underjord skrev:Ett exempel som jag en gång blev väldigt upprörd över var "mejl" kontra "e-post" och "e-brev". Jag tyckte (och tycker fortfarande) att varför inte använda de ord som redan finns i svenskan.

Men när blir ord i så fall svenska? Både "post" och "brev" är latinska ord (är lite osäker på "post" iofs) och "e-" står för "elektronisk(t)" som är ett grekiskt ord. Jag tycker "mail" är utmärkt. Det är en ny företeelse och därför är det bra med ett nytt ord. Dessutom är det lätt att böja och avleda enligt svenskt mönster: "mailet", "mailen", "maila". (Då är det värre med det "svenska" ordet "orange" men du kanske säger "brandgul" i stället?)

Mats skrev:Jag tycker "mail" är utmärkt. Det är en ny företeelse och därför är det bra med ett nytt ord.

Det där hade jag inte tänkt på men nu när du påpekar det så tycker jag det är det bästa argumentet hittills. För mig har det bara kännts mer rätt än det lite otympliga' e-post'.

Däremot tycker jag det är kul och gulligt att vi nu fått ett nytt svenskt ord för vanlig post; 'snigelpost' (av 'snail mail').

Zombie skrev:Om språk i filmer med mera: jag har inte mycket sådant aktuellt, och hjärnkontoret har stängt för dagen; men spontant känner jag faktiskt inte igen det du beskriver, Inger - varken om svenskans fyrkantighet eller det övriga. För mig är det mer dominerande, att varje språk har sina stämningar, uppriktigt utan att jag kan eller vill göra någon värdering - vilken sådan som helst skulle krossa för mycket skönhet, då inklusive svenskans valörrikedom för känslor.

Jag kanske ångvältade mig lite, förenklade och överdrev en smula för att tydliggöra skillnader, samt framlade det hela ur ett subjektivt åsiktsperspektiv. Men att varje språk har sina stämningar och kvaliteter var ju annars ungefär också vad jag ville få sagt. Sen vilka man föredrar, eller om man uppskattar dem alla för sina unika kvaliteter, är ju förstås individuellt.

Ofta verkar språket spegla landet och folksjälen på något vis. Om jag ska nyansera mig så upplever jag att svenskan i en sensibel författares händer kan innehålla en finstämdhet som är väldigt måttfull och behaglig, just för att den är så opassionerad och oöverdriven (vilket passar mig som person väldigt väl). Lite som ett vemodigt pianostycke av Schumann snarare än en passionerad symfoni.

Men i modern litteratur, film, musik, teater samt vardagligt tal så går dessa subtila övertoner helt förlorade och ofta blir det mest bara platt, grovt och just vardagligt. Ta modern svensk film t ex, så är den nästan alltid överdrivet realistisk. Enda försöket att skapa en film med skönhet, mystik och romantik i modern tid, Hasse Alfredssons Vargens Tid har väl fått närmast kalkonstämpel av kultureliten (fastän jag tycker han gjorde ett bra försök). Lite bättre gick det för Bergman med Sjunde Inseglet och för den bedriften hyllas han som geni. Det säger en del tycker jag. Jämför med t ex Cocteaus version av La belle et la bête där språket understödjer skönheten och mystiken istället för att bli ett hinder man måste ta sig över. Filmatiseringen av Rydbergs Singoalla blev väl iofs också rätt lyckad men då var den ett svensk-franskt samarbete som också gjordes i flera språkversioner.

Jag kan inte iriska (gaelic) men har fått en känsla av att den på ett naturligt sätt lämpar sig för poesi, mystik och emotioner. När man förbjuder ett folk att använda sitt eget språk (som engelsmännen gjorde på Irland) så dödar man på sätt och vis också en del av deras folksjäl.

I ryskan och finskan upplever jag också dessa drag av mystik men av det lite mer kärnfulla och naturorienterade slaget, som en tallskog full med tomtar och troll. Ryska smakar färgrikt på tungan.

Så svårt att veta också, tycker jag, vad som månne ligger just i språket. Så väldigt mycket ligger också i umgängeskonventioner, skådespels-, stämningsskapar-, låtskrivarkonventioner eller vad det nu gäller, genrens konventioner i kulturen ifråga (som också kan ändras mycket snabbt) - och det svåraste av allt, ens egen förförståelse - präglingar, associationer, behagliga eller obehagliga minnen... Mycket av det är inte folk i allmänhet medvetna om heller, utröner inte vad det kan vara utan tolkar i en gröt och sätter den första etikett som faller dem in på - som då ofta blir "språk". (Talar då inte om dig, utan om folk jag har hört rapa upp detta om svenskans torftighet (eller liknande saker) uppenbarligen som en fördom, utan att ha tänkt.)

Jo, så kan det vara. För mig så var det en direkt upplevelse när jag var helt autistisk och inte kunde kommunicera. Då förstärktes alla intryck och både objektiva skillnader och subjektiva preferenser tydliggjordes så intensivt att jag blev överväldigad. Och då upplevde jag svenska som väldigt osensuellt och prosaiskt jämfört med andra språk. Vilket kan vara en fördel i vissa sammanhang och en nackdel i andra. Känns som att man blir snällare och mer städad och ordnad av att tänka på svenska.

Mats skrev:som är ett grekiskt ord. Jag tycker "mail" är utmärkt.

Jag förnekar inte användbarheten av ordet, men jag tycker att det är väldigt synd att vi så lättvindligt tar in nya ord och glömmer bort de gamla. Jag är öppen för låneord, men inte om det sker på bekostnad av andra ord.

Jag menar inte heller att vi ska använda enbart "svenska" ord, men jag ser gärna att vi åtminstone försöker använda de ord som redan finns och/eller anpassar låneorden så mycket som möjligt till svenska språkregler.

"Mail" bör förresten stavas "mejl" för att följa gängse svenska uttalsregler (jag är medveten om att det säkert finns många andra ord som inte riktigt följer uttalsreglerna, men som jag själv omedvetet har accepterat ändå).

"Orange" håller jag med om skulle behöva en justering. Jag har för mig att orange böjs likadant i alla former(?). Annars är väl "brandgul" ett bra alternativ om man behöver böja "orange".

En orange banan
Ett orange hus
Fem miljoner orange elefanter

Det finns många andra liknande ord som "rädd", "gravid" och andra, som inte heller går att böja utan att det blir tokigt.

underjord skrev:Jag förnekar inte användbarheten av ordet [mail], men jag tycker att det är väldigt synd att vi så lättvindligt tar in nya ord och glömmer bort de gamla. Jag är öppen för låneord, men inte om det sker på bekostnad av andra ord.

Jag håller med om den allmänna principen men tycker inte att "mail" tränger ut något gammalt ord.

underjord skrev:Jag menar inte heller att vi ska använda enbart "svenska" ord, men jag ser gärna att vi åtminstone försöker använda de ord som redan finns och/eller anpassar låneorden så mycket som möjligt till svenska språkregler.

Håller med, i synnerhet om att anpassa låneorden så mycket som möjligt till svenska språkregler.

underjord skrev:"Mail" bör förresten stavas "mejl" för att följa gängse svenska uttalsregler (jag är medveten om att det säkert finns många andra ord som inte riktigt följer uttalsreglerna, men som jag själv omedvetet har accepterat ändå).

Just för att det finns många andra ord där stavningen inte har anpassats till svenska uttalsregler kommer jag att fortsätta skriva "mail" tills jag dör. Däremot har jag stor lust att skriva "tjatta" istf "chatta"...

Mats skrev:Jag håller med om den allmänna principen men tycker inte att "mail" tränger ut något gammalt ord.

På den tiden då jag blev väldigt upprörd ansåg jag att "e-post" var det som blev utträngt, men det ordet har ju sina problem som inte "mejl" har. Som verb fungerar "e-post" inte perfekt, men det är det bästa förslaget hittills.

Mats skrev:Just för att det finns många andra ord där stavningen inte har anpassats till svenska uttalsregler kommer jag att fortsätta skriva "mail" tills jag dör.

Mats skrev:Däremot har jag stor lust att skriva "tjatta" istf "chatta"...

Jag brukar skriva det som "tjata", men det är mest på skämt.

Snabbt över till ett annat ämne:
Hur uttalas namnet på den franska stad som stavas D.A.X?
Anledningen till att jag frågar är att jag just har bakat dacquoisebottnar och jag kollade upp hur "dacquoise" uttalas. "Dacquoise" betyder "från Dax" (och uttalas ungefär som "dakwahz"), vilket ledde mig vidare till min fråga.

underjord skrev:Angående svenskans påstådda torrhet och saklighet:
Kan Inger månne ge oss ett exempel, så kanske vi kan komma med förslag på hur det kan göras mindre torrt, men för den skull inte mindre sakligt.

Jag kan tycka att det jag själv skriver ofta blir ganska torrt och trist, men det är mest för att undvika missförstånd.

Hej underjord!
Jag ville bara tala om för dig att jag uppskattar ditt språkbruk! Läste även din profil text, som bara förstärker min uppskattning av ditt klara och tydliga språkburk!
Tack för dina inlägg här på forumet!
Tenderly

Inger skrev:Det är väl ingen som blandar ihop kratta med att räfsa?
Man kan skriva som en kratta men man kan inte skriva som en räfsa.

Att många av oss drygar ut språket med andra språk (latin, tyska, franska och nu senast engelska) är ju för att svenska är ett väldigt torrt och relativt ordfattigt språk jämfört med andra språk, och passar bäst för beskrivande ändamål, typ bruksanvisningar, lagar, Statens Offentliga Utredningar o dyl. Så har det väl varit sen vikingatiden. "Sten slog ihjäl Björns son, då gick Björn och brände ner Stens hus." Inga krusiduller eller emotionella aspekter.

Vill man beskriva känslor så blir svenska bara pinsamt. Vad låter larvigare än att säga "jag älskar dig" till sina föräldrar, partner eller barn? Kan något kännas mer penibelt och konstigt än att försöka beskriva känslor på svenska? (När jag snackar med min väninna så byter vi automatiskt till engelska när det är något emotionellt som avhandlas, och kunde vi franska tillräckligt bra skulle vi säkert ännu hellre använda det istället.)

Varför 'glömmer' svenskar så lätt sitt modersmål så fort de varit i engelskspråkigt land i några månader... ("Yes, det äwr tufft att vara swedish actor i Hollywood, du hawr såna kwraav på dig heila tiden".) Jo, för att engelska (särskilt amerikanska) liksom franskan ger ett flöde i språket, en frihet att uttrycka känslor och släppa loss lite. Att då tvingas återgå till svenska ger lätt träsmak i munnen och känns som att behöva sätta på sig en beige städrock eller krypa tillbaka in i en väldigt liten låda. Snällt och tryggt visserligen, men så totalt oglamoröst och oerotiskt.

Visserligen har poeter och ordgenier som Fröding, Selma Lagerlöf, Dan Anderson, Nils Ferlin, Cornelis m fl lyckats ingjuta lite liv, finstämdhet, andlighet, känsla eller humor i svenskan och verkligen göra det bästa av den, men det var då det. De flesta moderna låtar på svenska låter bara pinsamma, särskilt när textförfattaren försöker sätta ord på känslor. Om man inte gör det ironiskt som Basshunter, då blir det lite småkul.

Tycker jag alltså. Och ändå gillar jag svenska och skulle inte vilja vara utan mitt språk.

Sent svar men jag opponerar mig våldsamt. Jag tror visst att engelskan har fler ord, men hur många av dem används till vardags? Lyssnar jag på filmer tycker jag de mest består av klichéer, stående uttryck, jargong, svordomar och fula ord.

Om svenskan verkar torr så beror det på kulturen är "torr", dvs man ska undvika känslor. Man är generad för de svenska ord som finns, därför lånar man engelska ord.

Jag tycker många dikter uttrycker känslor med enkla ord. Som just därför kanske inte så lätt låter sig översättas. T ex Pär Lagerkvist:
Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus.

Iofs också svåröversättbar iom att man måste känna till skymning, bor man i ett land där mörkret faller hastigt förstår man inte el får iaf inte samma känsla.

Sen tänker jag på Stagnelius som inte heller skrev någon "torr svenska",
"Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker: Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud."

Kanske vi borde ha en särskild Dikttråd, där folk skriver och skriver om sina favoritdikter?

Här är en artikel där en kinesisk poet tycker att svenska språket är kallt. Jag håller förstås inte med honom, klart man har varmare känslor för sitt modersmål och därför upplevs det spåket som "varmare":

För det första innebär det ­begränsningar att skriva för en ­publik som har helt andra referensramar än han själv. En aldrig så exakt återgivning av en kinesisk versrad kan bli obegriplig eller meningslös för en läsare som saknar hela den fond av associationer som ger formuleringarna deras poetiska laddning. Li Li skulle aldrig ge sig på att tolka en dikt om den kinesiska månhelgen, omskriven av många av de klassiska poeterna, till svenska–eller en svensk midsommardikt till kinesiska.

Vissa ord har dessutom helt and­ra laddningar, som könsord och svordomar, och fundamentala ­begrepp som exempelvis mamma.

–En svensk kritiker tyckte att en av dikterna om min mor i ­Ursprunget var lite väl sentimental. Samma dikt ansågs som kall av kinesiska kritiker, säger Li Li.

–En mamma är något annat i Kina än i Sverige, en mamma är okränkbar, en osjälvisk varelse som har uppoffrat sig, en person som det är omöjligt att klandra.

För det andra är språket i sig själv problematiskt. Li Li kan formulera sig oändligt mycket elegantare och mer sofistikerat på kinesiska, han kan utnyttja rytm, klanger och språkliga tvetydigheter med en självklar trygghet som på ett helt annat sätt bottnar på djupet.

Li Li återkommer många gånger under vårt samtal till den enkelhet, den nyanslösa direkthet och den kyla som han tycker präglar svenskan som litterärt språk i jämförelse med kinesiskan.

Svenskan - ett kyligt språk

Alien skrev:

Inger skrev:Att många av oss drygar ut språket med andra språk (latin, tyska, franska och nu senast engelska) är ju för att svenska är ett väldigt torrt och relativt ordfattigt språk jämfört med andra språk, och passar bäst för beskrivande ändamål, typ bruksanvisningar, lagar, Statens Offentliga Utredningar o dyl. Så har det väl varit sen vikingatiden. "Sten slog ihjäl Björns son, då gick Björn och brände ner Stens hus." Inga krusiduller eller emotionella aspekter.

Vill man beskriva känslor så blir svenska bara pinsamt. Vad låter larvigare än att säga "jag älskar dig" till sina föräldrar, partner eller barn? Kan något kännas mer penibelt och konstigt än att försöka beskriva känslor på svenska? (När jag snackar med min väninna så byter vi automatiskt till engelska när det är något emotionellt som avhandlas, och kunde vi franska tillräckligt bra skulle vi säkert ännu hellre använda det istället.)

Varför 'glömmer' svenskar så lätt sitt modersmål så fort de varit i engelskspråkigt land i några månader... ("Yes, det äwr tufft att vara swedish actor i Hollywood, du hawr såna kwraav på dig heila tiden".) Jo, för att engelska (särskilt amerikanska) liksom franskan ger ett flöde i språket, en frihet att uttrycka känslor och släppa loss lite. Att då tvingas återgå till svenska ger lätt träsmak i munnen och känns som att behöva sätta på sig en beige städrock eller krypa tillbaka in i en väldigt liten låda. Snällt och tryggt visserligen, men så totalt oglamoröst och oerotiskt.

Visserligen har poeter och ordgenier som Fröding, Selma Lagerlöf, Dan Anderson, Nils Ferlin, Cornelis m fl lyckats ingjuta lite liv, finstämdhet, andlighet, känsla eller humor i svenskan och verkligen göra det bästa av den, men det var då det. De flesta moderna låtar på svenska låter bara pinsamma, särskilt när textförfattaren försöker sätta ord på känslor. Om man inte gör det ironiskt som Basshunter, då blir det lite småkul.

Tycker jag alltså. Och ändå gillar jag svenska och skulle inte vilja vara utan mitt språk.

Sent svar men jag opponerar mig våldsamt. Jag tror visst att engelskan har fler ord, men hur många av dem används till vardags? Lyssnar jag på filmer tycker jag de mest består av klichéer, stående uttryck, jargong, svordomar och fula ord.

Som jag naturligtvis stör mig på lika mycket som du! Amerikanska är ju som engelska för lekskolan. Jag har sedan jag var 14 huvudsakligen läst engelsk litteratur och där finns en helt annan ordrikedom och språklig finesse. Edit: Amerikanskans fördel är mest att den är användarvänlig och har ett skönt flöde, precis som franskan.

Om svenskan verkar torr så beror det på kulturen är "torr", dvs man ska undvika känslor. Man är generad för de svenska ord som finns, därför lånar man engelska ord.

Låter som en mycket rimlig förklaring.

Jag tycker många dikter uttrycker känslor med enkla ord. Som just därför kanske inte så lätt låter sig översättas. T ex Pär Lagerkvist:
Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus.

Iofs också svåröversättbar iom att man måste känna till skymning, bor man i ett land där mörkret faller hastigt förstår man inte el får iaf inte samma känsla.

Sen tänker jag på Stagnelius som inte heller skrev någon "torr svenska",
"Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker: Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud."

Absolut.

Man kan ju knappast jämföra Stagnelius med en modern amerikansk hollywoodfilm! Det blir ju skevt åt motsatta hållet. Ska man få en rättvis jämförelse så måste man rimligen hålla sig inom samma genre, målgrupp och tidsepok; Stagnelius med Byron. Driver Dagg Faller Regn med Witness for the Prosecution. Beck med CSI. En modern svensk ungdomsserie med en amerikansk dito.

Jag tycker mycket om svenska böcker från c:a 1880-1950, just för deras vackra och finstämda användning av svenskan. Men så används den inte längre och modern svenska känns bara inte lika bra att beskriva känslor med - för mig alltså. Det är inte bara bristen på lämpliga moderna ord för just sådana ändamål, utan något med melodin, betoningen och flödet som i mig kan kännas lite trist och träaktigt ibland. Samtidigt är svenskan ett klart och tydligt språk som kanske iofs rätt väl speglar oss som folk; numera mer lagda åt det pratiska och byråkratiska än åt det poetiska och emotionella.

*****************************'

Att jag fått lära mig både av min hyfsat belästa mor och annorstädes att engelskan innehåller fler ord än svenskan fick jag på moppo för av forumets språkexperter. Men nu fick jag för mig att själv kolla upp det.

Svenska Akademiens ordlista brukar betraktas som den inofficiella normen för stavning, böjning och uttal av svenska ord. Antalet ord har i denna trettonde upplaga utökats från 120 000 till ca 125 000 ord. Gamla ord har strukits och nya ord har kommit in. Exempel bland de ca 10 000 nya orden ord är biffig, sunkig, blogg, domänförlust, sudoku, dissa, flippa ur, pierca, skatteväxla, sommarprata, överbelåna.

Samtidigt har ca 5 500 föråldrade ord strukits, bland dem ehuruväl, begråtansvärd, brackaktig, budoarstämning, förbrytarfysionomi, herdinnedräkt, kuskpojke.

Källa: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9172274190

"The statistics of English are astonishing. Of all the world's languages (which now number some 2,700), it is arguably the richest in vocabulary. The compendious Oxford English Dictionary lists about 500,000 words; and a further half-million technical and scientific terms remain uncatalogued. According to traditional estimates, neighboring German has a vocabulary of about 185,000 and French fewer than 100,000, including such Franglais as le snacque-barre and le hit-parade."

Källa: http://hypertextbook.com/facts/2001/JohnnyLing.shtml

Sen om man ändå använder alla är ju en annan femma...

Inger skrev:Att jag fått lära mig både av min hyfsat belästa mor och annorstädes att engelskan innehåller fler ord än svenskan fick jag på moppo för av forumets språkexperter. Men nu fick jag för mig att själv kolla upp det.

[...]

Sen om man ändå använder alla är ju en annan femma...

Det första stycket av det jag citerar opponerar jag mej emot. Jag har inte sagt att svenskan skulle ha fler eller ens lika många ord som engelskan. Jag har sagt att i en ordbok har engelskan mycket fler ord än svenskan, men det viktiga är det du skriver i stycke två av det jag citerar:

Det är inte alla ord i ordboken som används! Vare sej i svenska eller engelska, visserligen, men en engelsk ordbok innehåller fler tekniska och medicinska begrepp än en svensk. Dessutom har engelskan det underliga förhållandet att det är ett germanskt språk med till stora delar latinskt ordförråd vilket naturligtvis gör ordförrådet till synes rikare.

Så. Ville bara ha det utrett.

Inger skrev:Att jag fått lära mig både av min hyfsat belästa mor och annorstädes att engelskan innehåller fler ord än svenskan fick jag på moppo för av forumets språkexperter. Men nu fick jag för mig att själv kolla upp det.

Svenska Akademiens ordlista brukar betraktas som den inofficiella normen för stavning, böjning och uttal av svenska ord. Antalet ord har i denna trettonde upplaga utökats från 120 000 till ca 125 000 ord. Gamla ord har strukits och nya ord har kommit in. Exempel bland de ca 10 000 nya orden ord är biffig, sunkig, blogg, domänförlust, sudoku, dissa, flippa ur, pierca, skatteväxla, sommarprata, överbelåna.

Samtidigt har ca 5 500 föråldrade ord strukits, bland dem ehuruväl, begråtansvärd, brackaktig, budoarstämning, förbrytarfysionomi, herdinnedräkt, kuskpojke.

Källa: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9172274190

Pierca är ett lustigt ord. Normalt uttalas ju c som k när det står före a, men här ska det tydligen uttalas som s.

weasley skrev:Ett språk är naturligtvis dynamiskt och föränderligt, precis som samhället. Det behövs nya ord till nya företeelser och gamla ord som inte används längre får nya innebörder eller glöms bort.

MEN - och det är detta som stör mej! - det är så fel att slarva bort de nyanser svenskan är rik på för att sedan gnälla över att svenskan inte har nyanser!

Välformulerat weasley! Instämmer; "det är så fel att slarva bort de nyanser svenskan är rik på för att sedan gnälla över att svenskan inte har nyanser!" exakt!
Tack!

/T

Ok, med anledning av att jag inte klarar av att definiera skillnaden i en annan tråd så önskar jag er hjälp.

Skillnaden mellan Övertyga och Övertala rent språkmässigt.

HGJ skrev:

Zombie skrev:Imperativ.

Då borde det väl stå ett kommatecken efter Gud.

Där tror du nog för mycket om folks förmåga att både skriva och analysera en sats.

De förstår ju inte uttrycket, alltså ändrar de det de kan så att de förstår det och lämnar resten. Precis som det brukar gå till.

Aspkvinna skrev:Ok, med anledning av att jag inte klarar av att definiera skillnaden i en annan tråd så önskar jag er hjälp.

Skillnaden mellan Övertyga och Övertala rent språkmässigt.

Vad jag kommer på på rak arm:
Man övertygar någon om en åsikt eller ett sakförhållande (som att månen är klotrund) och övertalar någon till en handling (som att åka dit och titta efter).

(En av de nyanser som håller på att försvinna ur språket när unga bara översätter från engelskan ("persuade").)

Men engelskan har väl "convince" för övertyga, så de skiljer också på "övertyga" och "övertala".

Jo, när det ska vara starkare, formellare eller mer abstrakt. Men de gör inte den distinktionen till vardags, som vi (gjorde).

Och eftersom vi inte har något bra tredje ord, så kommer vi inte att kunna göra den alls när den här angliseringen har fullbordats. Det är kanske huvudsakligen på det sättet som anglifieringen gör vårt språk torftigare.

Glömde en detalj:

Zombie skrev:[...]
Och eftersom vi inte har något bra tredje ord ("överbevisa" är i sin tur starkare än "convince"), så kommer vi inte att
[...]

I loove svengelska tyvärr. Vackert skulle jag inte kalla det heller, men kul. Svenskan är så fattigt i jämförelse med engelska och finska och man saknar ofta möjlighet att uttrycka sig beskrivande med svenskan tycker jag.

Jag vet att det finns språkproffesorer som inte håller med mig men jag upplever det så här.

Alla språk är så rika som sina användare.

Exactemum, så ibland behöver man gå över gränserna för att berikas.

mondo beyondo skrev:I loove svengelska tyvärr. Vackert skulle jag inte kalla det heller, men kul. Svenskan är så fattigt i jämförelse med engelska och finska och man saknar ofta möjlighet att uttrycka sig beskrivande med svenskan tycker jag.

Jag vet att det finns språkproffesorer som inte håller med mig men jag upplever det så här.

Man behöver inte vara språkprofessor för att inte tycka att svenskan är allt annat än fattig.

Jag vet att den inte är fattig, men så är jag språkvetare så min åsikt kanske diskas här..

Vi kan istället ta min man som exempel. Han har inte ens högskolestudier bakom sig, men han är väldigt språkbegåvad och har lärt sig olika språk från helt olika språkfamiljer flytande, av såväl nödtvång som av intresse.

Han har häpnat över svenskans möjligheter och rikedom i takt med att han lärt sig mer.

Men det kräver att man ser att det som kanske är fattigt på ett område är rikt på ett annat.

Man kan inte bara titta på att det finns fler listade ord på ett språk, för det kan vara ett språk där ord inte kan nybildas som i svenskan.

Man kan inte titta på att man inte har lokalkasus, som i finskan, för man kanske har nåt annat som inte finskan har, antingen som löser samma problem eller på ett annat område. Osv osv.

Ja möjligt att det som är fattigt för mig tas igen som rikt på nåt annat område.

Kan ngn översätta det här åt mig så att det 'låter' lika bra på svenska?

-Ok, so far so good. Det blir 'fattigt' på svenska eller hur...

mondo beyondo skrev:Ja möjligt att det som är fattigt för mig tas igen som rikt på nåt annat område.

Kan ngn översätta det här åt mig så att det 'låter' lika bra på svenska?

-Ok, so far so good. Det blir 'fattigt' på svenska eller hur...

Man kan inte förvänta sig att det ska finnas en bra och kärnfull översättning på uttryck och talesätt, eller ens ord.

Ordspråk och talesätt kommer ur en kultur med böcker, filmer, musik osv på det språket. Det går inte att överföra hursomhelst.

Somliga uttryck låter bra för att de rimmar eller för att man har nån alliteration med.

Om det inte går att rimma eller få det att låta fint på en annat språk förlorar du en del av vitsen med uttrycket. Hur skulle Kaka söker maka, eller Lika barn leka bäst eller De är som ler och långhalm översättas så det lät lika bra, på engelska, eller finska, eller vilket språk du vill?

Sen är det så att vissa ord finns inte på vissa språk, för begreppet inte finns. Som funktionshinderombudsman t ex.

Hävdar du att svenskan är fattig på de grunderna så kan vi nog inte diskutera det här alls.