Ja, arbetsgivare verkar inte ha någon god vilja.

Socialt medkännande arbetsgivare som månar om personalens hälsa verkar vara något på utdöende.

Och hur bra är det att få ett jobb just för att man är funktionshindrad, och vad kommer det innebära för arbetsuppgifter, lön etc?

Zombie skrev:Glömde bort en självklarhet i mitt förra inlägg:

rdos skrev:Jag talar alltid för mig själv.

Tvivlar jag inte på alls. Men det du förtiger är mycket intresantare, nämligen att du ensidigt och otillfrågad gör dig till talesman för oss alla. Gör nu det du här vill ge sken av och sluta med det.

Vet inte vad detta utfall kommer sig av, men jag får väl spekulera lite.

Zombie skulle ju kunna mena att jag diskuterar ASD på några professionella listor. Där diskuterar jag dock inte "diagnospolitik" utan sågar studier som inte är korrekt gjorda, argumenterar för ASD som personlighetstyp, och ibland även för neandertalsteorin. För att göra detta behöver jag inget godkännande av Zombie (eller någon annan för den delen). Det handlar om vetenskap och förresten så har Gillberg inte tillfrågat diagnosticerade om lämpligheten i sina studier.

Om han menar att jag blandar mig i "diagnospolitik" så är han å andra sidan illa informerad. Det enda stället jag diskuterar diagnosers fördelar och nackdelar på är på AF, och då talar jag för mig själv. Jag sitter dessutom varken med i RFA, Attention eller OAs styrelse, så därför har jag inget inflytande på diagnospolitiken i Sverige. De som verkligen sitter med där, och driver personliga frågor, borde Zombie intressera sig desto mer för.

Kvasir skrev:Det låter väldigt likt hur jag har gjort och betett mig också. Skillnaden är att jag inte hade någon aning om min AS då, utan bara varit medveten om att jag är annorlunda och haft svårt att passa in. Hade jag känt till min AS från början kan jag däremot tänka mig att det hela hade gått mycket fortare och smärtfriare. Jag misstänker att du också har lärt in många av de här sakerna på en mer medveten nivå än jag har gjort, medans jag kanske oftare har ägnat mig åt många långa års försök att undermedvetet kopiera andra människor.

Den mesta inlärningen har nog skett under de sista 10-15 åren. Fram tills jag var 30 år var jag nästan helt aningslös kring hur man umgicks med folk utanför arbetsplatser. Under nästan hela skoltiden så sa jag i princip ingenting, och umgicks inte med någon i skolan. När jag var 14-15 år så började jag memorera sociala situationer, och umgicks med folk i en parallellklass. Under gymnasietiden hade jag en underlig relation som andra tyckte var helkonstig, men som jag såg som naturlig.

Jag är ju oxå uppvuxen i en familj där troligen båda mina föräldrar har starka autistiska drag. För mig var omvärlden helknasig under större delen av min uppväxt. Vi var helt normala.

Att kopiera människor har jag aldrig haft något intresse för.

Kvasir skrev:Javisst, kan man fånga upp folk med npf innan de hinner börja få alltför mycket problem så vore det utmärkt, men då måste vi hitta ett fungerande sätt att göra det.

Visst måste vi det.

Kvasir skrev:Idag har vi inte det, och då får vi just problemet att ta hand om alla oss som istället mår dåligt och kanske så småningom faller igenom.

Håller med.

rdos skrev:Att kopiera människor har jag aldrig haft något intresse för.

Kopiering har varit ett sätt för mig att försöka passa in och förstå andra människor. Jag har, förmodligen inte så medvetet, valt människor i min omgivning som jag har tyckt varit sympatiska och som har verkat fungera socialt, och så haft dem som förebilder. Det betyder inte att jag har kopierat i detalj eller kopierat allt, utan bara just haft dem som någon slags förebilder. Sedan har dessa förebilder varierat kraftigt över åren. Förmodligen har de aldrig varit några typiska NT heller, utan troligen lite avvikande de också, varför jag har funnit dem sympatiska, men de har samtidigt verkat klara av att fungera tillfredsställande socialt.

Numera har jag börjat förstå bättre vem jag är som individ och är inte beroende av förebilder på det sättet längre.

rdos skrev:

Kvasir skrev:Javisst, kan man fånga upp folk med npf innan de hinner börja få alltför mycket problem så vore det utmärkt, men då måste vi hitta ett fungerande sätt att göra det.

Visst måste vi det.

Kvasir skrev:Idag har vi inte det, och då får vi just problemet att ta hand om alla oss som istället mår dåligt och kanske så småningom faller igenom.

Håller med.

Vänta nu, har himlen fallit ner eller något sådant? Det verkar ju som du faktist håller med mig.

rdos skrev:

Zombie skrev:Glömde bort en självklarhet i mitt förra inlägg:

rdos skrev:Jag talar alltid för mig själv.

Tvivlar jag inte på alls. Men det du förtiger är mycket intresantare, nämligen att du ensidigt och otillfrågad gör dig till talesman för oss alla. Gör nu det du här vill ge sken av och sluta med det.

Vet inte vad detta utfall kommer sig av, men jag får väl spekulera lite.

Zombie skulle ju kunna mena att jag diskuterar ASD på några professionella listor. Där diskuterar jag dock inte "diagnospolitik" utan sågar studier som inte är korrekt gjorda, argumenterar för ASD som personlighetstyp, och ibland även för neandertalsteorin. För att göra detta behöver jag inget godkännande av Zombie (eller någon annan för den delen). Det handlar om vetenskap och förresten så har Gillberg inte tillfrågat diagnosticerade om lämpligheten i sina studier.

Om han menar att jag blandar mig i "diagnospolitik" så är han å andra sidan illa informerad. Det enda stället jag diskuterar diagnosers fördelar och nackdelar på är på AF, och då talar jag för mig själv. Jag sitter dessutom varken med i RFA, Attention eller OAs styrelse, så därför har jag inget inflytande på diagnospolitiken i Sverige. De som verkligen sitter med där, och driver personliga frågor, borde Zombie intressera sig desto mer för.

Enbart för att räta ut missförståndet: jag syftade framför allt på det jag känner till, nämligen ditt uppträdande i diskussioner här på forumet.

Jag har nog aldrig haft något behov av att "passa in" utanför arbetsplatser. Under skoltiden så såg jag bara med avsky på de "fester" som andra pratade om. Det var enkelt att utveckla denna avsky, eftersom det förekom hejdlöst supande på dem, och jag hade stark motvilja emot sprit. Dessutom så fungerar inte sprit på mig. Jag blir inte pratig och utåtriktad, utan riskerar tvärtom att somna istället.

Under mina studier på teknis så bodde jag hemma, varför jag även där lätt kunde slippa undan fester och umgänge utan för skolan.

När jag började jobba på SMHI så använde jag samma koncept. Jag umgicks inte privat med arbetskamraterna, utan enbart strikt jobbmässigt.

Det var inte förrän jag lärde mig att dansa ca 1990 som jag på allvar hittade folk som jag kunde umgås med på fritiden. Efter något år träffade jag oxå min hustru på en dans. Långt innan man började misstänka npf på våra barn, och jag visste något om AS, så hade vi utvecklat en optimal relation utan att ta hänsyn till hur det "skulle vara". Hustrun hade dessutom många vänner inom omsorgen, varav majoriteten hade olika npf, så att umgås med dem var inga problem.

Zombie skrev:Enbart för att räta ut missförståndet: jag syftade framför allt på det jag känner till, nämligen ditt uppträdande i diskussioner här på forumet.

Där jag som sagt talar för mig själv. Det finns många andra här som utger sig för att tala för hela kollektivet, men som delar dina åsikter om diagnosen, men jag gissar att du tycker att de får göra det för att de har "rätt åsikter"?

rdos skrev:Jag har nog aldrig haft något behov av att "passa in" utanför arbetsplatser. Under skoltiden så såg jag bara med avsky på de "fester" som andra pratade om. Det var enkelt att utveckla denna avsky, eftersom det förekom hejdlöst supande på dem, och jag hade stark motvilja emot sprit. Dessutom så fungerar inte sprit på mig. Jag blir inte pratig och utåtriktad, utan riskerar tvärtom att somna istället.

Under mina studier på teknis så bodde jag hemma, varför jag även där lätt kunde slippa undan fester och umgänge utan för skolan.

När jag började jobba på SMHI så använde jag samma koncept. Jag umgicks inte privat med arbetskamraterna, utan enbart strikt jobbmässigt.

Det var inte förrän jag lärde mig att dansa ca 1990 som jag på allvar hittade folk som jag kunde umgås med på fritiden. Efter något år träffade jag oxå min hustru på en dans. Långt innan man började misstänka npf på våra barn, och jag visste något om AS, så hade vi utvecklat en optimal relation utan att ta hänsyn till hur det "skulle vara". Hustrun hade dessutom många vänner inom omsorgen, varav majoriteten hade olika npf, så att umgås med dem var inga problem.

Jag hade väl kanske heller aldrig aldrig känt något sådant behov att passa in eller ens känt mig annorlunda och utanför om det inte hade varit för det där att det finns något som kallas tjejer som utövade en viss lockelse. Att försöka förstå hur man attrahererar sådana kan vara en stark drivkraft att försöka förändra och anpassa sig, hur sakta och dåligt det än går.

Numera, speciellt efter diagnosen, har jag å andra sidan insett att det inte bara är jag som är konstig och utanför utan att det finns en hel del sådana människor utöver mig, och det även av kvinnligt kön, och att det nog är bättre att söka där. En sådan kvinna har jag ju också funnit sedan en tid tillbaka.

Kvasir skrev:Jag hade väl kanske heller aldrig aldrig känt något sådant behov att passa in eller ens känt mig annorlunda och utanför om det inte hade varit för det där att det finns något som kallas tjejer som utövade en viss lockelse. Att försöka förstå hur man attrahererar sådana kan vara en stark drivkraft att försöka förändra och anpassa sig, hur sakta och dåligt det än går.

Exakt, men jag var ju nöjd med "distansförhållanden". Till saken hörde ju oxå att när jag slutade gymnasiet, så upphörde ju "relationen" pga det utan att något sagts om eventuell fortsättning. På riktigt "aspie-maner" så väntade jag flera år på den tjejen.

Dessutom så var det ett havererat förhållande kring 1990 som gjorde att jag lärde mig att dansa. Något som jag inte ångrat.

rdos skrev:..

Dessutom så var det ett havererat förhållande kring 1990 som gjorde att jag lärde mig att dansa. Något som jag inte ångrat.

Jo det kan jag känna igen. Inte havererat förhållande men väl att dansa fick mig att våga mer och att hitta några att umgås med. Och en vän för livet till och med.

Även om jag fortfarande inte dansar mjukt (är alltför stel och "militant" i mitt dansande) så har själva grejen att gå på danskurs ändå hjälpt mig att våga mer. På en danskurs tillåts man ju kramas lite mer till exempel

Att gå på danskurs kan rekommenderas för alla kontakttörstande!

Mina två tre försök med danskurser en gång i tiden var kapitala misslyckanden. Jag var inte tillräckligt NT för att klara av kurserna.

Nu funkade det ju tack och lov ganska bra att dansa ändå, utan att kunna det, eftersom det ändå oftast var någon form av discodans när man gick ut för att "roa" sig (dvs. roligt tyckte jag sällan att det var, snarare något nödvändigt ont för att träffa tjejer).

Hm, vi börjar kanske bli ganska OT nu, fast det var å andra sidan rdos själv som startade tråden.

Kvasir skrev:Och hur bra är det att få ett jobb just för att man är funktionshindrad, och vad kommer det innebära för arbetsuppgifter, lön etc?

Ja, det förtäljer inte historien. Men jag tror iaf det blir mer pengar än man får som förtidspensionär. Bättre för den enskilde, bättre för staten/kommunen (högre skatteintäkter).

Om man ser antalet funktionshindrade som 2,5% av befolkningen, så är det rimligt att arbetsgivaren anställer så många. I stället för att bara ta de bästa, något som samhället förlorar på.

Så jag tycker det vore en bra idé att införa något liknande i Sverige, i väntan på det idealiska samhället. Är det inte konstigt att det stenhårda kapitalistiska USA kan ha det men inte Sverige?

rdos skrev:Det behövs inga psykiatriska diagnoser för det. Bättre förståelse för personlighetstypen och naturlig mänsklig variation inom vanliga psykologin skulle fungera lika bra.

Gäller det en person med enbart en AS-personlighet som inte har så pass stora svårigheter att den är i behov av hjälp från samhället så visst, då behövs ingen diagnos, utan det räcker med lite kunskap om AS som kan ge ökad självinsikt; men det är väl de flesta redan överens om? Iallafall jag.

Man får en diagnos för att få hjälp, inte för att få en stämpel för ens udda sätt/personlighet.
Om AS bara vore en personlighetstyp så borde ingen fått den diagnosen någonsin, och även om AS byter namn eller försvinner ur DSM så är jag iaf. överygad om att de som är i behov av hjälp också kommer att få den hjälpen oavsett vad svårigheterna beror på eller vad man nu har för namn på diagnoserna.
Sedan kommer kanske den hjälpen man får se annorlunda ut i framtiden, vem vet, men saker utvecklas och förändras och det är bara bra.

Det är lätt att haka upp sig på namn och beteckningar istället för att se till det väsentliga; kommer de som är i behov av hjälp att kunna få den hjälpen till samma grad som de har idag?
Jag ser faktiskt inte varför det inte skulle vara så.

rdos skrev:I texten från APA diskuterades f.ö. även fenomenet "överdiagnosticering", så att vissa högfungerande inte längre skulle kunna få diagnos är en tänkbar utveckling.

Är det sammanfattningen av Francesca G Happés inlägg du syftar på? I så fall har du inte läst noggrannt vad som faktiskt står i texten.

rdos skrev:Dessvärre är det som jag skrev tidigare de som lyckats anpassa sig bäst som oftast gör störst skada. De gör det genom att påstå att alla kan anpassa sig eller genom att förklara att de som inte kan är sjuka.

Genom att pladdra på om hur bra man funkar med NTs, att de minsann inte alls är svåra att umgås med eller ha som vänner, så gör man de som har problem med sådant en björntjänst. De som klarat ut detta skulle istället skriva manualen, men det vill de inte för de vill vara ensamma om att passa in.

Du uttalar dig i svepande ordalag. Det är litet rörande, på samma sätt som Don Quixote är litet rörande i sin nit. Din verklighetsbeskrivning är falsk, och faktiskt värre än så, den är illasinnad.

rdos skrev:Dessvärre är det som jag skrev tidigare de som lyckats anpassa sig bäst som oftast gör störst skada. De gör det genom att påstå att alla kan anpassa sig eller genom att förklara att de som inte kan är sjuka.

Vilka här är det som du anser "lyckats anpassa sig bäst" och också hävdar att " alla kan anpassa sig eller genom att förklara att de som inte kan är sjuka".

Vi har yrkesverksamma läkare och lärare, ingenjörer och tekniker. Flera som varit och är framgångsrika i sina yrken bland NTs. Mao lyckats anpassa sig. Men de åsikter du tillskriver dem är sällsynta, om de alls förekommer. Dvs du fantiserar. Du ljuger ihop en falsk verklighetsbild och ondgör dig över den, samtidigt som du till skriver en stor grupp medforumiter (som du inte vill specificera) åsikter de aldrig gett uttryck för.

Vilket gör dig till en oseriös niding.

*********

Moderator weasley:

Korrigerade citat.

Ganesh skrev:

rdos skrev:I texten från APA diskuterades f.ö. även fenomenet "överdiagnosticering", så att vissa högfungerande inte längre skulle kunna få diagnos är en tänkbar utveckling.

Är det sammanfattningen av Francesca G Happés inlägg du syftar på? I så fall har du inte läst noggrannt vad som faktiskt står i texten.

It has increased awareness and recognition and helped to clarify the core deficits of ASD, but also increases the possibility that there may be over-diagnosis of ASD.

Kan det tolkas som något annat än att det (kan) förekomma överdiagnosticering?

Ganesh skrev:Vilka här är det som du anser "lyckats anpassa sig bäst" och också hävdar att " alla kan anpassa sig eller genom att förklara att de som inte kan är sjuka".

Skrev jag ö.h.t. att det var någon här?

rdos skrev:

Ganesh skrev:Vilka här är det som du anser "lyckats anpassa sig bäst" och också hävdar att " alla kan anpassa sig eller genom att förklara att de som inte kan är sjuka".

Skrev jag ö.h.t. att det var någon här?

Nej, det gjorde du inte, men du sa heller inte att det inte var det. Du lämnade fältet fritt för tolkningar, och jag gjorde en tolkning. Tycker du att det var konstigt?

Precision är bra när man kastar skit. Annars framstår man (läs du) som en gödselspridare.

Ganesh skrev:Nej, det gjorde du inte, men du sa heller inte att det inte var det. Du lämnade fältet fritt för tolkningar, och jag gjorde en tolkning. Tycker du att det var konstigt?

Det föll dig aldrig in att det kanske inte alls var personer härifrån, och att det var därför jag inte nämnde några namn?

Så var det iaf. Jag syftar bl.a. på några personer som vad jag vet aldrig varit med här, men som däremot förekommer på diverse bloggar.

Jag kanske t.o.m. syftade på en viss Gillberg? Eller några andra figurer inom forskningen?

rdos skrev:

Ganesh skrev:

rdos skrev:I texten från APA diskuterades f.ö. även fenomenet "överdiagnosticering", så att vissa högfungerande inte längre skulle kunna få diagnos är en tänkbar utveckling.

Är det sammanfattningen av Francesca G Happés inlägg du syftar på? I så fall har du inte läst noggrannt vad som faktiskt står i texten.

It has increased awareness and recognition and helped to clarify the core deficits of ASD, but also increases the possibility that there may be over-diagnosis of ASD.

Kan det tolkas som något annat än att det (kan) förekomma överdiagnosticering?

Det är väl en självklarhet att det kan förekomma överdiagnosticering. Det kan också förkomma underdiagnosticering. Åtminstone på sina håll. Det är väl inget konstigt. Under alla omständigheter måste det väl vara bra att ha diagnostiska kriterier som är så klara att man minimerar feldiagnosticering. Det kan du väl i alla fall hålla med om? Eller?

Ganesh skrev:Det är väl en självklarhet att det kan förekomma överdiagnosticering. Det kan också förkomma underdiagnosticering. Åtminstone på sina håll. Det är väl inget konstigt. Under alla omständigheter måste det väl vara bra att ha diagnostiska kriterier som är så klara att man minimerar feldiagnosticering. Det kan du väl i alla fall hålla med om? Eller?

Feldiagnosticering är ju ett väldigt relativt begrepp när man skriver kriterier utan någon vidare verklighetsförankring. Så hur man ska kunna minimera feldiagnosticering på ASD har jag allvarligt ingen aning om. Hur många som blir diagnosticerade beror ju på vad som anses inrymmas i ASD, var man sätter gränserna för hur mycket problem som krävs för diagnos, och framförallt hur pass illa gruppen behandlas i samhället. Det senare utgör ju den huvudsakliga "epidemin".