Tallerger skrev:Läste i DN (tror jag) igår att kvinnornas idealman har förändrats sedan 60-talet. Då ville de ha ekonomiskt oberoende, skötsamma, nyktra och bilburna män, medan de idag efterfrågar kommunikativa och sociala män med spännande jobb. Var det bättre förr?

Jag är nog "kvar" (var inte född då men...) i 60-talet. Jag tyckte det lät som klart mer intressanta kriterier än dagens.

Apropå "inlärd hjälplöshet" så finns tydligen hjälp att få:

Hur ska du då ta dig ur inlärd hjälplöshet om du ”drabbas” av det?

Ja, för det första kan vi säga till oss själva att: ”det finns inga misslyckanden, bara misstag som jag kan lära mig av”. Se ”motgångar” som feedback. Feedbacken talar om hur du inte ska göra, alltså gör du på ett annat sätt nästa gång, och nästa gång – till slut så kommer du på hur du ska göra. Handling istället för den förlamande hjälplösheten.

Tänk på att framgång ligger på andra sidan av alla avvisanden och nej du får. Sylvester ”Rambo” Stallone fick ett ja efter att besökt 1000 filmagenter och hört lika många nej. Till slut fick han göra filmen Rocky, som han också skrev manus till. Filmen blev mångfaldigt Oscarbelönad.

Om någon talar om för dig hur du är, t.ex: ”ja, men du har ju alltid varit dålig på matte” eller att någon säger ”du är ju inte den personlighetstypen, det passar inte dig” - var skeptisk. Om vi tar till oss sådana uttalanden är risken stor att de blir självuppfyllande profetior. Tänk på att en levande människa är i ständig rörelse, växande och i utveckling. Utryck av typen ”sådan är jag” är bara cementerande. Det är du själv som bestämmer hur du vill vara och vad du vill bli!

http://www.conpetire.se/brev4507.html

Tror dock att detta är svårare för aspergare att klara av än för vanliga. För att ta sig ur sin "cementerade uppfattning" att "jag är sådan, eftersom jag har AS" behöver man nog mycket coachning.

Tallerger skrev:Läste i DN (tror jag) igår att kvinnornas idealman har förändrats sedan 60-talet. Då ville de ha ekonomiskt oberoende, skötsamma, nyktra och bilburna män, medan de idag efterfrågar kommunikativa och sociala män med spännande jobb. Var det bättre förr?

DN kör tydligen en artikelserie om "Singelhjärtan":
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=882075

Många svenskar lever i dag - frivilligt eller ofrivilligt i ensamhushåll. Flera i denna grupp är särbor och har därmed en fast relation. Många vill också leva ensamma. Andra å sin sida längtar intensivt efter att få dela sitt liv med en annan människa.

Men deras problem är inte att hitta någon, utan att få ett förhållande att fungera:

- Det finns två bilder av singellivet. Där är friheten att kunna göra vad man vill utan att någon annan lägger sig i, livet på krogen och kanske möjligheten att träffa spännande människor under semestern... Parallellt finns också längtan efter att träffa den "rätta" och att bilda familj.

Att lägga ned tid på att fixa det yttre - utseende, kläder och liknande - för att lyckas i sitt relationsskapande är helt naturligt för de flesta. Däremot är det inte lika accepterat att vårda och utveckla sitt inre, enligt Thomas Johansson.

Enligt honom kan det uppstå en motsättning mellan det grundläggande mänskliga behovet att knyta an till någon annan på ett djupare plan, och lyckokänslan att befinna sig mitt i det pulserande fria singel­livet.

Andra terapeuter som DN talat med vittnar om att flera av dem som söker hjälp för sina relationsproblem har lyckade studier bakom sig och är framgångsrika på sina arbetsplatser. Det mesta i livet verkar ha gått som på räls - på ytan.

Hur ser då drömpartnern ut? Historikern Katarina Engwall har jämfört kontaktannonser i svenska tidningar från olika tidsepoker.
År 1960 skulle männens drömkvinna vara snäll, trevlig, barnkär och huslig. Kvinnorna däremot sökte män som var ekonomiskt oberoende, skötsamma, nyktra och bilburna.

Fyrtio år senare hade bilden av drömpartnern förändrats. Männen ville ha en attraktiv, glad och självständig kvinna. För kvinnorna var det humoristiska, kommunikativa och sociala män med spännade jobb som gällde.

Hur ska man i dag hitta rätt och hur lyckas man få en relation att överleva?

- I dag funderar vi mer över vårtliv än tidigare. Bilden i medierna är att vi ska vara på topp fysiskt och psykiskt. Och när allt ska vara perfekt är risken stor att kraven blir alltför höga när man söker efter en partner.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=881381

Jag tycker det speglar att förr skulle mannen försörja fru och barn. Så han sökte en barnkär och huslig kvinna, som kunde ta hand om hem och familj, och hon sökte en "ekonomiskt oberoende" (dvs med förmögenhet) och nykter man som kunde ta hand om henne och barnen.

Men på sätt och vis känns de kraven lättare att uppfylla än på att vara "glad" och "social".

I dag funderar vi mer över vårtliv än tidigare.

Är vårtlivet den del av ens liv då man ammas?

*fniss*
det kan också vara en del av livet efter inkubationstiden...

Sådant har vi ingen koll på..

Ok.. har fnulat ett tag på det här, och förhoppningsvis har jag faktiskt något att komma med den här gången.

Thunderchild skrev:Han påstod att det omöjligt alltid kunde vara fel på tjejerna jag har kontakt med. Felet måste ju vara mitt oxå.. Och om jag inte kan se att jag oxå gör fel så ljuger jag för mig själv..

Har kommit fram till följande. Om du gör något "fel" så är det att ställa för höga krav. Men sedan när blev höga krav något negativt? Att ställa höga krav är väl snarare att vara ärlig och sann mot sig själv? Jag vill gärna tro det iaf.

Själv söker jag ju inte aktivt. Jag trivs rätt bra i mitt eget sällskap och har inget behov av någon annan för att känna mig tillräcklig. Men om någon trillar in så har jag rätt höga krav för dem att uppfylla. Vad jag försöker säga är att jag har full förståelse för att sätta ribban högt.

Vad gäller dig så har jag fått intrycket av att dina krav i första hand ligger runt de som inte går att göra avkall på (i min mening). Intelligens, allmänbildning, humor, mognad..
Sedan har du ju givit sken av detta med kvinnlighet, och då börjar vi komma in på de mer specifika kraven.

Det enda du skulle kunna göra i den här situationen är ju möjligtvis att prova rimligheten i dina mer detaljerade krav. Om du då finner dem omöjliga att avstå ifrån, då är det bara att vänta på den rätta.. Tråkigt inte sant?

Thunderchild skrev:Det jag är väl medveten om hos mig själv är att jag inte är särskilt flexibel och att jag har väldigt låg tolerans mot idiotiskt beteende.

Så om bara människor i min närhet slutade bete sig som idioter så skulle det ju inte vara något problem.

Tell me about it! Sedan är det ju individuellt vad man anser vara idiotiskt beteende. Men jag tror att om du hittar någon som är kapabel att vara rak, ärlig och hålla uppe en kommunikation av värde så borde resten ge sig självt.

Säger "relationsexperten" som har tillbringat en massa tid med att rusa åt andra hållet.. men det är välmenade tankar iaf.

Tallerger skrev:Läste i DN (tror jag) igår att kvinnornas idealman har förändrats sedan 60-talet. Då ville de ha ekonomiskt oberoende, skötsamma, nyktra och bilburna män, medan de idag efterfrågar kommunikativa och sociala män med spännande jobb. Var det bättre förr?

Det skulle vara mera intressant om de hade följt upp det med hur många av de som var med i undersökningen på 60-talet som fick sin idealman. Jag misstänker att utbudet av tillgängliga multimiljonärer torde ha varit en smula begränsat under efterkrigstiden...