med?" frågade hon, och jag var naturligtvis inte sen att svara ja. Så jag tog bussen dit, och mötte upp med henne och hennes son. Vi stövlade ut i skogen och hittade snart stigen.

Efter ett tag kom vi till en sjö, där vi satte oss vid en klippa. Jag tog mig mod att sätta mig vid henne, och la min arm runt hennes midja. Hon verkade inte ha några problem med det, så jag höll kvar och myste. Vi satt där ett bra tag, och tittade ut över vattnet, tills Hon tyckte att vi skulle gå vidare. Hennes son ville att vi skulle hålla i varsin hand, och det gjorde vi. Kändes som en familj, och jag hade inga problem med det. Vi slängde upp hennes lille son i Luften, och jag bar honom på mina axlar en stund. Då och då höll jag Henne i handen. Aldrig kände jag att något var fel.

När vi kom ur skogen gick vi till lekplatsen, dä vi gungade med hennes son, och sen satt vi tillsammans på en bänk, min arm runt henne. Efter det gick vi in till henne, och jag föll halvdöd ner i hennes soffa. vi kollade lite TV, funderade på om jag kanske dröjde mig kvar lite för länge.
"Vill du jag ska gå?" frågade jag.
"Nej. Men nästa buss går ändå inte förrän om 40 minuter."
Så jag väntade. Ju närmar bussen kom, desto jobbigare blev det att ligga bredvid henne i soffan. Hon märkte att jag var obekväm, oc frågade vad det var."
"Du vet vad" sa jag. "Jag försöker vara duktig."
"Nu går snart din buss."
Jag la mitt huvud på hennes axel för ett ögonblick."
"Det där är egentligen inte tillåtet. Speciellt inte när min son är här."
Jag tittade på henne lite förvånat. Allt annat jag gjort idag då? Har du bara inte sagt till mig? Blev lite orolig.
"Tänkte att vi kanske kunde kolla en film eller nått nästa vecka, när du kommit hem från jobbet." försökte jag, för att kolla av om hon var sur på mig.
"Ja. Det kan vi väl göra." Var iallafal ett positivt svar.
Jag gick mot dörren.
"Får man en kram innan man går, eller har du regler mot det också?"sa jag illmarigt.
"Klart du får."
Jag går ut genom dörren och påpekar påväg nerför trappan att Hon är en Tease.

Jag är lite nervös att jag gjort fel, men vågar inte fråga Henne om det för varje gång jag tar upp sånt där, så anklagar hon mig för att vara nojig och negativ. Jag kan bara vänta och se, och hoppas att jag får en chans att bättra mig.Efter ytterligare ett telefonsamtal dagen efter bestämmer vi oss för att träffas efter jobbet på tisdag. Vi ska träna innan, och sen kolla film.

Jag vaknar tisdag morgon, och har en ödesmättad känsla. Jag vänder mig mot mina byxor, där mobilen finns, och tänker att nu finns det ett SMS från Fia. Jag vet inte hur, men jag bara vet. Jag reser mig upp, går mot byxorna och plockar upp mobilen. På displayen står det:
"1 oläst meddelande"

fortsättning följer...

Tycker det låter som den här tjejen har probelm med sig själv. Hon vill vara alla till lags, har svårt att säga nej, och har skaffat sig ett större umgänge än vad hon mår bra av. Troligtvis känner hon en press på sig att "lyckas" och vara "duktig" hela tiden, därför att hon haft höga förväntningar på sig hemifrån. Att hon är extremt utåtriktad är också det ett tecken på att hon söker bekräftelse, liksom att hon letar efter rika killar, med status, eftersom det får henne att känna sig lyckad.

Innerst inne är hon nog en väldigt bra människa, men jag skulle inte rekomendera dig (eller någon annan för den delen) att vara mer än bara kompis med en sådan människa, eftersom det bara leder till att man blir sårad och känner sig utnyttjad. Det är i varje fall mitt råd.

gaaah. kan du inte skriva sammanfattningar istället för att fixa detaljerade beskrivningar? *hoppar över hälften av vad som skrivits hittils.*

Saninaé skrev:gaaah. kan du inte skriva sammanfattningar istället för att fixa detaljerade beskrivningar? *hoppar över hälften av vad som skrivits hittils.*

Det här är sammanfattningen. Min terapeut tycker jag ska skriva noveller.

NEJ NEJ, inte kortare, snarare längre.

Det här ska analyseras och då är små detaljer viktiga *med kvinnlig bestämdhet och vana av kill/tjejproblem*



/Kaks

Du borde nog defenetivt börja skriva noveller.

Dux:
Vad är det här? Jag hade laddat med popcorn och läsk framför datorn igår för att kunna följa min favoritserie så var jag tvungen titta på repriser eftersom det inte sändes ngn ny episod

/Kaks

Skönt att höra att ni inte tröttnat helt på mig Sista biten är väldigt jobbig, och jag ska dra ner på detaljerna ändå. Mycket dialog, och allt är inte nödvändigtvis i rätt ordning, men jag försöker återge så gott jag kan.

Del 7

I meddelandet stod att hon inte ville se film med mig, för att det kändes fel. Hon vill heller inte umgås med mig på ett tag: "Ledsen om jag gör dig ledsen!"
Jag känner mig uppgiven. Känns som jag straffas för mina känslor. Skriver att om hon inte tycker hon kan lita på mig, så finns det inget jag kan göra: "Ha det kul i Porschen." lägger jag till. Ett slag under bältet, visst, men jag är bitter. Det borde hon förstå.

Umgås sedan med en kompis hela dagen. Vet att jag behöver tänka på något annat för att inte gå under. Han ska köra hem mig för att hämta mina träningskläder, när vi kör förbi gymmet och ser Fia gå in på avstånd. "Jag tänker inte ändra mina rutiner för hennes skull" tänker jag. Hämtar kläderna, han släpper av mig på gymmet, och jag byter om.
Hon finns inte på nedre våningen, där vikterna finns, så jag antar att hon finns vid löparbanden. Håller mig till mitt, och söker inte Henne. Vid ett tillfälle passar jag en kompis i bänkpressen, och tittar då snabbt över axeln. Hon står och ser ner mot mig, neutral blick. Dröjer inte kvar med blicken särskilt länge, utan återgår till mina sysslor, och undviker att titta uppåt på ett tag.
Noterar efter ett tag att Hon inte kommit ner, tittar uppåt och lägger märke till att hon är borta. Messar henne: "Ska du springa och gömma dig varje gång du ser mig nu? Moget."
Avslutar träningspasset, duschar och beger mig till min kompis igen. Det vankas pokerkväll, och så länge vi inte spelar om pengar, för jag är luspank, så tycker jag det kan vara en kul sysselsättning.
Runt tiotiden på kvällen får jag ett mess från Henne. Varför nämnde jag Porschen, att hon gick från Gymmet? Onödigt.

Är trött på meningslösa SMS så jag ringer upp. Först på hennes hemtelefon, och sen på mobilen. Ingen som svarar. Skit i det då, tänker jag och börjar sörpla en öl.
En stund senare ringer Hon upp själv.
"Vad ville du säga?" frågar jag och väntar tyst i luren. Hon låter mig veta att hon tycker jag är elak, och att jag inte har att göra med varför hon gick hem från gymmet, men att det inte var på grund av mig. Hennes son hade varit ledsen redan när hon kom dit, och därför stannade hon inte så länge.
"Ok. Det är ju lugnt." sa jag "Men du måste ju förstå att med tanke på hur dagen sett ut, att jag skulle tänka så." Nej, jag är bara dum för att jag inte är tankeläsare.
"Och så hälsade du inte ens på mig." säger hon. "Jag har lärt mig att man alltid hälsar oavsett vilket. Det är vanligt hyfs."
"Skämtar du med mig?" svarar jag henne "Det är jag som känner mig förödmjukad och tillintetgjord. Jag vet inte hur jag ska bete mig med dig, om du ens vill att jag ska hälsa, eller bara undvika dig helt. Och du gnäller på att jag inte hälsar?!" Jag börjar bli uppretad.
"Jo. Jag hade inte heller hälsat i din situation."
"Du säger ju emot dig själv. Jag hade behövt att du kom ner till mig. Jag hade behövt att du hälsade på mig, och sa att allt var bra."
"Men jag kände inte för det."
"Precis som du inte kände för att ringa och prata med mig, istället för att skicka ett sketet SMS?"
"Men det var så sent."
"Och du tror att jag bryr mig ett skit om när du ringer? Att jag inte hade svarat?"
"Men jag kände inte för att prata. Bättre fly än illa fäkta."
"När ska du sluta fly från allt som inte passar dig? Vi kom överrens tidigare om att vi inte skulle använda SMS för problem, utan att vi skulle prata ut om saker. Och så får jag ett sketet SMS."
Börjar komma upp i en tre, fyra öl nu. Är full...

Fortsättning följer.

Kaks skrev:Dux:
Vad är det här? Jag hade laddat med popcorn och läsk framför datorn igår för att kunna följa min favoritserie så var jag tvungen titta på repriser eftersom det inte sändes ngn ny episod

/Kaks

Sorry, gumman! Har inte internet hemma längre, så ni får snällt vänta på att biblan öppnar.
Tyvärr så är ju detta en miniserie, och inte en oändlig serie. Slutet närmar sig obönhörligt.

Kan säga redan nu, medans du läser fortsättningen att jag drabbats av stor ånger efteråt, och jag skickade ett SMS till henne i förrgår. Men jag har bestämt mig för att ge henne space ett tag, med förhoppning att hon kann se mig i ett annat ljus senare.

Jag anser fortfarande att hon behandlat mig illa, även om hon inte alltid menat att göra det. Men jag är inte helt utan skuld. Tror ni kommer att komma fram till det också...

För de som vill höra fortsättningen så får ni vänta ett tag. Är inne i en riktig ångestperiod, och försöker undvika att tänka på för mycket elände.

Vi väntar Dux, ta't lugnt och återkom när du känner dig manad.

Hoppas du känner att du kommer att kunna må bättre snart.

/Kaks

Hej,

Jag tror visst aspies kan få tjejer. Tycker man ser många "aspie-gubbar" som är gifta.

Inte helt ovanligt med nån "professorstyp" som är gift med en social kvinna som sköter familjens sociala liv, ordnar fester, är med på föräldramöten och så vidare emedan "gubben" mest jobbar.

Det är ju ingen hemlighet direkt att kvinnor faller för framgångsrika män som tjänar mycket pengar och åtnjuter respekt i samhället. En aspie som t.ex. är framgångsrik företagare inom IT kan nog få tjejer emedan en arbetslös aspie får det svårare.

Sen är det klart att utseendet spelar stor roll också.

Jag tror också att aspies har svårare att träffa tjejer än andra men det är absolut inte omöjligt.

Mitt tips är väl att försöka bli så framgångsrik som möjligt inom något område som du är intresserad av. Bry dig om ditt utseende, köp moderiktiga kläder, träna etc.

/Calle

Bra tips & insiktsfullt i övrigt.

Min lillebror, som förvisso inte har en diagnos men som har flera drag och jag tycker att han är mer aspie än mig har en flickvän som fungerar just så. När jag träffade dem i julas så var det som om det var första gången som jag kunde prata med min bror och faktiskt förstå vad han sa.
Han säger sällan mer än "ja", "nej", "kanske" eller vanligast "vet inte". Men vad som var intressant var att hon satt och fyllde i vad han menade, förklarade om det inte var tydligt det han sagt och svarade åt honom.
Det kändes som om det var första gången som jag kunde föra ett samtal med min bror. Jag har pratat med honom om asperger och han hade själv funderat på om han inte borde få en diagnos.
De träffades ute på krogen, eller snarare det var så att hon såg honom och bestämde sig för att hon skulle ha honom.
Han ser ut lite som en yngre Justin Timberlake, vilket talar till hans fördel.

Har nu läst hela tråden.. Tack för den långa (novell-liknande) historien, Dux

Ragnevi gulligt med din bror och hans flickvän. Det är ju delvis vad man har en partner till, tycker jag; dvs för att få fram det bästa hos en själv..

Dux: Jag tycker att du verkar visa ditt intresse på ett för uppenbart sätt för tjejen. Det finns inte mycket spänning med en kille/ tjej som kastar sig framför ens fötter..
Tjejen verkar för övrigt vara en fjant.
Hur kan man exempelvis blanda in sitt barn i "dejter" från början (och innan men ens vet "hur man vill ha det")?
Vilken nolla.

De som finner livslång kärlek, de gör det inte på grund av vad den ene eller båda kände för "spänning" i kontaktögonblicket, utan för att de båda kände igen och förmådde ta vara på det som Miss Butterfly tycker att Dux visade den här tjejen på ett för uppenbart sätt.

Världen skulle bli mycket mer full av kärlek och värme ju fler som kunde lära sig att fungera som Dux (och jag)...

Men, vart tog slutet på historien vägen??? Tyckte ju den var spännande. Påminner mig om en relation jag hade med en 10 år äldre och upptagen kvinna, som inte visste vad hon ville i 1,5 år. Fy fan vad jobbigt!! För hennes del tror jag det kan ha varit huvudsakligen en borderline-störning bakomliggande hennes beteende, men jag tror att tjejer är ambivalenta i sina känslor och intentioner oftast bara för att de känner sig trängda av att man är för "på" med sina egna känslor och intentioner. Om man som man håller igen lite på sina känslor och intentioner i början av en relation så känner sig nog tjejen lite säkrare på vad hon vill. Vissa tjejer har säkert personliga problem med detta också, genom att vara präglade på killar som är känslokalla och aldrig visar hur mycket de tycker om henne. Det är ett svårare lås att dyrka upp, om man vill ha en ömsesidig kärleksrelation med henne.

Du sätter fingret på det, helt klart... det är en för klassisk stereotyp att killar inte ska vara särskilt känslofulla. Så de tjejer som är för präglade på den världsbilden uppfattar oss känslofulla killar per definition som "för mycket" och "för uppenbara". Felet är egentligen bara att det är lite för skruvade killar som är normen.

Du håller inte med alltså, Pemer.. Så om en tjej kom och talade om för dig (ganska omgående efter att ni träffats) att hon är kär i dig så skulle du fortfarande vara lika intresserad? Lite av spänningen skulle alltså inte gå förlorad?
Det måste vara skönt för de som funkar så.

Jag vet inte varför man fungerar som man gör på den här punkten, men för mig är det nästan alarmerande om en kille säger redan från början att "Jag är nog kär i dig". Det får mig att instinktivt känna att något är "fel".
Man blir inte kär så snabbt. Kärlek tar tid. De som är för impulsiva alternativt för desperata/ har för bråttom; är inte mina typer i a f.

Pemer skrev:Du sätter fingret på det, helt klart... det är en för klassisk stereotyp att killar inte ska vara särskilt känslofulla. Så de tjejer som är för präglade på den världsbilden uppfattar oss känslofulla killar per definition som "för mycket" och "för uppenbara". Felet är egentligen bara att det är lite för skruvade killar som är normen.

Fel och fel. Det handlar inte om rätt eller fel anser jag. Ett gammalt ex sa till mig en gång att bara "låta saker vara som de är", istället för att vända och vrida på allt. (Jag frågade henne om råd gällande min nuvarande relation, varav hon bl a annat sa detta. Vi är för övrigt goda vänner nu istället.) Egentligen var det bra precis som det var (i relationen med mitt ex), men om man vill veta exakt hur saker och ting är så kan det bli fel bara av den anledningen. Så det är nog bra att låta saker bara vara som de är, och inte fråga sig själv eller den andra så mycket om hur saker är.

Har för mig jag läste nåt som "Eddie the man" skrivit om att hålla käften.

Fast problemet är ju inte att det handlar enbart om att bli omedelbart ratad för att man säger "jag är kär" för snabbt - det räcker att man blir för intresserad, och på fel sätt, för snabbt. Med dem som har rätt stil verkar det däremot kunna gå alldeles utmärkt att bli ihop på ett par dagar.

Det går helt enkelt inte hem att i första hand vara alltför genuint romantisk och kärleksfull, man måste ha det mixat med en spännande "distans" till allt också. Något som vi är många kärleksfulla romantiker som helt enkelt inte har.

Som svar på din konkreta fråga. En dejt eller två, mys i soffan, övernattning och ligga sked, vakna och gå upp och äta frukost tillsammans och känna att det här känns riktigt bra... i min världsbild skulle det inte skrämma mig och ta bort något slags spänning för mig om hon sade då att hon var kär i mig. Eller menar du att hon skulle säga det redan på första fikaträffen, efter en timmes samtal? Eller någonstans där mitt emellan?

Ganska självklart att det är skönt att funka så, om bara folk i allmänhet gjorde det. Det känns ju instinktivt naturligt. Jag fattar inte vad folk har för världsbild som kan dejta någon i några veckor, knulla som kaniner, ses massor, hitta på en massa kul tillsammans, men nej... de är ju inte "ihop", och nej... jag är inte "kär" i honom, jag skulle bli helt förstörd om han sade just nu att det är det han är i mig... och nej, han är inte min "pojkvän"...

Vad kallar egentligen folk alla olika bitar av det nu för tiden?

"Äh jag strular lite med en kille som är ett jävla bra knull. Men jag blir så jävla besviken, han säger att han tror att han börjar bli kär i mig..."

Eller?

Jag skulle gärna förstå hurdana normerna egentligen är nu för tiden...

Förtydligande fortsättning på mitt förra inlägg:

Det är precis som Heisenbergs osäkerhetsrelation: Man kan inte veta både positionen och hastigheten på en partikel med 100 % säkerhet. Försöker man ta reda på den exakta positionen så förändrar man hastigheten. Man kan inte både veta var relationen befinner sig och vara i den som den är just det tillfället till 100 %. Försöker man ta reda på exakt var relationen befinner sig så förändrar man den.

För övrigt gäller icke-lokalisationsprincipen här också. Ena sekunden är tjejen i ens egen säng, nästa i någon annans. Utan att det verkar ha passerats någon sträcka eller att det gått någon tid däremellan.

Tjejer måste vara kvantfenomen...