Proffe Slimp skrev:

rdos skrev:Det blir det ändå för en stor grupp. Ökar diagnoserna så minskar andelen aspar i nästa generation (diagnos leder till lägre reproduktion). De som föds i nästa generation får det därför ännu värre eftersom de är färre och när de blir färre så kan de inte föra sin talan. Denna väg leder helt enkelt till att hela population i framtiden kommer att ses som sjuk och förr eller senare blir alla deras barn aborterade. Således ingen lösning på problemet.

Ursäkta mig, men vad talar du om?

Det kan vara så, att om man vet man har en "defekt" kan man bli mindre benägen att ta risken med familj, barn (om man anses vara mindre social), mest en självförtroendefråga kanske. Att man inte kan lura i sig längre att man är normal, att man inte vill utsätta barn för samma gener, som gör de får det sannolikt svårare i livet.

Tack, nu kan jag läsa tråden bättre efter att länken kortats!

Jag skulle inte ha några problem med att AS som specifik diagnos försvann och slogs samman med ett bredare autismbegrepp bara psykiatrin och NT-samhället inte bortser från att det är lika stor skillnad mellan en autist med IQ 60 och en autist med IQ 120 som det är mellan två icke-autister med IQ 60 respektive 120, så att det inte får effekten att vi icke förståndshandikappade autister som fått diagnos tidigt sammanblandas ännu mer med psykiskt utvecklingsstörda och behandlas som generellt mindre vetande.

MsTibbs skrev:Det kan vara så, att om man vet man har en "defekt" kan man bli mindre benägen att ta risken med familj, barn (om man anses vara mindre social), mest en självförtroendefråga kanske. Att man inte kan lura i sig längre att man är normal, att man inte vill utsätta barn för samma gener, som gör de får det sannolikt svårare i livet.

Fast om man nu inte tycker att man är defekt och inte bryr sig om normalitet så mycket (och förhoppningsvis fortsätter tänka så tills man blir i adekvat barnfödarålder?) Mina döttrar talar om barn i alla fall, och jag hoppas allt bli mormor.

Och inte skulle jag dra mig för att få en tredje på grund av några ärtflighetsfaktorer. Däremot på grund av de barn jag redan har och hur den ena av dem skulle ta att få småsyskon.

Hade fler som var lika mig tänkt sig vara olämpliga som föräldrar pga det hade jag inte funnits och det tycker iaf jag vore himla synd.

Milyc skrev:Jag skulle inte ha några problem med att AS som specifik diagnos försvann och slogs samman med ett bredare autismbegrepp bara psykiatrin och NT-samhället inte bortser från att det är lika stor skillnad mellan en autist med IQ 60 och en autist med IQ 120 som det är mellan två icke-autister med IQ 60 respektive 120, så att det inte får effekten att vi icke förståndshandikappade autister som fått diagnos tidigt sammanblandas ännu mer med psykiskt utvecklingsstörda och behandlas som generellt mindre vetande.

Förhoppningvis har budskapet/n gått fram till de som sitter och filar på förslagen.

Men man kan ju inte lobba nog känns det som.

Gillar din idé om "normalbegåvade" och tror det är en stor grupp, hoppas dess behov kan lyftas fram mer.

Milyc skrev:Jag skulle inte ha några problem med att AS som specifik diagnos försvann och slogs samman med ett bredare autismbegrepp bara psykiatrin och NT-samhället inte bortser från att det är lika stor skillnad mellan en autist med IQ 60 och en autist med IQ 120 som det är mellan två icke-autister med IQ 60 respertive 120, så att det inte får effekten att vi icke förståndshandikappade autister som fått diagnos tidigt sammanblandas ännu mer med psykiskt utvecklingsstörda och behandlas som generellt mindre vetande.

Samt att det är ett vitt spann mellan helt avskärmade, icke kommunicerbara personer och t ex mig eller andra av oss. Ett kontinuum som sträcker sig långt utanför gruppen diagnostiserade. Inte ett binärt autist eller inte autist-system. Som JAG ser det.

Kan man få ut information och kunskap om broad(er) autism phenotype så är jag glad. Helt enkelt en större acceptans för att folk är olika och får vara det utan att mista sitt lika människovärde, må det sen vara olika på insidan, utsidan eller båda.

alfapetsmamma skrev:

MsTibbs skrev:Det kan vara så, att om man vet man har en "defekt" kan man bli mindre benägen att ta risken med familj, barn (om man anses vara mindre social), mest en självförtroendefråga kanske. Att man inte kan lura i sig längre att man är normal, att man inte vill utsätta barn för samma gener, som gör de får det sannolikt svårare i livet.

Fast om man nu inte tycker att man är defekt och inte bryr sig om normalitet så mycket (och förhoppningsvis fortsätter tänka så tills man blir i adekvat barnfödarålder?) Mina döttrar talar om barn i alla fall, och jag hoppas allt bli mormor.

Och inte skulle jag dra mig för att få en tredje på grund av några ärtflighetsfaktorer. Däremot på grund av de barn jag redan har och hur den ena av dem skulle ta att få småsyskon.

Hade fler som var lika mig tänkt sig vara olämpliga som föräldrar pga det hade jag inte funnits och det tycker iaf jag vore himla synd.

Jag vill med ha barn. Men jag gissar att folk med diverse diagnoser är generellt mindre reproduktiva än folk med samma "problem" men utan att känna till denne har diagnos.

MsTibbs skrev:Jag vill med ha barn. Men jag gissar att folk med diverse diagnoser är generellt mindre reproduktiva än folk med samma "problem" men utan att känna till dennehar diagnos.

Det är tänkbart. De flesta jag träffat och som jag tycker skulle kvalificera sig för en diagnos har det inte. Det är först efter att ha gått på träffar via forumet som jag träffat vuxna med diagnos, faktiskt.

(Orkar inte plöja tråden, hoppar bara in.)

alfapetsmamma skrev:

Milyc skrev:Jag skulle inte ha några problem med att AS som specifik diagnos försvann och slogs samman med ett bredare autismbegrepp bara psykiatrin och NT-samhället inte bortser från att det är lika stor skillnad mellan en autist med IQ 60 och en autist med IQ 120 som det är mellan två icke-autister med IQ 60 respektive 120, så att det inte får effekten att vi icke förståndshandikappade autister som fått diagnos tidigt sammanblandas ännu mer med psykiskt utvecklingsstörda och behandlas som generellt mindre vetande.

Samt att det är ett vitt spann mellan helt avskärmade, icke kommunicerbara personer och t ex mig eller andra av oss. Ett kontinuum som sträcker sig långt utanför gruppen diagnostiserade. Inte ett binärt autist eller inte autist-system. Som JAG ser det.

Kan man få ut information och kunskap om broad(er) autism phenotype så är jag glad. Helt enkelt en större acceptans för att folk är olika och får vara det utan att mista sitt lika människovärde, må det sen vara olika på insidan, utsidan eller båda.

Det är just det det hänger på, på det här delområdet.

Och där är jag pessimistisk. Jag kan egentligen inte ens se en annan hållning som ansvarig.

Människan tenderar alltid att sammanföra folk utanför sin egen "innegrupp" till en homogen massa. Alltid. Se bara på alltför många trådar här i forumet, bäst att inte nämna i vilket ämne.

Människan kommer alltid att vara extra rädd för dem som är "annorlunda" i huvudet och för dem som det inte syns utanpå att det är "något fel på" (och som avkomlingarna till ens egen innegrupp alltså riskerar att kontamineras av).

Att satsa allt på det enda kortet "ett allt liberalare samhällsklimat" är riskabelt. Sådant har slagit tillbaka förr.
Liberala värderingar får man genom att trotsa grundläggande drag i människans natur. De är av naturen instabila, kräver oavlåtlig medveten ansträngning redan för status quo.
Och den ansträngningen kommer aldrig att vara oavlåtlig, eftersom folk som är uppvuxna i ett liberalt samhällsklimat blir bortskämda med det, tar det för givet och slappnar i vaksamheten. Eller rentav börjar flörta med totalitära idéer utan att ha en susning om att de själva har allt att tacka liberaliteten för.

Det är den människa vi har att klara oss bland.

Zombie skrev:Att satsa allt på det enda kortet "ett allt liberalare samhällsklimat" är riskabelt. Sådant har slagit tillbaka förr.
Liberala värderingar får man genom att trotsa grundläggande drag i människans natur. De är av naturen instabila, kräver oavlåtlig medveten ansträngning redan för status quo.
Och den ansträngningen kommer aldrig att vara oavlåtlig, eftersom folk som är uppvuxna i ett liberalt samhällsklimat blir bortskämda med det, tar det för givet och slappnar i vaksamheten. Eller rentav börjar flörta med totalitära idéer utan att ha en susning om att de själva har allt att tacka liberaliteten för.

Du har än en gång skrivit det jag tänker. Tack för det.

Och tack än en gång för att du skrev så! Det var något att vakna på.

MsTibbs skrev:

alfapetsmamma skrev:

MsTibbs skrev:Det kan vara så, att om man vet man har en "defekt" kan man bli mindre benägen att ta risken med familj, barn (om man anses vara mindre social), mest en självförtroendefråga kanske. Att man inte kan lura i sig längre att man är normal, att man inte vill utsätta barn för samma gener, som gör de får det sannolikt svårare i livet.

Fast om man nu inte tycker att man är defekt och inte bryr sig om normalitet så mycket (och förhoppningsvis fortsätter tänka så tills man blir i adekvat barnfödarålder?) Mina döttrar talar om barn i alla fall, och jag hoppas allt bli mormor.

Och inte skulle jag dra mig för att få en tredje på grund av några ärtflighetsfaktorer. Däremot på grund av de barn jag redan har och hur den ena av dem skulle ta att få småsyskon.

Hade fler som var lika mig tänkt sig vara olämpliga som föräldrar pga det hade jag inte funnits och det tycker iaf jag vore himla synd.

Jag vill med ha barn. Men jag gissar att folk med diverse diagnoser är generellt mindre reproduktiva än folk med samma "problem" men utan att känna till dennehar diagnos.

Det är ett faktum att folk som fått AS-diagnos har lägre reproduktion. Dels för att de inte hittar någon partner, och dels för att de inte vill ha barn. Om det är diagnosen i sig, eller de problem som gör att man får diagnos som ligger bakom ska jag låta vara osagt, men i vilket fall som helst så beror det på gruppens dåliga situation i samhället, vilken skulle kunna förbättras med bättre syn och kunskaper om npf.

alfapetsmamma skrev:Samt att det är ett vitt spann mellan helt avskärmade, icke kommunicerbara personer och t ex mig eller andra av oss. Ett kontinuum som sträcker sig långt utanför gruppen diagnostiserade. Inte ett binärt autist eller inte autist-system. Som JAG ser det.

Såklart att autism inte är ett binärt system. Alla de drag som bygger upp autism/npf är fördelade på liknande sätt som vanliga personlighetsdrag. Enda skillnaden mellan npf-drag och personlighetsdrag är att npf-drag har korrelation med varandra, och hör därmed ihop, vilket personlighetsdrag inte har.

alfapetsmamma skrev:Kan man få ut information och kunskap om broad(er) autism phenotype så är jag glad. Helt enkelt en större acceptans för att folk är olika och får vara det utan att mista sitt lika människovärde, må det sen vara olika på insidan, utsidan eller båda.

Detta är som jag ser enda möjligheten. De som idag betraktas som NTs, men som har autistiska drag, behöver bli förespråkare för hur mänsklig variation ser ut. För att de ska vilja det måste högfungerande människor (enligt Milycs definition) betraktas som friska, och får inte omfattas av sjukdomsdiagnoser.

Zombie skrev:(Orkar inte plöja tråden, hoppar bara in.)
Det är just det det hänger på, på det här delområdet.

Och där är jag pessimistisk. Jag kan egentligen inte ens se en annan hållning som ansvarig.

Vad är alternativet? Jag ser inget alternativ. Sjukdomsstämplarna kommer att göra att mängder av autistiska gener försvinner ur genpoolen, och med dem mänsklig variation.

Zombie skrev:Människan tenderar alltid att sammanföra folk utanför sin egen "innegrupp" till en homogen massa. Alltid. Se bara på alltför många trådar här i forumet, bäst att inte nämna i vilket ämne.

Såklart, men i civiliserade samhällen så finns lagar mot diskriminering. Dessvärre kan dessa inte användas effektivt om en grupp betraktas som sjuk.

Zombie skrev:Människan kommer alltid att vara extra rädd för dem som är "annorlunda" i huvudet och för dem som det inte syns utanpå att det är "något fel på" (och som avkomlingarna till ens egen innegrupp alltså riskerar att kontamineras av).

Bara i primitiva, oupplysta, samhällen.

rdos skrev:

Zombie skrev:Människan kommer alltid att vara extra rädd för dem som är "annorlunda" i huvudet och för dem som det inte syns utanpå att det är "något fel på" (och som avkomlingarna till ens egen innegrupp alltså riskerar att kontamineras av).

Bara i primitiva, oupplysta, samhällen.

I så fall lever vi i ett primitivt oupplyst samhälle. Som jag ser det. Annars skulle vi inte känna oss eller bli betraktade som UFOn, i varierande grad, eller diskrimineras på grundval av s.k brister i social kompetens eller kommunikationsstil, fast vi har helt rätt kompetens för övrigt. Eller hur?

alfapetsmamma skrev:I så fall lever vi i ett primitivt oupplyst samhälle. Som jag ser det. Annars skulle vi inte känna oss eller bli betraktade som UFOn, i varierande grad, eller diskrimineras på grundval av s.k brister i social kompetens eller kommunikationsstil, fast vi har helt rätt kompetens för övrigt. Eller hur?

På sätt och vis. Fast jag ser det mer som ett historiskt fenomen. Under hela 1900-talet så har ju psykologin och psykiatrin "pinkat in revir" och satt upp normalitets / dysfunktionsramar. Problemet ligger mer i dessa "vetenskaper" än vad det ligger i intolerans bland vanligt folk.

Genom att sprida sin dynga så har ju psykiatrin lyckats inbilla vanligt folk att npf är ett slags sjukdomar. Det var inte mer än några decennier sedan man (bland annat Gillberg) drev sin idiotiska forskning om MBD (Minimal Brain Damage) som var första gången som en stor del av npf-gruppen blev förklarad som hjärnskadad. Innan dess var det psykoser och schizofreni som var vapen emot npf-gruppen.

rdos skrev:Problemet ligger mer i dessa "vetenskaper" än vad det ligger i intolerans bland vanligt folk.

Jag inskränker mig till den här meningen och KON-STA-TE-RAR, rdos, att på den här punkten TALAR DU INTE FÖR MIG ELLER EN MASSA ANDRA ASPERGARE. FÖR VI STÄMMER INTE IN PÅ DIN BESKRIVNING AV OSS. Vi har helt utan diagnos fått så mycket skit från vanligt folk att vi nästan har dött. Diagnosen har RÄDDAT oss.

HÖR DU VAD JAG SÄGER?

Och (okej då): sedan kan vi väl lämpligen dela upp den där pajkastningen där du sätter likhetstecken mellan diagnos (= identifikation) och patologisering i just de två delämnena - så kanske det kan bli en diskussion (och kanske inte bara mellan dig och alla andra)? För de betingar faktiskt inte varandra.

Och i nästa steg: patologisering (ens i den mån den möjligen är motiverad) och inskränkning av jobb- och fortplantningsmöjligheter betingar faktiskt inte heller varandra.

rdos skrev: Problemet ligger mer i dessa "vetenskaper" än vad det ligger i intolerans bland vanligt folk.

Genom att sprida sin dynga så har ju psykiatrin lyckats inbilla vanligt folk att npf är ett slags sjukdomar.

Tror du har fel där. Vanligt folk innefattar psykiatrer och psykiatrer är vanligt folk. Inom dessa kategorier, som går in i varann, är vissa mer förstående, toleranta, vidsynta, kunniga och så vidare och vissa inte det, i varierande grad.

Zombie skrev:

rdos skrev:Problemet ligger mer i dessa "vetenskaper" än vad det ligger i intolerans bland vanligt folk.

Jag inskränker mig till den här meningen och KON-STA-TE-RAR, rdos, att på den här punkten TALAR DU INTE FÖR MIG ELLER EN MASSA ANDRA ASPERGARE. FÖR VI STÄMMER INTE IN PÅ DIN BESKRIVNING AV OSS.

HÖR DU VAD JAG SÄGER?

Jag talar alltid för mig själv. Tror dock inte att du delar din åsikt med alla diagnosticerade aspergare. Långt ifrån, faktiskt.

Zombie skrev:Och (okej då): sedan kan vi väl lämpligen dela upp den där pajkastningen där du sätter likhetstecken mellan diagnos (= identifikation) och patologisering i just de två delämnena - så kanske det kan bli en diskussion (och kanske inte bara mellan dig och alla andra)? För de betingar faktiskt inte varandra.

Folk är inte dumma. De vet vad diagnos är för något (= nåt som hör ihop med sjukdomar) och de vet oxå att AS dfiagnosticeras. En treåring kan lägga ihop dessa saker utan vidare. Varför tror du annars att oinsatta jämt och ständigt kallar AS för en sjukdom?

Zombie skrev:Och i nästa steg: patologisering (ens i den mån den möjligen är motiverad) och inskränkning av jobb- och fortplantningsmöjligheter betingar faktiskt inte heller varandra.

I praktiken gör de det. Kolla själva alla uppgifter om hur många som har relationer och hur många som har barn. Finns många undersökningar på detta som åtminstone har en sak gemensamt. De visar alla på lägre reproduktion och mindre i riktiga arbeten.

rdos skrev:Tror dock inte att du delar din åsikt med alla diagnosticerade aspergare.

Men, ursäkta ordvalet, ge åtminstone fan i att insinuera. För det där har jag ingenstans sagt. Inte heller har jag någonstans sagt emot dig om faktaunderlaget till din sista punkt ovan.

Vad beträffar "diagnos = sjukdom" så har du en poäng. Desto viktigare att vi då kan få en diskussion om det - och inte bara för eller emot din - ska vi säga originella - "lösning". För den är inte den enda tänkbara, ens om man nu skulle tro att den alls kunde hjälpa.

rdos skrev:Inte alls. Jag vill i första hand få stopp på diagnosspiralen. För att få det så måste man börja informera de som idag ligger på gränsen om vad npf är för något och på så sätt få dem att återvända till samhället istället för att få en diagnos som leder till permanent utanförskap.

Javisst, kan man fånga upp folk med npf innan de hinner börja få alltför mycket problem så vore det utmärkt, men då måste vi hitta ett fungerande sätt att göra det. Idag har vi inte det, och då får vi just problemet att ta hand om alla oss som istället mår dåligt och kanske så småningom faller igenom. Återigen, du blandar ihop ditt idealsamhälle med det samhälle vi de facto har idag. Du vill göra saker i fel ordning.

rdos skrev:Dessutom, Kvasir, så glömmer de bort en sak. Du är den som redan fallit igenom, medan jag fortfarande är på rätt sida.

Glömmer bort? Nej du, jag är alltför väl väl medveten om hur jävla dåligt jag mår och fungerar, och hur jävla dåligt jag har mått större delen av mitt liv. Diagnosen har i alla fall fått mig att må bättre, även om jag inte fungerar bättre.

Varför sedan vissa av oss mår dåligt och blir utbrända och andra, som du, inte blir det kan vi bara spekulera i. Det kan vara så att du har förstått tidigare och bättre att du är annorlunda än de flesta och på vilket sätt och hur du ska hantera det. Det kan också vara så att t.ex. jag faktist är mera aspergsk/autistisk än du och därför har haft större problem. Det kan också vara på diverse andra sätt. Vilket kan vi som sagt bara spekulera om.

rdos skrev:Angående ditt tidigare resonemang kring stress och utbrändhet, så är detta utbredda problem i dagens samhälle som ingalunda bara drabbar npf-gruppen. Genom att en del av de som drabbas av detta får psykiatriska diagnoser istället så ser problemet mindre ut än vad det egentligen är. Direkt kontraproduktivt.

Absolut. Jag misstänker att vi med npf ofta är känsligare för vissa av dessa fenomen och därför reagerar tidigare. På så vis skulle vi kunna fungera som en slags sensorer för stress och vissa andra fenomen, om någon hade vett att ta vara på det. Möjligen har du en viss poäng i att det är kontraproduktivt att diagnosticera folk. Å andra sidan är npf-gruppen så pass liten att den inte ger något enormt utslag i utbrändhetsstatistiken.

Överhuvudtaget finns det mindre och mindre utrymme i dagens samhälle och på dagens arbetsmarknad för människor som inte passar in i standardmall 1A. Jag tror att det på sikt kommer orsaka en backlash för att man tappar både kompetens och diversifiering på denna standardisering.

rdos skrev:Det finns redan lagar på arbetsmarknaden. Att utvidga dem till att stoppa diskriminering av npf-gruppen är ingen konst. Det som behövs för att politikerna ska ta steget är att det finns en samhällsekonomisk vinst med sådana lagar. Det vill jag påstå att det finns, men få politiker är medvetna om den.

Jag vet inte om det är så enkelt. Man skulle kunna skriva något om att personer med npf inte får diskrimineras, men det hjälper ju inte om man, som du vill, slutar att diagnosticera folk.

Hur man skulle skriva mera generella lagar som hjälper oss vet jag inte riktigt, men du kanske har något bra förslag?

rdos skrev:Såklart. En del saker som t.ex. realtidskommunikation hjälper det inte att kunna teoretiskt, utan man måste kunna tillämpa det praktiskt oxå. Dock så har jag tidigare varit i det närmaste "blind" kring NTs kroppsspråk, men efter några års fokus på det har jag lärt mig att tolka en del av detta i realtid utan att det kräver medveten ansträngning.

Mitt eget kroppsspråk jobbar jag med att hitta optimal nivå på. Blir jag för expressiv så tycker NTs att jag är konstig, medan helt avstängt kroppsspråk inte heller är bra. Kanske att det går att stänga av bara valda delar, men så långt har jag ännu inte kommit. När jag umgås med folk med npf så försöker jag att vara så expressiv som möjligt. Överhuvudtaget så har jag skilda algoritmer för hur jag uttrycker mig beroende på vem som är närvarande.

När jag påpekade att mina preferenser säger stopp för 100% anpassning så menade jag en del vanliga sociala beteenden snarare än kroppsspråk och sådant. Jag förmår t.ex. inte att kallprata i någon högre utsträckning, utan har istället utvecklat metoder för att snabbast möjligt komma ur denna fas, t.ex. när jag måste ringa upp någon kund på jobbet.

Hälsningsfraser har jag löst genom att låta den andre personen börja (om jag inte själv vill ta kontakt). Är den andre npf, eller någon jag inte känner, så hälsar vi inte, och då begår jag inget ettikettsbrott. Hälsar den andre så hälsar jag tillbaka, oavsett om jag känner igen människan eller inte.

Att tacka eller be om ursäkt hanterar jag mestadels genom att undvika att hamna i situationer där sådant krävs. När jag handlar så har jag standardfraser som jag lärt in.

När det gäller typiska NT-intressen som t.ex. sport så vägrar jag konsekvent att låtsas att jag tycker om sådant. Driver t.o.m. gärna "på skoj" med folk som fastnat för sådant. Likadant med lotterier. Jag talar gärna om att statistisk säger att man alltid i längden förlorar på lotterier, och vägrar att delta. Skvaller ogillar jag, och säger gärna vad jag tycker om sådant. Tar gärna parti för de som blir "påhoppade" av en grupp, oavsett orsak. Detta gör sitt till för att etablera bilden av "udda".

Det låter väldigt likt hur jag har gjort och betett mig också. Skillnaden är att jag inte hade någon aning om min AS då, utan bara varit medveten om att jag är annorlunda och haft svårt att passa in. Hade jag känt till min AS från början kan jag däremot tänka mig att det hela hade gått mycket fortare och smärtfriare. Jag misstänker att du också har lärt in många av de här sakerna på en mer medveten nivå än jag har gjort, medans jag kanske oftare har ägnat mig åt många långa års försök att undermedvetet kopiera andra människor.

Jag håller också helt med dig om att man inte ska försöka passa in helt, utan välja var det är viktigast att passa in resp. att bevara sin personlighet. Medvetenheten om min AS har plötsligt gjort det mycket lättare att göra sådana prioriteringar eftersom det plötsligt inte bara handlar om bara mig själv och min diffusa personlighet utan jag plötsligt kan förstå mig själv utifrån en hel grupp likartadade människor.

Glömde bort en självklarhet i mitt förra inlägg:

rdos skrev:Jag talar alltid för mig själv.

Tvivlar jag inte på alls. Men det du förtiger är mycket intresantare, nämligen att du ensidigt och otillfrågad gör dig till talesman för oss alla. Gör nu det du här vill ge sken av och sluta med det.

Nöjestrafstråden.

Hörde att i USA måste alla arbetsgivare med minst 40 anställda, också anställa en funktionshindrad. Med minst 80 anställda måste man anställa en funktionshindrad till etc.

Tror faktiskt det skulle vara en bättre väg än bara antidiskrimineringslagar. Dessa lagar hindrade ändå inte min arbetsgivare från att göra sig av med mig. Ännu mindre arbetsgivare från att avstå från att anställa funktlionshindrade. "Nej, inte berodde det på funktionshindret att vi inte anställde X. Vi tyckte bara att Y var mer kompetent."

Visserligen skulle en sådan lag göra att alla arbetsgivare i första hand sökte efter fysiskt funktionshindrade; den rullstolsbundne skulle bli attraktiv. Men jag tror att det skulle göra dem mer intresserade av att öht lära sig mer om funktionshinder och till slut skulle även vi npf:are bli intressanta.

Nackdelen är att vi (diagnosticerade aspergare) skulle bli infösta i "handikappfållan" och ev känna oss stigmatiserade på jobbet. Men vi skulle slippa leva på permanent sjukersättning och få användning för vår kompetens. Och jag tror faktiskt mer på tvingande lag än på arbetsgivarnas goda vilja.