Blir till att rösta fram ett par till i sådana fall.

Jag yttrar mig. Mot bättre vetande, det finns inga vinnare. Jag har överaskats av hettan i konflikten, har inte sett den "segla upp".

Jag ser ett antal citat hit och dit som skall vara bevis för det ena eller det andra. Jag ser det inte. Jag gör helt enkelt inte det. Jag ser två människor djupt förankrade i oförenliga paradigm och kontext, och som sådana reagerar de mycket starkt på varandras utsagor. En djupt andlig/allternativmedicinsk/esoterisk och en djupt akademisk/medicinsk/vetenskaplig. Jag ser att båda uttrycker sig emellanåt klumpigt, emellanåt konfliktsökande, emellanåt respektlöst. Och det biter så mycket hårdare för att de uttalas av någon som representerar värderingar man inte tror på och kanske till och med anser farliga eller skadliga. På båda håll.

Jag har inget intresse av konflikten. Jag har ingen egentlig uttalad åsikt om vem som - vad som - och då - och sedan - och därför.

Enda anledningen jag ser till att yttra mig är att du Debbie gör mig ledsen. Du talar om att din motståndare får en särställning som samtliga på forumet (altså även jag) tillåter och tilldelar. Jag ser ingen sådan särställning och ha definitivt inte utdelat någon sådan. Du har fått mycket stort stöd från många, och mothugg från några få. Ändå säger du att du blir systematiskt mobbad på forumet. Det är synd att det är din upplevelse, verkligt beklagligt.

Men jag behöver ändå få säga att jag upplever att jag tilldelas en roll där jag förväntas ta ställning i en konfikt jag inte har en del av. Det gör mig ledsen och beklämd. Det stöd jag givit dig för din upplevelse av lidande verkar inte räknas för att det finns en som har en annan åsikt. Det gör mig ledsen och beklämd.

Jag yttrade mig i den förbaskade tråden, tyvärr. För att försöka lugna, för att stötta, för att få dig att fokusera på de som finns med dig. De verkar vara fler än de som är mot. Låt dem räknas. Alla kan inte hålla med dig. Låt inte dem som inte gör det vara de enda röster du hör. Det kommer göra dig illa, och det förringar alla de andra.

Där håller jag med dig Inger, men jag vill också poängtera det okloka i att använda sig av egna, privata erfarenheter som underlag i en diskussion om man är känslig.
Om man argumenterar med hjälp av egna erfarenheter och får de argumenten ifrågasatta - då har man plötsligt blivit utsatt för "förföljelse"!

Allt blir så mycket enklare om man håller diskussionen på ett abstrakt plan...

KrigarSjäl skrev:Att jämföra Docfrasses ord med 'förföljelse' och 'krig' är att gå till överdrift.

Debbido, du resonerar väldigt svepande, det är ymnigt med känslor och mycket i färg & fetstil. Därför kan det vara svårt att tolka dina inlägg rätt.

Ja, Debbido är uppenbart en passionerad känslomänniska vilket speglar sig i hennes sätt att skriva - precis som det speglar sig i ens texter om man är en saklig petimeter, blyg viol eller kaxig tuffing. Uppenbarligen känner hon sig förföljd, vilket jag också skulle göra om någon upprepat kom med såna kommentarer och vassa pikar som docfrasse gjort.

Det där med kriget var förstås en liknelse, ifall någon inte fattade det. En kanske lite drastisk och övertydlig i o f s, men principen är densamma i det lilla som i det stora och därför fann jag den högst relevant.

Kvasir skrev:Det är möjligt jag har betett mig korkat i den tråden, men syftet var välmenande. Jag vet av erfarenhet från både mig själv och andra hur förödande det kan vara för en människa att inte ens våga tänka tanken att ens problem kan ha en psykisk orsak. För mig själv var det ungefär 15 års helvete innan jag förlikade mig med den möjligheten så att jag äntligen kunde få hjälp och börja må bättre.

TACK Kvasir! Verkligen många tack! Nu nalkas du pudelns kärna: att vi alla lever i våra egna små universum. Vi utgår mest från oss själva och egna erfarenheter. Som aspergare beter vi oss ofta egocentriskt (inte egoistiskt!). Vi kan ha svårt för att leva oss in i andras utgångspunkt. Du förnekade i många år att du kanske hade psykiska problem och fick lida p g a detta självbedrägeri. I ditt fall hjälpte dig SSRI verkligen till ett nytt och bättre liv.

Du och jag är mycket olika. (Så ska det va!)Jag är en känslosam poet (skrivit hundratals sånger och dikter). Vi lever naket, öppet blödande. Vi går spikrakt in i Inferno och slåss med våra inre demoner (skuggan), omvandlar upplevelserna till konst. Inte för ett ögonblick har jag förnekat att jag är en traditionell, känslosam, nervös, självmordsbenägen Karin Boye-typ.

En kväll frågade jag Drömjaget om vad den gemensamma nämnaren var beträffande den mångfald av sjukdomar jag har. När jag vaknade hade jag ett ord i huvudet: Limbiska systemet! Rusade till datorn och kollade vad det stod för. B l a fann jag att konstnärssjälar i detta system har ett ovanligt stort kaos-utrymme (motsvarande svarta hål?) för att möjliggöra skapelser, mindre Big-bangs. Utan kaos ingen skapelse.

Psykiatriker jag mött (två riktigt bra) sa att det var tveksamt om man skulle sätta in medicinering på mig då jag dels är svårt fysiskt sjuk och det därmed uppstår en del kontraindiceringar. B l a förstärks muntorrheten som jag har i Sjögrens syndrom, eller så förstärks tinnitus (av epilepsimedicin) eller så hamnar jag i rullstol om vikten ökar mycket. dessutom försvinner förmågan att vara kreativ på tyngre preparat. Fontex tål jag inte (serotonergt syndrom).

Trots detta prövade jag självmant medicinering från år 2000 tills nu. Då inträffade ett flertal, mindre, självmordsförsök. Jag blev alltså uppjagad av serotoninet. Hur kunde jag aktivera mig mer när kroppen var sjuk?
Övervikten spräckte min klädbudget, mitt självförtroende och tog hårt på lederna. Dette ledde till två fotoperationer förra året. Så nu har jag hoppat av det tåget. Kommer i stället att gå in på Eye Que, som visat sig ha bra effekt på min son. Det finns annat än psykofarmaka en hjärna kan behöva! Jag har testat flertalet psyofarmaka, utom neuroleptika. Har papper på att jag aldrig varit psykotisk. Jag har tänkt igenom det här noga, Kvasir! Så du behöver inte vara orolig för att jag missat nåt!
Jag har inte skrapat fram mina utslag, eller de andras. De flesta blev omedelbart friska efter tenutexbehandlingen. Jag får några bett ibland men tenutex får dem genast att backa. Vem som verkligen kan parasiter i Sverige vet jag ej.

KrigarSjäl skrev:Att jämföra Docfrasses ord med 'förföljelse' och 'krig' är att gå till överdrift.

Debbido, du resonerar väldigt svepande, det är ymnigt med känslor och mycket i färg & fetstil. Därför kan det vara svårt att tolka dina inlägg rätt.

Det är ju alltid en subjektiv tolkning vad man väljer att lägga in för betydelse i olika ord, när man själv avgör vilka ord som man använder. Men jag tycker det är litet märkligt av dig Krigarsjäl - du med din beläsenhet - att så kategoriskt uttala dig om ord som 'förföljelse' och 'krig'. I och för sig har du all rätt i världen att framföra just din tolkning, och du tycks anse det vara en överdrift, så mycket verkar stå klart. Men av sättet på vilket man formulerar sig, när man proklamerar sin hållning, går det som bekant också att avgöra den inställning man hyser till andras rättigheter att med sina tolkningar lägga in betydelser i ord. Visst är det litet drastiskt att tala om krig, det kan jag även tycka, i vart fall när det gäller vilka ord jag själv väljer. Men att du avvisar ordet 'förföljelse' som karaktäristik för vad som förevarit, det ser jag inte som annat än att du fortsätter hävda dig som 'krigare' - är för övrigt inte 'Krigarsjäl' ett ord som är en klar överdrift, om du förstår min vänliga ironi?

Den gängse och korrekta betydelsen av orden krig och förföljelse visar klart och tydligt att det är väldigt överdrivna ordval i detta sammanhang. Det är inte bara jag som förknippar 'krig' med väpnade militära konflikter...
'Förföljelse' brukar man nämna när man pratar om judarna & förintelsen, inte vid internetgnabb.

Det är lika löjligt som att påstå att jag ägnar mig åt 'pogromer', som en annan medlem kallade det.

Ja, "pogromer" var överdrivet.

"Förföljelse" däremot, kan mycket väl betyda att någon envist 'förföljer' en annan forummedlem med en viss typ av kommentarer. Vi är väl många som både varit utsatta för det själva, och som med varierande proportioner vänskaplig nöjestjafsanda/äkta irritation utsatt andra för det.

Hur väl man är rustad att ta det brukar variera med grad av känslighet, tidigare ärr och relation till motståndaren. Mellan vänner och i vissa sammanhang (som du själv har beskrivit exempel på) kan man vara ganska rejält grov, om man har glimten i ögat och båda/alla vet att man egentligen inte menar så illa som det låter. Medan en person som verkligen känner äkta agg och illvilja mot den andre inte behöver skriva mer än en liten diskret pik för att det ska svida ordentligt.

pH skrev:Men jag behöver ändå få säga att jag upplever att jag tilldelas en roll där jag förväntas ta ställning i en konfikt jag inte har en del av. Det gör mig ledsen och beklämd. Det stöd jag givit dig för din upplevelse av lidande verkar inte räknas för att det finns en som har en annan åsikt. Det gör mig ledsen och beklämd.

Jag yttrade mig i den förbaskade tråden, tyvärr. För att försöka lugna, för att stötta, för att få dig att fokusera på de som finns med dig. De verkar vara fler än de som är mot. Låt dem räknas. Alla kan inte hålla med dig. Låt inte dem som inte gör det vara de enda röster du hör. Det kommer göra dig illa, och det förringar alla de andra.

Jag är mycket ledsen över att jag gjort dig ledsen! När jag mot slutet av vintern (SAD) är helt kraftlös tar jag särskilt illa åt mig när någon råkar påstå att jag har de flesta emot mig på forum. Den som sa det förstod inte alls att det knäckte mig. Men jag inser att det inte är på det sättet och att jag verkligen är djupt deprimerad. Då överdriver man det som är negativt. Jag vill förstås tro på dig och ta emot ditt stöd! Du är en fin människa. Det har du ofta gett prov på.

Du har nog inte märkt hur Docfrasse systematiskt har mobbat mig och att detta ledde till en peak. Men jag och andra har märkt det. Ren och skär mobbing. Om EN person i en klass systematiskt mobbar en elev så kan skadan bli stor även om de flesta andra inte mobbar. Jag vet ju att du inte har deltagit i detta. Jag mår bara så dåligt av detta att jag inte orkar mer.

KrigarSjäl skrev:Den gängse och korrekta betydelsen av orden krig och förföljelse visar klart och tydligt att det är väldigt överdrivna ordval i detta sammanhang. Det är inte bara jag som förknippar 'krig' med väpnade militära konflikter...
'Förföljelse' brukar man nämna när man pratar om judarna & förintelsen, inte vid internetgnabb.

Det är lika löjligt som att påstå att jag ägnar mig åt 'pogromer', som en annan medlem kallade det.

OK! Det heter mobbning, jag vet. Bort med Vem som startade andra världskriget och in med liknelsen Vem slog Lars först i sandlådan?

Någonting sånt. Men om du mår så pass dåligt kan det väl vara klokt med en paus? Jag vet ju själv hur det är när man är deprimerad - man ser allt i svart, allt blir förvrängt.
Ta forumet med en nypa salt och rå om dig själv...

Debbido skrev:TACK Kvasir! Verkligen många tack! Nu nalkas du pudelns kärna: att vi alla lever i våra egna små universum. Vi utgår mest från oss själva och egna erfarenheter. Som aspergare beter vi oss ofta egocentriskt (inte egoistiskt!). Vi kan ha svårt för att leva oss in i andras utgångspunkt.Du förnekade i många år att du kanske hade psykiska problem och fick lida p g a detta självbedrägeri. I ditt fall hjälpte dig SSRI verkligen till ett nytt och bättre liv.

Så bra att du tog det på det sättet. Det låter som jag äntligen har lyckats förklara vad jag menade och varför jag gjorde som jag gjorde. Gott så. Jag kräver inte att du på något sätt ska hålla med mig, utan är nöjd om du har förstått vad jag ville säga och varför, och sedan förhåller dig som du själv väljer till det.

KrigarSjäl skrev:Någonting sånt. Men om du mår så pass dåligt kan det väl vara klokt med en paus? Jag vet ju själv hur det är när man är deprimerad - man ser allt i svart, allt blir förvrängt.
Ta forumet med en nypa salt och rå om dig själv...

Ibland behöver man forumet även när man mår dåligt. Eller för att man mår dåligt.

Så länge man håller sig till de modererade avdelningarna ska man kunna skriva även när man känner sig skör utan att behöva vara rädd för personangrepp, det var väl själva poängen med att skilja mellan modererade avdelningar och NFD?

KrigarSjäl skrev:Den gängse och korrekta betydelsen av orden krig och förföljelse visar klart och tydligt att det är väldigt överdrivna ordval i detta sammanhang. Det är inte bara jag som förknippar 'krig' med väpnade militära konflikter...
'Förföljelse' brukar man nämna när man pratar om judarna & förintelsen, inte vid internetgnabb.

Det är lika löjligt som att påstå att jag ägnar mig åt 'pogromer', som en annan medlem kallade det.

Svensk handordbok (Svenska språknämnden, 1966 års upplaga) har följande att säga om förfölja:

förfölja
1 (jaga efter, söka upphinna, 'sätta efter'; mil. rycka fram efter fienden) förfölja fienden, en tjuv
2 (ansätta, uppträda fientligt emot, hemsöka) förfölja ngn med sitt hat, med ständiga böner; förfölja ngn för hans tro; tro sig vara förföljd; vara förföljd av olyckor

förföljelse
1 t. förfölja 1 upptaga förföljelsen av fienden
2 t. förfölja 2 utstå förföljelse, förföljelserna av de kristna

Jag tror inte betydelsen har förändrats så mycket sedan denna upplaga av ordboken. Hur som helst anser jag det vara helt klart att man kan använda förföljelse på det som exv. Debbido och jag gör. Jag skulle tycka det vara i högsta grad genant för din del, om du hävdade något annat.

Att man använder orden 'förfölja' och 'förföljelse' också om allvarligare slag av jakter, trakasserier gör ju ingalunda att det inte används också i mindre blodiga sammanhang. Detta är synnerligt elementärt och gäller i stort sett allt språkbruk för en stor mängd ord som i någon mening har ett abstrakt innehåll.

För att ta ett enda ytterligare exempel på vad ordböckerna skriver, Alva Strömberg, Stora synonymordboken, Första upplagan:

förfölja:
1 jaga; sätta efter; efterspana; antasta; ofreda; ligga i hälarna på; attackera; bekämpa
2 ansätta; hemsöka; besvära; plåga; terrorisera; trakassera; mobba; anställa klappjakt på

förföljelse: jakt; hemsökelse; trakasserier; hetskampanj; pogrom; mobbning

Också om det för substantivet nämns färre exempel så är det en allmän språklig regel att vad som gäller verbets kärna också gäller substantivet. Jag tycker sådant här är totalt meningslöst att tjafsa om.

Du Krigarsjäl, har du förlorat proportionerna för vad det är värt om kriga om - ja visst, det var kanske inte 'kriga' du sysslade med.

Nej, jag skulle inte kalla mitt deltagande i forumdebatterna för att 'kriga', det har du helt rätt i. Om man ska diskutera ett ordval kan man inte bara titta på den faktiska betydelsen, utan även värdeladdningen i det.

'Förföljelse' är ett sådant ord, ett starkt värdeladdat ord som normalt används då man beskriver läget vid en etnisk rensning. Använder man ordet i lättare sammanhang gör man det för att skapa en dramatisk effekt. Tillåt mig därför småle och sucka en aning när jag ser ordet i mer triviala sammanhang.

KrigarSjäl skrev:Nej, jag skulle inte kalla mitt deltagande i forumdebatterna för att 'kriga', det har du helt rätt i. Om man ska diskutera ett ordval kan man inte bara titta på den faktiska betydelsen, utan även värdeladdningen i det.

'Förföljelse' är ett sådant ord, ett starkt värdeladdat ord som normalt används då man beskriver läget vid en etnisk rensning. Använder man ordet i lättare sammanhang gör man det för att skapa en dramatisk effekt. Tillåt mig därför småle och sucka en aning när jag ser ordet i mer triviala sammanhang.

Värdeladdningar är desto mer subjektiva, liksom anledningar till att le. Låt mig småle åt din självgodhet.

Fast den här lilla minidispyten mellan dig och mig är ju rätt off-topic, det medges. Men i och för sig handlar det ju om en diskussion av förföljelse, mobbning etc som de känsliga på forumet ska behöva utstå. Om jag nu rätt uppfattat saken. Och det kan ha sina poänger att man då har viss känslighet för de språkliga valörerna, som då skiftar med deltagarna.

Nej, värdeladdningar är en kollektiv språkföreteelse. Språk är överhuvudtaget en kollektiv företeelse, då syftet är kommunikation.
Titta bara på reklamen: lättöl istället för svagöl då svag är ett negativt värdeladdat ord.
Fast madrass istället för hård etc

Inger skrev:Hur väl man är rustad att ta det brukar variera med grad av känslighet, tidigare ärr och relation till motståndaren. Mellan vänner och i vissa sammanhang (som du själv har beskrivit exempel på) kan man vara ganska rejält grov, om man har glimten i ögat och båda/alla vet att man egentligen inte menar så illa som det låter. Medan en person som verkligen känner äkta agg och illvilja mot den andre inte behöver skriva mer än en liten diskret pik för att det ska svida ordentligt.

Hej Inger!

Tack för tråden och för förståelsen för att alla inte är särskilt slagtåliga utan lätt blir hackkycklingar.

När jag fått veta att Per dog och kände smärtan hos den kvinna som älskat honom och byggt drömmar om gemensam framtid - så gick det rakt in.

Plötsligt såg jag också Christer och Lasse, hemlösa missbrukare som dött för inte så länge sedan. Mindes deras kamp för att få hjälp. Samhällets ihärdigande nekande. De hänvisades bara till ställen för aktiva missbrukare trots att de visat prov på längre tids nykterhet. De bad till Gud om hjälp att klara av det hela. Men Gud behöver aktiva kyrkor och kommuner som delar upp aktiva och passiva missbrukare. En trygg boendemiljö är en förutsättning. De fick inte chansen när de var starkt motiverade.

Jag satsade all energi jag hade på att möjliggöra överlevnad, dvs ett nytt drogfritt liv. Jag blev kommunens hatobjekt p g a alla mina skrivelser och telefonsamtal etc. Men ingen ville ge dessa personer en ärlig chans. De var föraktade och utstötta. Per kunde inte ens få akut sjukvård.

Allt detta är oerhört upprörande, föraktet för de minsta, besparingsivern, prioriteringslistorna angående akutvård som utestänger vissa.
Och så dör dessa samhällets olycksbarn en efter en, framför mina ögon...

Jag sitter där och gråter tills jag bestämmer mig för att skriva av mig min sorg på forumet. Inte bara skriva av mig utan också skicka ut dessa brott mot demokratins grundregler, ut i cyberspace.

Vanliga människor kan tänkas säga: "Jag beklagar sorgen!"
Men docfrasse ger mig en fet knytnäve mitt i ansiktet. Påstår att allt jag skrivit bara är ren dynga, ihopdiktat, lögnaktikgt, överdrivet..

- en nära vän till mig är död!

- Lögnare! Din sentimentala, sötsliskiga skitstövel!Har du några bevis för det?!

Jag har aldrig i hela mitt liv mött sådan renodlad, massiv ondska som hos Docfrasse. Aldrig! Och jag kan inte befinna mig på ett forum, slappna av och umgås med andra när denna fara ständigt hotar. Att Docfrasse tillåts skriva sådana extremt nedlåtande ord är för mig en gåta? Varför? Varför? Varför?

KrigarSjäl skrev:Nej, värdeladdningar är en kollektiv språkföreteelse. Språk är överhuvudtaget en kollektiv företeelse, då syftet är kommunikation.
Titta bara på reklamen: lättöl istället för svagöl då svag är ett negativt värdeladdat ord.
Fast madrass istället för hård etc

Värdeladdningar är inte värdeladdningar om det inte uppfattas subjektivt. Detta att språket är ett kollektivt fenomen samtidigt som det endast låter sig förstås av individer, är rätt elementärt. Har du missat det, har du en del att lära. Förvisso är det här slaget av frågeställningar föremål för intrikata utläggningar i tämligen många akademiska discipliner, likaväl som i levande debatt. Men det gör det inte mindre angeläget att ha en normalspråklig komplexitet som grund för diskussionen.

Kom dragande med något mer avancerat och intelligent, i vart fall om du ska ha någon framgång i en diskussion med mig. Annars missar du chanser till just kommunikation. Som sagt var, man ska vara två för att dansa tango. Och som jag förmodar att du vet, så har tango ett mycket reglerat regelsystem för skapandet av den variation i samspelet som äger rum på dansgolvet.

Debbido skrev:Fick veta nyss att Per, 53 år, är död. Han nekades sjukvård. Varför?

Jo, han var över 50, hade psykiska problem och kämpade en ojämn kamp med drogsuget. Vi var med i samma kyrka en gång; en baptistkyrka med behandlingshem. I kyrkan fanns det många socionomer, många X-missbrukare och de trogna små kyrktanterna förstås som bakade bullarna till kaffet, då de viktiga kontakterna skapades mellan oss människor.

Per misshandlades fysiskt och psykiskt hela uppväxten och blev själsligt skadad för livet. Han var, liksom de flesta av oss missbrukare, musiker. Men han var STÖRST, han var urproffsig.

Minns en spelning då kören skulle sjunga: "Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart!" DÅ log Per på ett busigt sätt, bakom sin charmiga lugg, med sina karismatiska ögon och drog på med elgitarren så att hela kyrkan lyfte sig! Han gjorde intro och bryggor så attt sången blev som ny. Fingrarna FLÖG över strängarna, medan vi alla flög in i himmelen, med Per.

Han kämpade hårt mot ångestens demoner, åkte på flera behandlingshem (så länge de fanns), ramlade ner och kom alltid upp igen. Men drogerna och kampen tog ju på krafterna. Fyllda 50 fick han problem med hjärtklaffarna och opererades. Nyss fyllda 53 sökte han sjukvård pga av svåra, ihållande smärtor längst bak i munnen. Han visste inte om det handlade om tänderna eller något annat.

Här skulle alltså sjukvården satsat på att ta en massa prover, men i stället sa de: "Vi vet allt varför du är här: För att få starka värktabletter. Men DET kan du glömma! Ut med dig!"

Bakre delen av tungan var angripen av virus och bakterier. Efter några veckor hade bakterierna invaderat hjärtat och Per dog.

Hans flickvän berättade gråtandes detta för mig nyss. Jag satt och tittade på ett program om de forskare som uppfann antibiotikan och hur hur det revolutionerade sjukvården totalt. Ja, hade läkarna undersökt svalget och då funnit bakterierna samt gett Per antibiotika så hade han levt idag! Han hade slagit igenom som musiker i vissa kristna sammanhang och flickvännen (på avstånd) hoppades att de skulle kunna komma nära igen.
Hon hade älskat honom genom så många, långa år.

Per var bortprioriterad av vården, föraktad och förskjuten, för många problem, för gammal, för sliten kropp. Han var inte värd att få leva längre.

En 47-årig, sökande, fin människa, narkoman, dog förra året under liknande omständigheter.
Detta är Sverige av idag: Alla är lika mycket värda, men vissa mer och andra mindre, mycket mindre.
Fakta om svensk sjukvård av idag i nästa inlägg. Just detta är bara;

En hyllning, en kärleksförklaring till samhällets utstötta: de misshandlade barnen, de rikt begåvade och känsliga barnen, som växte in i ett kaos de aldrig kunde hantera utan smärtlindring. Oslipade diamanter, som slipades i detta liv, som prövades i lidandets eld, som kämpade tappert och sökte Kärleken.

PER OCH KRISTER - JAG ÄLSKAR ER! HÄLSA ÄNGLARNA FRÅN MIG! VI SES SNART I LANDET UTAN SMÄRTA OCH ÅNGEST!

docfrasse skrev:[Värre pekoral än det här inlägget har jag inte läst på många år. Sötsliskigt, fullt av spekulationer, svepande generaliseringar, spel på människors lägsta känslor, ihopdiktad dialog, obefintlig källkritik.
Genant. Ett lågvattenmärke.

Ja, de här orden tog hårt och av dessa ord kunde jag inte dra någon annan slutsat än att du verkligen förföljer mig och antagligen har en psykopatistörning. Du tar väl inte illa upp? Det är ju inte värre än att vara hypokondriker?

Frågor till Docfrasse:

På vilket sätt är detta en pekoral?
På vilket sätt rör det sig om spekulationer?
På vilket sätt rör det sig om generaliseringar? (Jag nämner här 3 döda hemlösa, men jag känner till betydligt fler. Sverige har EU:s högsta dödlighet bland narkomaner)
Ihopdiktad dialog? Jag beskriver med egna ord vad som hänt, i korthet.
Källkritik? Angående vad? Jag kan säkert hitta en mängd exempel via internet på att psykiskt störda människor eller missbrukare körs direkt från Akuten och dumpas på psyk, där de sedan dör p g a somatisk sjukdom. En chef för psykosenheten i Uddevalla skrev om detta i ett inlägg i Bohusläningen. Psykiskt sjuka nekas ofta somatisk vård.
Beträffande missbruksvården i Uddevalla är den under all kritik, vilket jag kan "bevisa" med b l a tidningsurklipp.
Spel på människors lägsta känslor. Vadå lägsta?
När någon nyss mist en vän kan detta medföra sorg. Har du hört talas om det någon gång? Att man ska behöva bevisa hur den döde dog har jag aldrig varit med om.

Du utgår ifrån att allt jag skriver är lögn. På ett sådant antagande kan inga dialoger här på forumet föras. Det blir för tungrott. "Jag är förkyld" måste bevisas med ett läkarintyg. Annars ska man vara tyst.

KrigarSjäl skrev:Nej, värdeladdningar är en kollektiv språkföreteelse. Språk är överhuvudtaget en kollektiv företeelse, då syftet är kommunikation.

Vi här inne använder mest det svenska språket, men på väldigt olika sätt.
Visst ska vi försöka anpassa oss till varandra, men inte mer än att vi kan behålla vårt eget unika jag. Vilka ord vi väljer, vilken stil, färg eller smilies är subjektiva val. Här tycker vi alla olika. Att säga till någon att hon använder redskapen här inne "fel" är uttryck för en subjektiv värdering.

När jag är trött, eller mycket saklig, eller väldigt allvarlig kanske jag skriver så här, utan variationer. Men att alltid skriva på detta sätt, om jag vill skämta och skoja till saker eller urskilja vissa uttalanden från andra, känns för mig handikappande. Hur många % som är emot sådant beteende som mitt får vi väl rösta om. Jag menar utbrott som dessa:

GOTT NYTT ÅR!

Frågan är: Anser kollektivet att det blir mycket trevligare om jag i stället skriver:

Gott nytt år!

Debbido skrev:Jag har aldrig i hela mitt liv mött sådan renodlad, massiv ondska som hos Docfrasse. Aldrig!

Man bör nog vara lite försiktig med att använda ord som 'ondska', även om man kan uppleva det så när folk kränker en utan begriplig anledning. Jag tror dock att det finns en förklaring i det här fallet - det som någon annan påpekade; att ni har diametralt olika världsåskådning och att din av någon anledning retar gallfeber på docfrasse så till den grad att han inte kan behärska sig.

Visst vore det då önskvärt om han hade självbehärskning nog att bara hoppa över dina trådar, men samtidigt vet jag själv hur man ofta dras som en magnet just till de skribenters inlägg som man stör sig mest på. Dock är det förstås ingen ursäkt för att komma med elaka kommentarer utanför NFD (och helst inte i NFD heller, om man vill behålla övriga medlemmars aktning).

Debbido skrev:Och jag kan inte befinna mig på ett forum, slappna av och umgås med andra när denna fara ständigt hotar. Att Docfrasse tillåts skriva sådana extremt nedlåtande ord är för mig en gåta? Varför? Varför? Varför?

Han fick väl en varning för det? Eller hann han själv inse sin fadäs och be om ursäkt först?

Debbido skrev:När jag är trött, eller mycket saklig, eller väldigt allvarlig kanske jag skriver så här, utan variationer. Men att alltid skriva på detta sätt, om jag vill skämta och skoja till saker eller urskilja vissa uttalanden från andra, känns för mig handikappande. Hur många % som är emot sådant beteende som mitt får vi väl rösta om. Jag menar utbrott som dessa:

GOTT NYTT ÅR!

Frågan är: Anser kollektivet att det blir mycket trevligare om jag i stället skriver:

Gott nytt år!

Jag för min del tycker att dina färggranna, smajliesmyckade och storleksvarierade inlägg gör dem lättare att läsa då jag svårt att läsa långa texter utan variation. Och jag vill gärna läsa dem då de ofta är mycket underhållande och tänkvärda. Dessutom ser jag dem som naturligt uttryck för din färgrika och passionerade personlighet.

Däremot kan jag störa mig på vissa andras inlägg med stora färggranna bokstäver när det bara handlar om "se på MIG, MIG, MIG". Frågan har redan diskuterats en hel del i tråden om Rubriker, men om du vill veta hur medlemmarna ser på färgrika inlägg så kan du ju alltid starta en omröstning.

Inger skrev:Han fick väl en varning för det? Eller hann han själv inse sin fadäs och be om ursäkt först?

Självklart vill vi i första hand utgå från att en ursäkt är uppriktigt menad. Visst vet vi sedan, ofta av egen erfarenhet, att det är lätt att tabba sig flera gånger när man som du säger dras som till en magnet i iver att få göra sin egen röst hörd.

Men någonstans efter upprepade episoder av klavertramp och ursäkter börjar åtminstone jag fundera över om ursäkterna är innerligt menade, eller om det endast är en läpparnas bekännelse för att komma ur en pinsam situation. Det är rätt känt att somliga människor har lättare att ta till en sådan metod. Att genom att be om ursäkt men egentligen kanske inte mena det, slipper man från varningar och kan därmed kasta sig in i leken som om ingenting hänt.

Jag vill understryka att det jag här säger gäller generellt och hypotetiskt. Det är inte direkt riktat mot någon speciell person, även om nu dessa tankar har sitt upphov i det som nu hänt. I en diskussion i den här avdelningen av forumet tycker jag man ska kunna uppmärksamma det här slaget av frågeställningar.

Om det blir så att somliga har lättare för att be om ursäkt utan att det har någon djupare täckning, ska då dessa också efter upprepade "försyndelser" anses som oskyldiga mot regelbrott, just bara därför att de bett om ursäkt för sina regelbrott? Jag vill mena att det vore olyckligt om en sådan generositet ruckar på symmetrin av rättvisa, där de som har svårare för dylika läpparnas bekännelser blir de förfördelade.