Såg att andra omröstningen kanske inte var den mest lyckade, även om 1/3 ansåg både medicinsk psykiatri och Freud som värdelösa.

Ändrar alltså frågeställningen en liten aning.

Vad tycker ni om psykiatri som är helt piller-fixerad?

Jobbig. Min psykiatriker tjatar jämt på mig att jag måste äta antipsykotisk medicin, men jag vägrar kategoriskt.

Man kan ju inte rösta på något av de där alternativen.

Man måste vara sin egen doktor. Jag har kämpat mycket för att få vara heltidssjukskriven och få vara ifred från aktivitetsivrare. Lika mycket har jag kämpat för att få prova olika piller.

Vissa piller har hjälpt oerhört mycket, andra piller har varit overksamma och vissa har förvärrat och gett nya problem.

Ingen har tvingat mig att äta piller. Men en privatläkare jag gick till blev skitsur när jag ville sluta med Concerta. När jag inte ville äta dem längre vägrade han behandla mig och sa att jag fick gå till vårdcentralen. Men det var ju ett fall av Concertarunkeri snarare än pillerfixering. För jag ville ha bensodiazepiner, men det vägrade han ge mig.

Nej, omröstningsalternativen är lite konstiga även enligt min mening och jag har inte heller förmått mig till att rösta.

Vilka alternativ skulle ni vilja sett då?

Jag skulle vilja ha med alternativet "Piller/mediciner kan lösa vissa problem"

rdos skrev:Vilka alternativ skulle ni vilja sett då?

Du kunde ju ha lagt till någonting i stil med:

*Medicin/piller kan i vissa fall bidra till att lösa problem om de som skriver ut eländet utgår från korrekta diagnoser
*Medicin/piller löser många problem men skapar lika många nya problem i form av biverkningar

"När det gäller npf"? Jag läste visst inte igenom omröstningsfrågan ordentligt!

geocache skrev:Jag skulle vilja ha med alternativet "Piller/mediciner kan lösa vissa problem"

Ja, jag borde nog inte haft med "miljörelaterat" där. Det blev inte riktigt bra.

Vet inte riktigt, men generellt sett så löser piller sällan alla problem eller inga. Mer vanligt är att piller kan lösa några av ens problem, helt eller till viss del.

Tar mig själv som exempel:

Sömnen har jag troligtvis löst nu, för jag har gått från total insomni till att faktiskt sova varje natt nästan. Efter tio år av sömntablettprovande fann jag Melatonin (Circadin).

Depressionen och den misstänkta psykosen är delvis löst med hjälp av ECT och Ritalin. Jag har slutat med Ritalin nu, tålde inte biverkningarna. (för kraftig ångest). Men den antidepressiva och centralstimulerande effekten medicinen hade har gett bestående effekt, vilket gör att min inre drive sakteliga kommit igång. Jag duschar varje dag numera, har gått några korta promenader och lagat lite mat. Från att ha varit sängliggande och apatisk i flera månader.

GAD-problematiken är en nöt att knäcka, men troligtvis blir det en bensodiazepin till det, funderar på att börja med Xanor igen. Xanor hjälper även mot tics och tankestörningar och paranoia.

Det är ett pussel, och har man npf får man ofta dras med vissa problem hela livet. Snarare än att "lösa alla problem" så handlar det om att punktbehandla problem. Att ha en kombination av piller och ändringar i miljö och levnadssätt.

Dessa två alternativ kanske:

*piller kan delvis lösa eller lindra vissa problem som man har till följd av npf.

*piller i kombination med andra åtgärder kan lösa vissa problem relaterade till npf.

I och för sig, sömnpillerna hjälper en ju att sova (även om man naturligtvis kan ifrågasätta kvalitén på den sömnen) så jag kan nog rösta på att piller hjälper mot vissa miljörelaterade problem.

PS. Nu har jag röstat att piller löser vissa miljörelaterade problem. Fast det känns så eländigt att behöva stoppa i sig de där pillerna att jag ibland hellre ligger vaken.

Och psykofarmaka som utgår från felaktiga diagnoser tror jag inte en sekund på att de skulle kunna hjälpa en att må bättre.

Piller kan inte lösa några "problem", men möjligtvis tillstånd.
Jag är dock väldigt tveksam till psykofarmaka över lag. Tycker det ska undvikas om det går.

Något min läkare berättat är att antidepressiva medel sällan verkar vid "andra försöket". Har man påbörjat en behandling med SSRI-preparat och det visar effekt så tror många att man kan sätta ut läkemedlet.
När de sedan faller in i depression igen så sätts ofta ett liknande preparat in, men ger då inte samma positiva verkan.
Man vet inte vad det beror på men tydligen finns det enormt många liknande fall.

Det min läkare menar är att psykofarmaka inte bör sättas in förrän man testat all form av psykodynamisk psykoterapi, och patientens depressionstillstånd inte förbättrats.
Har en psykiatriker väl tagit beslutet att en patient bör medicinera med SSRI-preparat så bör patienten inte avsluta behandlingen, menar hon.
En livslång medicinering kan vara nödvändig i många fall.
Att "ta in -och sätta ut" osv..gör bara det hela värre menar hon (enligt erfarenhet). Man bör alltså "nöja sig" om man mår bra med hjälp utav psykofarmaka och bara fortsätta medicinera, för att inte riskera återfall i depression. Hon säger vidare att människor som utvecklar depression ofta har en benägenhet att falla tillbaka..

Personligen har jag ätit cipramil, fluoxetin (och många liknande preparat) men bara "första gången" kände jag mig hjälpt av dessa.
Därför ställer jag mig lite bakom hennes tes.

(Jag har även medicinerat med en rad annan psykofarmaka. Mycket dålig utgång av vissa. Många biverkningar fick jag av läkemedlet risperdal exempelvis.
Numera undviker jag att medicinera i möjligaste mån. Har mest dåliga erfarenheter faktiskt.
Jag ser medicin mot psykisk ohälsa som en tillfällig lösning, mot ett livslångt "problem", i mitt fall.
Hur mycket jag än försöker medicinera bort mina problem så finns de alltid med mig, därför ser jag ingen mening med psykofarmaka, i mitt fall.

Jag har migrän och där hjälper medicin utmärkt. Även sömtabletter (gamla goda typen) nån gång i månaden när sömncykeln börjat rulla framåt igen.

Mot den envisa bihåleinflammationen har jag fått alla möjliga piller som inte hjälpte annat än tillfälligt och sen inte alls. Vilket tvingat mig att börja använda alternativa metoder och de verkar funka bättre än jag hade väntat mig.

Nu handlade det ju främst om saker som Ritalin, neuroleptika, SSRI och liknande piller, och inte om klassisk skolmedicin.

rdos skrev:Nu handlade det ju främst om saker som Ritalin, neuroleptika, SSRI och liknande piller, och inte om klassisk skolmedicin.

De ingår väl i "klassisk skolmedicin"?

Migrän och sömproblem lär f ö vara vanligt i samband med NPF. Mot AS i sig finns som bekant ingen medicin.

Inger skrev:

rdos skrev:Nu handlade det ju främst om saker som Ritalin, neuroleptika, SSRI och liknande piller, och inte om klassisk skolmedicin.

De ingår väl i "klassisk skolmedicin"?

Nej, de ingår i den psykiatriska konspirationen.

Inger skrev:Migrän och sömproblem lär f ö vara vanligt i samband med NPF. Mot AS i sig finns som bekant ingen medicin.

Möjligt, men skillnaden mellan Ritalin & neuroleptika och mediciner emot migrän och sömnproblem är att de förstnämnda är ämnade att få otypiska människor att passa in medan de sistnämnda bara botar olika medicinska problem (skolmedicin).

rdos skrev:Nej, de ingår i den psykiatriska konspirationen.

Aha, den judisk-kommunistiska homosexnegerkonspirationen! *



*Detta inlägg är skrivet av följande anledningar:
Jag anser att ljuset bör riktas mot denna alltför ofta förbisedda konspiration i samhället.
Jag förstår inte om rdos med smileyn menar att konspirationen är rolig eller utsagan är menad som ett skämt.
Jag är fortfarande putt på rdos för att han först bifaller min nominering som mod och sedan inte följer upp denna i sin sammanställning. Att jag inte vill bli mod har inte med saken att göra, det har jag inte talat om ännu.
Jag anser att jag varit alltför seriös alltför länge och kände ett behov av att vara tramsig. Att jag valt att inte vara med på NFD och således inte kan tramsa där måste ju vara någon annas problem.

I övrigt ber jag att få meddela att om du öppnar lådan för att kolla efter så kommer katten att vara död. Det är en välkänd konsekvens av nyfikenhet.

pHs lilla text går knappt att läsa, så jag "förstorar upp" delar av den till normal storlek:

pH skrev:Jag anser att ljuset bör riktas mot denna alltför ofta förbisedda konspiration i samhället.
Jag förstår inte om rdos med smileyn menar att konspirationen är rolig eller utsagan är menad som ett skämt.

Det är nog en blandning. Det finns väl väldigt sannolikt ingen aktiv, organiserad konspiration, mera då en omedveten sådan som är en produkt av hur NTs är.

Sorry för att jag tappade bort ditt namn i sammanställningen av möjliga moderatorer. Jag kan ju alltid skylla på att jag är en bra tankeläsare och därför visste att du inte ville bli moderator.

Det som pH skrev med stora bokstäver väljer jag att inte kommentera alls.

pH

*höjde mitt morgonhumör*

Piller / mediciner löser / kan lösa de flesta problem

Inget bra alternativ, men minst dåliga. Jag tror att både piller i kombination med snack kan funka antingen var för sig eller tillsammans, att lösa olika typer av problem. Vissa mekaniska problem kan mildras med snack (teck asperger) och vissa miljöproblem kan mildras med piller (tex PTSD). Jag tror inte på någon universallösning, är öppen för förslag.

Instämmer med flera av er andra att alternativen är otillräckliga eller mindre väl formulerade. Därför kan jag inte komma med något svar, även om jag gärna hade velat vara med i en omröstning i ämnet. Jag får väl hoppas på att det kommer fler tillfällen.

Om piller-psykiatrin tycker jag inte. Jag blev en gång övertalad till att ta antidepressiva preparat, trots att jag gång på gång sade nej. Det visade sig senare att jag hade rätt; läkemedlen hade ingen som helst (positiv) effekt och var inte vad jag behövde (mänsklig närhet och att bli lyssnad på hade de tydligen inte hört talas om ). Jag säger dock inte att piller alltid är av ondo, men för mig var det helt fel väg att gå. Jag fasade ut substanserna på egen hand och slutade sedan ta dem helt. Nu mår jag mycket bättre och det helt utan mediciner.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig ett psykiskt tillstånd som skulle kunna motivera mig att ta piller och få värre öden än att utsättas för tvångsmedicinering.

När psykologen som utredde mig ringde och sade att jag har Aspergers syndrom med inslag av DAMP så sade han att det finns medicin som "tar bort" det, men att den medicinen är värre än själva funktionshindret. Det skrämmde mig ordentligt, så då tänkte jag "jag vill inte riskera att bli beroende av amfetamin" (som jag anade att han tänkte på).

Så då bestämmde jag mig för att lära mig klara av ett liv med AS och "DAMP light" utan medicinering och det har jag lyckats med också. Rent praktiskt "balanserar" jag mitt AS mot mitt DAMP.