Graaltog skrev:En liten fundering så här på eftermiddagen...
Har aspergare svårt för att avsäga sig sanningen?
Stack det i ögonen nu?
Lite avsiktligt var det allt

Jag skall försöka förklara vad jag menar...

Speciellt när jag var yngre så var ordet, tanken och ”sanningen” det viktigaste i mitt liv. Jag hade tänkt så mycket att jag ”visste” desto mer. Jag hade en åsikt om allt och ingenting. I de olika sammanhang jag befann mig i ville jag alltid ha ett ord (helst en hel drös) med i diskussionen som just då framfördes.

Och jag ansåg att det jag sade och visste var den där sanningen med enbart stora bokstäver. Blev det en diskussion (som det ofta blev) över det jag sagt. Hittade jag hela tiden nya infallsvinklar, för att alla andra skulle falla in i tanken att min sanning var den som gällde. Ville de fortfarande inte inställa sig i ledet använde jag en ny taktik. Ifrågasätta varje del av det de sa och kontra med en ny vinkling av mina egna påståenden. Mina var ju så mycket ”läckrare” och ”pudrade” med ett rosa skimmer. Det måste ju vara sanningen...

Jag kunde ibland bli lite väl aggressiv i min framtoning. Knappast något jag är speciellt stolt över, men man lär så länge man lever. Det hade dock varit enklare om någon talat om det för mig än att jag varit tvungen att ta reda på det själv. Nu börjar jag visst dra iväg åt fel håll, sorry...

På senare år är sanningen fortfarande viktig men inte så viktig att jag ”slåss” med näbbar och klor för att få ha rätt.

Jag har även märkt att en del som är (mig inberäknad) eller tror sig vara aspergare är ”överdrivet” klara över hur saker och ting förhåller sig. I en del diskussioner jag haft så har jag upplevt att andras tankar har varit ”heliga” och inget jag sagt för att försöka belysa en annan del av konversationens dilemma varit av vikt.

Jag vet att det var lite väl övergripande som jag skrivit men frågan är om det finns fler som vet med sig att de kan har svårt för att släppa på ”sanningen”. Den som de själva ser. Att låta andra få ha rätt och att försöka se från en annan synvinkel? Jodå jag vet (jag är en av dem) att vi analyserar och tänker oerhört mycket mer än gemene man/kvinna/barn och andra ”flummande aliens”. Men det behöver ju inte innebära att vi alltid har rätt för det?

För att sammanfatta det hela i en fråga: Har aspergare större behov än andra att ha rätt och svårare att kunna tänka sig att de kan ha fel?

Är det någon som tror sig förstå vad jag svamlar om?

/P

nano skrev:aliasFrollo, det skulle vara intressant att få veta lite om hur det hela ter sig för dig, några sådana grunder, dina resonemang.
Skulle du på min förfrågan kunna tänka dig att starta en lämplig tråd i någon form som speglar något av det hela?

Graaltog skrev:Först så vill jag: Tacka för alla era svar!

Det här med forum är aningens nytt för mig. Så jag försöker lära mig hur det hela fungerar. Att interagera med människor över en skriven plattform utan att se hur de reagerar på mina uttalanden. Att inte ens höra hur deras tonlägen förändras. Brr, men det verkar fungera juhh

oscar skrev:Jag tror jag förstår vad du menar. Jag känner igen mig själv... Envishet skulle jag kalla det, tillsammans med att jag lägger stor vikt vid att "rätt ska vara rätt". "Se från andras synvinkel" och sådant ser jag fortfarande som trams. Visst kan och bör man göra det för att förstå andras beteenden, men det gör fortfarande inte fel till rätt. Att jag kan tänka "om jag inte visste bättre skulle jag också tänka så" förbättrar ju inte direkt situationen. Vad man lär sig med tiden är ju att det kan låta en "välja sina fighter" på ett effektivare sätt, även om just detta att välja sina fighter är emot mina principer...

Nåja, jag tror vi förstår varandra. Eller? (och ja, jag tror att detta fenomen du beskriver är vanligare i samband med AS)

Vi verkar stå på samma klippa, titta i samma vattenpöl eller någon annan liknelse som skulle visa på samförstånd.

Att försöka se från andras synvinkel ser jag väll inte riktigt som ”trams”, men att rätt är rätt och aldrig fel står mig varmt om hjärtat.

/P

oscar skrev:Vad jag menar är att det faktum att andra kan tycka/tro annorlunda är ju uppenbart och irrelevant. Värdet av/sanningen i en viss uppfattning är ju oberoende av om någon har den eller inte, tycker jag.

Nilale skrev:Om någon frågar hur dags jag klev upp i morse, så slänger jag kanske ur mig "klockan åtta" för det är då jag brukar kliva upp t.ex. men 10 minuter senare kommer jag på att visst fan, jag vaknade inte förrän halv nio idag. Ska man då söka upp peronen och rätta sitt misstag (fast han/hon troligen bara frågade ur konversationssynpunkt och frågan egentligen är precis meningslös) med risk att störa och framstå som jobbig, eller låta det bero med risk att man framstår som en lögnare om t.ex. personen hör mig prata med någon annan om samma sak och jag då säger halv nio? Mår dåligt av att ha ljugit, men vill inte störa med en obetydlig sak. Skitlöjligt egentligen. Någon annan som upplever det på samma sätt?

alfapetsmamma skrev:Gissa tre gånger!

filfras skrev:Det skulle möjligen kunna vara så som du funderar på, men kanske ändå inte... Jo, fast på sätt och vis! Det kan vara dags att snabb-introducera Szondi, för att få belyst hur jag resonerar!

Szondi är en psykoanalytiker som jag själv har tagit till mig och tycker är väldigt bra. I korthet går hans psykiatriska system ut på, att människans kognition kan följa fyra vektorer. Nyckelorden för dessa vektorer har jag själv destillerat fram till följande:

Sz1 - rätt
Sz2 - skönt
Sz3 - sant
Sz4 - gott

När man diskuterar "det sanna" så blandar man ofta ihop detta med "det rätta". Dock är dessa begrepp strikt åtskilda, och det enda råd jag kan ge den som skulle vilja få dem klargjorda för sig är, att själv söka sig fram till klarhet!

Att göra någonting rätt kan illustreras med att till exempel kunna cykla. För att kunna cykla, så måste man kunna detta på rätt sätt. Annars cyklar man ofelbart omkull!

Men att se någon cykla (eller se Olle cykla omkull), förutsatt man inte hallucinerar eller är utsatt för en illusion, det är en sanning man då lägger in i sin föreställningsvärld. "Jag såg Olle cykla" är således en sanning (förutsatt man faktiskt såg Olle cykla).

Och det är klart, att om man verkligen vet en sanning, så vill man gärna hävda den i alla lägen.


För att återvända till Szondi, så har jag själv menat i olika sammanhang, att vi aspergare ofta befinner oss markerat inom sektor Sz3, således sanningssektorn. Så så till vida ger jag citerad talare rätt, när han - visserligen frågande - påstår att aspergare oftare än kanske normalbefolkningen förfäktar sanningar. Av den enkla anledningen, att "sanningsvärlden" är den värld som aspies i allmänhet lever i.

Nilale skrev:

alfapetsmamma skrev:Gissa tre gånger!

Haha, visst fanken. Skulle frågat "Någon annan än jag och alfa som känner igen sig?".

Nilale skrev:Sen har jag upplevt att jag ibland "ljuger" (o)medvetet. Om någon t.ex. frågar vad jag ätit till frukost, så kanske jag svarar att jag inte kommer ihåg (vilket jag inte gör just då), men fem sekunder senare kommer jag på det, men då orkar jag inte rätta mig själv för jag tycker inte frågan hade någon större betydelse. Vi kanske har hunnit börja prata om något annat. Nu var detta ett ganska ofarligt exempel, men hmm...

Om någon frågar hur dags jag klev upp i morse, så slänger jag kanske ur mig "klockan åtta" för det är då jag brukar kliva upp t.ex. men 10 minuter senare kommer jag på att visst fan, jag vaknade inte förrän halv nio idag. Ska man då söka upp peronen och rätta sitt misstag (fast han/hon troligen bara frågade ur konversationssynpunkt och frågan egentligen är precis meningslös) med risk att störa och framstå som jobbig, eller låta det bero med risk att man framstår som en lögnare om t.ex. personen hör mig prata med någon annan om samma sak och jag då säger halv nio? Mår dåligt av att ha ljugit, men vill inte störa med en obetydlig sak. Skitlöjligt egentligen. Någon annan som upplever det på samma sätt?

Graaltog skrev:Tack för alla intressanta inlägg

filfras skrev:Det skulle möjligen kunna vara så som du funderar på, men kanske ändå inte... Jo, fast på sätt och vis! Det kan vara dags att snabb-introducera Szondi, för att få belyst hur jag resonerar!

Szondi är en psykoanalytiker som jag själv har tagit till mig och tycker är väldigt bra. I korthet går hans psykiatriska system ut på, att människans kognition kan följa fyra vektorer. Nyckelorden för dessa vektorer har jag själv destillerat fram till följande:

Sz1 - rätt
Sz2 - skönt
Sz3 - sant
Sz4 - gott

När man diskuterar "det sanna" så blandar man ofta ihop detta med "det rätta". Dock är dessa begrepp strikt åtskilda, och det enda råd jag kan ge den som skulle vilja få dem klargjorda för sig är, att själv söka sig fram till klarhet!

Att göra någonting rätt kan illustreras med att till exempel kunna cykla. För att kunna cykla, så måste man kunna detta på rätt sätt. Annars cyklar man ofelbart omkull!

Men att se någon cykla (eller se Olle cykla omkull), förutsatt man inte hallucinerar eller är utsatt för en illusion, det är en sanning man då lägger in i sin föreställningsvärld. "Jag såg Olle cykla" är således en sanning (förutsatt man faktiskt såg Olle cykla).

Och det är klart, att om man verkligen vet en sanning, så vill man gärna hävda den i alla lägen.


För att återvända till Szondi, så har jag själv menat i olika sammanhang, att vi aspergare ofta befinner oss markerat inom sektor Sz3, således sanningssektorn. Så så till vida ger jag citerad talare rätt, när han - visserligen frågande - påstår att aspergare oftare än kanske normalbefolkningen förfäktar sanningar. Av den enkla anledningen, att "sanningsvärlden" är den värld som aspies i allmänhet lever i.

Tack för dina insikter/åsikter.
Är det Léopold Szondi (1893-1986) du menar? Kan inte komma ihåg om jag läst något om/av honom när jag gick i skolan. Men det kanske skulle vara intressant att fördjupa sig i...

Ett litet klargörande: För egen del så handlar ”Sanningen” jag talar om mer om en insikt än vad som verkligen är ”rätt”, ”fel”, ”det rätt” eller ”det sanna”.

/ P

He then finally realised,
that all in the world there is to know -
is yourself to know!

alfapetsmamma skrev:

Nilale skrev:Om någon frågar hur dags jag klev upp i morse, så slänger jag kanske ur mig "klockan åtta" för det är då jag brukar kliva upp t.ex. men 10 minuter senare kommer jag på att visst fan, jag vaknade inte förrän halv nio idag. Ska man då söka upp peronen och rätta sitt misstag (fast han/hon troligen bara frågade ur konversationssynpunkt och frågan egentligen är precis meningslös) med risk att störa och framstå som jobbig, eller låta det bero med risk att man framstår som en lögnare om t.ex. personen hör mig prata med någon annan om samma sak och jag då säger halv nio? Mår dåligt av att ha ljugit, men vill inte störa med en obetydlig sak. Skitlöjligt egentligen. Någon annan som upplever det på samma sätt?

Gissa tre gånger!

Mördarsnigel skrev:Det är nog ganska vanligt att aspergare håller hårt på sina övertygelser oavsett vilka motbevis som läggs fram. Flexibel är väl knappast ordet att använda för att beskriva medel-aspen.

Och när vi ändå är inne på ämnet:
Om människor i allmännhet så måste jag bara meddela hur otroligt störande det är att kommunicera eller ens vistas nära de som ser sina åsikter som en hederssak, så att de tar personligt anstöt om man inte håller med dem. Till den grad att de även tar illa upp om man avviker i uppenbart rena smakfrågor som tex musik.

Graaltog skrev:En liten fundering så här på eftermiddagen...
Har aspergare svårt för att avsäga sig sanningen?
Stack det i ögonen nu?
Lite avsiktligt var det allt

Jag skall försöka förklara vad jag menar...

Speciellt när jag var yngre så var ordet, tanken och ”sanningen” det viktigaste i mitt liv. Jag hade tänkt så mycket att jag ”visste” desto mer. Jag hade en åsikt om allt och ingenting. I de olika sammanhang jag befann mig i ville jag alltid ha ett ord (helst en hel drös) med i diskussionen som just då framfördes.

Och jag ansåg att det jag sade och visste var den där sanningen med enbart stora bokstäver. Blev det en diskussion (som det ofta blev) över det jag sagt. Hittade jag hela tiden nya infallsvinklar, för att alla andra skulle falla in i tanken att min sanning var den som gällde. Ville de fortfarande inte inställa sig i ledet använde jag en ny taktik. Ifrågasätta varje del av det de sa och kontra med en ny vinkling av mina egna påståenden. Mina var ju så mycket ”läckrare” och ”pudrade” med ett rosa skimmer. Det måste ju vara sanningen...

Jag kunde ibland bli lite väl aggressiv i min framtoning. Knappast något jag är speciellt stolt över, men man lär så länge man lever. Det hade dock varit enklare om någon talat om det för mig än att jag varit tvungen att ta reda på det själv. Nu börjar jag visst dra iväg åt fel håll, sorry...

På senare år är sanningen fortfarande viktig men inte så viktig att jag ”slåss” med näbbar och klor för att få ha rätt.

Jag har även märkt att en del som är (mig inberäknad) eller tror sig vara aspergare är ”överdrivet” klara över hur saker och ting förhåller sig. I en del diskussioner jag haft så har jag upplevt att andras tankar har varit ”heliga” och inget jag sagt för att försöka belysa en annan del av konversationens dilemma varit av vikt.

Jag vet att det var lite väl övergripande som jag skrivit men frågan är om det finns fler som vet med sig att de kan har svårt för att släppa på ”sanningen”. Den som de själva ser. Att låta andra få ha rätt och att försöka se från en annan synvinkel? Jodå jag vet (jag är en av dem) att vi analyserar och tänker oerhört mycket mer än gemene man/kvinna/barn och andra ”flummande aliens”. Men det behöver ju inte innebära att vi alltid har rätt för det?

För att sammanfatta det hela i en fråga: Har aspergare större behov än andra att ha rätt och svårare att kunna tänka sig att de kan ha fel?

Är det någon som tror sig förstå vad jag svamlar om?

/P

Inger skrev:Bra beskrivet, Debbido. Ungefär så för mig också.

Debbido skrev:Ja, jag känner igen en hel del i det du började tråden med!

Vi aspergare har ju ofta en sanningslidelse. Dessutom fördjupar vi oss snabbt och gärna i diverse frågor. När man sedan har läst in sig (mer än de flesta) kan man ju tycka att man vet en hel del och ha svårt att backa från sin ståndpunkt.

Gäller frågan orättvisor i samhället är jag ganska orubblig i min position, dvs för ett jämlikare samhälle.

Gäller det sakfrågor kan jag snabbt ändra mig när jag märker att någon är mer insatt än jag och kan upplysa mig om det på ett trovärdigt sätt.

Gäller det trosfrågor har jag inga problem alls med att andra människor tror något annat än jag, då det ju inte går att bevisa någonting. Däremot blir jag väldigt irriterad när andra ifrågasätter min egen tro.

Debbido skrev:Gäller frågan orättvisor i samhället är jag ganska orubblig i min position, dvs för ett jämlikare samhälle.

Debbido skrev:Gäller det sakfrågor kan jag snabbt ändra mig när jag märker att någon är mer insatt än jag och kan upplysa mig om det på ett trovärdigt sätt.

Debbido skrev:Gäller det trosfrågor har jag inga problem alls med att andra människor tror något annat än jag, då det ju inte går att bevisa någonting. Däremot blir jag väldigt irriterad när andra ifrågasätter min egen tro.

Inger skrev:Bra beskrivet, Debbido. Ungefär så för mig också.

Graaltog skrev:

Nilale skrev:Sen har jag upplevt att jag ibland "ljuger" (o)medvetet. Om någon t.ex. frågar vad jag ätit till frukost, så kanske jag svarar att jag inte kommer ihåg (vilket jag inte gör just då), men fem sekunder senare kommer jag på det, men då orkar jag inte rätta mig själv för jag tycker inte frågan hade någon större betydelse. Vi kanske har hunnit börja prata om något annat. Nu var detta ett ganska ofarligt exempel, men hmm...

Om någon frågar hur dags jag klev upp i morse, så slänger jag kanske ur mig "klockan åtta" för det är då jag brukar kliva upp t.ex. men 10 minuter senare kommer jag på att visst fan, jag vaknade inte förrän halv nio idag. Ska man då söka upp peronen och rätta sitt misstag (fast han/hon troligen bara frågade ur konversationssynpunkt och frågan egentligen är precis meningslös) med risk att störa och framstå som jobbig, eller låta det bero med risk att man framstår som en lögnare om t.ex. personen hör mig prata med någon annan om samma sak och jag då säger halv nio? Mår dåligt av att ha ljugit, men vill inte störa med en obetydlig sak. Skitlöjligt egentligen. Någon annan som upplever det på samma sätt?

Japp. Känner igen mig alltför väl. Vilket har lett till mer än en natts ältande. Men jag får nog kalla mig periodare i detta sammanhang. Ibland rör det mig inte i ryggen att det blev fel. Andra gånger ...

aliasFrollo skrev:

Graaltog skrev:

Nilale skrev:Sen har jag upplevt att jag ibland "ljuger" (o)medvetet. Om någon t.ex. frågar vad jag ätit till frukost, så kanske jag svarar att jag inte kommer ihåg (vilket jag inte gör just då), men fem sekunder senare kommer jag på det, men då orkar jag inte rätta mig själv för jag tycker inte frågan hade någon större betydelse. Vi kanske har hunnit börja prata om något annat. Nu var detta ett ganska ofarligt exempel, men hmm...

Om någon frågar hur dags jag klev upp i morse, så slänger jag kanske ur mig "klockan åtta" för det är då jag brukar kliva upp t.ex. men 10 minuter senare kommer jag på att visst fan, jag vaknade inte förrän halv nio idag. Ska man då söka upp peronen och rätta sitt misstag (fast han/hon troligen bara frågade ur konversationssynpunkt och frågan egentligen är precis meningslös) med risk att störa och framstå som jobbig, eller låta det bero med risk att man framstår som en lögnare om t.ex. personen hör mig prata med någon annan om samma sak och jag då säger halv nio? Mår dåligt av att ha ljugit, men vill inte störa med en obetydlig sak. Skitlöjligt egentligen. Någon annan som upplever det på samma sätt?

Japp. Känner igen mig alltför väl. Vilket har lett till mer än en natts ältande. Men jag får nog kalla mig periodare i detta sammanhang. Ibland rör det mig inte i ryggen att det blev fel. Andra gånger ...

Samma här. Det är mänskligt att fela.