amy skrev:Har nu läst igenom tråden och blir lika förvånad och arg som andra gånger jag läst om utredningar som inte är personen till gagn. I en utredning bör det ingå minst en psykolog och en läkare. Självklart ska dessa ha kompetens att utreda och vara uppdaterade på området. Det ingår i legitimationen att vidareutbilda sig så att man har den kompetens som krävs inom det område man arbetar.

Efter en utredning bör/ska det ingå återkopplingssamtal med några veckors mellanrum. Den som utreds bör ges möjligheten att skaffa information, bearbeta den information som kom fram. Syftet med utredningen är att i ett samarbete ge kunskap till personen så att den kan hantera sina svårigheter. Syftet är inte att utreda.

Nu vet jag att verkligheten inte ser ut så här och att många råkar ut för rent dåliga utredningar. Min åsikt är att man ska efterfråga utredarens kompetens och förvänta sig återkoppling så att man får möjlighet att fråga. Mindre ska man inte godta!

Har aldrig hört om att NÅGON fått möjlighet till återkoppling senare. Aldrig. Och jag har ändå läst en rejäl massa på forum och i böcker.

När det gällde min utredning ville de att psykologen skulle ta resultatet med mig. Jag bad att få se henne ihop med läkaren, det var ju han som hade tagit anamnes, medan hon gjort WAIS och andra tester. De gick med på det, som tur var, annars hade jag fått bråka.

En annan bedrövlig grej är att man släpps ut utan att det finns en naturlig följd, som att man skrivs in på Hab och kallas och har möjlighet att tacka nej.

Att själv behöva ta reda på vad som finns, hur man får det, hur man gör om de nekar en osv kan ta knäcken på nån som kanske är telefonrädd. Jag är det inte, men det har baske mig inte varit lätt att hitta i den djungeln!

Utredningsläkaren hänvisade till psyk som hänvisade tillbaks till utredningsläkaren. Ingen av dem hade koll på Habilitering, möjlighet att träffa arbetsterapeut och få ut hjälpmedel osv. Hade jag inte haft barn som är inskrivna på Aspergercenter och hade koll på det viset hade det varit ÄNNU snårigare.

Men kanske är det med flit som det är så? Man sparar pengar, särskilt om folk inte står ut och gör av med sig... Förlåt cynismen, men det står verkligen illa till med det här.

Lite OT men ändå inte:

I min journal från för 15 år sedan, står att jag har personlighetsstörning.
Det var det aldrig någon som berättade för mig.
Är det vanligt och rätt att inte berätta sådant? Det var ju inte alls fråga om något som jag kunde ta skada av att veta, utan jag visste, och talade om, att jag kände mig annorlunda och att sociala saker inte fungerade.

På samma ställe som jag var när jag fick personlighetsstörningsdiagnos, var det en tjej som av en slump, på en blodprovsremiss, fick syn på att läkarna satt schizofrenidiagnos på henne. Ingen hade sagt något till henne.

Du behöver inte ursäkta din cynism, jag hamnar själv där ibland. Jag vet att det inte går till på detta sätt, jag träffar personer ganska ofta som har blivit behandlade på liknande sätt du beskriver.

Mitt syfte att vara här på forumet är att påpeka och kritisera alla dessa utredningar, förfarande och bemötande. Varför jag gör det har många orsaker: yrkesstolthet, engagemang, medkänsla och en önskan om att kunna påverka situationen. Jag vill ge information så att de som hamnar i dessa situationer själva kan börja ifrågasätta. Jag väntar med stort intresse på en sammansställning av era kommentarer, beskrivningar osv. Delar gärna ut den till kollegor, psykologer under utbildning jag har i handledning och till de läkare jag möter.

Tyvärr är det många inom psykiatrin som inte ens vet att de har en diagnos. Den som ställer diagnosen använder sig inte av strukturerade intervjuer, skattningar od så patienten är inte ens medveten om att diagnostisering pågår. Det finns reglerat i hälso och sjukvårdslagen om rätten att få en diagnos, information om behandlingar. Då bör man veta vad man lider av .Nu är det min tur att ursäkta det bittra uttalandet. Jag är övertygad om att när det skett ett generationsbyte inom psykiatrin förändras ganska mycket.

När jag blev utredd för AS, så kontaktade utredningsteamet min psykmottagning efteråt, och skrev att jag behövde hjälp att få stöd. De såg till att jag fick en kuratorskontakt som skulle hjälpa mig. En psykdoktor hade jag redan på psyk.
Men inga uppföljande samtal med utredningsteamet.

Att jag hade en diagnos på personlighetsstörning, tog jag inte reda på förrän nyligen, då jag begärde ut gamla journaler från tidigt 90-tal. Om jag hade vetat då - och insett - att jag verkligen ÄR annorlunda, så hade jag kunnat gjort andra val och inte kämpat så med sådant jag inte kunde uppnå.

amy skrev:Du behöver inte ursäkta din cynism, jag hamnar själv där ibland. Jag vet att det inte går till på detta sätt, jag träffar personer ganska ofta som har blivit behandlade på liknande sätt du beskriver.

Mitt syfte att vara här på forumet är att påpeka och kritisera alla dessa utredningar, förfarande och bemötande. Varför jag gör det har många orsaker: yrkesstolthet, engagemang, medkänsla och en önskan om att kunna påverka situationen. Jag vill ge information så att de som hamnar i dessa situationer själva kan börja ifrågasätta. Jag väntar med stort intresse på en sammansställning av era kommentarer, beskrivningar osv. Delar gärna ut den till kollegor, psykologer under utbildning jag har i handledning och till de läkare jag möter.

Ett förslag, tala med Weasley om det hon sammanställt om de vanligaste fördumarna (fördom + dum= fördum) om oss, om att vi är empatistörda, humor- och fantasilösa typer som planerar att seriemörda folk med våra Märklintåg-set... för att spetsa till det lite.

Precis! Det är syftet med en utredning!

Att kartlägga svårigheter och få information, ibland t o m någon slags förklaring, så att man överhuvudtaget kan välja sitt beteende. Att ständigt anstränga sig, försöka förändra sitt beteende och sina responser är oerhört tröttande i det långa loppet. Att t ex inte veta hur stimulikänslig man är och hur man relativt enkelt kan begränsa mängden inkommande stimuli leder till stor stresskänslighet och ett ständigt påslag i kroppen. Har man dessutom inget stöd från omgivningar map avlastning, anpassning är risken stor att man hamnar i en utmattningdepression.

amy skrev:Har man dessutom inget stöd från omgivningar map avlastning, anpassning är risken stor att man hamnar i en utmattningdepression.

Mmm.. Jag är en av dem.. Med tanke på att de visste det på utredningsteamet och att psyk är de som sjukskrivit mig är det ännu anmärkningsvärdare att man inte jobbar på att slussa en vidare på ett lite bättre sätt. Vad hjälper det mig att jag i teorin vet lika mycket som många av dem (det är vad de sagt själva), jag som har papper på att jag problem att föra över teori till praktik?

Nu ska jag sluta gnälla, det är ju fredag kväll. Dags för lite tjo och tjim... jag menar te.

Suveränt att ha någon som dig här, amy!

Trevlig helg!!

Instämmer helt med Alien, alfapetsmamma och många andra. Blir lite matt när jag läser vad du skrivit.

Jag är också verbal och mina utredare sa att vid första anblicken hade de inte heller tippat på AS, men att det framgick tydligt när man skrapade på ytan. Är liksom alfapetsmamma en av de som hamnat i återkommande utmattningsdepressioner, det tar nämligen en himlans massa energi att kamouflera sina svårigheter. Har även en ADHD/ADD-diagnos, trots att jag oftast sitter ganska stilla nu i vuxen ålder.


Heja OA!

Pemer skrev:Håller fullkomligt med. Har börjat på ett pressmeddelande från OA nu, med en samling sådana här beskrivningar som inledande citat, tänkt att utmynna i att det här är fullkomligt oacceptabelt och inte får fortgå

Nu jävlar...

Jättebra! Behövs verkligen!

Två råd bara:

för kampen med fakta, mycket fakta, var saklig
lägg bort all eventuell polemik, skala bort alla värdeladdade ord

Onödigt att låta det viktiga budskapet komma i skymundan för känslor av harm. Vore bra om ett sådant dokument gick genom flera händer/tangentbord och filades noga på innan det skickades ut.

I övrigt är det verkligen hjärtskärande att läsa alla inlägg om okunskapen inom psykiatrin. Den är förståelig, men mycket smärtsam att erfara.

Nu har jag träffat läkaren.
Officiellt får jag inte slutgiltig diagnos förrän jag gjort en bortglömd blodflödesmätning i hjärnan - men det kommer att bli ADD. Jag ska börja äta concerta.
AS ville han inte ens tala om. "- Jo, det finns sådana tecken men om du kan läsa av när dina barn är ledsna t ex, och inte står helt handfallen inför vad andra människor menar så förstår jag inte vad du skulle ha en sådan diagnos till."

Så kan det gå.
Men vad fan, det känns okej och jag vet nu att jag kommer att få hjälp att hantera mina svårigheter, och den hjälpen var jag väldigt rädd att stå utan.

Stort tack till er!

miia skrev:AS ville han inte ens tala om. "- Jo, det finns sådana tecken men om du kan läsa av när dina barn är ledsna t ex, och inte står helt handfallen inför vad andra människor menar så förstår jag inte vad du skulle ha en sådan diagnos till."

Jag kan det där, ändå är jag tydligen tveklös aspergare enligt flera stycken. Visserligen gäller sammanfattad bedömning, men om det bara hänger på det där, så är det felaktigt.

MsTibbs skrev:

miia skrev:AS ville han inte ens tala om. "- Jo, det finns sådana tecken men om du kan läsa av när dina barn är ledsna t ex, och inte står helt handfallen inför vad andra människor menar så förstår jag inte vad du skulle ha en sådan diagnos till."

Jag kan det där, ändå är jag tydligen tveklös aspergare enligt flera stycken. Visserligen gäller sammanfattad bedömning, men om det bara hänger på det där, så är det felaktigt.

Samma här och håller med.
Det var tur att just du tyckte det var OK ändå, miia. Lycka till!

Dessutom är det inte läkaren som ska förstå vad man ska ha diagnosen till. Det där är den gammaldags förmyndaraktiga läkarmentaliteten. Kanske med återväxt, i så fall borde det påtalas.

Som jag sa till min utredare, fram med alla bokstäver du kan hitta!

Så nu först efter 11 möten med tester och intervju med två närstående ska han tänka och se hur många det blir.....

miia skrev:Nu har jag träffat läkaren.
Officiellt får jag inte slutgiltig diagnos förrän jag gjort en bortglömd blodflödesmätning i hjärnan - men det kommer att bli ADD. Jag ska börja äta concerta.
AS ville han inte ens tala om. "- Jo, det finns sådana tecken men om du kan läsa av när dina barn är ledsna t ex, och inte står helt handfallen inför vad andra människor menar så förstår jag inte vad du skulle ha en sådan diagnos till."

Så kan det gå.
Men vad fan, det känns okej och jag vet nu att jag kommer att få hjälp att hantera mina svårigheter, och den hjälpen var jag väldigt rädd att stå utan.

Stort tack till er!

1. Det är feltänkt av läkaren. Om det finns misstanke om AS är det hans jobb/plikt att utreda det. Att neka på såna skitgrunder är helt åt granskogen fel. Jag och många andra föräldrar kan läsa av när barnen är ledsna, och vi har AS-diagnos. Jag skulle överklaga eller anmäla det iaf.

2. Om du får AS-diagnos har du mycket mer hjälp att hämta, i och med att du hamnar inom personkrets 1 och kan få det LSS har att erbjuda.

Med bara ADHD-diagnos kan du få medicin. Medicin kanske inte funkar, eller så är biverkningarna större än verkan.. Så det behöver inte vara nån särskilt betydelsefull grej. (Jag tålde inte Concerta eller Ritalin, t ex, och jag är långtifrån ensam om det.) Är du under 26 och bor i Stockholm kan du gå på ADHD-centers kurser. That's it.

Det är alltså ett citat till som jag skulle kunna ta med i början på den där pressreleasen. Rejält okunnigt om vad AS är. Hur stor del är sådana här kvacksalvare inom sjukvården?

Hur många borde ha AS egentligen, när vi trots allt är såpass många som vi är som har fått diagnos? Om det är så här vanligt att möta sådan okunskap när man själv misstänker AS???

Jag menar, så många som på så kort tid kan råka hitta till Aspergerforum och kan berätta om att de mött så här kardinal-okunniga läkare/psykologer... det är ju smått otroligt...

Det är säkert vetskapen om att AS ingår i personkrets 1 i LSS som får åtminstone en del av den här "sortens" läkare att sträva efter att undvika att utreda för den diagnosen, i sin snikenhet... för att de personligen tycker det blir för många som kan få fördelar på skattebetalarnas bekostnad, och personligen vill undvika att bidra till den utvecklingen... GoggeGogeliusar i läkarskrået...?

Pemer skrev:Det är säkert vetskapen om att AS ingår i personkrets 1 i LSS som får åtminstone en del av den här "sortens" läkare att sträva efter att undvika att utreda för den diagnosen, i sin snikenhet... för att de personligen tycker det blir för många som kan få fördelar på skattebetalarnas bekostnad, och personligen vill undvika att bidra till den utvecklingen... GoggeGogeliusar i läkarskrået...?

Som jag sagt om LSS-handläggaren jag mötte (hon ändrade sig sen): De kanske får lönepåslag för varje sparad krona?

Mina personliga erfarenheter tyder på att det i första hand är enskilda handläggares personliga uppfattningar och tolkningar.

Eftersom min diagnosutredning poängterade drag av såväl AS som ADHD, men inte alla kriterier i utredarens mening var uppfyllda för någon specifik diagnos, utan att han således satte PDD-NOS, så försökte min första tilltänkta LSS-handläggare hävda att jag inte omfattades av LSS när jag inte hade någon specifik diagnos, utan bara denna "UNS". Jo tjenare! Aspergercenter hjälpte mig med ett utlåtande och slog henne på fingrarna.

När jag hade ansökt om boendestöd och om det var något mer, och framför allt om särskilt boende enligt LSS - alltså den ansökan som i slutändan gav mig den här lägenheten - så uppmanade hon mig efter en tid att hellre bara ta tillbaka min ansökan om särskilt boende, för det hade jag ändå inte tillräckligt omfattande funktionsnedsättning för att ha rätt till.

"Du driver med mig....?" tyckte jag, men hon stod på sig, så jag gjorde det, och fördröjde antagligen möjligheten att flytta till något bättre än där jag satt med ett halvår på kuppen.

När jag väl fick nästa handläggare i stället för den där lilla hoppan så frågade hon mig snabbt "Varför tog du tillbaka din ansökan om särskilt boende?" "NN sade ju att jag ändå inte hade rätt till det, och bad mig ta tillbaka ansökan." "Nonsens, inte är det så... ansök igen, omedelbart, så det kan bli prövat."

Egentligen skulle sådant polisanmälas för egenmäktigt förfarande eller något sådant. Det är enskilda handläggare som jobbar med att hjälpa människor som väljer att stjälpa och jävlas och sätter sig över de verkliga reglerna och tämligen uppenbart medvetet ljuger för folk och lurar oss på de rättigheter vi har.

Någon slags onda människor/psykopater som inte rimligen kan antas drivas i sin gärning av någon vilja att hjälpa hjälpbehövande, utan snarare tvärtom, som valt sådana yrken och sitter och håller på så. Blir så jävla förbannad när jag tänker tillbaka och påminns om alla turer med den där bindgalna idioten.

miia skrev:Nu har jag träffat läkaren.
Officiellt får jag inte slutgiltig diagnos förrän jag gjort en bortglömd blodflödesmätning i hjärnan - men det kommer att bli ADD. Jag ska börja äta concerta.
AS ville han inte ens tala om. "- Jo, det finns sådana tecken men om du kan läsa av när dina barn är ledsna t ex, och inte står helt handfallen inför vad andra människor menar så förstår jag inte vad du skulle ha en sådan diagnos till."

Så kan det gå.
Men vad fan, det känns okej och jag vet nu att jag kommer att få hjälp att hantera mina svårigheter, och den hjälpen var jag väldigt rädd att stå utan.

Stort tack till er!

Själva argumentationen av läkaren osar av okunnighet om det var så orden föll, som du beskriver.

Om det ändå känns OK så - låt gå.
Annars skulle jag inte nöja mig om jag vore du och starkt kände igen mig i aspergerbeskrivningarna här på forum och på andra ställen. Begär i så fall en second opinion.

Kanske har jag missat nån beskrivning du gjort nånstans i tråden av vad det är du tycker överensstämmer med AS hos dig själv? Vill du upprepa i så fall?

Jag tror även att det vore av allmänt intresse att veta var du genomgår utredningen. Inga namn.

Pemer skrev:Det är säkert vetskapen om att AS ingår i personkrets 1 i LSS som får åtminstone en del av den här "sortens" läkare att sträva efter att undvika att utreda för den diagnosen, i sin snikenhet... för att de personligen tycker det blir för många som kan få fördelar på skattebetalarnas bekostnad, och personligen vill undvika att bidra till den utvecklingen... GoggeGogeliusar i läkarskrået...?

Jag måste dessvärre säga att jag (i andra sammanhang under livet) har stött på läkare som jag kan tro om det.
Och samma egenmäktighet bland en del byråkrater, för övrigt.
Jag talar då alltså om folk som vet vad de gör och gör det med flit (av egen agenda eller "lojalitet med staten" osv.), inte några unga okunniga.

(Kanske kan en del av förklaringen i vissa fall vara den rdos var inne på i tråden om att diagnosen AS kanske skulle avskaffas: att man själv är odiagnosticerad aspergare, och alltså inte kan se varför någon annan skulle få fördelar på grund av svårigheter man uppfattar som normala.)

Zombie skrev:

Pemer skrev:Det är säkert vetskapen om att AS ingår i personkrets 1 i LSS som får åtminstone en del av den här "sortens" läkare att sträva efter att undvika att utreda för den diagnosen, i sin snikenhet... för att de personligen tycker det blir för många som kan få fördelar på skattebetalarnas bekostnad, och personligen vill undvika att bidra till den utvecklingen... GoggeGogeliusar i läkarskrået...?

Jag måste dessvärre säga att jag (i andra sammanhang under livet) har stött på läkare som jag kan tro om det.
Och samma egenmäktighet bland en del byråkrater, för övrigt.
Jag talar då alltså om folk som vet vad de gör och gör det med flit (av egen agenda eller "lojalitet med staten" osv.), inte några unga okunniga.

(Kanske kan en del av förklaringen i vissa fall vara den rdos var inne på i tråden om att diagnosen AS kanske skulle avskaffas: att man själv är odiagnosticerad aspergare, och alltså inte kan se varför någon annan skulle få fördelar på grund av svårigheter man uppfattar som normala.)

Läkare/psykologer/andra yrkesmänniskor som medvetet gör så borde säga upp sig från sina jobb och syssla med annat. Det är ju oproffsigt och oetiskt och respektlöst mot sina patienter...

Jag tyckte rdos förklaring var intressant, möjligt att det förekommer i vissa fall. Undrar själv hur många inom vårdyrken har AS-drag/AS.

Den där läkaren verkar ha dålig koll på AS, för att uttrycka det milt. Jag har träffat folk som vet mer om AS utan att ha gått minsta lilla fortbildningskurs, ska inte en läkare avkrävas åtminstone ett minimum av kunskap...?

Att ha AS innebär fortfarande inte att man är totalt tappad bakom en vagn.